|
FORTSATTA LÄROSAMTAL OM SYNERGISMEN Av: Seth Erlandsson | Nr 5, 1978 sida 117| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
Biblicums artiklar om synergismen (nr 1-2/78, s. 3ff och 3/78, s. 71ff) har mötts av mycket stort intresse. Många är tacksamma för att den försåtliga och trälbindande synergismen avslöjas, så att det rena evangeliet får lysa i all sin härlighet. Andra är obehagligt berörda av, att det nu uppdagas att synergismen sedan länge trängt djupt in i den pietistiska väckelsen. Därför är det viktigt med fortsatta lärosamtal. Ty de lutherska bekännelseskrifterna undervisar så klart om Bibelns lära om rättfärdiggörelsen, omvändelsen och utkorelsen, att alla som verkligen lär känna den lutherska läran och omfattar den, kommer att lära ett och detsamma i dessa läroartiklar. Dessa lärosamtal kan inte tvinga någon att bekänna den lutherska läran. Men de bör för alla, som kan läsa innantill, klargöra vad som är luthersk lära och vad som inte är det. De som fortsätter att lära, att människan redan före omvändelsen återfår en fri vilja i andliga ting och alltså inte är trälbunden ända till dess hon är född på nytt, bör efter dessa samtal öppet bekänna, att de inte kan omfatta den lutherska läran. Detsamma gäller om dem, som skaffar ur vägen Bibelns lära om utkorelsen genom att blanda samman utkorelsen och den allmänna nåden och sålunda lär en »allmän» utkorelse. I detta fortsatta lärosamtal skall följande inlägg behandlas: Först ett svar från Simon N:n Röstin, därefter hans nya skrift »Utkorelsen» (Östra Smålands Missionsförenings förlag, 1978) och till sist artiklarna »En strid om ord?» i Kyrka och Folk nr 30-31/78 och nr 36/78. I. Röstins svar
Kommentar a) Rättfärdiggörelsen Röstins svar måste ses mot bakgrund av vad som tidigare sagts. När Röstin i sin bok »Försoningen och Rättfärdiggörelsen» angrep läran om den allmänna rättfärdiggörelsen och framhöll, att man måste klart skilja mellan försoningen och rättfärdiggörelsen, framhöll jag att försoningen och rättfärdiggörelsen är två sidor av samma sak (Biblicum 1-2/78). Inte bara försoningen utan också rättfärdiggörelsen erbjudes alla syndare, dvs är allmän, men den blir förvisso inte trodd (mottagen) av alla. Jag visade också att detta är den lutherska bekännelsens lära med en rad citat från bekännelseskrifterna. Låt mig här upprepa ett par: »Rättfärdiggörelsen är lika med försoning för Kristi skull» (Svenska kyrkans bek.skr. /SKB/ s. 128). »Syndaförlåtelsen är lika för alla och en och densamma, såsom Kristus är en, och den tillbjudes av nåd åt alla, som tro, att deras synder äro dem förlåtna för Kristi skull. Sålunda mottaga vi syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen blott genom tron och icke på grund av några våra gärningar» (SKB s. 134). Röstin svarade i nr 3/78 med att påpeka, »vilka konsekvenser en förväxling av försoningen med rättfärdiggörelsen måste ha». Detta svar var knappast något argument mot läran, att såväl försoningen som rättfärdiggörelsen är allmän, dvs erbjudes alla människor att mottaga »blott genom tron». Jag nöjde mig därför med att hänvisa till Stöckhardts klara utläggning av Rom. 4:25:
Röstin svarar nu, att enligt hans mening har Stöckhardt inte fattat Rom. 4:25 rätt. Fastän de båda uttrycken »för våra synders skull» och »för vår rättfärdiggörelses skull» står parallellt och har samma preposition (grek. diá, som betyder »på grund av, för – skull»), menar Röstin likväl att denna preposition skall förstås olika i de båda uttrycken. Enligt min mening är orsaken till att Röstin söker komma förbi bibeltextens enkla och naturliga mening, att han i likhet med pietismen omfattar en synergistisk syn på utkorelsen och omvändelsen. Därför har jag lett över våra samtal till dessa läroartiklar. b) Utkorelsen och omvändelsen Jag hävdade i Biblicum 1-2/78 att den läran är obiblisk och oluthersk, att människan före omvändelsen genom Guds kallelse får