Utdrag ur Kyrkogemenskap – Vad säger Bibeln? Denna skrift ingår i tidskriften Biblicum som nr 6–7/1977 och säljs som småskrift via Biblicums webbutik. Red. Seth Erlandsson.

 

Efter denna sammanställning av den biblisk-lutherska läran om kyrkogemenskap kan man fråga sig, vad det är som förhindrar en klar bekännelse av denna lära både i ord och handling. Vi skall här peka på några ting, som verkat tillbakahållande och som kan förklara varför vissa människor med orätt skyggar för den bib­lisk-lutherska läran om kyrkogemenskap.

 

1. En högkyrklig kyrkosyn

Med en högkyrklig kyrkosyn menar vi den uppfattningen, att Kristi kyrka skulle vara bunden till en viss yttre kyrka och dess biskopar, att rätten och plikten att förvalta Ord och Sakrament (nycklamakten ) givits åt ett bestämt stånd (nämligen biskopar­na och deras medhjälpare prästerna) och inte åt hela kyrkan (= de troende). Man identifierar den yttre, synliga kyrkan som har det apostoliska ämbetet med Kristi kropp eller kallar den en provins eller gren av Kristi kyrka. Man förnekar att kyrkan i egentlig mening är osynlig och endast bunden vid Guds rena ord, inte vid någon bestämd yttre kyrkoorganisation eller något visst stånd såsom under gamla förbundets tid. Liksom man un­der gamla förbundets tid var bunden till den levitiska tempel­tjänsten, så menar man att de kristna är bundna till biskops­ämbetet och den sakramentsförvaltning, som sker på dess uppdrag.

Denna kyrkosyn leder till att de kristtrogna uppmanas att inte bryta kyrkogemenskapen med sin kyrka, när den är irrlärig, d. v. s. när den vägrar att själv bryta kyrkogemenskapen med villolärare. Ty eftersom man bundit nåden och nådemedlen, inte till Guds rena Ord utan till kyrkans ämbetsinnehavare, kan man inte bryta med deras ämbetsförvaltning utan att samtidigt stänga sig ute från nåden, från Kristi kyrka. Den som i enlighet med den biblisk-lutherska läran vägrar varje kyrkogemenskap med en irrlärig kyrka, anses ha lämnat Kyrkan med stort K, d. v. s. Kristi kyrka, Kristi kropp, Kristus själv, nåden och saligheten. Genom en sådan syn förleds många kristna till att blunda för att unionism är synd. De förleds till att stanna i en irrlärig kyrka, att inte i enlighet med Herrens bud dra sig ifrån dem som driver falsk lära eller som tillåter att falsk lära sprids inom kyrkogemenskapen.

Martin Luther fick kämpa mot denna kyrkosyn. Kristna kände sig bundna till den katolska kyrkan, fastän den tillät många villoläror. De hade fått lära sig att ämbetet och sakramentsförvaltningen tillhörde ett visst stånd, Petrus och hans efterträdare. Därför trodde de, att de skulle bli utan ämbete och sakramenten, om de bröt med sin irrläriga kyrka. Vi har ovan redan redovisat vad Luther och de lutherska bekännelseskrifterna lär i denna sak. Ämbetet och sakramentsförvaltningen är given åt de krist­trogna, inte åt ett visst stånd. De kristtrogna har själva rätt och plikt att kalla och insätta i predikoämbetet män, som har att svara för både den offentliga förkunnelsen och sakramentsförvaltningen i enlighet med Guds rena ord. Någon ämbetsförvaltning vid sidan av Guds rena ord är inte församlingen bunden vid. Och eftersom församlingen (de kristtrogna) som gåva fått ämbetet, d. v. s. Ordet och Sakramenten, har den rätt och plikt att kalla en man, som å församlingens vägnar troget för­valtar denna gåva. Det är församlingens kallelse (rite vocatus) som gör någon till innehavare av predikoämbetet (CA XIV). Denna yttre kallelse aktas lika med att Gud själv har kallat och insatt den som församlingen kallat. Det är inte vigningen som är det avgörande utan kallelsen. Och det är inte nödvändigt att vigningen utföres av en biskop med apostolisk succession. Församlingen själv har rätt och frihet att kalla och ordinera. Den är inte beroende av biskopar från en irrlärig kyrka för att dess kallelse skall få gällande kraft. Ämbetet är ju inte givet till ett visst stånd (Petrus och hans efterträdare) utan åt hela försam­lingen (kyrkan, alla lärjungar).

”Nycklarna tillhör inte en viss enskild person, utan kyrkan, såsom många synnerligen klara och säkra argument ger vid handen. Ty då Kristus i Matt. 18 talar om nycklarna, tilllägger han: ’Varhelst två eller tre är församlade i mitt namn’ o. s. v. Han överlämnar sålunda nycklarna i första hand och omedelbart åt kyrkan, såsom ock kyrkan för denna saks skull i första hand har rätten att kalla innehavare av nycklaämbetet. Därför innehar Petrus nödvändigtvis i dessa ord (Matt. 16:18 f, Joh. 21:17) hela apostlakretsens roll. Och därför tilldelar dessa ord inte åt Petrus något företräde eller överhöghet eller makt” (Om påvens makt och över­ höghet, 24. SKB s. 345).

