Uppsala Nya Tidning av den 18 jan. meddelar, att ärkebiskop Olof Sundby den 17 jan. fick mottaga »den nu färdiga utredningen om gemensamt nattvardsfirande mellan olika kyrkor i Sverige». Utredningen föreslår att man skall kunna ordna gemensamma nattvardsgångar och att en präst i svenska kyrkan skall kunna leda nattvardsgudstjänsten tillsammans med en pastor från någon annan kyrka. [0]

Bakgrunden till utredningens tillkomst var de nattvardsgångar som ägt rum på en del håll och där präster från svenska kyrkan och frikyrkorna gemensamt officierat. En gemenskap av detta slag stred mot svenska kyrkans i kyrkolag och kyrkohandbok fastställda ordning. Utredningen skulle undersöka vilka förutsättningar som fanns för att ändra detta liksom för nattvardsgemenskap mellan kyrkorna över huvud taget. [1]

Enligt svenska kyrkans kyrkolag och evangelisk-luthersk tro förutsätter gemensamt nattvardsfirande, att man är ett i tro, lära och bekännelse. Därför måste gemensamt nattvardsfirande mellan olika kyrkor föregås av lärosamtal och lärosamtalen giva vid handen, att kyrkorna i fråga har samma tro, lära och bekännelse. Emellertid har kyrkolagen och den evangelisk-lutherska läran sedan länge satts ur spel på denna punkt. [2]

I sitt betänkande konstaterar utredningen att i Sverige redan råder nattvardsgemenskap mellan kyrkorna i så måtto att de flesta kyrkor tillåter sina medlemmar att delta i nattvardsfirande i andra kyrkor och inbjuder medlemmar från andra kyrkor att delta i det egna nattvardsfirandet, fortsätter domprosten. Undantag utgör den romersk-katolska och de ortodoxa kyrkorna samt i viss utsträckning pingströrelsen och övriga baptistiska samfund. Det finns också enligt en av utredningen gjord opinionsundersökning en starkt positiv attityd till nattvardsgemenskap av detta slag. Sjuttio procent av i enkäten deltagande präster och lekmän från olika samfund förklarar sig sålunda, positiva till denna form av nattvardsgemenskap. [3]

När man sålunda skall utreda frågan om gemensamt nattvardsfirande, sätter man mänskliga tycken i centrum. Man gör en enkät och finner att 70 % är positiv till något som strider mot evangelisk-luthersk tro och kyrkolagen; man konstaterar att de flesta kyrkor i praktiken upphört med läro- och kyrkotukt och inte längre kräver full biblisk endräkt för medlemskap och gemensamt nattvardsfirande etc. (För övrigt ingick svenska kyrkan nattvardsgemenskap med den anglikanska kyrkan redan 1922, fastän den anglikanska kyrkan flera avseenden har en annan lära än den lutherska, bl.a. om nattvarden.) Utredningen borde ju ha frågat: Vad säger Bibeln? Är kyrkolagen på denna punkt obiblisk? Om man anser att så är fallet, borde man ändra sin bekännelse och med bibliskt stöd argumentera för en annan lära än den evangelisk-lutherska. Men den bibliska läran får i stället underordnas vad människor tycker och vad de redan börjat praktisera. Därför föreslår utredningen [4]

att möjlighet öppnas för den form av nattvardsgemenskap mellan olika trossamfund som utredningen kallar för »gemensam celebration». Därmed menas ett nattvardsfirande där nattvardsgudstjänsten leds av det egna samfundets präst, men där präster från andra samfund inbjuds att medverka i olika uppgifter inom gudstjänstens ram, bl.a. med utdelandet av bröd och vin. För svenska kyrkans del krävs, om detta skall genomföras, kyrkolagsändring, vilket kräver medverkan av kyrkomötet, riksdagen och regeringen. Utredningen föreslår att från svenska kyrkans håll initiativ tas till ändring av detta slag. [5]

Det betyder att svenska kyrkan, som sedan länge upphört att företräda den evangelisk-lutherska bekännelsen i praktiken, också »på papperet» skall frånträda sin bekännelse i detta fall. Det är ju konsekvent. Men det är ledsamt att man frågar så litet efter Guds ord i en kyrka, som »på papperet» säger sig sätta Guds ord över alla människomeningar såsom »högsta norm, regel och rättesnöre». Likaså borde väl också representanterna för de andra samfunden fråga efter Herrens ord i denna sak. Instiftade inte Jesus nattvarden för sina lärjungar, och säger inte Skriften, att de är lärjungar till Jesus som i allt förbliver i hans Ord?Och Herren talar inte med dubbel tunga utan Skriftens lära är en enda. Därför kan inte alla läror och bekännelser vara uttryck för ett förblivande i Skriftens ord. Men utredningen frågar – i stället för Skriften – människor för att se hur många procent som tycker si eller så. Tillbaka till Bibeln! [6]

Bibelns lära om kyrkan

På sista tiden har det bland lutheraner framförts olika meningar om vad som är Bibelns lära om kyrkan eller församlingen. Det är därför synnerligen glädjande, att Kyrka och Folk i nr 4/1975 infört en understreckare, som kort och koncist klargör vad som enligt evangelisk-luthersk tro är Bibelns lära i olika frågor. Om kyrkan kan vi läsa följande: [0]

Lutheranerna tror och lär att kyrkan inte är en yttre jordisk organisation, utan de heligas samfund, bestående av alla dem som, oberoende av samfund, språk eller hudfärg, i sina hjärtan tar emot Jesus som sin Gud och Frälsare; att denna kyrka, som finns överallt där Kristi evangelium predikas, är känd för Gud men osynlig för människor, eftersom det är omöjligt för människor att avgöra vilka av dem som bekänner sig till kristendomen som har en sann tro i hjärtat; och att inget kyrkosamfund rättmätigt kan göra anspråk på att vara »den allena saliggörande kyrkan» utanför vilken det inte finns någon frälsning. [1]

