|
NYCKLARNAS ÄMBETE Av: pastor Per Jonsson | Nr 7, 1976 sida 186| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson I Nycklarnas ämbete brukar också kallas predikoämbetet, eftersom latinets predicare, som betyder »ropa ut, framsäga, berätta» användes i den latinska bibeln för det grekiska käryssein. Kristus kallade lärjungar, som skulle käryssein, d.v.s. predika evangelium: »Predicate evangelium omni creatura», sade Herren, d.v.s. predika evangelium för hela skapelsen. Att utföra detta uppdrag är predikoämbetet eller nycklarnas ämbete. Uttrycket användes både i en allmän och i en mera inskränkt betydelse. I allmän bemärkelse betecknar predikoämbetet varje slag av evangeliförkunnelse, varje vittnesbörd om Kristus, som en kristen frambär till sina medmänniskor. Alla kristna, både män och kvinnor har i denna mening fått nycklarnas ämbete, d.v.s. att enskilt tala Guds ord, att varna och bestraffa genom lagen, att trösta genom evangelium, ja, att tillsäga syndernas förlåtelse, d.v.s. att avlösa från synden, i nödfall också att döpa. I mera inskränkt bemärkelse innebär nycklarnas ämbete att församlingen av troende kristna överlåter åt vissa betrodda män att offentligt lära, predika och förvalta sakramenten, på hela församlingens vägnar och på dess särskilda uppdrag. Detta finner vi exempel på i Nya Testamentet. Så snart församlingar hade uppstått genom missionsverksamheten på Kreta, ger Paulus åt Titus uppdraget att tillsätta äldste i var stad, Tit. 1:5, vilka i vers 7 kallas biskopar. Församlingarna som uppstått i Mindre Asien på Pauli första missionsresa blev ordnade av Paulus och Barnabas på återresan, varvid äldste tillsattes i var särskild församling. Att det offentliga predikoämbetet fÖrutsätter, att det finns församlingar, framgår av 1 Tim. 3:5, Apg. 20-28, 1 Petr. 5:3. Alla kristna, d.v.s. alla människor, som blivit troende, har det andliga prästämbetet och därmed kallelsen att förkunna evangelium. Det är inte bara äldste och biskopar, som tilltalas i 1 Petr. 2:9: »Ni är det konungsliga prästerskapet… för att ni skall förkunna dens dygder, som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.» Det offentliga predikoämbetet har som sin förutsättning de troendes andliga prästadöme, ty det är Guds vilja, att äldste och biskopar rekryteras inte från dem, som inte tror, utan från de troende, d.v.s. de andliga prästerna. Detta framgår av de egenskaper, som man skall vänta sig att finna hos en äldste eller en biskop. Se t.ex. 1 Tim. 3:6 och Tit. 1. De egenskaper, som här räknas upp har som förutsättning en personlig tro på Kristus. Trots detta skiljer Skriften mellan det andliga prästadömet och det offentliga predikoämhetet. Det offentliga predikoämbetet förutsätter nämligen också en särskild förmåga att lära och undervisa. Alla kristna skall visserligen vara lärda av Gud- (Joh. 6:45; 7:38, 39; 1 Kor. 2:15, 16; 1 Joh. 2:27). Och alla kristna skall »förkunna hans dygder». Se även Kol. 3:16! Mose önskan i 4 Mos. 11:29 är numera enligt Apg. 2:4 uppfylld. Men de som har det offentliga predikoämbetet skall ha en särskild förmåga att lära och undervisa, 1 Tim. 3:2. En församling, som kallade någon till sin präst efter några andra grunder än skicklighet att undervisa, skulle handla felaktigt. Det offentliga predikoämbetet är inte en mänsklig ordning, som man både kan ha och kan vara utan, utan det är en gudomlig ordning. Det är nämligen en gudomlig ordning, att de kristna kommer samman till gemensam gudstjänst, och att dessa kristna utser vissa särskilda personer, som på allas uppdrag skall predika Guds ord. Dessa, som kallas skall sörja för Guds församling, skall vårda hjorden, skall ha akt på fåren, skall ta sig an själarna och vaka över dem (1 Petr. 5:2-3). Därför har en församling inte rätt att välja, om den vill ha ett offentligt predikoämbete eller inte, utan de kristna är förpliktade till det enligt gudomlig ordning. Det heter i Augsburgska bekännelsens apologi, XIII:11-13: »Men om man med ordinationen menar en ordination till ordets ämbete, så skulle vi inte ogärna kalla ordinationen ett sakrament. Ty ordets ämbete har Guds befallning, och