”Där den sanna kyrkan är, där föreligger med nödvändighet rätten att välja och viga kyrkans tjänare” (Tract. 67. SKB s. 352). Den sanna kyrkan = de troende, inte en viss kyrkoorga­nisation oberoende av bibelordet.

Den svenska högkyrkligheten har inte enigt kunnat presen­tera någon troslära och är därför en ganska brokig rörelse. Men den undervisning, som teol. dr Gunnar Rosendal har lagt fram i flera skrifter, har utövat ett avgörande inflytande, och Rosen­dal bör ha en eloge för att så klart ha presenterat vad en hög­kyrklig syn innebär. Vi skall här hänvisa till hans bok ”Den apostoliska tron II” (Pro Ecclesia, Malmö 1951):

”Man måste dock vidhålla, att icke blott Petri tro utan Pet­rus själv nämnes som klippan och grundvalen för Kyrkan” (s. 194).

”Det är alltså tydligt, att Kyrkan är synlig” och uppfattningen ”att den verkliga Kyrkan är osynlig, en summa, som ingen kan utpeka, av de utkorade och frälsta” avvisas som ”spiritualiseran­de” (s. 216). Enligt Rosendal är den synliga kyrkan ”Kristi kropp”, vilket betyder att hon är ”inkarnationens ständiga fort­sättning” (s. 220). Eftersom Kyrkan är Kristi kropp, är Kyr­kan medlaren (s. 224). Söndringen i kyrkan är en söndring av Kristi kropp, en synd som vi bör be om förlåtelse för (s. 418). Det är ”knappast möjligt att tänka sig något annat centrum för Kyrkan i hennes enhet än Rom” (s. 425). Kyrkans förfall ”är endast accidentiellt och berör icke substansen” (s. 431). Denna syn leder till att man inte skall lämna en avfallen kyrka utan förbli i kyrkogemenskap med den. Rosendal går därför konse­kvent förbi alla Skriftens ord som uppmanar till separation från falska profeter och som stämplar unionism som synd.

Hand i hand med kyrkosynen går ämbetssynen. Enligt Ro­sendal kan inte kyrkan förvalta sakramenten, om hon inte har präster som genom sin vigning står i gemenskap med den katolska kyrkan. Endast en rätt vigning ger ”förmågan att kunna konsekrera och avlösa m. m.” (s. 279). Sakramentens antal skall i enlighet med den katolska Kyrkan (obs stort K) vara sju (s. 277). Den apostoliska successionen är nödvändig för att brödet skall kunna bli Kristi kropp (s. 281) och ”Mässan är ett offer” (s. 283).

När Rosendal lär den falska läran att ”Ordet och Sakramen­ten äro effektiva på grund av ordinationen eller prästvigningen” (s. 285), hänvisar han fräckt nog till Augsburgska bekännel­sen, art. VIII, där den latinska texten lyder: ”Sacramenta et verbum propter ordinationem et mandatum Christi sunt effi­cacia.” Men ”ordinationem” betyder inte här ”prästvigningen” utan Kristi instiftelse av nattvarden: ”Både sakramenten och Ordet är i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma” (SKB, s. 59). Det är vad som står i CA art. VIII.

Rosendal lär vidare att ”sakramenten verka ex opere operato” (s. 286), att Kristus i nattvarden ”såsom offrad frambäres och framhålles inför Guds ansikte såsom ett evigt, för alla på alla platser i alla tider framburet offer” (s. 295), att ”prästen här är en offerpräst” (s. 392), som ”verkligen offrar, nämligen Kristi eviga offer i Nattvardens heliga mysterium” (s. 392) och han beder, ”att det heliga Offret måtte oavlåtligen kunna frambäras, utan upprepning men oss till försoning” (s. 395).

”Prästvigningen är det Sakrament eller sakramentala hand­ling, varigenom en man bliver beklädd med en av Gud given förmåga att celebrera Mässan med full validitet samt förvalta de övriga Sakramenten” (s. 325). ”Prästvigningen förmedlar en nåd, gratia ordinationis, till den som prästviges, vilken giver honom den förmåga att konsekrera, som han behöver” (s. 325). En biskop med apostolisk succession är nödvändig för att en prästvigning skall kunna komma till stånd (s. 326), för att en man skall få ”förmågan att konsekrera, … att avlösa, konfirme­ra m. m.” (s. 330). ”Själva Ämbetets essens eller substans överfördes och överföres just genom handpåläggningen” (s. 373). ”Den sakramentala successionen är därför den väsentliga, även om den lokala och doktrinala naturligtvis äro av största bety­delse” (s. 374).

De högkyrkliga läror som här refererats är väsensskilda från den biblisk-lutherska läran. De har sin rot i romersk-katolsk och anglikansk teologi. Därför är det helt följdriktigt, att högkyrkliga rörelser ofta inbjuder katoliker och anglikaner till evkaristiska dagar med högtidsgudstjänster och processioner.

Var och en kan lätt förstå, att en högkyrklig kyrkosyn och ämbetssyn får till följd, att man varken kan bekänna den bib­lisk-lutherska läran om kyrkogemenskap eller handla därefter. Den högkyrkliga kyrko- och ämbetssynen binder människorna till en viss kyrkoorganisation och ett visst stånd, även när det innebär en av Gud förbjuden kyrkogemenskap med falska lärare (unionism).

