En rätt bön, en bön som behagar Gud, är en frukt av tron. Den sker i tron på Jesus, i förtröstan på Herren och hans ord. Gemensam bön förutsätter gemensam tro, ett anropande av Gud på samma sannings grund (Joh. 8:31, 17:17, 1 Petr. 4:11, Matt. 18:19). Gemensam bön utan gemensam tro förutsätter, att man bara ber om sådant som man kan enas om, d. v. s. man måste skära bort från den kristna tron allt det, som man är oense om, för att alla skall kunna säga amen. En sådan gemensam bön är synd. Ty det är synd att ta bort något från Guds ord. Och det är ett hån mot Sanningens Gud att framträda som Sanningens barn: samtidigt som delar av Sanningen medvetet hålls undan.
1. Ett vittnesbörd
Dr Theo. Graebner skriver 1920 i ”Magazin für evang.-luth Homiletik” till en ung predikant angående gemensam bön:
”Det är svårt, som Du säger, att få medlemmar från reformerta samfund att förstå vår hållning, när det gäller gemensam bön. De saknar som regel förståelse för vissa grundläggande fakta som hör hit. Om vi säger: ’Gemensam bön förutsätter kristen gemenskap’, blir de rådvilla, ty de menar med kristen gemenskap ingenting mera än gemensam avsikt att ’leva Kristus-livet’, att ’tjäna Kristus’, var och en på sitt sätt. Där de ser ett försök att ’upphöja Kristus’, förklarar de sig vara i ’kristen gemenskap’. Nyligen hade jag en diskussion med en KFUM-sekreterare om denna sak. Efter en timmes tålmodiga ansträngningar hade jag inte fått honom ett steg närmare en rätt förståelse. Ty han kunde säga att ’vi står i kristen gemenskap med alla som upphöjer Jesus Kristus, protestant eller katolik saknar betydelse’” (s. 231).
Dr Graebner berättar längre fram i sitt brev om en gemensam kyrkokonferens, vid vilken de båda deltagande kyrkorna inte var ett i tro, lära och bekännelse. Likväl avsåg man att inleda mötet med gemensam bön. En av prästerna sade till Graebner och några till:
” ’Vi har talat igenom frågan hur mötet bör öppnas, och vi har kommit fram till att be pastor NN inleda med en taktfull bön.’ Detta betydde att bönen inte fick innehålla något som kunde såra endera parten. För harmonins och de goda känslornas skull fick inte bedjaren fritt ge uttryck för sin övertygelse. Den Allsmäktige och Allvetande skulle tilltalas så här – underförstått: ’Du, Herre, vet naturligtvis att jag skulle vara glad att få tala Din Sanning, som jag är förpliktad att framföra, men, o Herre, Du ser hur taktlöst det skulle vara. Därför värdigas böja Dina öron till vår bön, som är något onaturlig för att inte stöta dem som har av vikit från Din sanning.’ Sålunda bör det stå klart för var och en, som allvarligt tänker igenom saken, att en sådan bön, i vilken vi ombeds att förena oss med dem som inte talar utifrån samma tro som vi, inte kan behaga Gud. Det blir en bön, där vi inte fritt kan ge uttryck åt vår övertygelse. När vi deltar i en sådan bön, måste vi utelämna – och därmed betrakta som oväsentliga – de trosartiklar, som vi inte är eniga om. Detta behagar inte Gud. Ty om gemensam bön ger uttryck för någonting, så är det de bedjandes andliga enhet. Och om Kristi ord att vi skall bedja ’i ande och sanning’ betyder någonting alls, så betyder de att våra böner verkligen måste bedjas utan någon förnekelse, öppen eller underförstådd, av de sanningar som hans Ande har lärt oss och som vi skall bekänna, det främsta uppdrag vi fått från vår Herre … När det gäller gemensam bön, kom ihåg att han, i vars namn vi ber, är Sanningen, och att den Gud som vi dyrkar är Sanningens Gud. Blandad bön är en så uppenbar kränkning av de innersta principerna för en kristens andliga liv, att de enkla lutheranerna under reformationstiden hellre led förvisning, tortyr och död än att ge ens ett sken av förnekelse genom att tillmötesgå krav på att utforma sin gudstjänst på ett sätt som innebar en efter gift för villfarelse” (s. 233 f).
