Det grekiska ord i Nya testamentet som brukar översättas med »enfödd» är ordet monogenäs. Etymologin till detta ord är alltjämt omdiskuterad och det är troligt att det dröjer, innan man säkert kan fastställa detta ords ursprung. Man kan förklara dess ursprung på två sätt: 1) Det kan vara sammansatt av ordet mónos »ende, ensam» och ordet gennáå »föda», och då får vi betydelsen »enfödd». 2) Det kan vara sammansatt av ordet mónos »ende, ensam» och ordet génos »slag, art», och då får vi betydelsen »enastående, unik, den ende i sitt slag».

Mot den första förklaringen har man anfört att »enfödd» borde på grekiska heta monogénnätos och inte monogenäs. Men på grekiska förekommer sådana ord som diogenäs »kommen av Zeus, insatt av Zeus», gägenäs »född av jorden», evgenäs »välboren» etc. Ändelsen -genäs synes emellertid vanligtvis framhäva ställning snarare än själva födelsesättet, vilket talar till förmån för den andra förklaringen av ordets ursprung.

Septuaginta (= den tidiga grekiska översättningen av Gamla testamentets hebreiska text från 100-talet f. Kr.) brukar ordet monogenäs, när det i den hebreiska texten står jachód »den ende, den älskade». Men på några ställen översätts jachód med agapätós, som betyder »den älskade». Också detta skulle kunna tala för den andra förklaringen. Måste man välja mellan den första och den andra förklaringen, när det gäller ordets etymologi, så talar det mesta för sammansättningen mónos »ende» och génos »slag». Monogenäs skulle då betyda »den ende, den unike, den ende i sitt slag».

Men man kan inte alltid avgöra ett ords betydelse på etymologisk väg. Avgörande är hur ordet används i sitt sammanhang. Ordet monogenäs förekommer endast nio gånger i Nya testamentet och dessutom bara i tre skrifter, nämligen i Lukas, Johannes och Hebreerbrevet. Lukas använder ordet monogenäs tre gånger om en person som Jesus botade (7:12, 8:42, 9:38) och Hebreerbrevets författare använder detta ord för att beskriva Isaks förhållande till sin far, när denne ämnade offra honom (Hebr. 11:17). (Det kan påpekas att när Septuaginta översätter 1 Mos. 22 om offrandet av Isak brukas ordet agapätós »älskade» och inte monogenäs.)

Endast Johannes använder monogenäs om Kristus och uteslutande om honom. Två gånger (Joh. 3:16, 18) använder Jesus detta ord om sig själv. Han talar om sig själv som »den ende Sonen» eller »den enfödde Sonen», beroende på hur vi översätter monogenäs. I Johannesevangeliets första kapitel använder Johannes ordet monogenäs om Kristus (Ordet). I vers 14 kallas han »den ende (enastående) från Fadern» eller »den enfödde från Fadern». I vers 18 kallar Johannes Kristus för monogenäs Theós, vilket betyder »den ende Guden» eller »den enfödde Guden». I vissa handskrifter står här i stället »den ende (enfödde) Sonen», men efter upptäckten av papyrus 66 och papyrus 75 synes läsarten »den ende (enfödde) Guden» vara den riktiga.

Johannes använder en lång rad benämningar på Kristus och benämningen »den ende Guden» eller »den enfödde Guden» passar väl in i hans beskrivning av Kristus i evangeliets inledning. Han använder benämningarna Ordet, ljuset, liv, den ende eller enfödde från Eadern, Jesus Kristus och slutligen den ende eller enfödde Guden.

Utifrån de texter där ordet monogenäs förekommer synes man kunna dra den slutsatsen att detta ord både anger ursprung och ställning. I regel tycks den avsedda meningen vara »den ende, den unike, den enastående». Men när det gäller bruket hos Johannes, så finns alltid innebörden »enfödd» med i sammanhanget. Oberoende av vilken översättning man använder är det omöjligt att förneka, att Johannes identifierar »den enastående eller enfödde från Fadern» med Jesus av Nasaret, en sann människa och samtidigt den sanne Guden. I 1 Joh. 5:20 kallas också Jesus Kristus »den sanne Guden och evigt liv».  G.T. 11