1977/1-2 – Utblick över samtiden

Kyrkoschism i vår tid

| Nr 1-2, 1977 sida 31| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

I en ledare i Svensk Kyrkotidning nr 44/76 tar redaktören Bengt Wadensjö upp frågan »Kyrkoschism i vår tid?». Han skriver bl.a.:

En och annan präst har de senaste åren lämnat Svenska kyrkan föregivande att man inte längre kan vara kvar i en från den rätta läran avfallen kyrka. I konsekvens härmed har man bildat en – som man ser det – bekännelsetrogen luthersk frikyrka. De frikyrkliga samfunden i vårt land har därmed fått en ny och särpräglad kyrkobildning vid sin sida, helt annorlunda än de väsentligen genom anglosachsiska influenser framvuxna. Nyligen gick genom våra presspalter meddelande om att ännu en präst, en kyrkoherde i Luleå stift, tagit detta drastiska steg. – – –

Engquists och hans förelöpares handlande har oroat en del. Är det verkligen nödvändigt att ta ett sådant steg, har man frågat. Varför gör man det? Det är om de frågorna ledaren skall handla. – – –

En kyrkoschism är alltid ett nederlag. Den är ett nederlag för kyrkan. Den är ett nederlag för dem, som går sin egen väg eller blir utvisade.

För kyrkan är schismen ett nederlag däri, att människors tankar och människors prestige – sen må man kläda sin gärning i aldrig så vackra ord om nitälskan för Sanningen – betyder mer än den i Kristus försonade gemenskapen. En kyrkoschism visar på att försoningen inte är en levande realitet.

För den enskilde, som tvingar fram en schism, är schismen också ett nederlag. Det är en sak att ha en uppfattning och stå för den inom en gemenskap, men stå kvar inom gemenskapen. Därigenom bidrar man till att berika gemenskapen, även om det blir en annan grundsyn än den egna som präglar kyrkans utveckling. Genom att man står lojal till gällande ordningar men ändå lever med sin uppfattning och för fram den lever kyrkan ett brett andligt liv. – – –

Sedan 1958 års kyrkomöte har Svenska kyrkan inom sig burit två grundläggande åtskilda uppfattningar i ämbetsfrågan. Detta har gått, trots att situationen varit påfrestande samt inbjudit till provokationer och övergrepp av enskilda på ömse håll. Det har gått därför att viljan att hålla ihop kyrkan har funnits på ömse håll hos de ansvariga.

Detta visar emellertid att vill man bevara kyrkans enhet kan man lyckas, även om det möter svårigheter. Man kan leva inom kyrkan med en annan uppfattning än den gällande ordningen. – – –

Schism uppstår när det finns olika uppfattningar i en fråga, när det finns osäkerhet i kyrkan på en punkt och somliga i kyrkan anser sig tvungna att sätta sig över och aktivt gå emot kyrkans huvudlinje. Det finns människor som reagerar så, att de inte kan samtala, inte kan söka sanningen gemensamt med andra av det enkla skälet att de menar sig redan ha funnit hela sanningen.

Vi kan beklaga att det finns människor med en sådan psykologisk utrustning. Vi kan inte förhindra dem att handla i enlighet med sin övertygelse. Ska vi ge deras framträdande en positiv tolkning kan vi säga att de är ett uttryck för osäkerhet i tiden. – – –

I nr 48/76 av Svensk Kyrkotidning publicerades en kommentar till denna ledare av denna tidskrifts redaktör. Jag skrev bl.a. följande:

Red. för SKT vill försöka besvara de väsentliga frågorna »Är det verkligen nödvändigt att ta ett sådant steg (d.v.s. lämna Svenska kyrkan)?» och »Varför gör man det?» Enligt red:s uppfattning, som säkert delas av en överväldigande majoritet inom Svenska kyrkan, bör man stå kvar i Svenska kyrkan, »även om det blir en annan grundsyn än den egna som präglar kyrkans utveckling». Svenska kyrkans gemenskap förutsätter inte enhet i läran. Red. ger exempel: »Sedan 1958 års kyrkomöte har Svenska kyrkan inom sig burit två grundläggande åtskilda uppfattningar i ämbetsfrågan.» »Man kan leva inom kyrkan med en annan uppfattning än den gällande ordningen.» Att Svenska kyrkan rymmer olika uppfattningar och läror vittnar om »ett brett andligt liv» och den som tar Kristi försoning på allvar slår vakt om och stannar kvar i en läropluralistisk gemenskap. Lämnar man en sådan kyrkogemenskap av läroskäl, är det »ett uttryck för osäkerheten i tiden».

