David Hedegård utgav 1964-1965 en svensk översättning av Nya testamentet på vår tids språk, en enastående prestation i vår tid. Denna översättning har kommit att betyda oerhört mycket, i synnerhet för dem som har svårt att hålla ihop de långa, invecklade meningar, som bl.a. präglar 1917 års kyrkobibel. Är då David Hedegårds översättning ofelbar? Ingalunda. David Hedegård var också lyhörd för påpekanden om mindre lyckade översättningar och lät därför införa en rad förbättringar i varje ny upplaga av sin översättning. Att absolutifiera en översättning var han helt främmande för. En översättning måste ständigt prövas utifrån grundtexten och underordnas den. [0]

På inbjudan av professorskollegiet höll David Hedegård en gästföreläsning vid Menighetsfakulteten i Oslo den 25 oktober 1966, där han fick tillfälle att presentera sitt arbete. Vi återger här nedan några av de synpunkter som framlades vid denna föreläsning. [1]

Hjälpmedel

Det är kanske överflödigt att säga något om de hjälpmedel som i vår tid står en översättare av Nya testamentet till buds. De flesta av dem är ju välkända för varje teologie studerande. Låt mig bara nämna Blass-Debrunners bekanta grammatik till NT. Sedan den engelska upplagan, översatt och reviderad av R. W. Funk, utkom 1961, har jag använt den. Del III av Moultons nytestamentliga grammatik, utarbetad av Nigel Turner, publicerades 1963. Som Turner anger i inledningen till detta arbete tar det sikte på bl.a. bibelöversättarens problem och diskuterar många översättningsfrågor. Också Moule, An Idiom-Book of the NT Greek (2. uppl. 1959) innehåller många översättningsförslag. [3]

Det är självklart, att en översättare använder Bauers nytestamentliga lexikon. Sedan den engelska upplagan, översatt och reviderad av W. F. Arndt och F. W. Gingrich, utkom 1957, har jag brukat den. Vi har ju också ett svenskt lexikon till NT, utgett 1934 av I. Heikel och A. Fridrichsen. Det har sina obestridliga förtjänster, inte minst därför att det särskilt uppmärksammat viktigare bidrag, som nordiska filologer och teologer gett till förståelsen av NT:s språk. Arbetets svaghet är den osäkerhet som ofta präglar dess svenska uttryckssätt, en svaghet som beror på att ingen av utgivarna var rikssvensk. Därför ger detta lexikon inte översättaren någon tillförlitlig hjälp, när det i tvivelaktiga fall gäller att finna exakta svenska uttryck. [4]

En översättare utnyttjar givetvis den gängse kommentarlitteraturen. Hans utan tvekan viktigaste hjälpmedel är ändå naturligtvis Kittels Theologisches Wörterbuch. Där redovisas ju alltid grundligt det filologiska materialet, och där diskuteras ju ingående varje nytestamentligt ord, som har någon nämnvärd religiös och teologisk betydelse. En bibelöversättare, som använder detta verk, önskar emellertid ofta, att författarna vore en smula mer frikostiga med översättningsförslag. Sådana förekommer där bara undantagsvis. Bland övriga hjälpmedel bör man kanske också nämna den av de förenade bibelsällskapen utgivna tidskriften The Bible Translator, som visserligen i första hand tar sikte på dem som arbetar med missionsöversättningar men som även innehåller artiklar av intresse för bibelöversättare i allmänhet. [5]

Principer

Vilka principer bör ligga till grund för en översättning av Bibeln? Mycket har som bekant talats och skrivits om den saken. Huvudfrågan är den huruvida översättningen bör vara så ordagrann som möjligt eller om den också i möjligaste man bör vara trogen också mot det språk till vilket översättningen sker. I efterskriften till min översättning har jag – på tal om trohet i ordets sistnämnda mening – anfört ett yttrande av Emil Kautzsch: »En översättning är trogen, när den så exakt som möjligt säger den nutida läsaren detsamma som grundtexten i länge sen förfluten tid sade dem som läste den på sitt helt annorlunda gestaltade språk.» [7]

När man studerar bibelöversättningens historia, finner man, att båda alternativen har haft sina förespråkare redan i fornkyrkan. Hieronymus och Luther, vilka måste betraktas som kristenhetens inflytelserikaste bibelöversättare, har båda avvisat kravet på en ordagrann översättning. Hieronymus säger, att han inte har översatt ord för ord utan mening för mening. Och Luther har, bl.a. i sitt Sendbrief vom Dolmetschen (1530), energiskt hävdat, att en tysk bibelöversättning skall vara en översättning till idiomatisk tyska. Han har våldsamma utfall mot de »åsnor och bokstavsträlar», som inte begriper detta. Men han erkänner, att uppgiften är svår. Som bekant klagade han över att det är svårt att lära profeterna tala tyska. [8]