det har härliga löften, Rom. 1: Evangelium är Guds kraft till salighet för var och en som tror. Likaså Jesaja 55: Mitt ord, som går ut från min mun, skall inte återvända till mig förgäves, utan det skall utföra det, som jag har velat. Om ordinationen förstås på detta sätt, så skall vi inte vägra att kalla handpåläggningen ett sakrament. Ty församlingen har en befallning att förordna präster, vilket bör vara oss mycket kärt, då vi vet, att Gud gillar detta ämbete och är närvarande i ämbetet. Och det är nyttigt, att man så mycket ske kan pryder ordets ämbete med all slags heder gentemot de fanatiska människor, som drömmer om att den Helige Ande ges inte genom ordet utan på grund av deras egna förberedelser, om de sitter sysslolösa, och tysta i mörka rum och väntar på upplysning, såsom förr i tiden entusiasterna lärde och numera vederdöparna lär. Predikoämbetets nödvändighet Varför är då det offentliga predikoämbetet nödvändigt? Vi måste då först slå fast, att predikoämbetets nödvändighet inte är absolut. Det är inte så, att en människa inte skulle kunna tro sina synders förlåtelse, om inte en kallad tjänare predikar det för henne. Nej, också det lästa ordet är ett nådemedel lika mycket som det predikade ordet. Visserligen heter det i Augsburgska bekännelsen, V:1: »För att vi skall få denna tro instiftades det ämbete, genom vilket evangelium läres och sakramenten utdelas.» Därmed är dock inte sagt, att en människa inte skulle kunna få denna tro utan hjälp av ordinerade präster. Om en människa sitter hemma och läser i Bibeln: »Dina synder är dig förlåtna», så är detta ord lika kraftigt, som när tjänaren säger henne »Jag förlåter dig dina synder». Men detta får inte leda till förakt för predikoämbetet eller nycklarnas ämbete. När missbrukas ämbetet? Men detta får inte leda till förakt för predikoämbetet eller nycklarnas ämbete. När missbrukas det?
Omedelbar och medelbar kallelse Skillnaden mella omedelbar och medelbar kallelse finner vi framställd hos Luther i början av hans kommentar till Galaterbrevet. Apostlar och profeter var omedelbart kallade. Gud själv hade sagt direkt till dem utan något mellanled: Följ mig, gå ut i hela världen, gå åstad, tala mitt ord. Paulus hänvisar i överskriften till sina brev till sin omedelbara kallelse: »Paulus, apostel inte av människor utan av Gud». De medelbart kallade är de tjänare, som blivit kallade genom församlingen. Dessa är också kallade av Gud. 1 Apg. 20:28 står det om de äldste eller biskoparna i Efesus, att den Helige Ande hade satt dem till att vara herdar för Guds församling. Om nu kallelsen sker genom medel, vilka personer skall då förmedla den? Här möter vi falska läror både hos katoliker och protestanter. Vilka är det, som enligt Skriften fått sig anförtrodda Guds ord och sakrament? Det är Jesu lärjungar, d.v.s, de som lär av Jesus, som omfattar Jesu lära och som tror på den, de troende, hela församlingen av troende kristna. Till dessa skriver Paulus: »Allt är ert». Att t.ex. befallningen i Matt. 28:18-20 gällde alla lärjungar och inte bara apostlarna ser vi av vers 20: »Se, jag är med er alla dagar intill världens ände.» Kyrkan eller församlingen har alla rättigheter inte på grund av att den är stor, utan på grund av att den består av troende människor, Kristi lärjungar. Melanchton skriver i Traktaten om påvens makt och primat, XI:22: »Nu anför de vissa bibelspråk mot oss, t.ex.: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka. Vidare: jag skall ge dig nycklarna. Likaså: Föd mina får och andra liknande. Men då hela denna strid utförligt och omsorgsfullt behandlats på annat ställe i våra böcker och allt inte kan genomgås här, hänvisar vi till dessa skrifter och vill betrakta dem som här upprepade. Vi skall dock helt kort besvara frågan om dessa bibelspråks tolkning. I alla dessa språk företräder Petrus hela apostlaskaran, vilket framgår av själva texten. Ty Kristus ställer inte frågan till Petrus ensam utan säger: Vem säger ni, att jag är? Och vad han här säger i singularis: jag skall ge dig nycklarna… vad du än binder…, det säger han på annat ställe i pluralis: Vad ni än binder etc. Och