Jag har ingen kritik att rikta mot denna uppfattning såsom representativ för en bred majoritet inom Svenska kyrkan. Jag vill i stället helt kort, och för att berika samtalet, ge Lutherska bekännelsekyrkans syn på hithörande frågor. Lutherska bekännelsekyrkan (LBK) motsätter sig inte läropluralism i samhället. Vi håller isär kyrka och stat. Staten är läropluralistisk men den kristna kyrkan eller församlingen får inte vara läropluralistisk. Den skall enigt i all sin verksamhet, i alla predikstolar, i alla söndagsskolor och all konfirmandundervisning, framföra vad Bibeln lär.

Avvikelser från Guds ord måste ständigt rättas till, och den som trots undervisning och förmaning inte vill dela den bibliska tron, läran och bekännelsen, måste ställas utanför kyrkans gemenskap. Detta för att han om möjligt skall väckas till besinning över allvaret i att handla Gud emot och vända om till Herren och hans ord. Kyrkogemenskapen är enligt Bibeln en enig brödragemenskap, och först när endräkt i tro, lära och bekännelse konstateras mellan olika kyrkor, kan kyrkogemenskap upprättas. LBK lär att Kristi försoning innebär att Gud inte tillräknar världen deras synder på grund av Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse (2 Kor. 5:19). Det är riktigt att den för vilken detta är »en levande realitet», som fått så mycket förlåtet, gärna vill förlåta och leva i försonlighet med sin nästa. Men det får aldrig bli detsamma som att godkänna vad Guds ord förbjuder. »Är det verkligen nödvändigt att lämna Svenska kyrkan?” LBK svarar: En kyrka, som ger utrymme för bibelstridiga uppfattningar, är olydig mot Herren. När en sådan kyrka vägrar att vända tillbaka till full lydnad mot allt Guds ord, är det nödvändigt för dem som vill rätta sig efter Herren och hans ord, att lämna en sådan kyrka. »Varför gör man det?» LBK svarar: Inte av osäkerhet eller i oförsonlighet mot medmänniskor, utan i den övertygelsen, att de kristna skall leva av allt det som utgår från Guds mun som en enig brödragemenskap. I ett läropluralistiskt samhälle skall kyrkan, d.v.s. »de som lyssnar till Herdens röst» (Luther), enigt som en man framföra Bibelns budskap, inte mänskliga tankegångar som strider mot Guds ord.

LBK är positiv till alla förnyelsesträvanden, som innebär att den rena evangelisk-lutherska läran bättre kan nå ut, till tröst och uppbyggelse för fattiga syndare. Kyrkan skall inte reflektera rösterna i tiden utan »Herrens röst», som är den Heliga Skrift.

Denna insändare torde vittna om att de som delar den tro som Svenska kyrkan omfattar och de som delar den tro som LBK omfattar inte kan framträda som ett i tro, lära och bekännelse. Det är det som är den smärtsamma orsaken till kyrkoschismen. LBK arbetar för endräkt på Bibelns grund och är övertygad om att de lutherska bekännelseskrifterna lär i enlighet med Guds ord. Vi vill predika i enlighet med Guds ord, »så som det är oss givet i den Heliga Skrift och så som de lutherska bekännelseskrifterna därom vittna».