2. Förutsättningen för gemensam bön
Förutsättningen för gemensam bön definieras klart i Skriften. Det framhålles med rätta i skriften ”Om kyrkogemenskap” (Bokf. Pro Veritate, Uppsala 1973, s. 41):
”’Ytterligare säger jag eder, att om två av eder här på jorden komma överens att bedja om något, vad det vara må, så skall det beskäras dem av min Fader, som är i himmelen. Ty var två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem’ (Matt. 18:19–20). Pauli varning till romarna (’att undvika’ – 16:17) skulle förlora sin mening om den inte också innefattade gemensam bön. Han gör inga undantag. S:t Johannes’ varning i hans andra brev förtjänar att allvarligt beaktas: ’Tagen eder tillvara, så att I icke förloren det som vi med vårt arbete hava åstadkommit, utan fån full lön. Var och en som så går framåt, att han icke förbliver i Kristi lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till eder och icke har den läran med sig, så tagen icke emot honom i edra hus, och hälsen honom icke. Ty den som hälsar honom, han gör sig delaktig i hans onda gärningar’ (2 Joh. 8–11). Johannes vänder sig naturligtvis inte mot vanlig hövlighet utan varnar för en formell broderlig hälsning, som skulle ha en andlig innebörd. Om man nu går från det mindre till det större: Om vi böra neka en man ett broderligt mottagande, därför att han håller sig till falsk lära, hur skall vi då kunna försvara anordnandet av gemensam bön? Om vi bara genom att broderligt hälsa en villolärare bliva skyldiga till dennes onda gärningar, hur skall vi då kunna be tillsammans med honom? Och vad skulle en sådan bön till sitt innehåll bli? Vår bön bör riktas mot hans ’onda gärningar’, medan han kommer att be om välsignelse för dem. Detta är rent hyckleri!”
3. Bönen en frukt av tron
Det är lätt att förstå, att de riktningar som betraktar eller brukar bönen som ett nådemedel, d. v. s. som ett medel för att uppnå tro, inte kan förstå att gemensam bön förutsätter samma tro, lika mycket som predikstolsgemenskap och nattvardsgemenskap gör det. Bönen är inte ett nådemedel utan en frukt av tron. Låt oss här sammanfatta en del av det som står om bönen i ”Doctrinal Statements of the Wisconsin Evangelical Lutheran Synod” (1970, s. 26ff):
Också de otroende, ja alla människor försöker bedja. Vi finner att nästan alla människor talar om bön. Det har sin grund i att varje människa har en viss kunskap om Gud, en medvetenhet om att hon är ansvarig för Gud och beroende av honom. Men i sitt syndbelastade samvete kan inte den oomvända människan närma sig Gud i en sann bön. Den ande i vilken hon beder är en styggelse i Guds åsyn. Hon ser förgäves på sin bön som en förtjänstfull handling eller en formel, genom vilken hon kan vinna en del av vad hon vill ha, fastän hennes hjärta är främmande för den ende sanne Guden och hon i övrigt inte bryr sig mycket om att ära och dyrka honom. Jesus säger att sådana böner är fåfänga upprepningar.
Men genom evangelii budskap har den Helige Ande inträtt i de kristnas hjärtan och lett dem till att ta emot Frälsarens benådning och med den hela gåvan av hans frälsning. Genom detta evangelii budskap ger oss den Helige Ande försäkran om att Gud är vår käre Fader och han manar oss nu att tala med honom som med vår käre Fader. Paulus säger: ”Eftersom ni är barn, har Gud sänt i era hjärtan sin Sons Ande, som ropar: Abba, Fader!” (Gal. 4:6). Detta är kristen bön, endast detta är sann bön, som endast en kristen kan bedja. I bönen talar de kristna med sin himmelske Fader på grundval av de dyrbara löftena i hans Ord. Allt talande med Gud sker i Jesu namn, i den tron, att genom Jesus allena är Gud vår käre Fader och vi ovärdiga syndare hans kära barn. Sann bön är alltså ett uttryck för kris ten tro. När därför kristna förenar sig i bön, ger de uttryck för sin gemensamma tro. Gemensam bön är ett uttryck för gemen skap i tron.
Alla Guds barn, som är personligen kända av Gud allena, ber ständigt med och för oss. Det finns en välsignad, osynlig bönegemenskap som ständigt äger rum, i vilken alla troendes hjärtan tillsammans nalkas nådens tron i bön och tacksägelse. I denna mening är vi med om gemensam bön också med alla de Guds barn, som Herren bevarar åt sig mitt i irrläriga kyrkosamfund, t. o. m. i påvens, Antikrists, kyrka. Vi står inför Gud inte bara som enskilda troende utan som troende, som är nära förenade med alla andra troende här på jorden och i himmelen därovan som hans kära familj. Men när vi nu talar om den yttre, synliga bönegemenskapen, kommer den till stånd genom att vi medvetet utväljer vissa människor för att gemensamt ge uttryck åt en gemensam tro. Frälsaren uppmanar oss också till en sådan synlig bönegemenskap, att utvälja vissa enskilda för att tillsammans med dem komma överens om en gemensam bön till den himmelske Fadern. Matt. 18:19–21.
