MONOTEISMEN I GAMLA TESTAMENTET

Av: Seth Erlandsson | Nr 4-5, 1976 sida 83| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

En evolutionistisk syn på Gamla testamentet och dess tillkomst var mycket vanlig på 1800-talet. Modern bibelkritik tar numera ofta avstånd från en sådan syn. Men eftersom bibelkritiken har sina rötter i ett evolutionistiskt och inomvärldsligt tänkande, är det svårt för den att göra sig kvitt denna surdeg.

Flera exempel kunde ges på ett kvardröjande evolutionistiskt tänkande. Här skall vi nöja oss med ett: bibelkritikens syn på monoteismen i GT. I moderna handböcker framhålles det alltjämt, att hebréerna först så småningom kom fram till tron på en enda Gud. På Mose tid fick man visserligen inte dyrka mer än en Gud, men man förnekade inte andra gudars existens. Detsamma säges vara fallet under hela den förexiliska tiden. Först i och med Deuterojesaja, som sägs ha levat på 540-talet f. Kr., skall tanken på en enda Gud ha förts fram.

Den som känner sin Bibel frågar sig säkert hur man mot bakgrund av Gamla testamentets egna uppgifter kan hävda att tanken på en enda Gud fördes fram först på 540-talet. Men innan vi ser närmare på Bibelns uppgifter, skall vi exemplifiera vad vi ovan påstått om bibelkritikens syn på monoteismen i GT. Vi hänvisar till den nu brukade handboken vid våra universitet, »En bok om Gamla testamentet» av Albrektson-Ringgren (Gleerups 1969):

Sid. 28: Att Israel skall dyrka en enda Gud betyder emellertid inte att existensen av andra gudar förnekas. De finns, men Israel får inte dyrka dem. Den mosaiska religionen kan knappast sägas vara en konsekvent monoteism; snarare är det fråga om monolatri ( dyrkan av en gud).»

Sid. 46: »Vi har av allt att döma att räkna med en mycket brokig och växlande bild när det gäller den israelitiska religionen under kungatidens första århundrade. Någon monoteistisk Jahvetro får vi inte räkna med den meningen att inga andra gudar ansågs existera. Det var inte fråga om att förneka de kanaaneiska gudarnas existens utan endast att strängt jahvistiska kretsar vägrade att dyrka andra gudar än Jahve. Men vi får säkert räkna med att man i vida kretsar försökte att hålla sig väl också med de kanaaneiska gudarna. Icke utan rätt talar man ofta om synkretism eller religionsblandning. Att det ofta är svårt att följa denna i detalj beror på att våra källor stammar från mera ’rätttrognd kretsar som ensidigt framhåller de segrande jahvistiska synpunkterna och förbigår de synkretistiska frågekomplexen.»

Sid. 78: »Deuterojesaja håller fast vid bekännelsen till Jahve som konungen och världens herre. Och här går han längre än de psalmer som han citerar: han förnekar helt enkelt att det finns någon annan Gud än Jahve. Så konsekvent har monoteismens princip aldrig tidigare framställts i Israel.»

Sid. 101: »Jahve är en – det är den israeliska religionens grundsats, framställd i aforistisk form i Deut. 6:4 (det s.k. shemá, som blivit ett slags trosbekännelse i den senare judendomen). Det betyder nu inte att andra gudars existens förnekas, men till skillnad från deras mångfald betonas det att Jahve är en. Dekalogens första bud säger att Israel inte får dyrka någon annan gud än Jahve. Först så småningom skärps motsatsen, tills vi hos Deuterojesaja finner en klar och teoretisk monoteism: ’Utom mig finnes ingen Gud’ (Jes. 44:6, 45:5).»

Gamla testamentets vittnesbörd

Det är riktigt att Jes. 40ff ofta framhåller att det endast finns en enda levande Gud, nämligen Herren. Men det framhålles också i en rad andra texter, som inte ens den mest radikala bibelkritik kan neddatera till 540-talet f. Kr. Det är också riktigt att GT inte förnekar existensen av andra gudar. Men i vilken mening existerar de? Inte som verkliga, levande gudar, som kan hjälpa, utan endast som människogjorda bilder. De existerar för hedningar, för dem som inte lyssnar till Guds ord genom Mose och profeterna. Men enligt GT är de i verkligheten tomhet, intighet, människoskapelser, som varken kan hjälpa sig själva eller dem som dyrkar dem.