Red. Bengt Wadensjö ger bl.a. följande kommentar i samma nummer:

Trots Seth Erlandssons sympatiska röstläge övertygar hans argumentering mig inte. Jag är fortfarande inte överbevisad om att tillkomsten av Lutherska Bekännelsekyrkan är grundad i läromässiga överväganden. Av Seth Erlandssons svepande formuleringar »bibelstridiga uppfattningar», »rätta sig efter Herren och hans ord» o.s.v. framgår inga konkreta belägg för att Svenska kyrkan skulle »godkänna vad Guds ord förbjuder». Tvärtom bestyrker Seth Erlandsson min tes att tillkomsten av LBK mer har med psykologin än med läran att göra.

Under rubriken »Aktuell debatt» i Svensk Kyrkotidning nr 4/77 publicerades följande artikel av Lars Norrlid:

FRÅGOR TILL BENGT WADENSJö 

med anledning av hans synpunkter på Lutherska Bekännelsekyrkan.

Du ger i ledaren »Kyrkoschism i vår tid» (SKT nr 44) och i Ditt meningsutbyte med Seth Erlandsson (SKT nr 48) några synpunkter på Lutherska Bekännelsekyrkans framträdande i vårt land och på den konflikt inom Svenska kyrkan, som föranlett detta. Här några frågor med anledning av Dina synpunkter.

1. Du framhåller alldeles riktigt, att de lutheraner som nu utträtt och grundat Lutherska Bekännelsekyrkan (LBK), »flitigt åberopar sig på Luther» men Du ifrågasätter deras skäl därför, eftersom Du menar att »Luther var en representant för en stor rörelse på sin tid, jämförbar snarare med förnyelsesträvarna i vår egen tid än med reaktionen mot förnyelsesträvandena».
   Luther förde ju sin kamp mot påvekyrkan under parollen »tillbaka till Skriften» medan vår tids förnyare i de stora lutherska samfunden och nationalkyrkorna kämpar i motsatt riktning, ja, t.o.m. för en ökad samverkan med påvekyrkan.
   Hur går det ihop? Du menar väl ändå inte: förnyelse som förnyelse…?
2. När Du talar om »kyrkans enhet», menar Du uppenbarligen dess organisatoriska enhet och inte, som LBK:s företrädare, enhet i lära och bekännelse.
   Är således, enligt Din mening, den yttre kyrkogemenskapen i ett i trosfrågor splittrat samfund överordnad trosgemenskapen?
3. I Ditt genmäle till Seth Erlandsson hävdar Du, liksom Du gjorde i Din ledare: »Jag är fortfarande inte överbevisad om att tillkomsten av LBK är grundad i läromässiga överväganden.» Tvärtom känner Du Dig bestyrkt i Din ståndpunkt »att tillkomsten av LBK mer har med psykologin än med läran att göra».
   Om man tar del av LBK:s Grunddokument eller av skrifterna Luthersk Bekännelsekyrka (utg. av Per Jonsson 1972) och Rosenius och kyrkofrågan (förf. av Seth Erlandsson, utg. 1974) får man intrycket att LBK:s grundare noga övervägt sin läroståndpunkt innan de gick till verket.
   Menar Du att det som där anförs blott kommit till för att legitimera något slags psykologiskt betingad upproriskhet? Man får faktiskt det intrycket av Ditt påstående: »Så griper man till svepande formuleringar på lärans fält för att rättfärdiga sin väg.»
4. Vad isåfall – utom läran och det faktum att människor, föregivande läroskäl, slutit sig samman och bildar denna kyrka – skulle rättfärdiga dess tillkomst?
5. Din argumentering vittnar uppenbart om en önskan att psykologisera och privatisera hela den konflikt som ledde till att LBK bildades.
   Man frågar sig då: Var går gränsen mellan lära och psykologi och vem sätter den gränsen för oss kristna, om inte Skriften? (Kanske 1 Kor. 2:11-16, och Apg. 24:14-16.)
6. Om vi själva skulle börja bedöma och ifrågasätta de olika samfundsbildningarna utifrån deras förment psykologiska grunder, är det alldeles uppenbart att medlemmarna av t.ex. Pingstkyrkan, Maranata, Sv. kyrkan och LBK skulle kunna beslås med vissa psykologiska särdrag, som sannolikt också spelat en roll vid deras val av samfundstillhörighet.
   Måste vi inte trots det förutsätta, att deras tro är något mer än svepskäl för att få höra till det ena eller andra samfundet. Var skulle vi annars hamna?
7. Du anklagar Seth Erlandsson för att också tillgripa »svepande formuleringar» i sin kritik av Sv. kyrkan men ej ge konkreta belägg för denna kritik.
   Du kan väl ändå inte förneka att bildandet av LBK föregicks av en mångårig och inträngande debatt rörande Sv. kyrkans brist på överensstämmelse mellan lära och praxis?
   Man kan här anföra boken »Det står skrivet» (utg. 1971), där Erlandsson var en av författarna, samt praktiskt taget varje nummer av tidskriften Biblicum alltsedan starten. Men också tidskrifterna Nya Väktaren och Kyrka och Folk.
8. Slutligen: Menar Du på fullt allvar att man inom Sv. kyrkan inte tillåter »vad Guds Ord förbjuder»?
   Detta att Sv. kyrkan är så genomsyrad av obibliska läror och ordningar, var ju den verkliga orsaken till den aktuella utbrytningen.

