När vi i och med detta nummer fullbordar ytterligare en årgång av vår tidskrift, vill vi tacka våra läsare för det stöd och den uppmuntran, som vi fått mottaga från många av Er under det gångna året. [1]

Vi har haft glädjen att också under år 1975 tillsända Er sju nummer, därav som supplementhäften två småskrifter. Även under år 1976 hoppas vi kunna utkomma med sex eller sju nummer. [2]

Vi tror att kommande årgång av Biblicum blir av största intresse. Frågor om Bibelns översättning och tolkning kommer att stå i centrum. Många har frågor om Bibeln och dess tolkning, och en del av dessa skall vi försöka ta upp och besvara. Behovet av en bibeltrogen teologisk tidskrift och ett bibeltroget bibelforskningsinstitut är större än någonsin. Vi upprepar vad vi skrev i nr 7/74: »Utan Guds rena och klara ord kan ingen människa födas på nytt och bevaras i en rätt tro. Därför måste också bibelkritik och falsk lära vederläggas. Ty tas Guds rena ord ifrån oss, är det ute med oss. Då är allt annat arbete fåfängt.» [3]

– – –

Biblicum har fått många brev inte minst från studerande, som lider av den undervisning och den bibelkritik som de ständigt möter. Finns det inga bättre böcker, frågar man, böcker som sakligt redogör för biblisk kristendom och som är bibeltrogna? I detta och kommande nummer vill vi söka komma dem till hjälp, som har sådana frågor. Förutom Biblicums skrifter är det ytterst magert med svenskspråkiga böcker, som utifrån grundtexten lägger fram bibelböckernas innehåll och som med hållbara argument avslöjar den försåtliga bibelkritiken. Men i synnerhet på engelska finns det en rad goda bibelhandböcker, som vi vill fästa uppmärksamhet på. [5]

En av de mest brännande frågorna just nu i hela Skandinavien är frågan om en rätt bibeltrogen kyrka och problemet kyrka-stat. I »utblick över samtiden» speglas bl.a. den norska debatten i denna fråga. Det är glädjande att fler och fler tycks inse att man måste nalkas detta ämne utifrån vad Bibeln lär. Tar man i stället sin utgångspunkt i vad som synes mest praktiskt och mest lämpligt för människor och existerande organisationer, hamnar man i en återvändsgränd. Detta påtalas också i tidningen For Fattig og Rik 7 dec. 1975, organ för »Det norske lutherske indremisjonsselskap»: [6]

Vi måste alltså nysta upp frågan i riktig ända. Annars kommer slagorden att florera. Och det är dessvärre det vi upplever för närvarande: »Vi måste behålla statskyrkan, – de flesta vill det», »Vi vet vad vi har, inte vad vi får.» Fruktan för det okända, obehaget att tvingas tänka om, eventuella problem i en övergångsperiod eller kanske fruktan för vad som kommer att ske med organisationerna (de inomkyrkliga missionssällskapen) sätter känslorna i svang. [7]

Men, framhåller tidningen, »utgångspunkten måste vara vad Bibel och bekännelse säger om kyrkan». Tidningen påpekar också att huvudstyrelsen för »Indremisjonsselskapet» har gjort ett uttalande, i vilket man bl.a. framhåller att utifrån bibliska kriterier kan status quo omöjligen upprätthållas. Vi citerar: [8]

Nuvarande ordning säkrar inte rätt lära från kyrkans predikstolar. En rätt kyrka måste driva lärotukt och ha ordningar som kan genomföra detta. Likaså måste en biblisk kyrka styra sig själv. Den måste vara ett trossamfund, ett eget rättssubjekt, inte en del av en sekulariserad statsadministration, säger huvudstyrelsen. Och längs dessa linjer är det nu som debatten måste föras. [9]