Även i kretsar, där man vill slå vakt om biblisk-luthersk lära och avvisar många av de högkyrkliga lärorna, kan man finna inslag av en högkyrklig kyrkosyn. Det finns t. ex. gammalkyrk­liga som sätter likhetstecken mellan svenska kyrkan och Kristi kropp eller Kristi kyrka och menar att om man lämnar svenska kyrkan, lämnar man Kyrkan med stort K eller ”Jesus som sover i skeppet” (se närmare ”Biblicums kamp för biblisk tro, 1974, s. 82 f). Domprosten emeritus G. A. Danell talar ofta om en biskoplig vigning som förutsättningen för att en församling skall få en präst och att därvid ”den manuella successionen … bör vara en otvetydig symbol för och förmedlare av lärosuccessionen” (Nya Väktaren 8,/77, s. 106). För att bekännelsetrogna inom svenska kyrkan skall få rätta präster, hänvisas inte till deras plikt att bryta kyrkogemenskapen med de falska lärarna, att stå samman i en församling, som inte tolererar falska lärare och deras rätt och plikt att själva kalla och insätta rätta lärare. I stället ses en biskoplig vigning som det primära, medan för­samlingen och dess kallelse inte ens omnämns. När en avfallen kyrka inte kan tillhandahålla biskopar som är emot kvinnliga präster, blir lösningen för Danell, att en ”särskild vigbiskop ut­ses, givetvis av den bekännelsetrogna falangen. Denne biskop skall ordinera bekännelsetrogna ordinander och vara deras pas­tor i fortsättningen” (NV 8/77, s. 107). Utan kyrkans eller församlingens kallelse eller stöd skulle präster sålunda kunna produceras genom en biskoplig vigning och sedan få anställning i en irrlärig kyrka med unionism som följd! Hur befängd denna idé är torde också framgå av att en statskyrka av typ svenska kyrkan aldrig någonsin skulle kunna acceptera eller godkänna sådana vigningar. Den s. k. demokratiska folkopinionen, vilken är statskyrkans majoritet, har ju redan sagt nej till s. k. särvig­ningar. Inte ens Danell kan tro att detta är mer än en verklig­hetsfrämmande dröm.

Också ledare inom väckelserörelserna kan ha en högkyrklig och oluthersk syn på vigningens roll, fastän de annars knappast kan kallas högkyrkliga. Det torde hänga samman med att man ser en parallell mellan den gammaltestamentliga kyrkan (Israel) och statskyrkan. Den gammaltestamentliga kyrkans bundenhet till templet och den levitiska prästtjänsten överförs till att gälla de i statskyrkan vigda prästernas sakramentsförvaltning.

Det händer också att man i Jesu och hans apostlars besök i synagogorna ser ett stöd för en fortsatt kyrkogemenskap med statskyrkan. Lika litet som Jesus bröt med synagogan, skall vi bryta med statskyrkan, menar man. Man glömmer därvid att Israel i gamla förbundets tid hade en särställning som inte nå­gon statskyrka i världen har i nya förbundets tid. Denna särställning upphävdes först när Kristus, det nya templet, hade uppstått på tredje dagen och budskapet därom hade predikats för judarna. En rest av judar skulle först inbärgas och bli le­vande stenar i det nya templet. Men så snart judarna börjar motsäga den apostoliska läran, bryter apostlarna kyrkogemen­skapen med dem. Det tillhör Guds ordning för gamla förbun­dets slut och nya förbundets ingång, att gamla förbundets guds­folk först skall ställas inför profetiornas fullbordan, och därför uppsöker de synagogorna. De judar som tror att Kristus är pro­fetiornas fullbordan blir den nytestamentliga församlingens första medlemmar och det är tillsammans med dem som Paulus bedriver mission. När judarna motsäger och förkastar de troen­des budskap, går de till hedningarna (se Apg. 18:5 f). Någon kyrkogemenskap mellan de kristna församlingarna och de judar och synagogor, som förkastade den apostoliska läran, kunde inte komma ifråga (se Apg. 19:8 ff och 28:23 ff). Jesus hade förut­ sagt att synagogan skulle förkasta den apostoliska läran: ”Man skall utstöta er ur synagogorna” (Joh. 16:2). Och tidigt kom judarna ”överens om att den som bekände Jesus vara Messias, han skulle utstötas ur synagogan” (Joh. 9:22).

I och med det gammaltestamentliga templets förstöring i en­lighet med Jesu ord, blev det bekräftat att den gammaltestamentliga statskyrkan och den levitiska prästtjänsten definitivt tjänat ut. Men den katolska kyrkan kom snart att betrakta det nytestamentliga ämbetet som en fortsättning på det levitiska offerprästämbetet. Och när statskyrkor växte fram, kom man ofta att se de kyrkliga förrättningarna i ljuset av den gammal­testamentliga statskyrkan. Lika litet som de troende i gamla förbundet kunde bryta med den levitiska gudstjänsten, lika litet tror man sig helt kunna bryta med en irrlärig kyrkas präster och deras förrättningar. Fastän Luther så kraftigt gjort upp med denna felsyn, dominerade den alltjämt inom den s. k. inomkyrk­liga väckelsen på 1800-talet. Rosenius t. ex. vänder sig emot, att kristtrogna helt bryter kyrkogemenskapen med den irrläriga statskyrkan och själva kallar tjänare, som å deras vägnar i kraft av denna kallelse offentligt förvaltar både Ord och Sakrament. Han kan inte förstå att dessa tjänare är innehavare av det heliga predikoämbetet, ty för detta tror han det är nödvändigt med den statskyrkliga vigningen (se vidare Erlandsson, Rosenius och kyr­ko frågan, 1974, s.11 ff).

