KOMMENTAR TILL NYÖVERSÄTTNINGEN AV 1 MOS. 1:1-2:3

Av: S. E. | Nr 7, 1976 sida 200| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

I förra numret av denna tidskrift (nr 6/76, s. 165-167) införde vi en preliminär nyöversättning av skapelseberättelsen. Här nedan följer nu några kommentarer till denna översättning. För att dessa kommentarer skall bli begripliga, bör läsaren samtidigt ha föregående nummers nyöversättning uppslagen.

Dag ett

Den hebreiska grundtexten använder ordningstal (andra, tredje etc.) om de sex skapelsedagarna med undantag för den första dagen. Den kallas »dag ett». Eftersom uttrycket »dag ett» är sakligt liktydigt med »den första dagen», brukar man återge det så för att i likhet med de övriga dagarna använda ordningstal. Men därmed har man utplånat en avvikelse som dock finns i grundtexten. Man kan fråga sig varför texten har uttrycket »dag ett» om den första dagen. Förklaringen kan vara den att ordningstal förutsätter en jämförelse, ett förhållande till något annat av samma slag. Först när mer än en dag blivit till kan man använda ordningstal. Uttrycket »dag ett» vill framhäva att när den första dagen hade gått till ända, hade något nytt och enastående hänt i världshistorien. Den dag hade gått till ända, som inte hade någon föregångare. Först sedan den fått efterföljare, kunde man ställa dagarna i relation till varandra och tala om den »andra» och den »tredje» dagen. Såsom den dag som inte hade någon föregångare är den första dagen i världshistorien unik, den är DAG ETT.

I vers 1 har vi översatt »himlarna och jorden». Det är inte fel att översätta »himmelen och jorden», men eftersom detta uttryck avser hela universum och grundtexten använder pluralis, passar det bra att i likhet med grundtexten här använda pluralis.

I vers 2 översätter vi det hebr. tehom med »havsdjupet». Översättningen »djupet» kan missförstås. Det kunde vara ett djup utan vatten. Men tehom avser alltid väldiga vattenmassor, en ocean. Jfr orden i 2 Petr. 3:5 om den jord som framträdde »ur vatten och i vatten», när Gud lät det torra bli synligt! [4]

Uttrycket »det blev afton och det blev morgon – dag ett» har blivit föremål för olika tolkningar. Somliga har menat att ordet »afton» syftar på den mörka delen av dag ett, innan Gud skapade ljuset, och att ordet »morgon» svarar emot den ljusa delen av dag ett. Denna tolkning kan inte vara riktig. Uttrycket »det blev afton och det blev morgon» anger att dagen var slut. När aftonen kom med sitt mörker, gick dagen mot sitt slut. När sedan nattens mörker avlöstes av nytt ljus, var den föregående dagen slut, ty då hade en ny dag brutit in. Man kan omskriva innebörden i de olika skapelsedagarnas slutmening på följande sätt: Det blev afton och när det åter blev morgon, var den föregående dagen (dag ett, andra dagen, tredje dagen etc.) förbi, och en ny dag hade brutit in. Det blev afton (nattens vila inträdde) och när det blev morgon igen , då sade Gud:…»

Den andra dagen

På den andra dagen skapar Gud den unika jordatmosfären genom att göra en skillnad mellan vatten och vatten. Många glömmer bort att den skillnad som nu råder mellan vatten och vatten, inte fanns under den första dagen utan är en Guds underbara skapelse på världshistoriens andra dag. Man får inte heller glömma att himmelsoceanen från den andra dagen fram till syndafloden kan ha innehållit en mycket större mängd vatten än vad den gör idag. Det synes som om det regn som kom över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter i samband med syndafloden (1 Mos. 7:12) var världshistoriens första regn och att jorden dittills hade bevattnats underifrån genom jordens eget grundvatten (se 1 Mos. 2:6, där det ord som KB 1917 översätter med »dimma» kan översättas med »grundvatten, källvatten»). Jfr också 1 Mos. 9:13ff om världshistoriens första regnbåge, vilket tyder på att den hade föregåtts av världshistoriens första regn.

