I. Bibelns lära om kyrkogemenskap

Utdrag ur Kyrkogemenskap – Vad säger Bibeln? Denna skrift ingår i tidskriften Biblicum som nr 6–7/1977 och säljs som småskrift via Biblicums webbutik. Red. Seth Erlandsson.

Denna presentation ansluter sig till en sammanställning av prof. Theo. Aaberg, publicerad i Lutheran Synod Quarterly, Winter 1976–77, s. 1–42.

1. Från syndare till helgon

Kyrkan i egentlig mening är de som har en sann tro på Jesus Kristus. Hur har denna kyrka blivit till? Hur blir en förtappad syndare en medlem i denna kyrka? En medlem som för Kristi skull kan kallas ”helig” eller ett ”helgon” samtidigt som han är en syndare?

Kyrkan är Kristi kyrka. Paulus skriver till efesierna att ”Kris­ tus har älskat kyrkan (församlingen) och utgivit sig själv för henne, för att han skulle helga och rena henne genom vattnets bad, i kraft av Ordet, för att han skulle ställa fram inför sig en härlig kyrka (församling), utan fläck eller skrynka och annat sådant; fastmer skulle hon vara helig och ostrafflig” (Ef. 5: 25–27).

På grundval av Kristi heliga liv, lidande och död har Gud för­ klarat hela världen rättfärdig och är nu försonad gentemot varje syndare, såsom Paulus vittnar: ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv genom att inte tillräkna dem deras syn­der; och han har anförtrott åt oss försoningens ord” (2 Kor. 5:19).

Detta är glada nyheter eller evangelium för förtappade syn­dare och detta evangelium går nu ut till syndiga människor med en nådig inbjudan: ”Och Anden och bruden säger: ’Kom.’ Och den som hör det, han säger: ’Kom.’ Och den som törstar, han komme; ja, den som vill, han tage livets vatten för intet” (Upp. 22:17).

Det är genom evangelium i Ord och Sakrament som Kristus uppsöker och kallar syndaren genom att förklara för honom att hans synder är förlåtna. Alla som ångrar och tror evangelium är rättfärdiggjorda, har denna förlåtelse som sin personliga egendom. ”Därför drar vi den slutsatsen att en människa blir rätt­ färdig genom tro utan laggärningar” (Rom. 3:28). Som Guds barn har den kristne frid med Gud (Rom. 5: 1).

Denna tro, genom vilken man tar emot syndernas förlåtelse och barnaskapet hos Gud, är Guds verk och Guds gåva, verkad och given genom Guds rena evangelium. ”Er har han gjort le­vande, ni som var döda i överträdelser och synder … Ty av nåden är ni frälsta genom tro – och det inte av er själva, Guds gåva är det – inte av gärningar, för att ingen skall berömma sig” (Ef. 2:1, 8, 9).

Gud den helige Ande skapar och bevarar tron i den kristne genom evangelium i Ordet, Dopet och Nattvarden. Eftersom det är genom dessa medel – och endast dessa medel – som Gud ger sin nåd åt människan och gör henne till en som åtnjuter denna nåd genom tron, kallas Ordet och Sakramenten för nådens medel eller nådemedel.

Endast Guds rena Ord och Sakrament är nådens medel. ”Helga dem genom Sanningen”, bad Jesus och tillade: ”Ditt Ord är Sanning” (Joh. 17: 17). Skriften tillskriver aldrig lögn eller falsk lära någon som helst frälsande kraft. Tvärtom tillskriver Skriften lögnen och den falska läran endast en fördärvande och nedrivande kraft och falska läror (heresier) förtecknas bland köttets gärningar. Det heter: ”De som gör sådant, de skall inte få Guds rike till arvedel” (Gal. 5:20, 21). Paulus säger åt Ti­moteus att ”undfly oandligt och tomt prat. Ty de som befattar sig med sådant kommer att gå allt längre i ogudaktighet, och deras tal skall fräta omkring sig såsom ett kräftsår. Av det sla­get är Hymeneus och Filetus; ty när dessa säger, att uppståndel­sen redan har skett, har de farit vilse från Sanningen, och de förvänder så tron hos somliga” (2 Tim. 2:16–18). Följande ord av Paulus är välkända: ”Ni började ert lopp väl. Vem har nu lagt hinder i er väg, så att ni inte mer lyder Sanningen? Till sådant kom ingen maning från honom som har kallat er. Litet surdeg syrar hela degen” (Gal. 5:7–9). Även där sanning och lögn blandas, såsom i irrläriga kyrkor, är det endast genom sanningen som också ljuder där, och aldrig genom lögnen och den falska lära som läres där, som själar föres till tro. Dessa troende inom kyrkor där sanning och lögn blandas står i stor fara, ty den falska läran är själamördande. Endast Guds rena Ord och Sakrament är nådens medel och kan verka, nära och bevara tron.