2. Arvet från fäderna

Vi har ovan efter en genomgång av den högkyrkliga kyrkosynen kommit in på väckelserörelserna. Det är därvid lätt att konstatera, att den biblisk-lutherska läran om kyrkan och kyrkogemen­skapen sällan kom att klart bekännas. Det finns många historiska skäl till detta, bl. a. att statskyrkan enligt lag var den lutherska kyrkan och att ingen kyrkogemenskap utanför statskyrkan kunde betraktas som biblisk-luthersk. Först 1952 trädde den religions­frihetslag i kraft, som bryter statskyrkans monopol som luthersk kyrka. Nu blev det möjligt också för en lutheran att vara en evangelisk-luthersk trosbekännare utan att behöva tillhöra stats­kyrkan.

När det stod klart för väckelsens folk, att statskyrkan på många punkter övergivit den biblisk-lutherska läran, sökte man komplettera statskyrkan på de punkter, där bristerna var störst. Efter hand blev de kompletterande samlingarna mer och mer permanenta och en rad fria organisationer inom statskyrkans ram uppstår med egen verksamhet, mer eller mindre omfattande.

På detta sätt skapas en kyrka i kyrkan, brödragemenskaper som inte blir detsamma som församlingen utan en del av församlingen. Kyrkogemenskapen och brödragemenskapen kommer in­te att sammanfalla, inte heller gemenskapen kring Ordet och gemenskapen kring sakramenten. Somliga upplever denna klu­venhet som oriktig och så uppstår s. k. fri nattvard, d. v. s. en nattvardsgemenskap som är fri i förhållande till statskyrkans nattvardsbord. Men i och med att tanken på att komplettera statskyrkans brister varit avgörande för de fria organisationernas framväxt, fortsätter kyrkogemenskapen med den irrläriga stats­kyrkan och åtminstone dop och konfirmation får statskyrkan sköta. Den viktiga själavården av barn och ungdom frigörs inte helt från den irrläriga kyrkan. Men det mesta av den andliga verksamheten svarar man själv för. Dock saknar man egna präs­ter och församlingsföreståndare. Nu blir det statskyrkan som får komplettera den fria verksamheten i stället för tvärtom och man blir beroende av statskyrkans fortsatta existens för att slippa omorganisera sig till en kyrka som tar ett fullt själavårdsansvar. Man blir också beroende av att statskyrkan inte är eller blir en renlärig bekännelsekyrka, ty då försvinner ju motiveringen för de fria organisationernas existens, att komplettera en mer eller mindre avfällig kyrka. Företrädare för de fria organisationerna blir därför ofta ivriga anhängare av statskyrkan och motståndare till en fri luthersk bekännelsekyrka, där brödragemenskapen och kyrkogemenskapen är samma sak.

Detta förklarar varför många av väckelsens folk, som vill be­känna sig till den biblisk-lutherska läran, mot denna bakgrund finner det svårt att omfatta och tillämpa den biblisk-lutherska läran om kyrkogemenskap. Man har så länge kört i hjulspår som inte bestämts av denna lära, att hjulspårens djup gör det svårt att komma ur dem. När samtidigt den biblisk-lutherska läran inte passade in på den kompletteringsmodell, som den inomkyrkliga väckelsen tillämpade och därför tystnade och blev bortglömd, så känns det så nytt och främmande, när denna lära nu på nytt lyfts fram i ljuset.

I denna situation blir det ett hinder att mera fråga efter vad fäderna har sagt och gjort än vad som står skrivet i den Heliga Skrift. Det är inte bara högkyrklig teologi som sätter traditionen högt. Många frågar först efter vad som är gammalkyrklig praxis, lågkyrkliga intentioner eller en viss ledares eller organisations ursprungliga program, i stället för att först och främst rådfråga Skriften. Arvet från fäderna blir också ofta liktydigt med den pietistiska väckelsen, inte de lutherska bekännelseskrifterna och de luthersk-ortodoxa fäderna.

Genom att jämföra statskyrkan med det yttre Israel i gamla förbundet, har man försökt ge bibliskt stöd för sin kompletteringsmodell. Statskyrkan Israel i gamla förbundet var ju en gudomlig institution och kunde därför inte överges, förrän Gud själv bringade den att upphöra. Och när Gud själv i enlighet med profeternas förutsägelser utplånade templet och den levi­tiska tempeltjänsten år 70 e. Kr., då behövde ingen längre tveka om vilken kyrka han skulle tillhöra. Då hade redan det nya för­bundets tempel eller rike uppstått och gamla förbundets guds­folk hade fått höra därom och först erbjudits att ta i besittning, vad som profeterna utlovat. Men det blev och blir som profeten Jesaja profeterat: Endast en rest vänder om. Men hedningarna inympas i denna rest och är tillsammans med de judar som vänder om, de sanna judarna (Rom. 2:28 f) och det sanna Is­rael (Rom. 9:6 ff), den nytestamentliga kyrkan, som inte är bunden till ett visst yttre folk, ett visst yttre tempel, ett visst yttre land, en viss yttre organisation, utan endast till Ordet och Sakramenten.

