Utdrag ur Kyrkogemenskap – Vad säger Bibeln? Denna skrift ingår i tidskriften Biblicum som nr 6–7/1977 och säljs som småskrift via Biblicums webbutik. Red. Seth Erlandsson.

 

En rad äldre och yngre dokument kunde här citeras som ytter­ligare vittnesbörd om den bibliska och lutherska läran om kyr­kogemenskap. Vi skall nöja oss med att citera två.

 

l. ”Brief Statement” (Kort framställning)

För att ge klara bibliska besked i lärofrågor, som en del lut­herska kyrkor intog en vacklande hållning i, utarbetade Dr Franz Pieper och Dr Theo. Engelder, två framstående ortodoxa teologer inom Missourisynoden i början av 1900-talet, en mindre skrift som kallas ”Brief Statement” . Denna utmärkta skrift antogs 1932 av den då alltjämt renläriga Missourisynoden som ett korrekt uttryck för den bibliska läran. Artikel 28 och 29 lyder:

”Gud har påbjudit att endast hans Ord utan tillägg av mänsklig lära, skulle läras och tros i den kristna kyrkan (1 Petr. 4:11, Joh. 8:31–32, 1 Tim. 6:3–4). Därför fordrar Gud av alla kristna, att de skall skilja mellan ren­läriga och irrläriga kyrkor och ha kyrkogemenskap endast med renläriga kyrkon, (Matt. 7:15) och, ifall de har förirrat sig in i irrläriga kyrkor, att lämna dem (Rom. 16:17). Vi förkastar unionism, d. v. s. kyrkogemenskap med anhängare till falsk lära, såsom olydnad mot Guds bud, vilket föror­sakar splittringar i kyrkan (Rom. 16:17, 2 Joh. 9–10) och som innebär en ständig fara att helt förlora Guds ord (2 Tim, 2:17–21).

En kyrkas renlärighet avgörs inte av det yttre namnet, inte heller genom att hon utåt accepterar och skriver under en ortodox trosbekännelse. Renlärigheten avgörs av vad som verkligen lärs från dess predikstolar, i dess prästseminarier och publikationer. Å andra sidan förlorar inte en kyrka sin renläriga karaktär genom tillfälliga intrång av villfarel­ser, under förutsättning att dessa bekämpas och så små­ningom drivs ut genom lärotukt, Apg. 20:30, 1 Tim. 1:3.”

 

2. ”Om kyrkogemenskap”

En luthersk bekännelsekyrka i USA (Church of the Lutheran Confession) har givit ut en skrift som heter ”Om kyrkogemen­skap”. Den har översatts till svenska 1973 av Evang.-luth. kyr­kan i Sverige. Märkligt nog distribueras den av Bokf. Pro Ve­ritate, Uppsala, fastän företrädarna för detta bokförlag prakti­serar just den obibliska lära, som denna skrift avslöjar och be­kämpar. Vi citerar ur denna skrift, som innehåller många värde­fulla och klargörande påpekanden:

”§ 18. Såsom det ovan fastställts, och som det alltid lärts av fäderna, tro även vi, att det finns två slags synliga kyrkor: rätta och falska eller ortodoxa och kätterska. Vi ha klart visat, att Gud fordrar av oss, att vi upprätta hans Ords lära i dess sanning och renhet utan tillsats av villfarelse av något slag. Då föreligger en ortodox kyrka, som troget håller fast vid Guds Ords oförfalskade lära och förvaltar sakramenten i enlighet med deras gudomliga instiftelse. En kyrka, som återigen i strid med det gudomliga budet tillåter falsk lära inom sig eller avviker från den gudomliga instiftelsen i sitt förvaltande av sakramenten, kallas med rätta en falsk eller kättersk kyrka. Att det skulle uppkomma sådana kyrkor är förutsagt i Skriften. S:t Paulus säger till de äldste i Efe­sus: ’Jag vet, att sedan jag har skilts från eder svåra ulvar skola komma in bland eder, och att de icke skola skona hjor­den. Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt är, för att locka lärjungarna att följa sig’ (Apg. 20:29–30). Dessa män, som komma att lära falskt, skola lyckas med att få lärjungar. ’Ty partier måste ju finnas bland eder’ (1 Kor. 11:19).