hos Johannes: De vilkas synder ni förlåter etc. Dessa ord betygar, att nycklarna överlämnas lika mycket till alla apostlarna, och att alla apostlarna sändes ut på lika villkor. Därför måste man tillstå, att nycklarna inte tillhör en viss människa personligen utan församlingen, såsom många klara och säkra bevis intygar. Då Kristus talar om nycklarna i Matt. 18, tillägger han: Varhelst två eller tre på jorden är församlade etc. Han ger alltså nycklarna i första rummet tveklöst åt församlingen, liksom även av denna orsak församlingen i första rummet har kallelserätten…» Så långt Melanchton. Ordinationen till predikoämbetet När det gäller ordinationen, är den ej påbjuden av Gud men likafullt en god kyrklig ordning, omnämnd i Skriften. De som förvaltar det offentliga predikoämbetet utgör ej genom sin ordination ett avskilt stånd. Visserligen talar Augsburgska bekännelsen i artikel 14 »Om det kyrkliga ståndet», men de tre olika stånd, som vi har i katekesens hustavla utesluter inte varandra. Samma person kan samtidigt höra till vart och ett av stånden. I hemmet är han husfader i hushållsståndet, i staten är han medborgare i det politiska ståndet, och i kyrkan är han präst i det kyrkliga ståndet. Prästerna är inte herrar över församlingarna utan deras tjänare. De förvaltar nådemedlen, som är församlingens egendom. Därför är Ordets tjänare på samma gång Kristi tjänare och församlingens tjänare. »Vi predikar inte oss själva utan Kristus Jesus som Herren och oss själva som era tjänare för Jesu skull» (2 Kor. 4:5). Därför har församlingen rätt och plikt att övervaka ämbetsinnehavarnas tjänstgöring (Kol. 4:17; Joh. 10:5; Rom. 16:17, 18; Matt. 7:15). Bindenyckeln När någon genom bindenyckeln uteslutes, är det hela församlingen, som utesluter. Prästen får inte vara någon »påve», som ensam, på sitt ämbetes vägnar, dekreterar, vem som skall uteslutas, och sen får den, som gör invändningar, gå samma väg som den bannlyste. C. F. W. Walther tar upp den här saken och säger, att prästen ibland har rätt och plikt att utestänga en obotfärdig från nattvarden. Om prästen vet, att den som anmält sig begått en synd, som han inte vill erkänna och ångra utan fräckt kräver att ändå få sakramentet, eller det är kanske en redan allmänt känd synd. Då skall prästen inte ge denne nattvarden för att inte »ge det heliga åt hundarna». Men detta utestängande är endast tillfälligt. Frågan måste sedan tas upp och noga utredas av församlingen, innan beslut om bannlysning fattas. Prästen har alltså inte rätt att bannlysa. När sådant sker, skall det tillgå enligt anvisningarna i Matt. 18:17, 18. Nyckelämbetets myndighet Vad är nycklaämbetets myndighet? Såvida det förkunnar Guds ord, är man skyldig det ovillkorlig lydnad. »Var era lärare lydiga och följ dem» (Hebr. 13:17). »Den som hör er hör mig, och den som föraktar er föraktar mig» (Luk. 10:16). Detta betyder inte, att nycklaämbetet har rätt att föreskriva sådant, som hör till adiafora, d.v.s. villkorliga ting, sådant som inte är föreskrivet i Guds ord. Det falska ämbetet Nycklarnas ämbete har också en »baksida»: det falska, villfarande ämbetet, som förkroppsligas av antikrist, d.v.s. den romerske påven. Därför är det helt följdriktigt, att den ekumeniska rörelsen alltsedan Söderblom sett det som ett eftersträvansvärt mål att i sin verksamhet också få med påven. II De nycklar som nycklarnas ämbete har att förvalta I Matt. 16:19 läser vi om löse- och bindenyckeln. Evangelium i alla dess former tillsäger syndernas förlåtelse. Absolutionen eller avlösningen är endast en speciell form för förkunnelsen av evangelium. Avlösningen innebär, att man till en enda enskild person riktar detta evangelium, att hans synder är förlåtna. Schmalkaldiska artiklarna talar om avlösningen under rubriken »Om evangelium», 3:IV: »Nu återkommer vi till evangelium, som på mer än ett sätt ger oss råd och hjälp mot synden. Ty Gud är överflödande rik och frikostig i sin nåd och godhet. För det första genom det muntliga ordet, varigenom syndernas förlåtelse predikas i hela världen. Och detta är evangelii egentliga ämbete. För det andra genom dopet. För det