Bengt Wadensjös långa svar på dessa frågor i samma nummer av Svensk Kyrkotidning vittnar om den stora klyftan mellan Svenska kyrkan och en bibel- och bekännelsetrogen kyrka. Att vara luthersk innebär inte enligt Wadensjö att hålla fast vid Bibeln som Guds ofelbara ord och enigt rätta sig efter Bibelns lära.

Att föra Luthers intentioner vidare är därför något helt annat än den Lutherska Bekännelsekyrkan har på sitt program. Att föra Luthers intentioner vidare – om nu det är vår huvuduppgift som kristna – kunde kanske beskrivas bäst som att i en bred gemenskap med andra kyrkor, även den katolska, angripa våra gemensamma uppgifter i det moderna samhället och i kyrkornas liv världen över.

Enligt Bibeln är kyrkan Kristi lärjungar, de som lyssnar till sin Herres ord i alla stycken och vägrar kyrkogemenskap med falska lärare, dem som i något stycke förvanskar Guds ord. Kyrkogemenskapen är en gemenskap mellan bröder av samma tro, lära och bekännelse. Den får aldrig vara läropluralistisk, »en bred gemenskap» mellan kyrkor som har olika läror. Allt som där läres måste vara bibelenligt (1 Petr. 4:11). Om bibelstridiga läror och lärare gäller motsatsen till gemenskap: separera, vik ifrån, tag er till vara, undfly, tag inte emot, gå inte i ok tillsammans med dem (Rom. 16:17, Matt. 7:15, Apg. 19:8-10, 2 Joh. 9-11, 2 Kor. 6:14-18).

Men när inte längre Bibeln får vara högsta norm, regel och rättesnöre för hela kyrkans liv, blir kyrkogemenskapen något annat än en brödragemenskap i samma tro, lära och bekännelse. Bibeln är ju i mycket förlegad, enligt Svenska kyrkans talesmän.

Utifrån det ökande vetandet om jorden, om människans utveckling och sammansättning, om universum och allt i vår värld har kyrkan ställts inför ett nytt problem. Det har gällt att ta ställning till vad som i Bibeln är en tidsbetingad dräkt för ett evigt budskap om andliga realiteter.

För Wadensjö är det därför »absurt», när Erlandsson håller fast vid skapelseberättelsen som om den vore tillförlitlig och tror att Bibelns syndaflodsberättelse är sann, när den talar om »en global översvämningskatastrof».

Enligt Wadensjö är det en villfarelse att envist slå vakt om det som Bibeln lär och inte gå med på kyrkans »omtänkande». Sanningen är inte redan given i de heliga Skrifterna utan det gäller att ta hänsyn till den moderna människan och hennes tänkande och gemensamt söka sig fram till nya och levande sanningar. Först då blir kyrkan en levande kyrka, inte en kyrka som tvärsäkert vet vad som är rätt och fel. Det som förenar denna »levande» kyrka är inte samma Bibel, samma lära och bekännelse, utan nya gemensamma uppgifter.