tillbaka frihet i andliga ting och att hennes bruk av denna frihet är avgörande för om omvändelsen skall komma till stånd. Jag visade att människan »är och förblir en fiende till Gud, intill dess hon med den helige Andes kraft genom det predikade och hörda Ordet blir av idel nåd utan allt eget åtgörande omvänd, troende, pånyttfödd och förnyad» (SKB s. 559, SD II, 5). Jag visade att »människan gör med sin vilja motstånd mot Herren Gud, intill dess att hon blir omvänd» (SKB s. 571, SD II, 59). Jag visade att den läran är falsk, att människans omvändelse och salighet ytterst hänger på hur hon använder sig av den återskänkta förmågan att välja rätt (den s.k. »tredje» orsaken). Jag visade att bl.a. den äldre Melanchton företrädde denna synergism. »Det måste i oss nödvändigtvis finnas en orsak till skillnaden, varför en Saul förkastas och en David antas» (Melanchton i senare upplagor av »Loci»). Jag visade att Kokordieformeln kraftigt fördömer denna synergism. »Det är falskt och oriktigt att lära, att icke blott Guds barmhärtighet och Kristi allraheligaste förtjänst, utan även något hos oss vore grunden till Guds utkorelse, för vars skull Gud utkorat oss till evigt liv» (SKB s. 672, SD XI, 88). Jag visade också hur synergismen, trots Konkordieformelns fördömande, levde vidare. Den bibliska läran om utkorelsen, som utesluter all synergism, skaffades ur vägen på olika sätt. Samuel Huber (1547-1624) lät utkorelsen handla om den allmänna nåden och lärde sålunda en »allmän» utkorelse i strid med den lutherska läran. Johann Latermann (1620-1662) lärde att människan utan Guds nådekrafter inte kan medverka till sin omvändelse. Men med nådekrafternas hjälp »står det i människans förmåga att prestera det som är nödvändigt för omvändelsen och saligheten» (Latermann). Jag visade att denna nådelära överensstämmer med den katolska. Jag visade också att den återkommer inom pietismen. »Det är först genom själva kallelsen människan återställes så till sin förlorade frihet, att det står henne fritt, antingen hon vill anamma kallelsen eller förkasta densamma» (Schartau). »Så som en nödvändig orsak från människans sida, för att hon skall nå saligheten och det eviga livet, måste människan både använda sin vilja och sin strävan, vilka Gud skänker henne genom sin barmhärtighet» (L. Johannesson om Schartaus lära). Jämför Rom. 9:15-16! Jag visade att också Rosenius lär, att människan före omvändelsen genom Guds nåd får tillbaka en förmåga att välja rätt. Genom »Andens kallelse till nådens bröllop» återfår hon så pass mycket frihet, att hon har förmåga att förhålla sig rätt till Guds nåd om hon vill, och hennes bruk av denna förmåga avgör hennes salighet. Denna förmåga har hon inte av egen kraft, utan det är genom Guds kallelse »som människan sättes i en förmåga, den hon icke förut hade, att välja mellan livet och döden, och att hon först då avgör sitt eviga väl, eller ve» (Rosenius). Jag visade att Rosenius förkastar Bibelns och Konkordieformelns lära att Gud »utan avseende på människornas förhållande bestämt somliga till salighet» genom att dels ansluta sig till Hubers villfarelse om en »allmän» utkorelse, dels feltolka Rom. 8:29. Röstin svarade i nr 3/78 med att avvisa läran »att somliga av Gud utvalts till frälsning». Han menade att den läran måste få till följd, att Guds nådevilja inte är allmän och att Gud också utkorat till fördömelse (kalvinismen). Att Bibeln och Konkordieformeln avvisar denna förnuftets slutsats som, falsk går Röstin förbi. Röstin gjorde sig också till tolk för den pietistiska läran, att människan genom kallelsen återfår samma frihet, som människan hade före syndafallet: »När den rösten ljuder, står den döde i samma situation som Adam i frestelsestunden: han kan verkligen lyda men kan också säja nej.» Röstin sade ingenting om Konkordieformeln, som fördömer denna lära. Han sade sig inte heller förstå, att detta är synergism och försvarade de läror