tredje genom altarets tillbedjansvärda sakrament. För det fjärde genom nycklamakten och även genom inbördes samtal och bröders tröstande, Matt. 18: »Där två eller tre är församlade etc.» I början av kapitlet om skriftermålet, 3:VIII:1: »Då avlösningen och nycklarnas kraft även är en tröst och en hjälp, som av Kristus själv instiftades i evangelium mot synden och ett ont samvete, så bör skriftermål och avlösning ingalunda avskaffas i kyrkan, och detta i synnerhet för de svaga och förskräckta samvetenas skull och för den förvildade och fräcka ungdomens skull, så att den kan förhöras och undervisas i den kristna läran.» Luther, Melanchton och Bugenhagen säger i ett utlåtande av 1531: »Man måste också lämna rum för det trösterika fria evangeliet, så att det såväl för en enskild människa som för många skall bli sagt. Vad är absolutionen annat än evangelium, sagt till en enskild människa, som därigenom får tröst mot sin bekända synd? Så står då Kristi exempel, Matt. 9, där han absolverar den lame och Luk. 7, där han också absolverar Maria Magdalena.» Denna absolution var och är alltjämt till förargelse för många. Så kritiserade Zwingli den i sitt svar på Luthers skrift »Bass diese Wort fest stehen…» Även inom lutherdomen har man reagerat mot avlösningen. Den ovillkorliga avlösningen avskaffades sålunda i svenska kyrkan och ersattes av en villkorlig. Avlösningen skriftenlig Att avlösningen är skriftenlig bevisas av Joh. 20:23. Av detta ställe framgår: 1. Människor, som tagit emot Anden, d.v.s. de troende, skall förlåta synder. 2. Denna syndaförlåtelse gäller vissa bestämda personer: »vilka ni förlåter, dem, är de förlåtna.» 3. Med denna absolution är också saken avgjord inför Gud. Hur kunde nu Zwingli gå emot detta klara bibelord? Han omtolkade det. Han menade: Här står visserligen, att lärjungarna skall förlåta synder, men det betyder inte lärjungarna utan den Helige Ande! Avvisandet av absolutionen bland de reformerta hänger givetvis ihop med deras lära om att nåden inte är allmän, och att Anden verkar direkt, inte bara genom medel. Bland lutheranerna har synergismen smugit sig in. Denna lära gör Guds förlåtelse beroende av om det finns något gott hos människan, om hon åtminstone blivit beredd att ta emot nåden genom Andens förberedande verk. Vidare har mot avlösningen den invändningen förts fram, att den var en romersk surdeg, som Luther inte lyckats befria sig från. Det är ju vanligt att, när man märker, att Luther energiskt, hela sitt liv, driver någon för ens eget förnuft och egna förutfattade meningar obekväm lära, man då säger: Här satt Luther kvar i katolicismen. Men då glömmer man att i stället fråga: Vad sitter jag då själv fast i, från vilken plattform avger jag denna dom över Luther. Om han nu skulle ha suttit fast i medeltidens tänkesätt, så kan det tänkas, att jag sitter fast i nutidens tänkesätt, och det kan knappast innebära något företräde. Nu innebär emellertid inte läran om avlösningen eller absolutionen hos Luther någon eftergift för papismen. De som beskyller Luther för sådant visar därmed bara, att de inte vet, vad papism är. Avlösningen hos katolikerna Enligt katolsk lära kännetecknas avlösningen av följande:
Den bibliska läran om avlösningen har ingenting att göra med den katolska läran. När därför Luther energiskt predikar om absolutionen, är det inte för att han sitter kvar i papismen, utan tvärtom är det ett kraftigt vittnesbörd om hur totalt han frigjort sig från katolicismen. Nycklaämbetet tillhör sålunda inte bara ett visst stånd, ännu mindre den vigde prästen ensam, utan hela församlingen, d.v.s. alla troende kristna. Se även Matt. 16:19. Avlösningen enligt Luther Villkoren för absolutionens giltighet är inte den självgjorda ångern, inte heller skriftandet av alla synder inför människor, inte heller någon egen gottgörelse. Absolutionen grundar sig uteslutande på det faktum, att hela världen blivit försonad, rättfärdiggjord, fått synderna förlåtna genom Kristi fullkomliga gottgörelse och försoningsdöd, samt på den gudomliga befallningen, den genom Kristi ord närvarande förlåtelsen i hans namn. Märk alltså, att Luther