Det krympande världssamhället har ställt kyrkan inför nya uppgifter i förhållande till mänskligheten som helhet. Det har gällt ansvarstagandet för jordens framtid, råvarutillgångar, luft- och vattenföroreningar m.m. Det har gällt solidariteten med förtryckta folk och övertramp mot mänsklig värdighet. Det har gällt mötet med företrädare för en annan religion än vår egen.

I allt detta är uppgifterna gemensamma, vare sig vi tillhör en ortodox, katolsk, luthersk eller anglikansk kyrka. Från våra olika utgångspunkter och ur perspektivet av våra fromhetstraditioner har vi att närma oss dessa frågor om vi vill fortsätta att vara en levande kyrka.

När man har förlorat det fulla förtroendet för Bibeln, ersätts den bibliska förkunnelsen med mänskliga funderingar. Bibelns lära om lag och evangelium är borta. Människan har intagit Guds plats. Människans frälsning undan synd och död blir liktydigt med en kamp mot miljöförstöring och för en bättre samlevnad. Den kristna grunddogmen om Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse som grunden för vår salighet blir i detta sammanhang meningslös. Det är bara ett uttryck för en viss »fromhetstradition». Det spelar ingen roll om vi omfattar ortodox katolsk, luthersk eller anglikansk lära. Det avgörande är att vi har »gemensamma uppgifter» i arbetet på en bättre värld.

Bengt Wadensjö har på ett skrämmande sätt givit uttryck för ett tänkande som är mycket vanligt inom Svenska kyrkan. Att detta tänkande i så stor utsträckning är obibliskt kan vi inte begära att han och Svenska kyrkans ledning skall förstå. Ty hur skall man kunna förstå det, när man inte har något tillförlitligt dokument att rådfråga? Man tror ju inte att Bibeln är Guds inspirerade, alltigenom tillförlitliga ord. En liten minoritet inom Svenska kyrkan gör det men inte Svenska kyrkan som sådan. Därmed är Svenska kyrkan en falsk profet, som man enligt Jesu ord skall ta sig till vara för (Matt. 7:15). Den omständigheten att det i Svenska kyrkan också finns präster som bär fram ett bibliskt budskap understryker ytterligare att Svenska kyrkan är en falsk profet. Ty just det är ju kännetecknande för den falske profeten att en del av vad han säger är sant. Han blandar sanning och lögn för att om möjligt förföra dess fler. Denna tidskrifts redaktör gläder sig åt, att det i detta land finns en kyrka som liksom Biblicum tror att Bibeln är Guds inspirerade, alltigenom tillförlitliga ord och som därför inte kan ge utrymme för sådana obibliska läror som ovan framförts av Wadensjö.

Lars Norrlids sista fråga till Wadensjö löd: »Menar Du på fullt allvar att man inom Svenska kyrkan inte tillåter ’vad Guds Ord förbjuder’?» Fastän Svenska kyrkan tillåter så mycket, som Guds Ord förbjuder, är Wadensjö blind för hennes avvikelser från Guds ord, vilket vi redan sagt är förståeligt. Wadensjö svarar: »Den sista frågan är jag osäker på. Menar Lars Norrlid allvar eller är den ställd i provocerande syfte?»

I ett »Upprop till alla som är allvarligt oroade över läget i den svenska kristenheten», heter det bl.a.:

Guds Ord ger oss en klar undervisning om hur en rätt kyrka skall vara: endast Guds rena och klara Ord får förkunnas i församlingen och sakramenten skall utskiftas enligt Kristi egen instiftelse. En rätt nådemedelsförvaltning är nödvändig för kristen tro och liv, ty ingen människa kan födas på nytt och behållas i en rätt tro annat än genom Guds Andes verk, som sker genom Ordet och Sakramenten. Därför får inte Guds Ord uppblandat med människotankar tolereras i kyrkans förkunnelse och undervisning. – – –

En kyrka som är sin Herre trogen lär sina medlemmar allt som Herren har befallt och accepterar inte bibelkritik.