§ 19. Fastän man i dag allmänt anser, att det är en för­del att ha ett stort antal olika kyrkor, och att vi begära allt­ för mycket, då vi vidhålla, att alla kristna borde ha samma tro, tro vi fast, att det inte är behagligt för Gud, att det finnas kätterska kyrkor. De äro icke velade av Gud utan existera endast p. g. a. hans långmodighet. Och därvid för­neka vi inte, att det finns Guds barn i kätterska kyrkor. Även i dessa kyrkor födas nya barn åt honom, så länge som hans Ord ännu predikas inom dem. Men Gud vill inte, att de existera som heterodoxa kyrkor. Dessa kyrkor ha inskrivit falsk lära på sitt baner och ha upprättat ett avsöndrat samfund. Gud tillåter dem att existera, icke därför att det är gott eller välbehagligt för honom, ej heller därför att vi ha fritt val att tillhöra vilka grupper som helst, utan han sä­ger: ’Ty partier måste ju finnas bland eder, för att det skall bliva uppenbart vilka bland eder som hålla provet’ (1 Kor. 11:19). Så skrev också Dr Luther: ’När det händer, att människor bli oense i läran, har det den följden, att det åt­ skiljer dem och uppenbarar vilka, som äro de sanna kristna, nämligen de, som äga Guds Ord i all dess renhet och för­träfflighet’ (S:t Louis ed. XVII, 1346:71).

Kristna skola pröva alla kyrkor

§ 20. Vi tro vidare, att Gud av alla kristna fordrar, att de skola skilja mellan sanna och falska kyrkor liksom mellan sanna och falska lärare. Vi läsa i 1 Joh. 4:1: ’Mina äls­kade, tron icke var och en ande, utan pröven andarna, huruvida de äro av Gud; ty många falska profeter hava gått ut i världen.’ Och Herren Jesus förmanar: ’Tagen eder till­ vara för falska profeter’ (Matt. 7:15). Lydnaden mot Guds bud fordrar, att kristna skilja mellan sanna och falska pro­feter.

… och handla därefter

§ 21. Vi tro, lära och bekänna vidare, att av de kristna fordras, att de ha kyrkogemenskap endast med ortodoxa kyr­kor. Efter att ha gjort åtskillnad mellan kätterska och orto­doxa kyrkor skola de handla enligt denna insikt. Detta är vad Guds Ord lär i alla sammanhang, där kristna förmanas att inte höra falska profeter utan att fly från dem. Dessa förmaningar säga till den kristne att inte lyssna på de falska profeterna utan att hellre draga sig undan den fara, som ligger i deras läror – de ’goda ord och vackra tal’ genom vilka de ’bedraga de enfaldigas hjärtan’ (Rom. 16:18). 2 Joh. 10 fordrar rättframt: ’Om någon kommer till eder och icke har den läran med sig, så tagen icke emot honom i edra hus, och hälsen honom icke. Ty den som hälsar ho­nom, han gör sig delaktig i hans onda gärningar.’ I sitt första brev till Timoteus kap. 6:3–5 säger S:t Paulus: ’Om någon förkunnar främmande läror och icke håller sig till mina ord – vår Herres, Jesu Kristi, ord – och till den lära som hör gudsfruktan till, då är han förblindad av högmod, och detta fastän han intet förstår, utan är såsom från vettet i sitt begär efter disputerande och ordstrider, vilka vålla avund, kiv, smädelser, ondskefulla misstankar och ständiga tvister mellan människor som äro fördärvade i sitt sinne och hava tappat bort sanningen, människor som mena att guds­ fruktan är ett medel till vinning … men fly sådant’ (vers 11).

§ 22. Inte heller bör man lättsinnigt avvisa 2 Kor. 6: 14–18: ’Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro; det bleve omaka par. Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet, eller vilken gemenskap har ljus med mörker? Huru förlika sig Kristus och Beliar, eller vad del­aktighet har den som tror med den som icke tror? Eller huru låter ett Guds tempel förena sig med avgudar? Vi äro ju ett den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: ’Jag skall bo i dem och vandra ibland dem; jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.’ Alltså: ’Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger Herren; kommen icke vid det orent är. Då skall jag taga emot eder och vara en Fader för eder; och I skolen vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.’

§ 23. Då en ytlig genomläsning av detta bibelställe kan få oss att tro, att det talar om icke-troende, vilja vi påpeka, att villfarande kyrkor, såvitt de äro vilsefarande, också äro icke-troende. De äro icke-troende med hänsyn till en hel rad bibelställen. Genom sina villfarelser ha de delat kyrkan och stå emot sanningen. Falsk lära är orättfärdighet, och det kan inte existera någon gemenskap med den. Falsk lära är mörker, och sann uppenbarad lära är ljuset i denna världen. De ha ingen gemenskap, inget gemensamt. All falsk lära är Belials verk; då vi ha gemenskap med falska lärare, gå vi samman med Satan, deras villfarelses upphovsman. Skrif­ten lär, att vi skola gå ut från dem, d. v. s. från dem, som äro anhängare av och lära ut villfarelse, och vara skilda från dem.