De som försvarar en gemenskap med irrläriga kyrkor, där sanning och lögn blandas, har inte förstått Skriftens ord om den falska lärans själamördande verkan och att endast Guds rena Ord och Sakrament är nådens medel.

 

2. Från främling till med-borgare

En kristen är aldrig ensam. Han har inte bara Frälsaren hos sig, utan när han blev en kristen, blev han också en lem i Kristi kyr­ka, de heligas samfund, med-borgare i Guds rike. Gud själv har skapat denna enhet mellan alla kristna (Ef. 4:3–6).

Denna enhet omfattar inte bara alla kristna som nu lever, utan alla kristna som har levat på denna jord alltifrån begynnelsen och som nu är inför Guds tron i himmelen, och även de som ännu inte har fötts men som inte desto mindre tillhör Guds ut­valda. Bibeln använder många bilder för denna enhet: en kropp, ett tempel, ett hus etc. (Ef. 1:22–23, Rom. 12:5, 1 Tim. 3:15, 2 Kor. 6:16).

Denna enhet mellan Guds sanna barn beror inte på oss och våra ansträngningar. Det är Kristus som bygger sin kyrka och ”helvetets portar skall inte bli henne övermäktiga” (Matt. 16: 18). Han har sagt: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag kän­ner dem, och de följer mig. Och jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand” (Joh. 10:27, 28).

 

3. Var finner vi andra kristna som vi kan ha kyrkogemenskap med?

Kyrkan är givetvis osynlig. Det är den, eftersom det som gör att man blir en medlem i kyrkan, nämligen tron, är osynlig. Inte förrän på domens dag skall medlemmarna i Kristi kyrka till det yttre skilja sig från dem som inte är sanna medlemmar (Kol. 3:4, 1 Joh. 3:2).

Men fastän kyrkan är osynlig, är hon likväl en verklighet.

Det finns verkligen människor här på jorden, som tror på Jesus Kristus och som genom tron tillhör de heligas samfund. Denna kyrkans verklighet betonas av de lutherska bekännelseskrifterna, när det där sägs att kyrkan i egentlig mening är ”ett samfund av de heliga, som inbördes har delaktighet i samma evangelium eller lära och samme Helige Ande, som förnyar, helgar och re­gerar deras hjärtan” (Apologin VII, 8. SKB s. 175).^[1]SKB betecknar Svenska kyrkans bekännelseskrifter, Pro Fide 1957. De lutherska bekännelseskrifterna eller Konkordieboken innehåller först de tre allmänkyrkliga trosbekännelserna: den … Continue reading

De kristna skall här på jorden erkänna och utöva den kyrko­gemenskap, som de har med varandra. De gör det t. ex. när de gemensamt brukar nådens medel, Guds rena ord och sakramen­ten, när de tillsammans sjunger med tacksägelse till Guds ära (Kol. 3:16), när de sörjer för varandras andliga väl (Gal. 6:1), förmanar den broder som avviker från Guds ord och tillsam­mans utestänger från den kristna gemenskapen den som trots undervisning och förmaning försvarar falsk lära i ord eller handling (Matt. 18:15–17).

En kristen vet var han skall finna andra kristna för kyrkoge­menskap. Han minns ju hur han själv blev en kristen, nämligen genom nådens medel, Guds rena Ord och Sakrament. Han vet att Guds ord inte vänder tillbaka fåfängt (Jes. 55) och att det därför finns kristna människor, där Guds rena Ord och Sakra­ment brukas. Guds rena Ord och Sakrament är kyrkans känne­tecken, eftersom de talar om för oss, var kyrkan finns. I Apolo­gin heter det: ”Ehuru våra motståndare för sig själva gör an­språk på namnet kyrka, så vet vi dock, att Kristi kyrka är hos dem, som lär Kristi evangelium, inte hos dem, som i strid mot evangeliet försvarar falska åsikter, såsom Herren säger: Mina får hör min röst. Och Augustinus säger: Frågan är: Var är kyrkan? Vad skall vi då göra? Skall vi söka henne i våra ord eller i hans ord, som är hennes huvud, vår Herre Jesus Kristus? Jag menar, att vi bör söka henne i hans ord, som är sanningen och som bäst känner sin kropp” (Apol. III, 279. SKB s. 174). ”Såsom kännetecken tillägger vi: den rena evangeliska läran och sakramenten” (Apol. VII & VIII, 20. SKB s. 178).