En kyrka som är sin Herre trogen har inga odöpta medlemmar.

En kyrka som är sin Herre trogen förvaltar den heliga Nattvarden som Guds goda gåva till fattiga syndare, som förtröstar på Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse till syndernas förlåtelse. I Nattvarden är Kristi lekamen och blod verkligen närvarande och utdelas åt alla dem som där äter och dricker. En rätt kyrka öppnar inte nattvardsbordet för andra än dem som kan pröva sig själva inför Guds Ord och som har samma tro och bekännelse. [56]

En kyrka som är sin Herre trogen utövar läro- och kyrkotukt.

En kyrka som är sin Herre trogen har en prästutbildning, där man ger en grundlig undervisning i Bibeln och den kristna tron och där man »bryter ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som uppresas mot kunskapen om Gud».

En kyrka som är sin Herre trogen prästviger endast män som efter noggrann prövning visat sig hålla fast vid Guds rena Ord, och som är skickade att vederlägga den falska läran.

En kyrka som är sin Herre trogen har inte kvinnliga präster.

En kyrka som är sin Herre trogen har inte biskopar (1917: »församlingsföreståndare»), som förnekar att Bibeln är Guds inspirerade och tillförlitliga ord i alla stycken.

En kyrka som är sin Herre trogen har endast sådana kyrkoråd och styrelser, vars ledamöter håller fast vid Bibelns undervisning i alla stycken.

En kyrka som är sin Herre trogen tillåter inte söndagsskolmaterial och konfirmandläroböcker, där Bibelns klara lära ifrågasätts eller förnekas.

En kyrka som är sin Herre trogen kan inte arbeta i gemenskap med organisationer som förnekar delar av den kristna tron, t.ex. Kyrkornas Världsråd och Lutherska Världsförbundet.

En kyrka som är sin Herre trogen har herdar och lärare, som »träder upp i tid och otid», som varnar de ogudaktiga och uppmuntrar och styrker dem som vill hålla sig till allt Guds Ord.

En kyrka som är sin Herre trogen tar aldrig upp kollekt till organisationer och institutioner som tillåter falsk lära, utan offrar endast för ändamål som är i överensstämmelse med Guds Ord.

Uppropet i sin helhet kan utan kostnad rekvireras från Lutherska Bekännelsekyrkan i Sverige, Storgatan 31, 261 31 Landskrona. De bibelord som varje tes grundar sig på finns fullständigt utskrivna i detta »Upprop», som rekommenderas varmt.

Vad säger Bibeln om kärlek och sex?

| Nr 1-2, 1977 sida 40| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Nr 4-5/77 av Vår Kyrka utgöres av ett temanummer om prostitution och sexualitet. I detta nummer intervjuas professor Harald Riesenfeld om »vad Nya Testamentet har att säga oss idag om de här frågorna». Prof. Riesenfeld är nytestamentlig expert och en av de huvudansvariga för den snart utkommande nya statliga översättningen av Nya testamentet. Vad har då prof. Riesenfeld att säga?

Vill vi ha svar på dagens frågor, så ska vi inte fråga Nya Testamentet, säger han. Och så nyanserar han sig: Vi ska åtminstone fråga mycket försiktigt.

Författarna i Nya Testamentet talar till sin tid, in i sin miljö och den tidens frågor. Men de har inte tagit ställning till våra frågor De har aldrig ställt de frågorna. Därför måste vi tänka själva och inte tro, att bibeln har färdiga svar åt oss.

I den tidens ganska enkla och ursprungliga kultur var äktenskapet fullkomligt självklart den enda legitima formen för sexuell samlevnad. Avvikelser fanns givetvis även då, otrohet, prostitution, homosexualitet etc. Men det var självklart synd. [3]

Men när en kristen kultur som nu vår håller på att upplösas, då blir de här frågorna problematiska. Och Nya Testamentet har inga färdiga svar. Vi får använda vårt förnuft och försöka göra en allmän kulturbedömning i stället för att slå omkring oss med bibelord.