§ 24. Att detta gäller alla kätterska lärare och kyrkor lära vi oss klart och tydligt i Rom. 16:17: ’Men jag förmanar eder, mina bröder, att hava akt på dem som vålla tvedräkt och kunna bliva eder till fall, i strid med den lära som I haven inhämtat; dragen eder ifrån dem.’ I denna text är båda kraven inneslutna, nämligen urskiljandets akt (pröv­ningen, § 20) och själva handlingen som följer av denna (§ 21). Pauli bröder böra noga hålla sina ögon på dem, som avvika genom att de lära och fasthålla vid falsk lära vid sidan av sann lära, och de böra undvika dem.

Bekännelsen är grunden

§ 25. Av detta bibelställe är det också klart, att gemenskap skall grundas på endast ett ting, nämligen på läran, som för­kunnas eller bekännes. Här är det som så mycket förvirring utsås av Satan. Ty han inger alltid tanken att, eftersom det existerar troende också i kätterska kyrkor (vilket vi beredvilligt och gärna erkänna), borde kristna inte lämna så­dana kyrkor, eller borde de åtminstone till en viss grad ha gemenskap med dem. Här är det nödvändigt att skilja mel­lan kristet broderskap och kristen gemenskap. Den heliga kristna kyrkan består verkligen av alla, som tro på Jesus Kristus, av alla som har fötts av Fadern genom Sanningens Ord och som är medlemmar i Hans familj. Men eftersom tron är osynlig, äro dessa bröder osynliga, och vi äro för­vissade om deras existens endast genom Guds Ord och löfte. Detta är broderskapet. Kristen gemenskap å andra sidan är en frukt av detta broderskap, och en mycket viktig sådan. Eftersom vi höra samman som bröder i Kristus, visa vi det genom gemensam gudstjänst, bön och arbete.

§ 26. Grunden för denna gemenskap kan inte vara den­ samma som den för broderskapet, vilken ju är pånyttfödelse och sann tro. Innan vi kunna ha gemenskap, måste vi igen­ känna brodern, och igenkännandet måste till objekt ha nå­got som går att se. Men tro kan inte ses. Man kan inte igen­ känna en broder genom hans tro, och det är lika omöjligt att ha gemenskap med honom på den grunden. Paulus säger i Rom. 10:10: ’Ty genom hjärtats tro bliver man rätt­färdig.’ Och i 1 Kor. 4:5 gör han det betydelsefulla utta­ landet: ’Dömen därför icke förrän tid är, icke förrän Her­ren kommer, han som skall draga fram i ljuset vad som är fördolt i mörker och uppenbara alla hjärtans rådslag.’

§ 27. Vi tro och lära därför, att kristen gemenskap är grundad endast på bekännelsen av tron i ord och handling Som Johannes säger i sitt första brev, 4:2–3: ’Därpå sko­len I känna igen Guds Ande: var och en ande som bekänner att Jesus är Kristus, kommen i köttet, han är av Gud; men var och en ande som icke så bekänner Jesus, han är icke av Gud.’ Bekännelse är grunden för kristen gemenskap, ty när en människas bekännelse är i överensstämmelse med ’den lära vi har undfått’ kunna vi erkänna honom som en broder.

§ 28. Vi veta naturligtvis, att vår gemenskap inte är iden­tisk med det andliga broderskapet. Bakom en god bekännel­se kan dölja sig en hycklare. Å andra sidan veta vi, att det finns kristna också inom de kyrkor, som bekänna villfarelse tillsammans med Sanningen. Vi kunna inte se hycklarna i en ortodox kyrka, ej heller de troende i en falsk kyrka. Vad mera är, vi skilja oss inte från Guds barn i de falska sam­funden utan från samfunden som sådana. Dessa samfund skilja dessa Guds barn från oss. Vi tro, att det är till de sant troendes välsignelse bland de heterodoxa, att vi vägra ge­menskap med dessa kyrkor. Därvid påminna vi dem stän­digt om, att de är på fel plats. Gång på gång har folk däri­ genom letts ut från den falska kyrkan in i den sanna, där Gud vill, att de skola vara.”