De som samlas kring Ordet och Sakramenten är inte desam­ma som kyrkan i egentlig mening, eftersom också hycklare kan finnas bland dessa bekännare. Kyrkan är de sant troende och är därför dold i denna samling kring Guds rena ord och sak­rament. Men den finns där, och när vi har kyrkogemenskap med denna samlings medlemmar, har vi kyrkogemenskap med den sanna osynliga kyrkan, som finns där, fastän dold för våra ögon.

 

4. Grunden för att erkänna och utöva kyrkogemenskap

Två latinska termer kan hjälpa oss, när vi talar om grunden för kyrkogemenskap: Fides qua betecknar den tro som man tror med, alltså den personliga, subjektiva tron i hjärtat; fides quae beteck­nar den tro som man tror på, alltså de läror som läres i Guds ord.

Vi vill inte glömma eller ringakta fides qua. Det är ju genom denna tro som vi har blivit medlemmar i Kristi kyrka och förts in i en gemenskap med alla troende. Men vi måste komma ihåg att endast Gud kan se denna personliga, subjektiva tro, han en­sam känner de sina. Den är dold för människor och därför kan den inte tjäna som grundval för att erkänna och utöva kyrkoge­menskap mellan kristna här på jorden. Det finns de som menar sig kunna avgöra vilka som har den sanna tron i hjärtat, som ”känner” vilka som är Jesu sanna vänner eller Guds sanna barn, och som på denna grund utövar kyrkogemenskap. De vill se det som endast Gud kan se och synliggöra: Guds kyrka, som är osynlig fram till den yttersta dagen.

Friedrich Schleiermacher (1768–1834), grundaren av den moderna protestantiska teologin, är i hög grad ansvarig för glid­ningen från Guds objektiva ord till den subjektiva inre känslan och erfarenheten som grunden för kristen tro och gemenskap. Denna förändring har fördärvat den bibliska läran om kyrko­gemenskap och lagt grunden för den moderna ekumeniska rö­relsen. En av ledarna inom Kyrkornas Världsråd under många år, Dr Samuel McCrea Cavert, säger att den subjektiva tron är grunden för att erkänna och utöva kyrkogemenskap. Han säger också att enhet i läran ”är en följd av kyrkogemenskapen sna­rare än en förutsättning för den. Trons gemenskap och kärlek kommer först, och enighet i läran växer fram ur detta – inte tvärtom.”^[2]On the Road to Christian Unity. Harper & Brothers J 961, s. 99. Hur Cavert kan avgöra att hjärtats tro är förhanden sägs inte. Det är svärmeri, när man bygger på den subjektiva tron (fides qua) och kärleken, ty tron är osynlig och kärleken växlar.

 

a. Vad säger de lutherska bekännelseskrifterna?

Det är fides quae, det som man tror på, d. v. s. läran, Guds ords objektiva sanning, som är gmnden för de kristnas erkännande och utövande av kyrkogemenskap med andra kristna här på jorden. Det heter i Augsburgska bekännelsen, art. VII:

”För kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är inte nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för guds­ dyrkan överallt är lika.”

Liberala lutheraner försöker komma ifrån den bibliska och lutherska läran om grunden för kyrkogemenskap genom att hävda, att ”evangelii lära” betyder inte allt som Bibeln lär utan endast dess centrala läror, frälsningssanningarna. Men de lut­herska bekännelseskrifterna är tydliga och klara också i denna fråga. Det som kontrasteras mot ”evangelii lära” i Augsburgska bek. art. VII är inte andra bibliska läror utan ”nedärvda män­niskobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskriv­na former för gudsdyrkan”. Endast det som är föreskrivet av Gud är bindande för den kristna kyrkan. Om någon tvivlar på att uttrycket ”evangelii lära” avser allt vad Bibeln uttryckligen lär, bör han läsa Apologin, som är skriven av samme författare (Melanchton) och som publicerades mindre än ett år senare. Där brukas ordet ”evangelium” ofta i dess vida innebörd som beteckning för den kristna läran, t. ex.:

”Evangelium förklarar att alla människor är under synden och är värda evig vrede och död” (IV, 62. Se också VII & VIII, 10,38, XII, 29–30).