Genom att jämföra statskyrkan med det yttre Israel i gamla förbundet, ger man statskyrkan en roll och en funktion, som den inte har. ”Hon har kunnat undantas från de krav som måste ställas på varje församling i nya förbundets tid, på varje kyrko­- eller brödragemenskap. Kravet på kyrko- och lärotukt, på bibeltrohet hos kyrkans samtliga lärare och medlemmar, begränsas till att gälla endast en del av kyrkan eller församlingen, näm­ligen ’brödrakretsen’. Statskyrkan ges en gammaltestamentlig särställning, däremot inte andra kyrkor och samfund” (Rosenius och kyrkofrågan, s. 23). Man menar sig också kunna stå kvar i den irrläriga statskyrkan, tills Gud genom ett särskilt tecken visar att dess tid är ute, precis som om statskyrkan vore gamla förbundet Israel med av Gud givna funktioner, ”intill dess tiden var inne för en bättre ordning” (Hebr. 9:10). Tiden för att överge det som Gud förbjuder är inne, när man genom Guds lag får höra vad som är synd, inte först när Gud kommer med särskilda tecken vid sidan av Ordet. Unionism är synd, det blir inte synd först när en viss mängd människor tycker att det är synd.

3. Med hänsyn till olika meningar

Ytterligare ett hinder för en klar bekännelse i ord och handling av den biblisk-lutherska läran om kyrkogemenskap är de olika meningar som kan föreligga i kyrkliga frågor. Man känner sig tvingad att ta hänsyn till olika önskemål. De olika meningarna i kyrkliga frågor tycks dels vara en följd av att den biblisk­ lutherska läran om kyrkogemenskapen tystnat, dels vara en följd av att man lämnat läran om kyrkogemenskapen fri, d. v. s. att den skulle vara ett adiáforon, som man kan ha olika meningar om. Ofta har man redan tidigt enats om att man får vara oenig i denna fråga. Under påverkan av reformert fundamentalism me­nar man att det är nog om man är enig i grundsanningarna.

Men har man lärt känna den biblisk-lutherska läran om kyr­kogemenskapen, kan man inte lämna det fritt som Gud har förordnat om. Inte heller kan hänsynen till olika meningar få be­stämma, om man skall lära och lyda vad Gud har sagt eller låta bli det. En förutsättning för att man skall komma till biblisk endräkt är ju inte att man tiger med de bibliska sanningar som man ännu ej samfällt känner, utan att man tvärtom ofta och grundligt undervisar i dem, så att Guds Ande genom sitt Ord får upplysa och skapa endräkt också i de frågor, som nu är dunkla.

När man går den motsatta vägen, måste mer och mer undan­hållas eller förtigas, för att det inte skall skapas oro och splitt­ring bland ”vännerna”. Det leder ofta till att man börjar in­skränka det som man måste vara enig om. ”Det räcker att vara enig i vissa huvudfrågor, säger somliga. Det räcker att vara enig i frälsningssanningarna, säger andra. Men Bibeln och de luther­ska bekännelseskrifterna gör inga sådana inskränkningar. Grun­den för vår salighet är Kristus och hans ställföreträdande tillfyllestgörelse. Men det innebär inte att kyrkogemenskapen får lära olika om skapelsen eller helgelsen. Nej, kyrkogemenskapen skall enigt hålla sig till Guds ord och lära det som Bibeln lär. Att helt och fullt lita på Herren men samtidigt inte lita på allt vad han säger går inte ihop. Falsk lära ifråga om sådant som endast indirekt hör med till centrum får snart allvarliga konsekvenser också för de grundläggande trosartiklarna. Därför för­utsätter kyrkogemenskap enighet i allt vad Skriften lär. Gamla testamentet framhåller om och om igen vikten av att hålla fast vid Guds ord ’i alla stycken’ och Nya testamentet betonar ’allt Guds ord’, ’allt Guds rådslut’, ’all den heliga Skrift’, ’att hålla allt vad jag har befallt eder’” (Biblicum 7/76, s. 178).

På denna punkt undervisar G. A. Danell klart:

”Det finns kristna, som tänker och säger: Om vi bara är eniga i huvudsaken, så räcker det. Om vi är ense i tron och bekännelsen, att Jesus är sann Gud, så är det oväsentligt, om vi i andra stycken har olika meningar.

Det skulle betyda, att vi kunde ha olika meningar om dopet och nattvarden, om ämbetet och bikten, om domen och de yttersta tingen – och ändå vara eniga!

Så menar ’den fromma relativismen’, som inte alltid är så from. Man citerar gärna ett ord av Paulus: ’Vår kunskap är ett styckverk’. (G. ö. vi förstå endels) (1 Kor. 13:9, 12). Alltså, säger man, kan vi inte så noga veta. Ja, man kan rentav säga: ’Vi har olika gåvor’, d. v. s. olika meningar, men i anden, d. v. s. i vår ande, är vi ett.