Så talar alltså en präst i Svenska kyrkan, som samtidigt är expert på Nya testamentet. En expert som för inte så länge sedan räknades till det relativt bibeltrogna lägret och som slog vakt om Nya testamentets förblivande auktoritet för den kristna kyrkan. Vi ser här hur farligt det är att samverka med moderna bibelkritiker och en bibelkritisk kyrka. »Det är som att simma i förorenat vatten. Jag kan säga till mig själv, att jag inte skall svälja något av det. Jag vet ju att det är förorenat. Men ju längre jag är i det, desto mindre märker jag dess förorening. Snart är jag inte längre så noga med att inte få något av det förorenade vattnet i mig. Genom att umgås med villfarelsen blir man van vid den . Och snart ser den ut som sanning» (prof. Armin Schuetze i Lutherskt Sändebrev nr 1/77). Man omformas successivt, kanske omärkligt för en själv. Fastän en Guds ords tjänare, Verbi Divini Minister, kan prof. Riesenfeld inte längre ge röst åt Guds ord. Gud har blivit stum, ty han har lösgjorts från bibelordet. Jesu och apostlarnas undervisning är inte längre Guds ord för alla tider.

Vi är helt medvetna om, att det är mycket viktigt att känna till den nytestamentliga tiden och miljön för att veta vad Jesus och apostlarna har åsyftat, d.v.s. vad som är Bibelns klara och tydliga lära. Av detta drar moderna bibelkritiker den ologiska slutsatsen, att Nya testamentet endast talar till sin tid. Guds ord gäller för alla tider. Fastän talat och nedtecknat av människor är det inte uttänkt av tidsbundna och kortsynta människor. Skulle aposteln idag kunna uppstämma följande tacksägelse, om han haft Svenska kyrkan och moderna teologer i tankarna? »Därför tackar vi också oavlåtligen Gud, för att ni, när ni undfick det Guds ord, som vi predikade, inte mottog det såsom människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är» (1 Tess. 2:13).

Moderna teologer hänvisar kyrkfolket bort från bibelordet och till »vårt förnuft» och »en allmän kulturbedömning»! Därmed har kyrkan lidit skeppsbrott. Hon kan inte längre säga vad som är Guds ord idag. Hon är hänvisad till egna spekulationer, om hon vill svara på frågan »Vad säger Gud?» På ett osedvanligt ärligt sätt blottlägger prof. Riesenfeld detta:

Den helige Ande kan säkert tala även idag, men knappast genom mig. Jag är alldeles för fast i min löneplan och i denna världen och det här samhället. Jag kan tala om, hur Nya Testamentets människor uppfattade Guds tilltal då, men jag vågar inte säga, vad som är Guds tilltal idag.

Vilken nöd, när en Herrens tjänare inte längre kan tala Herrens ord! När man skiljer Guds Ande och bibelordet åt, vet man ju inte vad Guds Ande talar idag. Därmed är marken jämnad för svärmeriet, d.v.s. andeuppenbarelser vid sidan av den andeingivna uppenbarelsen = den Heliga Skrift.

Att vända Guds uppenbarade ord ryggen är ett urgammalt svärmeri. »Skulle då Gud hava sagt?» (1 Mos. 3:1), det är själafiendens förföriska ord. Redan på profeten Jesajas tid vände man den genom Mose uppenbarade läran och det profetiska vittnesbördet ryggen och rådfrågade i stället andebesvärjare och spåmän: »När man säger till er: ’Fråga andebesvärjare och spåmän, dem som viska och mumla’, så svara: ’Skall inte ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda för de levande?’ ’Nej, håll er till läran, till vittnesbördet!’ Om man inte säger såsom detta ord, då finns ingen morgonrodnad för dem» (Jes. 8:19-20, ordagrann översättning). Vi behöver inte gå till andebesvärjare och spåmä – moderna svärmare – för att få veta vad Guds Ande säger om prostitution och sexualitet. Vi har läran och vittnesbördet, d.v.s. de bibliska skrifterna. Utan dem lever vi i mörkret, utan morgonrodnad. »Den helige Ande kan säkert tala även idag», men knappast genom bibelkritiska teologer. Den helige Ande talar alltid i enlighet med det uppenbarade Ordet.

