|
VERBALINSPIRATIONEN OCH DE OLIKA LÄSARTERNA Av: professor Siegbert W. Becker | Nr 4-5, 1976 sida 54| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
Oansvarig reklam, som är mera styrd av att tjäna pengar än att ära Gud, har ofta med falsk motivering betonat nödvändigheten av nya bibelöversättningar. Man har gjort gällande att upptäckter av äldre bibelhandskrifter så radikalt har ändrat Bibelns budskap, att den gamla kyrkobibeln därför inte längre kan anses tillförlitlig. Äldre bibelöversättningar skulle sålunda vara föråldrade, inte bara språkligt utan också innehållsligt. En mera sansad och hederlig forskning däremot medger att de gamla bibelhandskrifter, som man på senare tid kunnat ta del av, egentligen endast obetydligt har förändrat grundtexten. Å andra sidan har s.k. konservativ forskning ofta antytt, att de på senare tid funna handskrifterna har ändrat textens innehåll i så hög grad, att den kristne riskerar att gå miste om sin tro genom att avvika från den tidigare grundtexten, Textus Receptus (= TR) [Not 1], som ligger till grund för våra klassiska bibelöversättningar, t.ex. King James’ Version (KJV) [Not 2] Förr kunde hela denna diskussion om de olika läsarterna begränsas till prästseminariets klassrum och kanske ett tillfälligt omnämnande av problemet vid någon pastoralkonferens. Lekmän i allmänhet hade föga anledning att bekymra sig över frågan om de olika läsarterna i de bibliska handskrifterna. Förhållandena har emellertid förändrats radikalt de senaste åren på grund av den ökade användningen av nya bibelöversättningar. Men det är inte enbart de nya bibelversionerna som har orsakat detta förnyade intresse för de olika läsarterna bland våra pastorer och en begynnande oro bland lekmännen. De olika läsarterna har blivit ett av huvudvapnen för dem som försöker undergräva läran om Bibelns verbalinspiration och fulla tillförlitlighet. Om och om igen, ja nästan till vämjelse, säger de till oss, att verbalinspirationen har blivit ett föråldrat begrepp på grund av att vi inte har exakt likalydande kopior av originaltexten. Det är löjligt att tala om en ofelbar Bibel i en tid då alla vet att de handskrifter vi har innehåller fel som förvränger texten i de ursprungliga nedteckningarna (autograferna), framhåller de. Sådana argument kan ibland få både pastorer och lekmän att vackla i sin tro. Avvikelser från den tidigare grundtexten (Textus Receptus) Det är således inte bara våra lekmän som är bekymrade över avvikelserna från texten i KJV. Flera pastorer, som har lämnat eller uteslutits ur Wisconsinsynodens gemenskap på grund av villfarande nit för sanningen (för sitt nit kan de lovordas, även om vi beklagar deras brist på insikt), har attackerat alla moderna engelska översättningar som en »djävulens brygd» på sanning och lögn, t.o.m. sådana konservativa bibelöversättningar som Becks översättning [Not 3] och New American Standard Bible (NASB) [Not 4]. I många fall har deras angrepp på de moderna översättningarna koncentrerats på ord och fraser som inte längre finns med och man har fört fram den anklagelsen, att Guds ord därigenom blivit fördunklat och förvanskat. Det är sant att det i församlingsarbetet är de nya översättningarna som främst bidrar till att vi måste behandla problemet. När våra lekmän, som är väl förtrogna med KJV, läser de nya översättningarna, kommer de att upptäcka att kända avsnitt inte bara kan sakna vissa fraser utan att dessa avsnitt i vissa fall kan vara helt utelämnade. När de nya bibelversionerna (och vi gör väl i att inte kalla dem »nya Biblar») har kommit i bruk, dröjer det vanligtvis inte länge förrän en församlingsmedlem undrar varför avslutningen av Herrens bön fattas i hans nya Bibel. Det svar vi ger på en sådan fråga kan bli betydelsefullt, inte