tillmäter avlösningsordet vida större kraft än katolikerna. Hos dem räcker inte ordets egen kraft till, utan det måste kompletteras av den kraft, som den enligt deras mening vigde prästen besitter. (Vi har samma motsättning mellan Rom och Luther, när det gäller konsekrationen, d.v.s. instiftelseorden, vid nattvarden. Luther tillmäter konsekrationen en mycket större kraft än katolikerna, ty enligt dessa måste orden kompletteras med en rätt vigd prästs påstådda förmåga, men enligt Luther har ordet kraft i sig för att elementen, d.v.s. brödet och vinet, skall bli ett sakrament, d.v.s. Kristi kropp och blod.) Invändningar mot absolutionen Somliga har invänt: Ingen kan förlåta synder utan Gud allena. Det är sant. Men förlåter Gud omedelbart eller medelbart? Han förlåter medelbart. Han förlåter genom Ordet som medel. Men detta Ord har han befallt sin kyrka att förkunna: Gå ut i hela världen… Vilka ni förlåter synderna… En annan invändning: Absolutionen kan missbrukas. Men det kan alla former av evangelii förkunnelse. Ytterligare en invändning: Ingen kan säkert veta hjärteställningen hos en annan människa. Svar: Absolutionen beror inte på hjärteställningen hos människan utan på hjärteställningen hos Gud. Att mitt i min smärta för synder och brott är dock i Guds hjärta allt fredligt och gott. »Gud var i Kristus, försonande världen med sig själv, icke tillräknande dem deras synder, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. På Kristi vägnar är vi därför sändebud, liksom förmanade Gud genom oss. Vi ber på Kristi vägnar: Låt försona er med Gud» (2 Kor. 5:19-20). Detta talar inte bara om en möjlighet till förlåtelse utan om ett faktum, som inträtt i och genom Kristi försoning, nämligen syndernas förlåtelse. Se även Luk. 24:46, 47: »Och han sade till dem: Så är det skrivet; och så måste Kristus lida och på den tredje dagen uppstå från de döda, och bättring och syndernas förlåtelse predikas i hans namn bland alla folk och först i Jerusalem.» Hur förhåller sig tron till absolutionen eller avlösningen? Svar: På samma sätt som den förhåller sig till evangelii predikan överhuvud och till dopet. Även dopet är en enskild avlösning, ty det är ju den enskilde, som blir döpt till syndernas förlåtelse. Även nattvarden är en privat absolution, ty som individer får där kommunikanterna Kristi kropp och blod till syndernas förlåtelse. Nu gäller det att till det välsignade bruket av alla nådens medel hör att ta emot dem i tro. Gud vill, att den syndaförlåtelse han ger inte skall föraktas i otro utan tas emot i tro. Men ingen får inbilla sig, att avlösningens eller överhuvud nådemedlens kraft grundar sig på vår tro eller vårt mottagande. Villkorlig eller ovillkorlig? Vi vet, att lutherseparatisterna opponerade mot den i vårt land under förra århundradet införda villkorliga avlösningen. Martin Chemnitz jämför avlösningen med dop och nattvard och säger: Vid dopet heter det inte: Om du ångrar dig och tror, så döper jag dig. Vid nattvarden heter det inte: Om du ångrar dig och tror, så får du här Kristi kropp och blod, Därför bör det inte heller heta så vid avlösningen. Även om det är en hycklare som blir avlöst, så är avlösningen å Guds sida giltig och kraftig till salighet, men hycklaren kan stå emot och hindra att han blir salig. Det är som det står i Rom. 11:29; 3:4. Människan, som bekänner sina synder, är en lögnare, men Gud, som avlöser från synderna, ljuger aldrig. Filip Melanchton skriver i Apologin, XII:39-43: »Nycklamakten förvaltar och håller fram evangelium genom avlösningen, som är evangelii sanna röst. Sålunda inbegriper vi även avlösningen, när vi talar om tron, eftersom tron är av predikan, som Paulus säger. Ty när evangelium höres, när avlösningen höres, så uppmuntras samvetet och tar emot tröst. Och då Gud i sanning gör levande genom ordet, så förlåter nycklarna i sanning synderna inför Gud enligt detta: Den som hör er, han hör mig. Därför bör man inte tro dens röst, som avlöser, annorlunda än en röst, som ljuder från himmelen. Och avlösningen kan särskilt kallas bättringens sakrament, som även de mera lärda skolastiska teologerna säger. Emellertid