Denna skenbart mycket toleranta och ödmjuka inställ­ning visar sig ofta rätt anspråksfull och intolerant. Så var det en gång med Zwingli i Marburg, när han ville ha enig­ het och gemenskap med Luther, eftersom de båda var eniga om huvudläran, rättfärdiggörelsen genom tron allena. I själva verket fordrade han därmed, att hans egen nattvards­lära skulle erkännas, vilket inte betydde mindre än den in­direkta förnekelsen av den sanna läran om altarets sak­rament. Om man nämligen medger att det är likgiltigt, om nattvarden är Kristi sanna lekamen och blod eller endast en symbol för detta, då har man i realiteten förnekat den sanna läran.

Detsamma gäller dopfrågan. Den moderna ekumenismen syftar till en världsvid, pluralistisk kyrka, som inom sina gränser omfattar helt olika läror. Förutsättningen är även här, att vi inte kan säkert veta och känna den fullkomliga sanningen, att ingen kyrka kan äga hela sanningen, att alla dogmer och lärosatser endast innehåller relativa sanningar. Därför kan och bör man blanda ihop de olika relativa san­ningarna med varandra, som om därigenom den fullkom­liga sanningen kunde uttryckas bättre …

Om då någon tänker: Jag tror på Jesus Kristus. De andra lärorna angår mig inte alls, jag tror vad jag vill i de styc­kena, jag vill inte ändra min uppfattning. Vad innebär en sådan hållning? Jag menar, att det vore en indirekt förne­kelse av Kristus själv. Han har uppdragit åt sina apostlar att lära människorna att hålla allt vad han befallt. Om någon medvetet förnekar ett enda ord, ett enda bud av Herren Jesus Kristus, så förnekar han därmed Herren själv.

… Det är inte sanningen, den rena läran, som söndrar de kristna och kyrkan, fastän det ofta ser så ut i en plura­listisk kyrka, som omfattar falska läror. Nej, söndringen har alltid sin grund i osanning, i de falska lärorna, i olydna­den mot Kyrkans Herre i lära och liv. Det mänskliga hög­modet vill alltid veta bättre än Guds ord. Enskilda män­niskors, riktningars, samfunds eller kyrkors prestige hind­rar ofta både enskilda personer och kyrkor att överge en falsk lära för att erkänna sanningen” (NV 8/77, s. 101 f).

Många söker inskränka det som man måste vara enig om ge­nom att framhålla, att för saligheten räcker det ju att tro på Herren Jesus och hans ställföreträdande gottgörelse. Om nu någon hävdar att vi är skyldiga att lyda vår Skapare i allt som han har befallt, då förnekar han Kristus allena som frälsningens grund och tron allena som frälsningens väg, säger man. Detta är ett missförstånd, som de lutherska bekännelseskrifterna tar upp i Konkordieformeln, i art. IV om goda gärningar. Att en­dast evangelium om Kristus är frälsningens grund får inte leda till den slutsatsen, att vi kan göra som vi vill med Guds lag. ”Skapelsen är skyldig att lyda sin skapare” (SKB, s. 593) och ”det är falskt och förkastligt att påstå och lära, att de goda gärningarna är för de troende i den meningen frivilliga, att det står i deras fria val att göra eller underlåta dem och att de skulle kunna handla mot dem och inte desto mindre behålla tron, Guds huldhet och nåd” (s. 593 f). ”Men här måste man vara på sin vakt, så att de goda gärningarna inte indragas och blandas in i artikeln om rättfärdig- och saliggörelsen. Därför förkastas med rätta det påståendet, att goda gärningar är för de troende nödvändiga till saligheten, så att det skulle vara omöjligt att utan goda gärningar bli salig” (s. 594).

När man börjat inskränka på vad man måste vara enig om för kyrkogemenskap, har man ändå ofta slagit vakt om att full lärogemenskap fordras för att man skall kunna praktisera natt­vardsgemenskap mellan olika kyrkor. Men på senare tid har man begränsat kravet på lärogemenskap för nattvardsgemenskap till ett minimum. Inte ens grupper som i allt vill slå vakt om biblisk­ luthersk kristendom kräver alltid full lärogemenskap i den bibliska läran utan hälsar också den välkommen att deltaga i nattvardsfirandet, ”som bekänner sig vilja tillhöra Kristus”. Men vilken person eller vilken riktning kan inte avge en sådan bekännelse?

I och med att den biblisk-lutherska läran om kyrkogemenskap inte kom att läras och tillämpas, när väckelserna gick fram, har man efter hand sökt efter bibliska argument för den kyrkoge­menskap, som man trots kyrkans avfall likväl praktiserade och alltjämt praktiserar, fastän förnekelserna numera kan försvaras helt öppet och mera allmänt. Det blir naturligt att stöta ifrån sig de Skriftens ord som anklagar och dömer och i stället söka finna sådant som man kan försvara och godkänna. Men den bib­lisk-lutherska läran om kyrkogemenskap är så klar och enkel, att varje argument till försvar för en kyrkogemenskap med irrlärare och irrläriga kyrkor faller samman inför Guds ord. Se boken ”Biblicums kamp för biblisk tro” (1974), s. 53-89, för en genomgång av de vanligaste argumenten.