bara för honom utan för hela den lärostrid om Skriftens inspiration och ofelbarhet, som skakar den lutherska kyrkan i våra dagar. Vi kan antingen blunda för alla fakta och helt enkelt vidhålla, att alla de nya bibelöversättningarna är ett bedrägeri som djävulen förövar eller oförskräckt möta problemet och ge ett svar som vi kan stå till svars för inför Gud och våra samveten. Bibeltrogen, ortodox lutherdom har inget att frukta för de olika läsarterna. Dessa variationer i den grekiska och hebreiska texten kommer varken att ta Bibeln ifrån oss eller tvinga oss att ta avstånd från den lära vi har förkunnat. Men vårt folk förtjänar ett svar på sina frågor och vi borde vara beredda att ge dem ett svar, som inte skakar eller under gräver deras tro på tillförlitligheten och trovärdheten i alla Guds ord och löften i Bibeln. Men det är inte bara lekmännen som behöver ett sådant svar. Det kan mycket väl hända, att någon ung och oerfaren pastor, som bara hört den andra sidan under sin prästutbildning, blir återvunnen för ortodox, bibeltrogen lutherdom, om vi kan ge honom ett ärligt svar på hans tvivel. Vad innebär läran om Bibelns verbalinspiration? Det är naturligtvis nästan omöjligt, att skilja frågan om de olika läsarterna från läran om verbalinspirationen. För att komma till klarhet i denna fråga kan det vara värdefullt att repetera några detaljer i denna lära, i synnerhet som den har att göra med i vilken form Guds ord har kommit till oss. Vi har bara kopior av den ursprungliga texten, eller bättre, kopior av kopior av de första nedteckningarna. Dessutom känner nästan alla till Guds ord endast i översättning. I vår egen andakt, speciellt i familjekretsen, läser också vi pastorer Guds ord i översättning. Jag skulle tro, att de flesta av oss är så upptagna av grammatiska frågor och ordförrådet, när vi läser grundtexten, att en andaktsfull läsning av Bibeln på grekiska eller hebreiska blir mycket svår. Vi använder originaltexten endast för att förvissa oss själva om, att översättningen har återgett ett avsnitt riktigt eller för att upptäcka språkliga nyanser som man gått miste om i översättningen. Skulle det då betyda, att vi inte har Guds ord i den översättning vi använder vid vår dagliga läsning av Bibeln, när vi säger att det endast är originalen som är verbalinspirerade? Denna fråga kommer ofta upp när de ursprungliga handskrifternas inspiration diskuteras. Även om det inte är denna fråga vi egentligen skall behandla här har den med saken att göra. När frågan om de olika läsarterna blir mera vanlig, kommer vi säkert att möta ett liknande problem, nämligen: »Om ordalydelsen har ändrats så mycket, kan vi då säga att vi har Guds ord i dess sanning och renhet?» Det finns människor som är uppriktigt oroade av sådana frågor. Andra njuter av att ställa dem, därför att de verkar finna nöje i att hos en människa uppresa tvivel på den tro som hon länge troget hållit fast vid. Det är därför viktigt att vi vet vad vi skall svara när sådana frågor ställs. Vi kan kanske inte tillfredsställa alla, men vi kan åtminstone försöka ge dem, som uppriktigt söker sanningen, ett svar som kan hjälpa dem. De som läser denna tidskrift känner säkert alla till den grundläggande bibliska läran om verbalinspirationen. Vi vet att Bibelns ord, skrivna av heliga gudsmän, i sanning är Guds ord, inte ord som de lärt sig genom mänsklig visdom utan ord som den helige Ande undervisat om, så att sanningar uppenbarade på ett andligt sätt förmedlats genom ord som givits på ett andligt sätt. (I 1 Kor 2:13 står det ordagrant: »så att vi förbinda andligt med andligt»). Den gudomligt avsedda meningen Trots detta och fastän orden i Bibeln är viktiga, bör vi komma ihåg att Bibelns ord är ord, inte bara glosor. Ord är ljud som är förbundna