hos Schartau och Rosenius, som jag visat att Konkordieformeln fördömer. Jag svarade i nr 3/78 med att ytterligare lyfta fram Bibelns och Konkordieformelns lära om människan efter syndafallet och före omvändelsen, nämligen att det »efter fallet och före omvändelsen i människans natur icke blivit kvar och nu finnes en enda gnista av andlig kraft» och att »hon är ’en syndens träl’, Joh. 8, och en fånge under djävulen, av vilken hon drives. Ef. 2, 2 Tim. 2. Därför är den naturliga fria viljan enligt sin förvända art och natur i stånd att verka endast det, som är Gud misshagligt och honom emot» (SKB s. 559f, SD II, 7). Och någon ny vilja har inte människan före den nya födelsen. Människans »omvändelse är icke blott delvis, utan helt och hållet en verkan, gåva, skänk och gärning av den helige Ande, som verkar och fullgör den med Ordets makt och kraft i människans förstånd, hjärta och vilja tanquam in subjecto patiente, dvs såsom hos den, som intet gör och verkar, utan är passiv och mottager» (SKB s. 577, SD II, 89). »Den icke-pånyttfödda människans förstånd och vilja är intet annat än en andligen död människas förstånd och vilja, vari den helige Ande verkar omvändelsen och förnyelsen. Men till detta verk gör den människans vilja, som skall omvändas, intet utan lider (patitur) att Gud allena verkar i henne, till dess bon blivit pånyttfödd» (SKB s. 577, SD II, 90). Utifrån Bibeln kan vi förklara, varför människor förblir i otro och går evigt förlorade. Förklaringen är deras ovilja och fiendskap mot Gud. Men när man utifrån förnuftets slutledningar anger någonting hos människan som förklaringsgrund till att somliga blir omvända och inte andra, hamnar man i en obiblisk synergism. Ty utifrån Bibeln kan vi inte under hänvisning till någon olikhet hos människorna förklara en människas utkorelse och omvändelse. Alla människor är ju före omvändelsen lika mycket andligt döda. När man försöker förklara en människas utkorelse och omvändelse med att denna människa genom nådens kallelse fått en förmåga att välja rätt och tagit vara på denna förmåga, kommer man i strid med Guds ord och förnekar »nåden allena». Man har infört en »tredje» orsak till omvändelsen, nämligen människans vilja. Man menar, att »när viljan drages av den helige Ande, kan den lyda eller stå emot» (Melanchton i »Loci» 1553). Vad svarar nu Röstin på detta? Utan att på någon punkt motbevisa vad jag anfört som Bibelns och Konkordieformelns lära vidhåller han som sin uppfattning, att människan genom kallelsen får en förmåga att kunna välja rätt och att hon sålunda blir omvänd, om hon rätt brukar denna skänkta förmåga. Röstin avvisar alltså den lutherska läran men vill inte säga det rätt ut. Men det återstår att säga några ord om de båda skäl som Röstin anför som stöd för sin lära. Röstin hänvisar till följande bibelord:
»Hade Israel i den stunden intet val?» frågar Röstin. Jag svarar: Man måste skilja mellan de troende och de icke-troende, när det gäller viljan. De troende har en ny vilja, som vill det goda, som väljer att lyda Gud. Men till följd av den gamla människan, som ligger i strid med den nya, blir hennes nya lydnad ofullkomlig. Endast för Kristi skull räknas hon som »helig». De icke-troende däremot kan inte välja det goda. När lagen säger: »Ni skall vara heliga», så betyder det inte att den oomvända människan kan vara helig. Nej, lagen avslöjar den oomvända människans oförmåga, att hon inte kan hålla Guds lag. Ingen kännare av Bibeln kan hävda, att när Bibeln uppmanar människan att älska Gud, vara helig eller att omvända sig, så betyder det, att den oomvända människan kan älska Gud, kan vara helig och kan omvända sig. Men, invänder förnuftet, »vem kan då bli frälst?» Jesus svarar: »För människor är det omöjligt, men icke för Gud, ty för Gud är allting möjligt (Mark. 10:26f). Följaktligen faller detta stöd för Röstins lära. Återstår då endast följande argument: Eftersom »vi får tillskriva