Konkordieformeln klargör också hur ordet ”evangelium” användes, när det där heter:

”Då ordet ’evangelium’ inte brukas överallt i den heliga Skrift i samma betydelse, vilket är den djupaste anledningen till denna strid, så tror, lär och bekänner vi, att om man med ordet ’evangelium’ förstår hela Kristi lära, som han i sin lärareverksamhet liksom även hans apostlar förkunnat (i denna betydelse brukas ordet i Mark 1:15 och Apg. 20:24), man med rätta kan säga och skriva, att evangelium är en predikan om bättring och syndernas förlåtelse” (Epit. V, 6. SKB s. 514).

”Vi tror, lär och bekänner, att den ena församlingen inte skall fördöma den andra, därför att den har flera eller färre utvärtes, av Gud inte påbjudna ceremonier än den andra, om de eljest är eniga i läran och alla dess artiklar ävensom i de heliga sakramentens rätta bruk” (Epit. X, 7. SKB s. 531).

”Genom dylik eftergift och överenskommelse beträffande dessa yttre ting kommer vidare, om man inte först uppnått samförstånd i läran, avgudadyrkarna att bli styrkta i sitt avguderi, medan de rättrogna däremot blir bedrövade och i tron försvagade samt kommer att ta anstöt” (Sol. Dec1. X, 16. SKB s. 654).

”Sålunda skall kyrkorna inte på grund av olikhet i kyrk­liga bruk, varvid den ena i kristlig frihet använder sig av flera eller färre än den andra, fördöma varandra, om de i övrigt är ense med varandra i läran och alla dess artiklar och i de heliga sakramentens rätta brul:” (Sol. Decl. X, 31. SKB s. 657).

Vi har nu sett, att enligt de lutherska bekännelseskrifterna är enhet i ”evangelii lära” d. v. s. att man ”först uppnått samför­stånd i läran” och ”alla dess artiklar”, en förutsättning för kyr­kogemenskap. Men talar då inte de lutherska ortodoxa fäderna också om fundamentala (= grundläggande) och icke-funda­mentala läror? Jo, denna uppdelning sker med rätta, när det är fråga om hur mycket av Skriftens lära som det är nödvändigt att känna till för att ha en frälsande tro. Men när det är fråga om hur mycket av Skriftens lära som det är nödvändigt att vara enig om för att kunna utöva kyrkogemenskap, är de lutherska bekännelseskrifternas svar: allt vad Bibeln lär, alla dess läror. Den lutherska bekännelsen känner inte till någon icke-funda­mental lära i Bibeln, som det inte är nödvändigt att vara enig om för att erkänna och praktisera kyrkogemenskap. Avvikelse från någon icke-fundamental lära, som sker omedvetet av okun­nighet eller av svaghet, bryter inte kyrkogemenskapen. Men håller man fast vid en sådan avvikelse efter undervisning och förmaning, är det inte längre fråga om svaghet eller okunnig­het. Då hotas tron och kyrkogemenskapen måste brytas. Det är fundamentalistisk-reformert lära – inte biblisk-luthersk lära – som gör vissa av Bibelns läror till icke-fundamentala för kyrko­gemenskap.

Också i en rättroende, renlärig kyrka förekommer synd, miss­förstånd, bristande kunskap, svaga bröder. Men synden tillåts inte att råda i en sådan kyrka. Den blir ständigt bekämpad som synd, aldrig accepterad som rätt lära. Detta är någonting annat än att säga att vissa av Bibelns läror behöver vi inte vara eniga i, eftersom det finns många ofullkomligheter också i en renlärig kyrka. I en irrlärig, icke-rättroende kyrka griper man inte in mot all synd, utan obiblisk lära ges också utrymme där. Man bygger på den enigheten att man får vara oenig i vissa bibliska läror. ”Man är överens om att inte vara överens.” (När det gäller sådant som Bibeln inte lär någonting om är det givetvis riktigt att inte kräva enighet.)

b. Vad säger Bibeln?