Lutheranerna tror också och lär att det finns en synlig kristen kyrka, bestående av alla dem som bekänner den kristna tron och brukar Guds Ord, men bland vilka det finns skrymtare och sådana som lär obibliska läror; och att det är varje kristens plikt att ansluta sig till det samfund som predikar Bibeln fullt och rent och att avhålla sig från gudstjänstgemenskap med sådana som avviker från det gudomliga Ordet (kurs. här). [2]

Bibelhänvisningar: Joh. 18:36; Ef. 1:22-23; Jes. 55:10-11; Luk. 17:20-21; 2 Tim. 2:19; Matt. 13:47-48; Matt. 15:9; Rom. 16:17; 2 Tess. 3:6, 14; 2 Kor. 6:14-18. [3]

Vi gläder oss åt detta klara bibliska vittnesbörd. [4]

”Kyrkans modersmål”

Under denna rubrik kommenterar kontraktsprosten David Svenungsson bl.a. det förslag till ny bibelöversättning, som hittills framlagts av 1971 års bibelkommitté. Bl.a. tar han upp nyöversättningen av änglasången i Luk. 2. [0]

»Ära åt Gud i höjden och fred på jorden åt alla dem han vill ge sin nåd.» Detta är en förvanskning. »Frid» är mycket mera än »fred». »Frid» är att ha det rätt ställt både med Gud och med människor. »Änglarna sjöng inte om Förenta Nationerna», skrev en kommentator i Svensk Tidskrift i början av året. Änglarna sjöng om mycket mera: den återställda förbindelsen med Gud och därmed också den återställda förbindelsen mellan människor. [1]

Bibelöversättningsarbetet i vårt land har sedan förra århundradet till stor del legat i händerna på liberalteologer, med få undantag. Tyvärr har stora delar av den bibelläsande allmänheten alltför okritiskt accepterat 1917 års bibelöversättning. Vi har skäl att anta, att detsamma kommer att bli fallet med det översättningsarbete som nu pågår. [2]

Bibeln skall översättas till varje språk, också det, som människor talar och skriver i dag. Men detta arbete får inte överlämnas åt liberalteologer och världsliga språkmänniskor utan måste först och främst skötas av troende bibelforskare. [3]

Wisconsinsynoden firar 125-årsjubileum

I maj 1974 gick Wisconsinsynoden in på sitt 125:e år. Wisconsinsynoden grundades 1850 under namnet German Evangelical Lutheran Ministerium of Wisconsin. Den är den näst äldsta lutherska kyrkan i USA. [0]

Den 388.000 medlemmar starka Wisconsinsynoden omfattar ungefär fem procent av lutheranerna i Amerika. [1]

Den 27 maj 1850 sammanträffade fem pastorer i Salem Lutheran Church, Granville (nu Wilwaukee), Wisconsin, för att organisera synoden. De var samtliga emigranter från Tyskland och representerade 18 församlingar och predikoställen, alla inom en 50 miles radie från Milwaukee. Syftet med den nya organisationen var att konsolidera deras ansträngningar att tjäna tyska emigranter som strömmande in i Wisconsin vid denna tid. [2]

Idag har Wisconsin Evangelical Lutheran Synod (det officiella namnet, som antogs 1959) 1006 församlingar i 44 stater och 3 provinser i Canada, vilka tjänas av 850 pastorer. Av de 44 staterna har 28 tillkommit sedan 1961. [3]

1892 ingick Wisconsinsynoden i samverkan med Michigansynoden och Minnesotasynoden, vilka båda kom till 1860. År 1917 förenades dessa tre synoder och blev Evangelical Lutheran Joint Synod of Wisconsin and Other States. [4]

Wisconsinsynoden samverkar inte med de tre andra stora lutherska kyrkorna i USA, nämligen American Lutheran Church (ALC), Lutheran Church in America (LCA) och Lutheran Church-Missouri Synod (LC-MS). Med Missourisynoden bröt Wisconsinsynoden 1961 till följd av att också denna synod inom sig tolererade avvikelser från den kristna läran. [5]

Enligt Wisconsinsynoden tillåter inte Bibeln gemenskap eller samverkan med andra kyrkor, såvida ej fullständig enighet i lära och praxis föreligger. Denna hållning har hindrat Wisconsinsynoden från att samverka med ekumeniska sammanslutningar som Lutherska Världsförbundet: och Kyrkornas Världsråd. [6]

Redan tidigt engagerade sig Wisconsinsynoden för egna kristna skolor. Mer än 260 av dess 1000 församlingar driver egna kristna grundskolor som tillsammans har cirka 26.500 elever. Grupper av församlingar upprätthåller också nio lutherska högskolor (gymnasier). En av dem – Wisconsin Lutheran High School, Milwaukee – är den största lutherska högskolan i USA. En tvåårig universitetsutbildning (liberal arts college) öppnades hösten 1973 i Milwaukee av en grupp församlingar. [7]

För att utbilda sina blivande präster och lärare upprätthåller synoden själv fyra akademier, två colleges och ett prästseminarium. Dessa skolor utexaminerar så gott som samtliga präster och lärare i synoden. [8]

Utanför USA stöder synoden mission i Zambia och Malawi, Öst- och Västtyskland, Puerto Rico, Mexico, Colombia, Japan, Taiwan, Hong Kong, Indonesien och Indien. [9]

Sedan 1893 har Wisconsinsynoden bedrivit mission bland apacheindianerna i Arizona. Mer än en tredjedel av dessa är döpta medlemmar av synoden. [10]