med en viss betydelse, och det är den gudomligt avsedda betydelsen, förmedlad genom ord som givits på ett gudomligt vis, som är viktig. Dogmatiker har alltid skilt mellan Guds ords yttre utformning och dess innehåll. Även om det är sant, att Guds ord består av ord som satts i en grammatisk meningsbyggnad, finner man inte Guds ords innehåll i orden som sådana, utan snarare i den tanke som orden uttrycker. Det är faktiskt så, att vissa ord i ett bestämt sammanhang kan uttrycka en gudomlig sanning, medan exakt samma ord ger uttryck för en djävulsk lögn i ett annat sammanhang. När vi som en grupp kristna samlas på grundval av vår gemensamma tro på Herren Jesus Kristus, kan vi helt riktigt säga att vi alla är Guds barn. När samma ord »Vi är alla Guds barn» används i ett Kristusförnekande ordenssällskap, är det faktiskt en djävulsk, falsk lära, som utan tvivel har sänt många själar till helvetet. Detta betyder inte, att orden i Skriften någonsin får nedvärderas. De är verkligen Guds ord. Men vi måste vara försiktiga med att ge orden i sig själva ett värde, som de inte avser att ha. Samtidigt som det är riktigt, att helt olika ord kan återge helt skilda tankar, är det också sant att en stor variation i ordvalet många gånger inte behöver förändra tankens innehåll. Meningen »Vi hade ganska mycket nederbörd i dag» är exempel på en fras, som är vagare, men ändå uttrycker samma sak som »Vi fick ganska mycket regn i dag». De två meningarna kan uttrycka samma sak om de uttalas i samband med en varm augustidag, för då väntar man sig att hagel skulle ha nämnts, om nederbörden inte kom som regn. Å ena sidan kan vi alla medge att det i många situationer innebär en ringa praktisk fördel att veta om nederbörden föll i form av hagel, regn, snö eller regnblandad snö. Å andra sidan kan det finnas tillfällen, då skillnaden är av avgörande betydelse – snöfall en varm augustidag skulle vara ett under. Bibeln själv lär oss, att samma sak kan sägas på flera olika sätt. Vi kan till exempel tänka på alla de ställen vi grundar läran om det allmänna syndafördärvet på. På grundval av dessa bibelställen har vi kanske alla någon gång sagt: »Bibeln säger, att alla människor är syndare.» Kanske är inte en enda av oss böjd att säga emot denna sats, trots att vi vet att det inte finns ett enda bibelställe, som uttrycker denna sak med precis de orden. Därför borde det vara tydligt, att variationer i ordalydelsen inte med nödvändighet behöver skapa en genomgripande förändring av det bibliska budskapet. Det är faktiskt fullt möjligt att låta variationer i ordalydelsen förekomma, utan att innehållet förändras. Det är naturligtvis också sant, att det finns fall då endast en ytterst liten förändring, till och med när det gäller formen av ett enda ord, kan vara av avgörande betydelse för det budskap som skall förmedlas. Men detta är under inga omständigheter alltid fallet. Läran om verbalinspirationen innebär inte, att en gudomlig sanning kan uttryckas genom endast vissa bestämda ord ordnade i en bestämd grammatisk form. Detta är viktigt att ha i åtanke, om vi inte skall förvirras av de olika läsarterna. De som oroas av de olika läsarterna skulle säkert bli glatt överraskade om de bara frågade sig själva: »Hur stor förändring av betydelsen för den här varianten in i texten?» Alla ord är inte lika exakta Läran om Bibelns verbalinspiration innebär inte att alla ord i Bibeln är lika precisa och exakta som andra ord. Men vare sig orden är exakta eller allmänna och något vaga, är de alla Guds ord. Detta faktum blir ofta sammanblandat med Skriftens klarhet. Ofta talar vi i sådana fall om dunkla ställen. Man kommer kanske närmare sanningen om man säger att ordalydelsen i vissa avsnitt inte är lika precis som i andra, men att avsnittet