Gemensam gudstjänst, gemensamma predikanter, gemensam nattvard, gemensam bön etc., alltsammans är synliga uttryck för en och samma tro. Det är inte så att predikstolsgemenskap och nattvardsgemenskap kräver en högre grad av enhet än bönegemenskap. De är alla uttryck för en och samma trosgemenskap, för en kyrkogemenskap som grundar sig på samma tro, lära och bekännelse. En sådan gemenskap är en gåva och en skapelse av den Helige Ande.
4. Kornelius’ bön
De som inte vill kännas vid att den sanna bönen är en frukt av tron, brukar hänvisa till berättelsen om Kornelius i Apg. 10. Man menar att denna text visar att Kornelius kunde bedja, innan han blev troende. Det heter ju bl. a.: ”Din bön är hörd” (v. 31). Men det är en missuppfattning att Kornelius inte var troende före det att han fick del av Andens särskilda och undergörande gåvor (v. 44). ”Den Helige Andes gåva” (v. 45) att kunna prisa Gud på främmande språk som de aldrig hade lärt sig, var ett yttre vittnesbörd. Det visade att hedningar som trodde profetiorna om Messias och ägde frid och syndernas förlåtelse i och genom honom (v. 36, 43), inte först behövde omskäras för att kunna upptas i den nytestamentliga församlingen. Liksom många i gamla förbundet genom Ordet och Anden kom till tro på den utlovade kommande Messias, så hade också Kornelius hört judarnas vittnesbörd om honom och hans verk och blivit troende. Gezelius framhåller i sitt ”Bibelwerk” att vi av v. 4 otvivelaktigt kan dra den slutsatsen, ”att denne Cornelius varit genom tron rättfärdig, emedan hans gudstjänst var för Herren behaglig, ty eljest kunde han inte täckas Gud, kap. 4:12, Rom. 5:15, Ef. 1:6, Hebr. 11 :6”.
Också de lutherska bekännelseskrifterna betonar att Kornelius’ böner var en frukt av tron. Luther skriver i Schmalkaldiska artiklarna: ”Kornelius t. ex. hade enligt Apg. 10 länge nog bland judarna hört om den kommande Messias, och därigenom var han rättfärdig, och i denna tro var hans böner och allmosor Gud behagliga – såsom Lukas kallar honom ’rättfärdig och gudfruktig – men inte kunde han tro eller vara rättfärdig utan att han först hört ordet. Men den helige Petrus måste nu förkunna för honom, att Messias, som han trott på såsom den, som skulle komma, nu redan hade kommit” (SKB s. 333).
5. Lutherska lärares vittnesbörd
Den bibliska läran om bönegemenskap är i vår tid nästan helt bortglömd och förvanskad, också i lutherska samfund. Ekumenism och unionism har också här satt sina tydliga spår. Följden aven obiblisk bönegemenskap har blivit att man också börjat tolerera obibliska läror inom sin gemenskap. Missourisynodens glidning från enighet i den bibliska läran mot läropluralism med åtföljande söndring tog sin början i slutet på 1930-talet, då man bitvis började uppge kravet på enhet i läran för bönegemenskap. Ordet ”litet surdeg syrar hela degen” kom att besannas. Följande vittnesbörd om den bibliska läran i fråga om bönegemenskap får avsluta detta kapitel.
I ett föredrag om unionism (= kyrkogemenskap utan enhet i den bibliska läran) säger Dr Franz Pieper år 1924: ”Den Heliga Skrift lär mycket inträngande och på många sätt att all gemenskap med falsk lära är av Gud förbjuden och skadlig för kyrkan.” Angående 2 Joh. 10, 11 sade han: ”Gud förbjuder här unionism, religiös gemenskap med dem som är kända som falska lärare. Att bedja med dem eller fira Herrens nattvard tillsammans med dem skulle innebära att samtycka till och bli ’delaktig i deras onda gärningar’.”[1]Oregon and Washington District Proceedings, 1924, s. 5, 8.