Schartau och Rosenius åtminstone något studium och omdöme i bekännelseskrifterna» och eftersom »Gud välsignat deras verk», så kan deras lära om utkorelsen och om den återskänkta friheten före omvändelsen inte vara falsk. Jag svarar: Guds ord avgör vad som är falskt och inte falskt. Den heliga Skrift är högsta norm, regel och rättesnöre, ingenting annat. Sålunda är det inget argument för en läras riktighet, att stora förkunnare drivit den. Avgörande är om den stämmer med Guds ord. När det sålunda blivit visat att Schartau och Rosenius företräder Melanchtons synergism i strid med Guds ord, är det enda riktiga motargumentet, att visa att deras synergism ingalunda strider mot Guds ord. Men det går inte och det har inte heller Röstin kunnat visa. Inte heller har Röstin kunnat motbevisa Konkordieformelns lära. När nu Röstin för sin del avslutat dessa samtal, vill jag tacka honom för att han velat samtala om dessa viktiga ting. Han har försvarat sin lära på ett sakligt sätt, utan personliga utfall. Jag har ingen kritik att rikta mot hans person och vill alltjämt vara hans vän. Däremot kan jag inte vara en vän av hans lära utan måste på det kraftigaste fördöma den som stridande mot Guds rena och klara ord. Det blir än mer uppenbart, när vi nu går över till att tala om hans senaste skrift. II. Röstins skrift ”Utkorelsen” Röstins senaste skrift heter »Utkorelsen» (Östra Smålands Missionsförenings förlag, 1978). I denna skrift blandas det in så många allvarliga avvikelser från Guds ords lära, att vi måste ta upp en del av dessa. Jag börjar med följande citat:
Vad har nu Röstin för bibliskt stöd för denna grova synergism? Intet. Hans enda stöd är förnuftets slutsats: »Det måste vara så.» Ja, det måste vara så, om förnuftet skall kunna förklara varför somliga blir omvända och inte andra. Eftersom det är människans ovilja som är orsaken till fördömelsen, drar förnuftet den slutsatsen, att människan på något sätt med sin vilja har medverkat till sin omvändelse. Men Bibeln motsäger här förnuftets slutsats. Enligt Bibeln är alla människor efter syndafallet och före den nya födelsen ovilliga, fientliga mot Gud, andligt döda (Rom. 8:7, Ef. 2, 1 Kor. 2:14). När Gud genom sitt evangelium gör en andligt död andligt levande, en ovillig till en villig, är det helt och hållet ett nådesunder. Och när vårt förnuft försöker förklara Guds under, blir det alltid fel. Förnuftet kan inte förklara Guds under. Den nya födelsen är ett verk ovanifrån, av nåden allena. Lika litet som en död kan medverka till sin uppväckelse eller en ofödd till sin födelse, är den nya födelsen beroende av den oomvända människans val eller avgörelse. Den är helt och hållet beroende av Gud och verkas uteslutande av Ordet och Anden, inte också av den oomvändes val som en »tredje» orsak. »Ni har inte utvalt mig utan jag har utvalt eder» (Joh. 15:16). Förnuftets lära (»det måste vara så») att den oomvända människan, när Guds kallelse når henne, återfår den frihet som Adam och Eva hade före syndafallet, strider på det skarpaste mot Guds ord. Den är också kraftigt fördömd av den lutherska kyrkan. Luther och de lutherska bekännelseskrifterna bekänner Bibelns lära, nämligen att människan efter syndafallet och så länge hon inte fötts på nytt har en trälbunden vilja i andliga ting. »Hon är ’syndens träl’, Joh. 8, och en fånge under djävulen, av vilken hon drives. Ef. 2, 2 Tim. 2» (SKB s. 560, SD II, 7). Röstins förnekande av människans trälbundna vilja framgår av följande citat:
Grövre kan inte synergismen uttryckas: människan själv avgör om hon skall bli omvänd. Detta är falsk lära, samtidigt som det är biblisk lära, att det är människans eget fel, om hon inte blir omvänd och salig. Vårt förmörkade förnuft får inte detta att gå ihop, men vi skall ta vårt förnuft till fånga i lydnad för Kristi ord. Den synergism som Röstin företräder får till följd att Bibelns lära om utkorelsen måste skaffas undan. Ty Bibelns lära att alla de som blir omvända och slutligt saliga redan före världens grundläggning utvalts av Gud till att bli troende och hans Sons avbilder, ger inte plats för en »tredje» orsak till omvändelsen och saligheten, nämligen människans avgörelse. »Ty före all tid, innan vi var till, ja, ’förrän världens grund var lagd’ (Ef. 1:4), då vi icke kunnat göra något gott, har vi ’enligt Guds beslut’ av nåd utvalts till salighet, Rom. 9:11 och 2 Tim. 1:9» (SKB s. 665, SD XI, 43). Detta är den troende människans bekännelse. »Ty före all tid, innan vi var till» kunde vi inte avgöra oss för Gud! Vi har alltså inte till någon del medverkat till vår omvändelse. Orsaken därtill är Guds eviga utkorelse, »som skapar, hjälper och befordrar vår salighet och vad därtill hör» (SKB s. 659, SD XI, 8). »Den lutherska läran om utkorelsen» kan närmare studeras på annan plats i detta nummer. För att komma ifrån Bibelns lära om utkorelsen gör Röstin precis som Samuel Huber. Han för fram den obibliska läran om en »allmän» utkorelse genom att blanda samman den allmänna nåden och utkorelsen. Eftersom Kristi försoningsverk gäller alla människor, måste alla människor vara utkorade, lär Röstin (s. 7f). Enligt Bibeln och Konkordieformeln är endast de, som kommer till tro och blir evigt saliga, utkorade »före världens grundläggning» (Ef. 1:4), men i enlighet med pietismen tillämpar Röstin Ef. 1:4 på alla människor. Detta drar med sig den obibliska läran, att Guds utkorelse kan slå fel, att »många, som av Gud varit utkorade till evig salighet, likväl går förlorade» (s. 27). Konkordieformeln framhåller, att »endast de utkorade blir saliga» (SKB s. 661, SD XI, 25) och Guds eviga utkorelsebeslut »kan icke ryggas eller upphävas» (SKB s. 665, SD XI, 45). Huberianismens villfarelse och feltolkning av Ef. 1 är förkastad av Konkordieformeln. »Guds eviga utkorelse eller praedestinatio, dvs Guds förutbestämmelse till salighet, gäller icke samtidigt goda och onda, utan endast Guds barn, som är utkorade och förutbestämda till evigt liv ’förrän världens grund var lagd’, som Paulus säger i Ef. 1: Han har utvalt oss i Kristus och ’förutbestämt oss till barnaskapet’» (SKB s. 658, SD XI, 5). Röstin medger, att det enligt Bibeln »tycks» vara så, att endast somliga människor är utvalda av Gud. »Det är icke svårt att i Skriften finna ord, som tycks bekräfta detta» (s. 5). Han nämner bl.a. följande:
Men enligt Röstin är Bibelns lära om en evig utkorelse av »endast Guds barn», »inte samtidigt goda och onda» (Konkordieformeln) bara skenbar. Det tycks bara så, menar han. Vilka bibelord kan då Röstin anföra, som visar att Bibelns ord om att endast »få är utvalda», endast somliga är »bestämda till evigt liv», inte skall tas bokstavligt? Röstin har inga bibelord att anföra. Han hänvisar i stället till förnuftets slutsatser, »det måste vara så». Hur resonerar då förnuftet? På följande sätt: Om endast somliga är utvalda, kan Gud inte ha önskat att alla skall komma till tro (se s. 8), då har hans kallelse inte varit allvarligt menad mot alla (s. 9). På detta sätt resonerar också kalvinisterna. De accepterar Bibelns lära, att endast somliga är utkorade, men de drar utifrån detta den obibliska slutsatsen, att Gud inte vill att alla människor skall bli saliga, att Gud inte med allvar kallar alla människor. Synergisterna å sin sida accepterar Bibelns lära, att Gud vill att alla människor skall bli saliga och att han med allvar kallar alla människor. Men de drar utifrån detta den obibliska slutsatsen, att Gud inte skulle vilja allas frälsning, om han utkorat endast somliga. »Skulle vi kunna tro, att Han ville kalla någon, som enligt Guds rådslut icke var utvald till frälsning?» (s. 9). Alltså måste antingen alla människor vara utkorade eller då är nåden inte allmän. »Det måste vara så» enligt förnuftet. Men det är inte så enligt Guds ord. Bibeln lär att återlösningen är allmän och att Guds nådevilja är