alltid tillräckligt klart delger oss det budskap som Gud avser att förmedla i just detta textavsnitt. Så har t.ex. Jesu ord, »Människosonen har kommit, icke för att låta sig tjänas utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många», missbrukats till förmån för den kalvinistiska läran om den begränsade försoningen. Och vi måste tillstå att ordet »många» inte är tillräckligt precist och entydigt för att tjäna som bevis för vår lära om den allmänna försoningen. Om uttrycket »för många» skulle återfinnas på varje ställe som handlar om för vilka frälsningsverket skett, skulle ordet »många» kunna förstås på ett kalvinistiskt sätt, men inte ens då behöver det uppfattas så. Vi skulle helt enkelt inte veta hur många människor som blivit återlösta genom Frälsarens död. Det skulle kunna vara så få som tio eller så många som sanden på havsstranden eller fler. Det kunde faktiskt vara alla människor som har levt och någonsin kommer att leva. Det vore helt visst »många». Detta ställe visar verkligen bortom allt tvivel, att ett ord kan vara ingivet av Gud utan att vara precist och exakt. Såsom ett ord från Gud uttrycker det ändå den tanke, som Gud velat förmedla i den situationen. I den meningen är det ett klart ord. Som ytterligare illustration till samma sak kan vi citera fall av retoriska överdrifter (hyperboler) i Skriften. När det till exempel heter att »Jerusalem, hela Judeen och hela området kring Jordan» gick ut för att lyssna till Johannes Döparens förkunnelse, är det helt visst felaktigt att ordet »hela» i detta fall betyder varenda individ som bodde i de nämnda områdena. Och när Lukas skriver att när Jesus talade i synagogan i Kapernaum »trädde de alla upp som vittnen mot honom och förundrade sig över de nådens ord som han talade», behöver detta inte betyda något annat, än vad vi uttrycker med att säga: »Alla var förvånade.» Den exakta betydelsen av ordet »alla» är inte av så stor vikt i detta fall och det skulle säkert vara fel att dra den slutsatsen, att alla som var närvarande, barnen i famnen inräknade, uttryckte de tankar och den förvåning som Lukas åsyftar. Trots detta kan vi i ett annat sammanhang betona att ordet »alla» betyder precis alla och vi kan visa av sammanhanget att det har denna betydelse. Detsamma kan sägas om bruket av avrundade tal i Bibeln. I Andra Moseboks tolfte kapitel står det till exempel, att 600.000 män förutom kvinnor och barn lämnade Egypten vid uttåget (2 Mos. 12:37). Ett år senare, i samband med folkräkningen, står det att det fanns 603.550 män över tjugo år i Israels läger vid berget Sinai. Man kan naturligtvis hävda, att antalet vapenföra män ökat med 3.550 mellan uttåget och folkräkningen, men är det inte också möjligt, att siffran som uppges i det tidigare kapitlet är ett avrundat tal och till och med baserat på den senare siffran från folkräkningen? Även folkräkningssiffran kan vara ett slags avrundning, för de enskilda folkräkningstalen för varje stam föreligger i alla fall utom ett i närmaste hundratal. I det enda undantaget får vi veta, att Gads stam uppgick till 45.650 män. Inte ett enda av talen har ental utsatta och endast ett markerar tiotalen. Detta faktum är inte på något vis ett försvar för uppfattningen att siffran 600.000 är »kraftigt överdriven», men vi bör inte hävda att vi här har precisa och exakta siffror. De är så precisa som de behöver vara för att återge det budskap Gud vill förmedla. Det bör kanske ännu en gång betonas, att detta inte ger oss tillåtelse att rätta till siffrorna efter vårt eget gottfinnande. Detta fenomen har använts för att rubba förtroendet för Bibelns ofelbarhet. Men var och en bör ha klart för sig, att när Bibeln säger att 600.000 män lämnade Egypten, är det tänkbart att det var 601.472 eller 599.233 