Dr Theodore Engelder, tidigare professor vid Concordia Theological Seminary i St. Louis, skriver: ”De bibelställen som förbjuder predikstolsgemenskap och nattvardsgemenskap är med samma kraft tillämpliga på bönegemenskap. Att förena sig med villolärare i gemensam gudstjänst i allmänhet och i gemensam bön i synnerhet är inte att dra sig ifrån dem (Rom. 16:17) utan att erkänna deras hållning som Gudi behaglig (2 Joh. 10, 11). Vidare är gemensam bön liksom gemensam nattvard det yttre uttrycket för inre gemenskap … Om vi kunde ha gemenskap med representanter för falsk lära genom att förenas med dem i bön, kunde vi också ha predikstolsbyte med dem och möta dem vid samma nattvardsbord.”[2]Cit. i Confessional Lutheran, Febr. 1946, s. 18 f.
Dr William Arndt, tidigare professor vid Concordia Theological Seminary i St. Louis, skriver i skriften ”Kristen bön”: ”Vem det än är som förändrar Jesu undervisning, skapar han därigenom en delning i kyrkan och sätter sig själv i opposition mot alla som håller fast vid Kristi lära. Vi har fått lära oss av S:t Paulus, att vi måste dra oss ifrån sådana tvedräkts-skapare (Rom. 16:17). Det innebär naturligtvis, att vi inte har bönegemenskap med dem.”[3]Christian Prayer, 1937, s. 65.
Dr A. Grumm, tidigare vice-president i Missourisynoden, skriver: ”Vad skall vi säga om de troende inom kyrkor som vi inte står i yttre gemenskap med, eftersom dessa kyrkor upprätt håller läror som strider mot Guds Ord? Vi vet att det finns troende inom dessa kyrkor, ty evangelium om Guds återlösande kärlek i Kristus predikas alltjämt där. Trots den villfarelse som blandas med sanningen i sådana kyrkor, visar sig evangelium vara Guds kraft till frälsning också i sådana grupper … Tycks det dig omöjligt att sant troende inom kyrkor där villfarelse blandas med sanning inte känner till att villfarelse läres och får utrymme i deras mitt? Det är inte omöjligt. Kanske har de fötts in i det kyrkosamfundet, uppfostrats i dess läror från barndomen … Likväl har Kristi kors gripit deras hjärtan och liv och de har, ledda av den Helige Ande, genom korsets budskap, kastat alla sina synder på Jesus. De förtröstar i allt på honom i liv och död. De är i sanning med-troende.
Men du och jag vet inte detta. Gud allena vet vilka som är hans. Allt vi kan säga är att de har kyrkogemenskap med dem som lär och upprätthåller människoord såsom lika i auktoritet med, eller i stället för, Guds ord. De har satt upp en mur mellan sig och oss, kanske inte medvetet men inte desto mindre en mur. Vi kan inte ha kyrkogemenskap med dem som inte är trogna Kristus i allt som han har befallt att vi skall iaktta och lära … Dessa troende, som vi inte kan känna igen som sådana, har förenat sig med villolärare. De kan ha gjort det i sina hjärtans enfald, likväl har de gjort det. De har stängt dörren så att vi för vår del inte kan ha aktiv gemenskap med dem.”[4]27) The Abiding Word II, Concordia 1947, s. 528 f.
Dr Adolf Hoenecke, tidigare professor vid Wisconsinsynodens prästseminarium, skriver i sin Dogmatik: ”I strid med den bibliska läran om bönen är alla de som praktiserar bönegemenskap med villolärare … Att helt avstå från all bönegemenskap och gudstjänstgemenskap med dem som är av annan tro, endast det överensstämmer med Guds ord. Ty vi skall, enligt Matt. 10:32, 33, å ena sidan bekänna Kristus, och denna bekännelse innefattar allt som Skriften lär om honom, hans person, hans ämbete, hans verk. Å andra sidan skall vi, enligt Luk. 9:26 och Mark. 8:38, inte skämmas för honom och hans ord. Att praktisera bönegemenskap och gudstjänstgemenskap med villolärare åsidosätter denna plikt. Vidare skall vi, enligt 1 Tess. 5 :22, ’avhålla oss från allt slags ont’, sålunda också från det onda, att vi i opposition mot 2 Kor. 6:14 godkänner gemenskap mellan ljus och mörker, mellan sanning och villfarelse … Unionism (falsk gemenskap) öppnar dörrarna på vid gavel för likgiltighet när det gäller läran. Och hur kan det vara annorlunda? All unionism grundar sig på det antagandet, att Skriftens Sanning inte skall drivas så strängt, i varje fall inte så långt att den fördömer all villfarelse, t. o. m. den minsta, och varnar för den såsom gift för själen. Ty så snart det sker inom en falsk gemenskap, kan en sådan gemenskap inte längre fortsätta.”[5]Ev. Luth. Dogmatik III, Northwestern 1912, s. 441 f.