Kanske borde detta nummer av vår tidskrift ha innehållit mera om Kyrkornas Världsråds stora möte i Nairobi november-december. Men det som där sker och läres är i de flesta fall så långt ifrån sann kristendom, att ytterligare kommentarer synes överflödiga. Kanske vi dock bör nämna att företrädare för norska kyrkan vid mötet i Nairobi protesterat mot Kyrkornas Världsråds teologi och politisering. Men vad hände efter denna protest. Sydsvenska Dagbladet 28/11 berättar: [10]

Utanför plenisalen befann sig strax efteråt professor Krister Stendahl, svensk ärkebiskopskandidat för ett antal år sedan nu bosatt i USA, i hård dispyt med företrädare för den norska kyrkan. Stendahl var mycket kritisk mot de norska invändningarna. Hans teologiska syn kan kortfattat beskrivas så här: överst står Gud, därunder finner man på en rad Jesus, Muhammed, Buddha etc. Ingen är förmer än den andre. [11]

En träffande men skakande sammanfattning av världskyrkorådets teologi! Hur kan kristna människor och kristna kyrkor vara medlemmar i Kyrkornas Världsråd, frågar man sig. Vad Svenska kyrkan beträffar är hon inte bara djupt indragen i ekumenism såväl på hemmaplan som i världskyrkorådets sammanhang. Hennes ärkebiskop Olof Sundby har nu också valts till en av världskyrkorådets sex presidenter! Och varför inte? Om man representerar en ekumenisk organisation på det nationella planet, kan man väl också göra det på det globala. Vi menar dock att den som vill rätta sig efter Bibelns undervisning bör fly ekumenistiska organisationer. [12]

– – –

I FLR-aktuellt nr 4/75 (medlemsblad för föreningen lärare i religionskunskap) tar Per Block upp frågan: »Finns den opartiska bibelhandboken?» Det är därvid av intresse att ta del av Blocks rekommendation hur man testar opartiskheten. [14]

Ett bra test i sådana här fall är att slå upp Daniels bok eller Andra Petrusbrevet, bibelböcker som av allt att döma går under fingerade namn och gör förutsägelser om saker som de verkliga författarna redan upplevat. Detta har de bokstavstroende aldrig accepterat. Just på dessa punkter, där Bibeln nästan säkert har fel, anstränger de sig frenetiskt med att låta den få rätt. [15]

Blocks rekommendation är av intresse, därför att den så tydligt avslöjar bibelkritikernas totala blindhet för sin egen partiskhet. Just när det gäller Daniels bok och Andra Petrusbrevet radar bibelkritikerna upp en rad argument för dessa böckers oäkthet utan att redovisa motargumenten och de klara fakta, som smular sönder bibelkritikernas starkaste stöd. Det är närmast genant att ta del av t.ex. prof. Albrektsons åsikter om Daniels bok i En bok om Gamla testamentet (s. 250-252), där en rad helt förlegade argument radas upp mot Danielsbokens äkthet och där varje motargument förtiges. Likväl kallas sådant för opartiskhet. [16]

Enligt min mening bör en isagogisk handbok så noggrant som möjligt redovisa såväl argument för som mot en bibelboks äkthet, innan författaren lägger fram sin egen slutsats. Då får läsarna en möjlighet att själva ta ställning till om författarens slutsats är välgrundad eller ej. Jag hoppas själv kunna publicera en sådan presentation av Daniels bok inom en nära framtid. Jag är övertygad om att många, som av bibelkritiker förletts att betvivla Danielsbokens äkthet, genom en mera opartisk framställning kommer att finna, att skälen för felaktigheter i Daniels bok blir ohållbara. Inte heller kan förutsägelserna sägas vara fingerade på grundval av verkliga fakta. Men utgår man ifrån att Bibelns Gud inte finns, att det är omöjligt att Gud kan ha uppenbarat för Daniel vad som i detalj skulle hända i framtiden, måste man givetvis förklara Danielsboken för »ett fromt bedrägeri» (pia fraus). Men är sådant opartisk forskning? [17]

Red.