allmän. Gud vill ingen syndares död utan att alla blir frälsta. Men detta upphäver inte Bibelns lära att Guds utkorelse till salighet inte gäller alla. De som kommer till tro och blir evigt saliga kan inte förklara detta med att de förhållit sig bättre mot Guds erbjudna nåd än de andra. Nej, de kan endast hänvisa till Guds barmhärtighet och Kristi förtjänst och prisa Gud för ett oförklarligt under, att just de har uppväckts från den andliga döden, fastän de var lika fientliga mot Guds vilja som de som alltjämt är andligt döda och som går evigt förlorade. Men omvänt kan inte de som går förlorade skylla på Gud, att han inte återlöst dem eller att han inte velat att de skulle komma till tro eller att han inte lika allvarligt kallat dem till Guds rike. Deras förtappelse är helt och hållet deras eget fel, uteslutande orsakad av deras förvända vilja och förakt för Guds nåd. Dessa båda bibliska sanningar kan inte vårt förmörkade förnuft få att gå ihop, och därför hamnar man antingen i synergism eller i kalvinism, om förnuftet sättes över Guds ord. Vi skall akta oss för att avvisa Guds klara ord som endast skenbara, när förnuftet inte lyckas att harmonisera Guds sanningar. Grunden för vår bekännelse skall vara endast Guds ord, som förnuftet skall underordna sig. Röstins bok om »Utkorelsen» är ett avskräckande exempel på den »förnuftiga» synergismen. Det är tragiskt att den klara och trösterika biblisk-lutherska läran om utkorelsen och omvändelsen blivit så förvanskad inom pietismen. Ty Röstins tankar är endast ett vidareförande av vad han funnit inom den pietistiska lärotraditionen (se art. »Pietismen» i detta nummer). III. Kyrka och Folks svar Det är inte förvånande att Kyrka och Folk, som försvarar den pietistiska lärotraditionen, reagerar mot vår framställning av den lutherska bekännelsen. Kyrka och Folks lära, sådan den kommer till uttryck i artiklarna »En strid om ord?» (nr 30-31/78 och 36/78), kan uppdelas på följande punkter:
Avslutande ord Våra lärosamtal om synergismen har berört själva hjärtpunkten i den kristna tron, nämligen »nåden allena». Ty det mänskliga förnuftet, som vill kunna förklara allt, kan inte fatta denna lära. Frälsningen är ett oförklarligt under, när den inte grundas på nåden plus människans vilja. Det har alltid i kyrkans historia stått strid om denna lära och så måste det vara. Några exempel: På Nya testamentets tid förnekade fariséerna Bibelns lära om arvsynden och lärde att människan har en fri vilja i andliga ting. Har hon en trälbunden vilja, »vem kan då bli frälst?». På 400-talet lärde Pelagius att människan inte har någon arvsynd och att hon således har fri vilja att avgöra sig för eller mot Kristus. På Luthers tid lärde Erasmus, att människan med hjälp av Guds nåd får frihet att medverka till sin omvändelse (s.k. semipelagianism). Erasmus skrev därför boken »Om den fria viljan». Luther bemötte Erasmus skrift med sin bok »Om den trälbundna viljan». Där framhåller Luther Bibelns lära om människans syndafördärv och om frälsning genom nåden allena. Han visar att människan efter syndafallet är ofri i andliga ting och varken kan eller vill omvända sig till Gud. När en människa blir omvänd, är detta uteslutande ett verk av Guds fria nåd. Gud utför detta verk genom nådens medel, och därför skall människan höra Guds rena evangelium, gå dit där Guds ord förkunnas rent och klart och där sakramenten rätt förvaltas. Luther betraktade sin bok »Om den trälbundna viljan» som sin bästa, ty där gällde striden det viktigaste i hela reformationen, kampen för Bibelns lära om nåden allena. Efter Luthers död riktades ett dödligt hot mot läran om nåden allena genom Melanchtons synergism. Förnuftets tänkande i denna fråga (»det måste vara så») sattes över Guds ord. Melanchton lärde: Det måste finnas någon orsak i människan, varför somliga är utkorade till frälsning medan andra förkastas och fördöms. Eftersom nådelöftena är allmänna, måste