Har de lutherska bekännelseskrifterna rätt, när dc hävdar att endräkt i den bibliska läran är en förutsättning för erkännande och utövande av kyrkogemenskap? Det finns bara en säker och riktig prövning också av den lutherska läran, och den är: ”Till läran och till vittnesbördet! Om man inte talar enligt detta ord, så är det därför att man inte har någon morgonrodnad” (Jes. 8:20, ordagrann övers.). Vad säger då Bibeln om förutsätt­ningarna för kyrkogemenskap? Bibeln säger:

”Alltså är ni nu inte mer främlingar och gäster utan medbor­gare med de heliga och Guds husfolk, uppbyggda på apost­larnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv” (Ef. 2: 19–20).

”Apostlarnas och profeternas grundval” är naturligtvis den He­liga Skrift, det apostoliskt-profetiska ordet. Kyrkan är bunden till Guds rena ord.

”Då sade Jesus till de judar, som hade satt tro till honom: ’Om ni förblir i mitt ord, så är ni i sanning mina lärjungar, och ni skall då förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria” (Joh. 8:31–32).

Återigen, Ordet i dess sanning och renhet är en förutsättning för ett rätt lärjungaskap, en rätt kyrkogemenskap.

”Men jag förmanar er, mina bröder, vid vår Herres, Jesu Kristi, namn att ni alla är eniga i ert tal och att ni inte låter söndringar finnas bland er. Ni skall vara fullt enade i sam­ma sinne och samma bedömning” ( 1 Kor. 1:10).

Paulus förmanar har de kristna i Korint att de skall vara fullt eniga i den rätta förståelsen av Ordet. De får inte vara söndrade, uppdelade i olika läger, utan de skall vara ett i läran och dess tillämpning.

”Och de höll fast vid apostlarnas undervisning och brödra­gemenskap, vid brödsbrytelsen och bönerna” (Apg. 2:42).

Här ser vi hur den tidiga kyrkan utövade kyrkogemenskap på grundval av en gemensam lära, ”apostlarnas undervisning”.

”Var och en som avviker och inte förblir i Kristi lära, han har inte Gud. Den som förblir i läran, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er och inte medför denna lära, så ta inte emot honom i era hus och hälsa honom inte välkommen. Ty den som hälsar honom välkommen gör sig delaktig i hans onda gärningar” (2 Joh. 9–11).

”Kristi lära” innefattar hela Gamla testamentet, ty Kristus själv har hänvisat till GT som Guds ord och sagt: ”Skriften kan ju inte förklaras ogiltig” (Joh. 10: 3 5). Den innefattar också allt vad Kristus själv har lärt, liksom allt som hans apostlar har lärt. Med ett ord: allt i Gamla och Nya testamentet är Kristi lära. Vi skall inte erkänna eller utöva kyrkogemenskap med någon, som inte förblir i denna lära, eller med någon som kommer till oss utan att medföra denna lära. Kyrkogemenskapen är här bun­den till kyrkans rätta kännetecken, Guds ords rena predikan och sakramentens rätta förvaltning.

”Det förundrar mig, att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat er till att vara i Kristi nåd, och vänder er till ett nytt evangelium, Likväl är detta inte något annat ’evan­gelium’; det är allenast så, att några finns, som vållar förvir­ring bland er och vill förvända Kristi evangelium. Men om någon, vore det också vi själva eller en ängel från himmelen. förkunnar evangelium i strid mot vad vi har förkunnat för er, så vare han förbannad. Ja, såsom vi förut har sagt, så säger jag nu åter: Om någon förkunnar evangelium för er i strid mot vad ni har mottagit, så vare han förbannad” (Gal. 1:6–9).

Judaisternas falska läror syntes kanske små och betydelselösa, eftersom de bara hade att göra med vissa aspekter av ceremonial­lagen – omskärelse etc. Men de blev själamördande, och Pau­lus tolererar ingen avvikelse från den apostoliska läran.

”Se till, att ni tar er till vara för fariseernas och sadduceer­nas surdeg ... Då förstod de, att det inte var för surdeg i bröd, som han hade bjudit dem att ta sig till vara, utan för fariseernas och sadduceernas lära” (Matt. 16:6, 12).

”Ta er till vara för falska profeter, som kommer till er i fårakläder, men invärtes är glupande ulvar ... Alltså skall ni känna dem av deras frukt” (Matt. 7: 15, 20).