Den tredje dagen

Vers 9 skapar vissa problem, om man vill undvika en gammaldags konjunktiv som »samle sig» eller »må vattnen under himmelen samla sig»… Översättningen »skall samla sig…» skall uppfattas som en befallning. Risken är emellertid att »skall» endast uppfattas som en förutsägelse, och det är inte grundtextens mening. Det är fråga om en skapande befallning. Ordet »må» är ålderdomligt och har försvagats till sin innebörd. Det som här sagts gäller också v. 11 och v. 20 (»Jorden skall frambringa…» resp. »Vattnen skall frambringa…»).

»Efter sitt slag» (vers 11) har fått ersätta översättningen »efter sina arter». Anledningen till detta är att det hebreiska ordet min har en mycket vidare innebörd än vad ordet »art» har i vår tid. Därför har vi använt ordet »slag» när det gäller växtriket och ordet »släkte» när det gäller djurriket. De olika »slag» och »släkten» som Gud skapade har han givit möjlighet till förökning och specialisering i en rad typer eller »arter». Så har t.ex. människosläktet specialiserats i en rad olika människotyper, människor som är olika känsliga för köld eller värme, olika långa, med olika hudfärg etc. Likaså har t.ex. hundsläktet specialiserats i en rad olika raser eller »arter», men det är alltjämt fråga om hundar. Gud har skapat skilda slag och släkten och någon övergång däremellan kan ej ske. Det är endast inom de olika slagen och släktena som förändringar kan ske, en alltmer tilltagande specialisering. En sådan specialisering vet vi kommer till stånd bl.a. genom att den starkaste överlever, genom att djur med likartade egenskaper kommer att uppehålla sig inom samma område, genom isolering och inavel etc.

Den fjärde dagen

»Bli ljusbärare på himmelens fäste…» (vers 14). Det ord som översatts med »ljusbärare» är inte samma ord som i vers 3 översatts med »ljus». Här är det fråga om ljuskroppar, som skall bära eller förmedla det ljus, som alltifrån första dagen har reglerat dygnsrytmen. Det Gud själv gjorde under de tre första dagarna, nämligen att skilja mellan ljus och mörker, dag och natt (1:4-5), skall nu skötas av bestämda ljusbärare (vers. 14, 18). Gud delegerar på den fjärde dagen en funktion som han dittills själv svarat för till »ljusbärare på himmelens fäste». Därmed skapas på den fjärde dagen kosmiska funktioner och lagar, som inte förelåg under de tre första dagarna. Detta är något som ofta glöms bort. Många utgår ifrån att de kosmiska lagar som Gud satte i funktion från och med den fjärde dagen alltid har varit i funktion. Man utgår ifrån att de naturlagar som kan observeras nu alltid har funnits. Men så är inte fallet. Under de tre första dagarna svarade Gud själv för regleringen av dag och natt och först på den fjärde dagen delegerar han denna uppgift till speciella ljusbärare. Hur Gud gjorde, när han utan solens hjälp skilde mellan dag och natt, ljus och mörker, får vi inte veta, och vi kan inte utgrunda det utifrån naturlagar och funktioner som inträdde först på den fjärde dagen.

Den femte dagen

Angående konjunktiven i vers 20, se kommentaren ovan till vers 9! »De stora långsträckta havsdjuren» (vers 21) är, till evolutionisternas förtret, de djur som Gud skapade först. Det hebr. ordet tanninim betyder inte bara »havsdjur» utan »långsträckta havsdjur». Det är möjligt att forntidens väldiga skräcködlor skall innefattas i detta begrepp, de djur som uppenbarligen inte överlevde syndafloden. Ty varför skulle Noa ta med sig in i arken skrymmande skräcködlor, när han kunde ta med sig små exemplar av samma släkte? Uttrycket »sina släkten» i vers 21, 24 och 25 bör genomgående ändras till »deras släkten».