 

4. Praktiska svårigheter

Fastän den biblisk-lutherska läran om kyrkogemenskap blivit mycket tillbakaträngd – för att inte säga bortglömd – och många väckelseledare trätt fram och försvarat ett kvarblivande i en irrlärig kyrka, har ändå den biblisk-lutherska läran varit så klar och enkel, att den inte helt kunnat tystas.

Några exempel:

1) Axel B. Svensson tog 1923 upp kyrkofrågan i en dogma­tisk studie, som klart och enkelt presenterade den biblisk-lut­herska läran. Han skrev bl. a.:

”Endast den församling, det samfund, som vakar däröver, att Guds ord predikas rent och klart och sakramenten ut­delas enligt Skriften: är renlärigt. Alla de församlingar och samfund, som tolerera irrlärare ibland sig, icke blott kunna utan måste stämplas såsom irrläriga. Med hänsyn till för­ hållandena i nutiden torde vi här böra något vidare utveckla denna sak. Såsom renlärig eller rättroende kan endast den kyrka betecknas, från vilkens alla predikstolar och i vilkens samtliga skrifter Guds ords rena lära verkligen förkunnas. Det är icke nog med, att man ’officiellt’ bekänner sig till den rena läran. Svenska statskyrkan bekänner sig officiellt till ’den evangelisk-lutherska’ läran, men från ett otal av denna kyrkas predikstolar och i massor av kyrkliga böcker förkunnas allehanda grov villfarelse, och kyrkan icke blott tolererar utan rent av försvarar denna ’lärofrihet’, ja, be­römmer sig därav. Så handlar endast en irrlärig kyrka. Och de församlingar, vilkas pastorer ännu icke lärt sig att be­trakta bekännelseskrifterna endast som ’historiska dokument’ utan fortfara att predika Guds ord rätt, skulle upphäva all gemenskap med det avfallna samfundet. Göra de det icke, så göra de sig meddelaktiga i avfallet” (Bibeltrogna Vän­ners Julkalender 1923, s. 46–47).

Trots att Axel B. Svensson stod i en tradition, som inte slagit vakt om denna klara lära om kyrkogemenskap, kunde han inte annat än att låta den komma till uttryck, eftersom Skriften så klart lär den. Men vi vet att han senare anslöt sig till Rosenius’ argument för ett kvarstannande i en irrlärig kyrka. Tydligen var de praktiska svårigheterna för stora för honom, eftersom Rosenius inte bekänt denna biblisk-lutherska lära utan tvärtom gått emot den. Bekännelsen i ord kom aldrig att omsättas i hand­ling, och exemplen på detta är många bland andra lärare. En långvarig praxis i strid med den biblisk-lutherska läran om kyrkogemenskap blir för många ett oövervinneligt hinder för en bekännelse av denna lära både i ord och handling. Och det måste medges att de praktiska svårigheterna kan vara många, Men de kan aldrig övervinnas genom att en obekväm biblisk lära göms undan, utan de övervinns genom att den allvarligt och grundligt blir begrundad och bekänd. Troheten mot Guds ord är alltid till välsignelse, även när det synes svårt. Den som fått Herren och hans Ord kärt, vill inte blygas för hans ord utan finner sin glädje däri. Gud är mäktig att övervinna stora svårigheter vid tillämpningen av hans ord, men han gör det när Ordet får undervisa oss i alla stycken, inte genom att vissa delar av Ordet göms undan.

2) Fastän tidningen Kyrka och Folk i regel försvarar ett kvar­stannande i en irrlärig kyrkogemenskap under hänvisning till de pietistiska fäderna, så kan ändå ibland den biblisk-lutherska läran om kyrkogemenskap glimta fram. Så var fallet i nr 4/1975. Vi citerar följande:

”Lutheranerna tror och lär att kyrkan inte är en yttre jordisk organisation, utan de heligas samfund, bestående av alla dem som, oberoende av samfund, språk eller hudfärg, i sina hjärtan tar emot Jesus som sin Gud och Frälsare; att denna kyrka, som finns överallt där Kristi evangelium predikas, är känd för Gud men osynlig för människor, eftersom det är omöjligt för människor att avgöra vilka av dem som bekän­ner sig till kristendomen som har en sann tro i hjärtat; och att inget kyrkosamfund rättmätigt kan göra anspråk på att vara ’den allena saliggörande kyrkan’ utanför vilken det inte finns någon frälsning.

Lutheranerna tror också och lär att det finns en synlig kristen kyrka, bestående av alla dem som bekänner den kristna tron och brukar Guds Ord, men bland vilka det finns skrymtare och sådana som lär obibliska läror; och att det är varje kristens plikt att ansluta sig till det samfund som pre­dikar Bibeln fullt och rent och att avhålla sig från gudstjänstgemenskap med sådana som avviker från det gudomliga Ordet (kurs. här).

Bibelhänvisningar. Joh. 18:36; Ef. 1:22–23; Jes. 55:10–11; Luk. 17:20–21; 2 Tim. 2:19; Matt. 13:47–48; Matt. 15:9; Rom. 16:17; 2 Tess. 3:6, 14; 2 Kor. 6:14–18.”