”Jag förmanar er, mina bröder, att märka ut dem som or­sakar söndringar och kan bli er till fall, i strid med den lära, som ni har inhämtat; dra er ifrån dem. Ty sådana tjänar inte vår Herre Kristus, utan sin egen buk; och genom sina milda ord och sitt fagra tal bedrar de oskyldiga människors hjär­tan” (Rom. 16:17, 18).

Jesu lärjungar får inte stå i kyrkogemenskap med den som lär något som strider mot den apostoliska läran. De måste dra sig ifrån dem. Ty det är de läror som strider mot Skriften som är orsaken till söndringar och som kan bli lärjungarna till fall.

”Mina älskade, tro inte var och en ande, utan pröva andarna, huruvida de är av Gud; ty många falska profeter har gått ut i världen ... Vi är av Gud. Den som känner Gud, han lyss­nar till oss; den som inte är av Gud, han lyssnar inte till oss. Härpå känner vi igen sanningens Ande och villfarelsens ande” (1 Joh. 4:1, 6).

De kristna kan pröva om en predikant är sann eller falsk utifrån hans förhållande till den apostoliska läran. Den som är av Gud, han lyssnar till det apostoliska ordet och lär i enlighet med det. (Se också 1 Tim. 6:3 ff, 2 Tim. 1:13, 2:2, 1 Petr. 4:11).

 

c. Att bekänna Kristus är att bekänna vad Guds ord lär

Det är i Guds ord som Kristus uppenbaras för människan. Skrif­ten vittnar om Kristus, och Kristus vittnar i enlighet med Skrif­ten. Att bekänna Kristus är att bekänna vad Ordet lär. Och att bekänna vad Ordet lär, är att bekänna Kristus. Jesus sade till de otroende judarna: ”Rannsaka Skrifterna; ty i dem tror ni att ni har evigt liv; och det är dessa som vittnar om mig” (Joh. 5:39). Lukas berättar om Jesus: ”Och han började att gå igenom Mose och alla profeterna och uttydde för dem, vad som i alla skrif­ terna var sagt om honom” (Luk. 24:27).

 

d. Kärlek till Kristus

Många som är likgiltiga inför falsk lära talar mycket om kärlek till Kristus, spelar ut kärleken mot läran och hänvisar till kär­leken som stöd för likgiltigheten inför sann eller falsk lära. Men det är orätt att tala om kärlek till Kristus på detta sätt. Om det är fråga om sann kärlek till Kristus, leder den till ett kärt fasthållande vid Ordet. Jesus säger själv: ”Om någon älskar mig, så håller han fast vid mina ord … Den som inte älskar mig, han håller inte fast vid mina ord” (Joh. 14:23, 24).

 

e. Sammanfattning

Kyrkans sanna kännetecken är Guds rena ord och den rätta sakramentsförvaltningen. Falsk lära kan aldrig skapa tro eller ge tron näring och bestånd. I stället är den en fiende till tron, en själamördare. Endast genom nådens medel för den Helige Ande syndare till tro. Endast genom att Guds ord lärs rent och sakra­menten förvaltas rätt stärks och bevaras tron. De kristna vet därför var de skall finna andra kristna att praktisera kyrkoge­menskap med. Kyrkans rätta kännetecken är den grund som kristna kommer samman på för att ge vittnesbörd om och utöva kyrkogemenskap.

Eftersom en kristen skall hålla sig till en kyrkoorganisation, som har den rena evangeliska läran och den rätta sakraments­ förvaltningen, kan han inte bara se på kyrkans bekännelse i dess konstitution. ”Kyrkans bekännelse” – det är vad som faktiskt läres i hennes predikstolar, lärosalar, publikationer etc. och prak­tiseras i hennes verksamhet. Även om bekännelsen i kyrkans konstitution skulle stå i full överensstämmelse med ”kyrkans rätta kännetecken”, men en del av vad som faktiskt läres eller praktiseras strider däremot, så är det en irrlärig kyrka som man måste fly från. En irrlärig kyrka blandar sanning och lögn, lär både rätt och fel. Så får det inte vara i en rätt kyrkogemenskap. Förutsättningen för en rätt kyrkogemenskap är samförstånd i den bibliska läran, att man är ”ense med varandra i läran och alla dess artiklar och i de heliga sakramentens rätta bruk” (Kon­kordieformeln, SKB s. 657). Om kyrkogemenskapen också till­ låter obiblisk undervisning, orsakas därigenom splittring som kan bli de troende till fall (Rom. 16:17), ty ”litet surdeg syrar hela degen” (Gal. 5:9).