Den sjätte dagen

Uttrycket »i vår bild» (vers 26), »i sin bild, i Guds bild» (vers 27) är en ordagrann översättning från grundtexten. Oavsett om man översätter med bild eller avbild, måste uttrycket förklaras. Enligt Kol. 1:15 är Sonen »den osynlige Gudens bild (grek. eikån), förstfödd före allt skapat», och enligt Kol. 1:16 har »allt i himmelen och på jorden, synligt såväl som osynligt, både tronänglar och herrar och furstar och väldigheter i andevärlden» skapats i honom, i Guds bild. Att vara skapad i Sonen innebär att liksom Sonen var helig och rättfärdig och i allt villigt lyda och älska Fadern. Genom syndafallet har emellertid människan förlorat denna villighet, denna helighet och rättfärdighet. Hon har blivit en fallen människa, som måste födas på nytt, bli en ny skapelse i Sonen, på nytt bli en (av)bild av honom som har skapat henne (Kol. 3:10) och så förbli i Sonen. »Förbli i mig, så förblir jag i er», säger Jesus (Joh. 15:4). Jfr Rom. 8:29, som om Guds utvalda betonar i anslutning till 1 Mos. 1:26, att de är såväl »Guds Sons (av)bilder» som »honom lika»!

Den sjunde dagen

I kap. 2:1 står det ordagrant »himmelen och jorden och all deras härskara». För att undvika det svåra ordet »härskara» har vi valt översättningen »och allt som fanns där», vilket är den sakliga innebörden av detta uttryck. När Herren kallas »Herren Sebaot» (= härskarornas Gud), vill texten därmed ange att Herren är herre över allt skapat. Den grekiska översättningen av GT (Septuaginta) översätter Sebaot helt riktigt med pantokrátår, vilket betyder »herre över allting, allhärskare». Sannolikt utgör 1 Mos. 2:1 utgångspunkten för beteckningen Sebaot om Gud.

»På den sjunde dagen förklarade Gud att det verk som han hade gjort var fullbordat» (2:2). Den översättningen skiljer sig från KB 1917, som har »Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort». Översättningen i KB 1917 skapar emellertid problem, ty i och med att den sjätte dagen gick till ända var ju skapelseverket fullbordat, »mycket gott» (1:31), d.v.s. fullkomligt och färdigt, inte en ofullkomlig början på en lång utveckling mot det bättre. För att lösa detta problem ändrade flera av den hebreiska grundtextens tidigaste översättare »På den sjunde dagen» (2:2) till »På den sjätte dagen». En sådan lösning är oacceptabel. Vår lösning grundar sig på att det hebreiska verbet här har en form som ofta skall översättas deklarativt, d.v.s. inte »fullbordade» utan »förklarade vara fullbordat».

Ibland har man haft svårt att förstå, varför den sjunde dagen inte avslutas med orden: »Och det blev afton och det blev morgon – den sjunde dagen.» Förklaringen är säkerligen mycket enkel. Denna mening är nämligen inte bara en avslutning på den föregående dagen utan tjänar också som en inledning till nästa dag. I och med morgonens inträdande börjar nästa dag. Men skapelseveckan är en gång för alla slut. Den har ingen fortsättning i en åttonde dag.