och att den som påstår att bruket av avrundade tal ger oss rätt att säga att siffrorna är kraftigt överdrivna inte talar om avrundade tal utan anklagar Bibeln för felaktigheter. Innan vi granskar de olika läsarternas inverkan på Bibelns budskap, bör vi även komma ihåg att läran om verbalinspirationen inte »slätar ut» orden i Skriften, något som den ofta anklagas för att göra. Naturligtvis är det sant, att vår lära om Bibelns verbalinspiration innebär att vartenda ord i de ursprungliga handskrifterna är ett ord från Gud och därför förtjänar vår vördnad som Guds ord. Doktor Luther sade en gång att om Gud skulle tala till oss och bara säga »La, la, la, la», borde vi ändå lyssna till det som om det vore det underbaraste vi någonsin hört. Alla ord har inte samma avgörande betydelse Men trots detta innebär inte verbalinspirationen av alla Bibelns ord, att varje enskilt ord är lika betydelsefullt som ett annat. När man till exempel översätter den grekiska texten, kan man ofta utan risk hoppa över de grekiska orden men och de. Hela meningar är inte av samma avgörande betydelse som andra. Det är också riktigt att säga, att det finns hela bibelböcker som inte är lika viktiga som andra. I den meningen hade Luther alldeles rätt när han kallade Jakobs brev för en »riktig halmepistel». Det betyder inte att Jakobs brev är värdelöst. Det trodde inte heller Luther, för han skattade boken mycket högt. Jakobs, brev är ändå mycket mera värt än Hermas herden eller Första Clemensbrevet eller Barnabas’ brev. Dessa är tämligen agnrika brev i jämförelse med Jakobs brev, precis som Jakobs brev är en halmepistel jämfört med Romarbrevet. En riktig återgivning behöver ej vara uttömmande Till sist bör också nämnas att verbalinspirationen inte innebär, att alla detaljer förknippade med en händelse som är återgiven i Skriften finns med i berättelsen. En lära om fullständig verbalinspiration som verkligen utgår från Bibeln erkänner, att Herren Jesus, apostlarna och profeterna gjorde och sade mycket som inte medtogs i den inspirerade uppteckningen. Bibeln själv lär oss detta, för Johannes säger att om allt som Jesus sade och gjorde skulle nedtecknas, skulle inte hela världen kunna rymma alla de böcker som måste skrivas. Även sedan Jesu, patriarkernas, profeternas och apostlarnas ord och gärningar blivit nedtecknade, innebär verbalinspirationen inte att vi har en fullständig och detaljerad rapport om vad som hände. Allt vi kan säga är att vi har en riktig och fullgod återgivning, i vilken den helige Ande ger oss sin egen version av vad som sades och gjordes. En jämförelse av samma händelse i flera av evangelierna visar mycket snart att så är fallet. Det betyder emellertid inte, som vissa har slutit sig till, att Jesus inte har sagt det som evangelierna hänför till honom. Det kan mycket väl hända att han inte använde exakt de ord som blivit bevarade åt oss, men han uttryckte verkligen de tankar som blivit återgivna genom de ord som den helige Ande har brukat för att förmedla dessa tankar till oss. Hans undervisning kan vara sammanfattad, men vad vi har är en riktig sammanfattning. Andra ord, till och med ett annat språk än det han använde kan brukas (Jesus talade en västarameisk dialekt, men NT:s grundspråk är grekiska), men orden återger ändå på ett riktigt sätt meningen av hans ursprungliga ord. När vi en gång för alla rätt förstått detta, har vi för alltid gjort upp med de dåraktiga argument som somliga människor, som anser sig vara visa, använder, när de säger att vi i läran om Herrens heliga nattvard inte kan betona bindeordet »är» i instiftelseorden, eftersom Jesus talade arameiska och arameiskan skulle inte ha använt något bindeord. Sammanfattning Om vi därför lägger på minnet
forts. |
För biblisk tro och forskning