det med nödvändighet finnas någon orsak hos oss, som kan förklara »varför somliga blir omvända och inte andra» (cur alii prae aliis). Synergisterna förde nu fram den läran, att Gud ger människan kraft, så att hon kan avgöra om hon vill bli omvänd eller inte. Man förnekade Bibelns lära, att hon är andligt död hela tiden före den nya födelsen. När det gällde utkorelsen lärde man, att Gud har utkorat vissa människor under hänsynstagande till deras förhållande gentemot nåden. Luthers lära, att Gud inte har förutsett något hos de utkorade, som påverkat honom att utkora dem, förkastades. Förnuftet kan ju inte acceptera läran, att det bara finns två orsaker till frälsningen, nämligen Guds barmhärtighet och Kristi förtjänst. Konkordieformeln tog itu med den äldre Melanchtons och synergisternas lära. I klara och tydliga ordalag blev den fördömd, medan Bibelns lära om nåden allena lyftes fram. Men likväl kom synergismen att spridas på luthersk mark. I och med pietismen kom den att tränga djupt in i lutherska kretsar. Man sökte stoppa pietismen och synergismen genom att sprida kännedom om Konkordieformelns lära, men dels motarbetade pietisterna studiet av Konkordieformeln, dels var det inte så många som verkligen kände till de lutherska bekännelseskrifterna. Peter Fjellstedt såg tydligen faran. Ty han ivrade för Konkordiebokens spridning och ombesörjde en egen utgåva 1853. I sitt förord betonar Fjellstedt, att de symboliska böckerna är »den lösen, det bestämda kännemärke, varigenom den lutherska kyrkan skiljer sig från andra kristna kyrkor och sekter». Längst bak i sin utgåva har han låtit införa ett sakregister, som vittnar om att han, till skillnad från många i hans samtid, förstått skillnaden mellan pietismen och den lutherska läran. Låt mig citera några av rubrikerna i hans register:
Till sist är det min önskan, att många skall få hjälp genom dessa lärosamtal att se Guds rena och villkorslösa evangelium (nåden allena) och att många därigenom skall få liv och vederkvickelse. Jag förstår att dessa lärosamtal uppenbarar mycket som är nytt för många. Så har det också varit för mig. Genom det sista årets studier i Bibelns och den lutherska bekännelsens lära om nåden, utkorelsen och omvändelsen, har mycket som jag tidigare inte känt till eller som jag tidigare inte haft fullt klart för mig, kommit att lysa i all sin livgivande klarhet. Genom att läran om nåden allena förvanskats till att betyda, att det är genom nåden allena som en människa får kraft och frihet att välja rätt och att frälsningen hänger på hennes val, så har Guds rena och villkorslösa evangelium fördunklats, det enda som har makt att uppliva och trösta fattiga syndare. Därför är dessa lärosamtal mycket viktiga. Kära läsare, låt Dig inte nöja med en hastig genomläsning! Studera denna artikel om igen! Då klarnar mycket som vid första anblicken kanske varit svårt att förstå. Seth Erlandsson Aktuellt material i dessa lärosamtal: S. Erlandsson (red.), Rättfärdiggörelsen. Biblicums småskrifter nr 2. Uppsala 1974. S. N:n Röstin, Försoningen och rättfärdiggörelsen. Kyrkliga förbundets bokförlag, Göteborg 1977. S. Erlandsson, Försoningen och rättfärdiggörelsen. Biblicurn nr 1-2/78, s. 3ff. S. Erlandsson, Den tredje orsaken – läran att människan kan medverka till sin omvändelse och utkorelse. Biblicurn nr 1-2/78, s. 12ff. S. Erlandsson, Lärosamtal om synergismen. Biblicum nr 3/78, s. 71ff. G. Stöckhardt, Lär Rom. 4:25 en allmän rättfärdiggörelse? Biblicum nr 3/78, s. 86f. S. N:n Röstin, Utkorelsen. Östra Smålands Missionsförenings förlag, Hultsfred 1978. Artiklarna »En strid om ord?» i Kyrka och Folk nr 30-31/78 och nr 36/78. S. Erlandsson, Pietismen. Biblicum nr 5/78, s. 142ff. S. Erlandsson, Den lutherska läran om utkorelsen. Biblicum nr 5/78, s. 148ff. S. Erlandsson, Bibelns och bekännelseskrifternas lära om »nåden allena». 19 föredrag (10 kassetter). Biblicums kassettarkiv, Uppsala 1978.
|
|