Denna klara bekännelse i ord undergräves tyvärr och tystnar, när den inte också följes aven bekännelse i handling. Den som med munnen lär att Gud bjuder att man skall avhålla sig från gudstjänstgemenskap med sådana som avviker från det gudom· liga Ordet och ansluta sig till det samfund som predikar Bibeln fullt och rent, men som i handling fortsätter att ha gudstjänstgemenskap med sådana som avviker från det gudomliga Ordet, visar att han inte menar allvar med sin bekännelse och han drar smälek över bekännelsen.

Förmodligen är det de praktiska svårigheterna som håller människan tillbaka. Eftersom de pietistiska fäderna inte handlade i enlighet med denna lära, verkar det oerhört svårt att få väckel­sens folk att inse, att denna lära är Guds lära, som måste bekännas både i ord och handling.

Vi har full förståelse för att ett uppvaknande över vad som är den biblisk-lutherska läran om kyrkogemenskap inte sker över en natt, när denna lära så länge varit bortglömd och ersatt av mänskliga tankegångar. Det kan ta tid, innan den gudomliga undervisningen har övervunnit allt motstånd och fött i hjärtat en fast övertygelse, som är en nödvändig förutsättning för en rätt bekännelse både i ord och handling. Men hur skall svårigheterna kunna övervinnas, om man inte vill låta den bibliska läran kom­ma till tals och om de som hört den, av taktiska skäl inte klart bekänner sig till den både i ord och handling? Det är farligt att låta människor bestämma om den bibliska läran skall bekän­nas eller inte. Den som tänker: ”Inte än”, sätter människotankar högre än Guds ord.

3) Fastän det i Bibeltrogna Vänners Missionstidning nyligen hävdades, att nattvardsgemenskapen kan omfatta alla ”som bekänner sig vilja tillhöra Kristus” och fastän tidningen vid ett flertal tillfällen innehållit artiklar, som försvarar ett kvarstannande i en irrlärig kyrkogemenskap, har ändå den biblisk-lut­herska läran om full biblisk endräkt för nattvardsgemenskap också förts fram. Så var fallet i nr 11/1975. Där kritiserade man svenska kyrkans öppna nattvardsbord och att nu kyrkomötet stadfäst denna praxis. Kyrkomötets beslut om ekumeniska eller unionistiska nattvardsgångar kommenterades bl. a. så här:

”Svenska kyrkan strävar målmedvetet efter enhet, men inte på Bibelns och den lutherska bekännelsens grund utan på ekumenismens. I särskilda utskottets betänkande sägs: ’De ekumeniska strävandena utgör ett markant inslag i de senaste decenniernas kyrkoliv. Att frågan om gemensamt nattvardsfirande togs upp vid föregående kyrkomöte och därefter blivit föremål för utredning för att behandlas vid detta kyrkomöte är uttryck för dessa enhetssträvanden. Ge­nom att på många sätt vara engagerad i ekumeniska sam­manhang har Svenska kyrkan visat att de ekumeniska frå­gorna är av central betydelse. Det är också enligt utskottet angeläget att framsteg görs på vägen mot en alltmer vidgad gemenskap mellan de olika trossamfunden.’ För att vidga denna gemenskap blir man tvungen att upphäva bekännel­seskrifterna på punkt efter punkt … I och med beslutet om gemensamt nattvardsfirande har Svenska kyrkan klart tagit avstånd från viktiga delar av bekännelseskrifterna … Läroupplösningen inom Svenska kyrkan är ingenting nytt. Men glidningen bort ifrån Guds ords lära har nu nått så långt att vi med sorg och beklagande måste konstatera att kyrkan på avgörande punkter övergett sina bekännelseskrif­ter. Svenska kyrkan företräder inte längre den uppfattning om Guds ord, dopet och nattvarden som bekännelseskrif­terna ger uttryck för. På ett särskilt sätt bär årets kyrko­möte vittnesbörd därom.”

I Biblicum 7175 gavs följande kommentar: ”Vi förstår de svå­righeter som Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner ställts inför, när det nu står klart för styrelsen att en rätt nattvards- och kyr­kogemenskap förutsätter ett enigt fasthållande vid Bibeln och bekännelsen. ’Den som inte kan kompromissa med Bibeln och bekännelsen blir lämnad utanför den stora ’gemenskapen’’, skriver Missionstidningen. När man sålunda inte längre kan ha kyrko- och nattvardgemenskap med svenska kyrkan, är frestelsen stor att man till följd av de praktiska konsekvenserna likväl kompromissar med Bibeln och bekännelsen.

Vi hoppas att Bibeltrogna Vänner nu handlar i enlighet med .sin övertygelse och tar konsekvenserna av sin bekännelse. Ty det är inte rådligt att handla mot sitt samvete, när det är bundet av Guds ord” (s. 190 f).

Det är allvarligt om man av taktiska skäl låter stämningarna bland ”vännerna” avgöra vad som skall bekännas och låter vännernas olika meningar i kyrkliga frågor avspegla sig i en vack­lande bekännelse. Är man övertygad om att Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna har en bestämd lära om kyrkoge­menskap och nattvardsgemenskap, kan man inte samtidigt lära, att det står en kristen fritt att handla som han vill när det gäller kyrkogemenskap och nattvardsgemenskap.