När Mose kungör budet »Du skall inga andra gudar hava jämte mig», innebär inte detta bud, att också andra gudar är verkliga gudar, men att de likväl inte skall dyrkas av Israel. Nej, de andra gudarna skall inte dyrkas, därför att de är »gudar, gjorda av människohänder, gudar av trä och sten, som varken se eller höra eller äta eller lukta» (5 Mos. 4:28). Men Herren har genom sina väldiga under vid räddningen ut ur Egypten och genom att direkt tala till folket ur elden vid Sinai bevisat att han är unik, den ende verklige Guden. »Du har själv fått se det, för att du skulle veta, att Herren är Gud och ingen annan än han» (5 Mos. 4:35, jfr v. 39). I sin avskedssång säger Mose bl.a.: »De retade honom genom sina främmande gudar, med styggelser förtörnade de honom. De offrade åt onda andar, skengudar… De hava retat mig med gudar som icke äro gudar, förtörnat mig med de fåfängligheter de dyrka» (5 Mos. 32:16ff). »Sen nu, att jag allena är det och att ingen Gud finnes jämte mig» (v. 39).

Psaltaren

Låt oss citera några psalmer, som allmänt anses vara tidiga:

Ps. 18:32: »Ty vem är Gud förutom Herren, och vem är en klippa utom vår Gud?»

Ps. 86:10: »Ty du är stor, och du gör under; du allena är Gud.»

Ps. 115:3ff: »Vår Gud är ju i himmelen; han kan göra allt vad han vill. Men deras avgudar äro silver och guld, verk av människohänder. De hava mun och tala icke, de hava ögon och se icke, de hava öron och höra icke, de hava näsa och lukta icke. Med sina händer taga de icke, med sina fötter gå de icke; de hava intet ljud i sin strupe. De som hava gjort dem skola bliva dem lika, ja, alla som förtrösta på dem.»

Ps. 96:5: »Ty folkens alla gudar äro avgudar (intigheter), men Herren är den som har gjort himmelen.»

Ps. 135:15ff: »Hedningarnas avgudar äro silver och guld, verk av människohänder. De hava mun och tala icke, de hava ögon och se icke, de hava öron och lyssna icke till, och ingen ande är i deras mun. De som hava gjort dem skola bliva dem lika, ja, alla som förtrösta på dem.»

Också i första delen av Jesajaboken angriper profeten avgudadyrkan på grundval av att avgudarna är »intigheter», människoverk som skall förgås (se Jes. 2:8ff). »Så skolen I akta för orent silvret, varmed edra skurna beläten äro överdragna, och guldet, varmed edra gjutna beläten äro belagda; du skall kasta ut det såsom orenlighet och säga till det: ’Bort härifrån!’» (Jes. 30:22). I Jes. 37:16ff citeras konung Hiskias bön: »Herre Sebaot, Israels Gud, du som tronar på keruberna, du allena är Gud, den som råder över alla riken på jorden; du har gjort himmel och jord. Herre, böj ditt öra härtill och hör; Herre, öppna dina ögon och se. Ja, hör alla Sanheribs ord, det budskap, varmed han har smädat den levande Guden. Det är sant, Herre, att konungarna i Assyrien hava förött alla länder såsom ock sitt eget land. Och de hava kastat deras gudar i elden; ty dessa voro inga gudar, utan verk av människohänder, trä och sten; därför kunde de förgöra dem.»

De historiska böckerna

Även om bibelkritiker vill göra gällande att de historiska böckerna innehåller många sena tillägg, så brukar Hannas lovsång i I Sam. 2 förklaras som en mycket tidig text. I vers 2 läser vi: »Ingen är helig såsom Herren, ty ingen finnes förutom dig; ingen klippa är såsom vår Gud.» Enligt 1 Sam. 12:21 sade Samuel till folket: »Viken icke av; ty då följen I tomma avgudar, som varken kunna hjälpa eller rädda, eftersom de äro allenast tomhet.» Enligt 1 Kon. 8:60 ber konung Salomo om bönhörelse vid tempelinvigningen, »på det att alla folk på jorden må förnimma, att Herren är Gud och ingen annan.» Enligt 2 Kon. 5 gav syriern Naaman följande vittnesbörd, sedan han fått erfara sanningen i gudsmannen Elisas ord: »Se, nu vet jag, att ingen Gud finnes på hela jorden utom i Israel. Så tag nu emot en tacksamhetsskänk av din tjänare» (v. 15).

Jeremia

2:11: »Har väl något hednafolk bytt bort sina gudar? Och dock äro dessa inga gudar. Men mitt folk har bytt bort sin ära mot en avgud som icke kan hjälpa.»

5:7: »Dina barn hava ju övergivit mig och svurit vid gudar som icke äro gudar.»

