På Biblicum har vi numera, tack vare en bokdonation från Tyskland, tillgång till en utgåva av Luthers samtliga skrifter (Dr. Martin Luthers Sämmtliche Schriften, ed. Walsch). Med hjälp av ett registerband kan man mycket lätt slå upp vad Luther har skrivit eller sagt i ett visst ämne. 

När det gäller frågan hur man skall översätta Bibeln, har Luther många beaktansvärda saker att säga, ty han visste av egen erfarenhet vad det vill säga att översätta Bibeln. Samtidigt som det gäller att ge akt på varje ords betydelse, måste man också ge akt på hela meningen. Och denna mening skall sedan överflyttas på ett annat språk på ett sådant sätt, att det som var ledig och tydlig hebreiska för hebréen också har blivit ledig och tydlig tyska för tysken. Lika litet som hebréen tyckte att Moses talade någonting mitt emellan hebreiska och något annat språk, lika litet skall Moses i tysk översättning låta som om han bryter pa hebreiska. Luther säger i ett bordssamtal, upptecknat 1537: »Om jag nu skulle översätta Moses, så skulle jag väl göra honom tysktalande, eftersom jag vill ta ifrån honom hans hebreiska vändningar. Jag skulle göra det så att ingen skulle kunna säga, att Moses talar hebreiska» (Walsch 22, 1920).

För att få översättningen att låta lika naturlig på det språk man översätter till som originalet lät för de första åhörarna, kan man alltså inte bara översätta ord för ord. Man måste uttrycka innebörden med hjälp av ord och vändningar, som naturligt hör hemma i det språk man översätter till. Luther säger: »Att översätta riktigt är att anpassa det som sagts på ett annat språk till sitt eget språk. Men när vi gör detta med Moscs under stor möda säger judarna: Han har träffat innebörden men ej orden» (ur ett bordssamtal, upptecknat 1537, W 2, 1920). För Luther var det viktigt att träffa den verkliga innebörden och sedan uttrycka den med ord som naturligt hörde hemma i det tyska språket. Moses skulle inte låta som en utlänning, som talar knagglig tyska. Därför reagerade han mot judarnas ovan nämnda kritik.

När grundtexten har ett naturligt och enkelt språk, skall också översättningen ha ett sådant språk, menar Luther. »Man måste alltså tala som man talar på torget», framhåller han. Ur ett brev till Link i Nürnberg av den 14 juni 1528 citerar vi följande, som är belysande: »Vi bemödar oss nu med att översätta profeterna till tyska. Käre Gud, hur stort och besvärligt är inte detta arbete, att tvinga de hebreiska skriftställarna att tala tyska. Hur stretar de inte emot, då de inte vill överge sina typiskt hebreiska vändningar, inte vill följa en främmande satsbyggnad. Det är precis som om en näktergal skulle vara tvungen att härma en gök, vars entoniga stämma den avskyr, och att överge sin alltigenom eleganta sång. Ha det väl ochh bed för oss» (W 21 a, 1167)

Det är följaktligen svårt att översätta Bibeln och Luther drömde aldrig om att kunna prestera den fullkomliga översättningen. En översättning är och förblir en översättning och kan aldrig nå upp till originalets fullkomlighet. Därför är det också viktigt att den kristna församlingen har lärare, som ständigt kan gå tillbaka till grundtexten. Det är kännetecknande för Luther och andra stora utläggare av bibeltexten att inte bara hänvisa till orden i en viss översättning utan att också då och då förklara vilket eller vilka ord som ligger bakom översättningens uttryck och närmare förklara dess fulla innebörd. I ett bordssamtal säger Luther: »Att översätta Bibeln är ett omfattande arbete. Och hur mycket möda vi än har lagt ned på detta arbete, kommer det ändå att finnas människor, som kommer att göra det bättre» (W 22, 1920).

Följande citat visar att Luther också kunde känna stolthet över sin översättning: »Jag skall ge den person 50 gulden, som kan översätta 72:a och 73:e psalmen utan att därvid utnyttja vår översättning» (W 22, 1920). S.E 6