Uppehållelsen av skapelsen är fylld av skapelseordningar och naturlagar, som i stort som smått är otroliga under. Men uppehållelsens under är dock av principiellt annat slag än skapelseveckans under. Ty under den unika skapelseveckan var Gud inte bunden av de uppehållelsens lagar som han nedlade i sin skapelse, utan han gjorde sådana under som helt saknar paralleller i de processer som han nu uppehåller sin skapelse med. Det är därför ett kapitalt misstag, när man försöker förklara skapelseveckans skapelseverk utifrån de processer och naturlagar, som Gud uppehåller sin skapelse med. Detta misstag ger helt ofrånkomligt till resultat att skapelseveckan måste avfärdas som en alltför kort tidrymd för skapandet. Ty utifrån de processer som nu är verksamma i skapelsen måste en skapelse som vår ha tagit flera miljarder år. Alldeles säkert – utifrån denna förutsättning. Men den är grundfalsk enligt Bibeln. Ty när skapelsens herre (Herren Sebaot) skapade, var han inte bunden av de skapelseordningar som han nedlade i sin skapelse för dess uppehållande. »Han sade och det blev, han bjöd och det stod där» (Ps. 33:9), och alltsammans blev färdigt och »mycket gott» inom loppet av sex dagar (jfr 2 Mos. 20:11 och 2 Mos. 31:17). Den som är så dåraktig att han tror sig kunna förklara skapelsen utan skapelsens Gud och skapelsens under, måste göra tiden till Gud och inbilla sig att av ingenting blir till slut någonting, om vi bara räknar med tillräckligt många miljarder år.

Det hebreiska verb, som i skapelseberättelsen är översatt med »skapa», innebär att ett verkligt under därvid äger rum, d.v.s. att Gud gör något som saknar inomvärldsliga förutsättningar, något som saknar förklaringar och paralleller i de kemiska och fysiska lagar och processer, som Gud nedlagt i sin skapelse och som nu kan analyseras. Därför kan endast Gud vara subjekt till detta hebreiska verb, aldrig en människa.

2 Mos. 2: 4

Många bibelkritiker har missförstått kap. 2:4 och gjort första delen av denna vers till en avslutning på det föregående. Det har också KB 1917 gjort genom att översätta »Detta är berättelsen om den ordning, i vilken allt blev till på himmelen och jorden, när de skapades, då när Herren Gud gjorde jord och himmel». Denna översättning är mera styrd av bibelkritiska spekulationer än av den hebreiska grundtexten. Det hebreiska ordet toledot »följdhistoria» har översatts med inte mindre än tio ord, nämligen »berättelsen om den ordning, i vilken allt blev till på…» Det blir då naturligt att förbinda denna utsaga med det föregående, som i ordning har presenterat hur Gud skapade världen steg för steg under sex dagar. Mer nu är detta en klar felöversättning.

Kap. 2:4 är i stället en rubrik till det följande, och den skall översättas på följande sätt: »Detta är himmelens och jordens följdhistoria, när de hade skapats, när Herren Gud hade gjort jord och himmel.» Efter skapelseberättelsen i kap. 1:1-2:3 är i Mosebok indelad i tio toledot, tio följdhistorier. »Himmelens och jordens följdhistoria» är den första av dessa tio och den omfattar 2:4-4:26. Därefter följer »Boken om Adams följdhistoria» (5:1-6:8), »Noas följdhistoria» (6:9-9:29), »Noas söners följdhistoria» (10:1-11:9), »Sems följdhistoria» (11:10-26), »Teras följdhistoria» (11:27-25:11), »Ismaels följdhistoria» (25:12-18), »Isaks följdhistoria» (25:19-35:29), »Esaus följdhistoria» (36:1-37:1) och slutligen »Jakobs följdhistoria» (37:2-50:26).

De som talar om en andra skapelseberättelse från och med kap. 2:4b har sålunda inte ens förstått de första grunderna av Första Mosebokens text. Kap. 2:4-4:26 är »himmelens och jordens» d.v.s. skapelsens följdhistoria, det första som händer i Guds skapade värld. Kap. 2:5-17 handlar om människan i Edens lustgård och därvid ges ytterligare detaljer om den första människans, Adams, skapelse. Kap. 2:18-25 handlar om kvinnan och äktenskapet och därvid ges detaljer om kvinnans skapelse och förhållandet mellan man och kvinna. Kap. 3:1-24 handlar om syndafallet och dess följder, 4:1-15 om Kain och Abel, 4:16-24 om Kains avkomma och 4:25-26 om Seth. Därmed är skapelsens första och innehållsrika följdhistoria slut. Vi hoppas snart kunna publicera en nyöversättning av och en kommentar till »Himmelens och jordens följdhistoria», 1 Mos. 2:44:26. S.E.200