10:3ff: »Ty vad folken predika är fåfängliga avgudar. Se, av ett stycke trä från skogen hugger man ut dem, och konstnärens händer tillyxa dem; med silver och guld pryder man dem och fäster dem med spikar och hammare, för att de icke skola falla omkull. Lika fågelskrämmor på ett gurkfält, står de där och kunna ej tala, man måste bära dem, ty de kunna ej gå. Frukten icke för dem, ty de kunna ej göra något ont; och att göra något gott, det förmå de ej heller. Men dig, Herre, är ingen lik; du är stor, ditt namn är stort i makt… Nej, allasammans äro de oförnuftiga och dårar. Avgudadyrkan är att dyrka trä, silverplåt, hämtad från Tarsis, guld, fört ifrån Ufas, arbetat av en konstnär, av en guldsmeds händer. I blått och rött purpurtyg stå de klädda, allasammans blott verk av konstförfarna män. Men Herren är en sann Gud, han är en levande Gud och en evig konung; för hans förtörnelse bävar jorden, och folken kunna icke uthärda hans vrede. Så skolen I säga till dem: De gudar, som icke hava gjort himmel och jord, de skola utrotas från jorden och ej få finnas under himmelen… Guldsmederna kommer då alla på skam med sina beläten, ty deras gjutna beläten äro lögn, och ingen ande är i den. De äro fåfänglighet, en tillverkning att le åt; när hemsökelsen kommer över dem, måste de förgås. Men sådan är icke han som är Jakobs del.»

Habackuk

»Vad kan ett skuret beläte hjälpa, eftersom en snidare vill slöjda sådant? Och vad ett gjutet beläte, en falsk vägvisare, eftersom dess formare så förtröstar därpå, att han gör sig stumma avgudar (intigheter)? Ve dig som säger till stocken: ’Vakna!’ och till döda stenen: ’Vakna upp!’ Kan en sådan giva någon vägvisning? Visst är den överdragen med guld och silver, men alls ingen ande är däri» (2:18f).

Sammanfattning

När man påstår att en konsekvent monoteism utvecklades fram först på 500-talet f. Kr., är detta ett påstående som grundar sig på ett evolutionistiskt tänkande och inte på verkliga belägg hämtade ur Gamla testamentet. Det är omöjligt för den mest radikala bibelkritik att bortförklara samtliga de texter som vi ovan citerat såsom sena tillägg i texterna. Visserligen är inte följande typ av cirkelbevis ovanligt: »Monoteismen i Israel är sen. Varför? Vi har inga tidiga texter som företräder en monoteistisk uppfattning. Men vi har ju den och den och den tidiga texten som klart talar om att det finns endast en levande Gud. Nej, dessa texter är sena inskott i tidiga texter. Hur vet du det? De innehåller tanken på en enda Gud. Men varför är den tanken sen? Därför att vi inte har några tidiga texter som företräder en monoteistisk uppfattning. Men vi har ju den och den och den tidiga texten som klart talar om att det finns endast en levande Gud. Nej, dessa texter är sena inskott i tidiga texter. Hur vet du det? De innehåller tanken på en enda Gud. Men varför… ?Så kan resonemanget fortsätta hur länge som helst, runt runt.

Det är ofrånkomligt att Gamla testamentet genomgående förutsätter den läran att det finns endast en levande och sann Gud, endast en Gud som har skapat himmel och jord, nämligen Herren. Med stor kraft har Mose, Hanna, Samuel, David, Hiskia, Jesaja, Jeremia m.fl. framhållit detta, som vi ovan sett. Endast Herren skall dyrkas, eftersom han är den ende sanne Guden och alla andra gudar endast skengudar, intigheter, förgängliga människoprodukter.

I många liberalteologiska handböcker framställs också Israels Gud, den ende sanne Guden, som en människoprodukt, på samma sätt som den assyriske konungen jämställde Herren med Hamats och Arpads gudar (Jes. 36:18ff). Endast den som är blind för den bibliska sanningen kan göra något sådant. Om Paulus heter det, att han »icke allenast i Efesus, utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett ganska mycket folk, i det han säger, att de gudar, som göras med människohänder, icke äro gudar» (Apg. 19:26). Denna lära hade inte Paulus tänkt ut själv. Han hade hämtat den ur Gamla förbundets skrifter, ur Mose och profeterna. Denna lära är grundläggande och omistlig. Den behöver spridas också i vår tid »icke allenast i Efesus». Vi instämmer i Pauli ord: »Vi veta visserligen, att ingen avgud finnes till i världen och att det icke finnes mer än en enda Gud» (1 Kor. 8:4). Därför vill vi frukta och älska Herren Gud över allting, och sätta all tro och lit till honom. S.E  83