Bibeln en fantastisk legend?

| Nr 1-2, 1977 sida 42| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Det senaste uppslagsverket som utgivits av det »Sovjetiska statsförlaget» innehåller också en artikel om Bibeln. Den Heliga Skrift blir där karakteriserad som »en samling av fantastiska legender utan vetenskaplig grundval». Det heter också att »boken är full av mystiska anspelningar, historiska fel och självmotsägelser. Bibeln brukas för att vinna makt och undertrycka ovetande nationer». Det är lätt att förstå att kommunismen har ett gott öga till den moderna bibelkritiken och evolutionismen!

»Detta var rena vrövlet»

| Nr 1-2, 1977 sida 43| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Förvanskningarna av kristendomen har nu gått så långt att människor med vanliga hederlighetskrav inte längre kan tiga. De som ständigt utsätts för den andliga smörja som så ofta serveras i andakter, predikningar och skrivna betraktelser, blir insövda, och de moderna förkunnarna förstår inte bättre. Utomstående är ofta mera klarsynta.

I Jönköpings-Posten av den 31 dec. 1976 tog författaren Gunnar E. Sandgren till orda under ovan citerade rubrik. Vi saxar ur hans mycket värdefulla artikel:

Jag vågar skriva att jag har hört så många dåliga, självgoda och okritiska präster i Svenska kyrkan, att jag önskar det hårdaste kritikergissel över deras ryggar. Det är präster som behöver ifrågasättas. Deras ansvar är för stort för att slapphet och bladder skall få känneteckna uppgifterna och ämbetet.

Det sticker rätt snart i ögonen, om man vill ägna sig åt en liten granskning, att dåliga predikanter ofta förbinds med glättad lärosyn eller ingen lärosyn alls. Yttrandet kan kanske förefalla kategoriskt, men om vi förutsätter tro som grunden för en förkunnelse skulle därav följa att »troskyrkans» representanter i vårt land, den bekännelsetrogna gruppen, skulle redovisa större sanningskrav och äkthetssträvan än andra fraktioner inom Svenska kyrkan och därigenom också vara bättre predikare. I stort sett stämmer det också. Verkligheten ger belägg för teorin.

Där liberalteologin suddar kraven, där inga egentliga gränser finns, men ett övermått av »kärlek» (ofta nog i form av slapphet inför synd och förvrängning av de stränga bud läran påbjuder), där blir gärna en predikan svävande och ordrik, en lättsamhet av det slag som snabbt driver förbi. Många ord, söta ord, välvalda ord och ord som är »inne», ord avpassade efter människor, aktualiteter, partipolitik och liknande – alltför ofta står man inför en miasma av aldrig erkänd otro, som sprider sig och smittar. – – –

I det ögonblick en präst säger att kyrkan skall rättas efter tidens krav och läran moderniseras efter nu rådande föreställningar, tror jag att han i själva verket raserat grunden både för kyrkan och läran. Den förra har underkänts som en värld i – men ändå utanför – världen och den senare har gjorts tidsbunden, det är icke gällande, istället för evärdelig och tillämplig för allt, i all tid. – Reduceringar av antytt slag ger rätt klara belägg för avfall, icketro.

I juldagens högmässa i radio predikade pastor Ludvig Jönsson, Stockholm, känd bl.a. som familje- och sexualrådgivare. Hans predikan – må det sägas klart – formade sig till en bedrövlighet. Svamlig, obegriplig, ordfylld i den sämsta bemärkelsen, allmänt välvillig och med små skickligt antydda hänvisningar till paragraf 32 och arbetslivets förnyelse och Gud som alla goda jobbares kompis blev hans predikan en allvarlig förvanskning av juldagens evangelium.

Gunnar Sandgrens kritik är mitt i prick.