underhålles denna tro under frestelserna på många sätt genom evangelii lärosatser och genom bruket av sakramenten. Ty dessa är Nya Testamentets tecken, d.v.s. tecken på syndernas förlåtelse. De överlämnar alltså syndernas förlåtelse, vilket orden i Herrens nattvard tydligt omvittnar: Detta är min kropp, som utges för er. Detta är Nya Testamentets kalk etc. Så tas tron emot och blir bekräftad genom avlösning, genom evangelii hörande, genom bruket av sakramenten, så att den inte dukar under, när den kämpar och strider med syndens och dödens fasor. Denna uppfattning av bättringen är klar och tydlig och ökar värdet av nycklarna och sakramenten och belyser Kristi välgärning samt lär oss nyttja Kristus som medlare och försonare…» Får syndernas förlåtelse bara tillsägas de troende? Detta tal om att syndernas förlåtelse bara får tillsägas de redan troende hör, säger Fr. Pieper, till sådant tal, som förs vidare från generation till generation utan att man är medveten om dess meningslöshet. Det hör hemma i det reformerta lägret, där man känner en omedelbar nådemedelelse och grundar nådemedlen på tron. Detta tal hör dock inte hemma i den lutherska kyrkan, som lär, att tron grundar sig på nådemedlen, d.v.s. på den i nådemedlen tillsagda syndernas förlåtelse. När man också inom den lutherska kyrkan använder detta tal, att syndernas förlåtelse endast får tillsägas de redan troende, så ligger säkert den tanken bakom, att evangelium är en förkunnelse om möjligheter, genom vilka människan så småningom förvärvar sig syndernas förlåtelse. Vad saken här gäller är att slå vakt om det objektiva: Rättfärdiggörelsen är fullbordad, verklig, och den blir inte mer fullbordad eller verklig, när syndaren tror på den. Dopet är ett dop, ett bad till nya födelsen, även om den, som döpes bespottar det. Det blir inte ett nya födelsens bad först när den döpte kommer till tro, utan är det genast det sker. Så är på liknande sätt altarets sakrament lika med Kristi kropp och blod, och detta föreligger som ett objektivt faktum, även om den, som äter och dricker det är en skrymtare. »Det är inte ätandet och drickandet, som gör det, utan orden, som står här: ’För er utgiven’, ’För er utgjutet till syndernas förlåtelse’. Dessa ord är tillsammans med det kroppsliga ätandet och drickandet det avgörande i sakramentet» (Lilla katekesen 5:8). Det är så också med avlösningen. Vi vet, att den, som de orden riktas till, därmed också har fått syndernas förlåtelse (ty Gud kan ju omöjligt ljuga!). Däremot vet vi inte, om han tror på dessa ord och blir salig. Kanske kommer han ändå till helvetet, men det beror i så fall inte på att inte hans synder var förlåtna (ty Gud själv har ju högtidligt betygat genom avlösningen, att de verkligen, var förlåtna) utan det beror på hans otro. Guds lösenyckel kan aldrig ta fel. »Men den som icke tror Sonen skall icke få se liv» (Joh. 3:36). De som tar emot dopet och nattvarden går kanske också förlorade, men i så fall ej på grund av dessa nådemedels bristande effektivitet utan helt för otros skull. Hebr. 3:19. Bindenyckeln Prästen har skyldighet att inte bara vara en lärare och predikant för församlingen utan också en väktare, en biskop, en herde, en föreståndare. Därmed har han också skyldighet att vaka över tukten i församlingen. Se Matt. 18:15-17; Upp. 2:2, 14, 15, 20; 1 Tim. 1:20; 3:5; 5:20; 1 Kor. 5:1-5, 9-13; 2 Kor. 2:6-11; 2 Tess. 3:14, 15. Sådana som efter ett offentligt syndafall eller fall i villfarelse visar sig botfärdiga, antingen genast eller efter förmaning av församlingen, skall inte bannlysas, men de skall göra offentlig avbön och så försona sig med församlingen, inför vilken de vållat anstöt. Vilka kan bannlysas? (Efter F. Pieper)
Om en bannlyst person kommer till prästen och i botfärdighet ber att få avlösning och bli upptagen i församlingen, skall prästen inte vägra detta. Men sedan skall saken bekantgöras för hela församlingen. När denna enhälligt förklarat sig nöjd med den botfärdiges bekännelse, så skall prästen offentligt vid den allmänna gudstjänsten kungöra, att bannet blivit hävt. 2 Kor. 2:6-11. S.E 186 |
För biblisk tro och forskning