1975/1 – Skapelsens under

Av L. Ax.

Vet du, att du på en klar natthimmel kan se lika mycket av universum som en amöba kan se av Oceanen, som den driver omkring i? Allt som det mänskliga ögat kan uppfatta är jämförbart med en vattendroppe. Att se uppåt himmelen för att försöka utröna universums oändlighet är lika omöjligt som att försöka räkna sandkornen vid havets strand. [0]

Hur kan då allt detta oerhört stora ha kommit till? [1]

Bibeln säger: »Himlarna förtälja Guds ära, och fästet förkunnar hans händers verk.» [2]

Det betyder, att stjärnorna vittnar om Skaparens existens och makt. Men fastän universums storhet borde göra starkt intryck på oss, gör den inte det. Det vi är vana vid tar vi för naturligt. Och trots att vi begriper, att det bakom de olika produkter och föremål, som vi dagligen handhar, måste finnas någon eller några som format och tillverkat, så tycks det vara främmande för oss, att det bakom universum med de otaliga himlakropparna måste finnas någon som skapat och format. [3]

Vem är då denne som skapat och ordnat universum? Tar vi hans existens för given också? Eller ignorerar vi honom helt enkelt och säger, att han inte finns? [4]

När vi ser ett handgjort skåp, vet vi, att det är tillverkat av en möbelsnickare. Vi har ingen svårighet alls med att antaga detta, även om vi inte sett skåpet tillverkas. [5]

Men när vi ser upp mot den oändliga stjärnevärlden, då rycker vi på axlarna och uttrycker vår oförmåga att ens gissa, hur det alltsammans har kommit till. Vi talar lite vagt om tillfälligheter och om slumpens spel, under det att vi innerst inne har den hemliga tanken, att Gud måste ha skapat. Vi kan dock inte begripa skapelsens mirakel, och eftersom så många människor förkastar »skapelsetanken», så gör vi det också. Vi låter ämnet falla i glömska. [6]

Om inte vårt sinne vore så trögt och förmörkat, skulle vi inte då betrakta universum som ett Guds verk och falla ned i gruset i tillbedjan? [7]

Nu är studiet av skapelsens under mycket betydelsefullt för oss, därför att vi genom detta studium kan väckas i vår likgiltighet och mer och mer få upp ögonen för Guds storhet och majestät. Må vi då lyssna när »Himlarna förtälja Guds ära, och fästet förkunnar hans händers verk». [8]

Makrokosmos

Låt oss börja vårt studium i makro-kosmos – i de gränslösa avståndens världar. Här möts vi av en omätlig storhet, som vi inte kan fatta eller begripa. Man brukar beräkna avstånden i en enhet, som kallas ljusår, och inte ens innebörden av detta begrepp kan vi förstå. Vi har hört, att ljuset rusar ut i rymden med en hastighet av 300.000 km per sekund. Med den hastigheten tillryggalägger det 26 tusen miljoner km på ett dygn, och vi förstår, att det blir en oerhört lång sträcka som tillryggalägges under 365 dygn, alltså under ett år. Inom astronomin talar man sedan om miljoner och miljarder ljusårs avstånd. Med nuvarande instrument påstår man sig kunna »se» ända bortåt 10 miljarder ljusår från jorden. [10]

Vår sol är ofantligt mycket större än jordklotet. Det skulle utan vidare kunna rymmas en miljon jordklot i den. Men en annan stjärna i vår Vintergata, Antares, är så stor, att vårt solsystem ända ut till planeten Mars skulle kunna få plats i den. Kanske du nu kan börja se, hur himlarna förtälja Guds ära? [11]

Vårt solsystem, solen (som är en stjärna) med planeterna, är en del av en enorm galax – Vintergatan -, som består av 100 miljarder andra stjärnor. Vår sol är placerad i ytterkanten av den. [12]

Det skulle ta 100.000 år för ljuset att färdas från ena kanten till den andra, och 200 miljoner år för hela galaxen att rotera ett varv. [13]

En klar kväll kan vi se Vintergatan, och vi kan också se andra stjärnor till synes glesare placerade utanför kanten på den. Det är andra liknande galaxer vi ser. De synes endast som små stjärnor till följd av det oändliga avståndet. Och det finns biljoner sådana galaxer. Galaxer, som innehåller biljoner och åter biljoner stjärnor. [14]

Någon har sagt, att summan av alla stjärnor i alla galaxerna skulle kunna överensstämma i antal med sandkornen på alla världens havsstränder. [15]

Men trots att stjärnornas antal räknas i biljoner, så är rymden nästan »tom». Om vår sol vore i storlek med pricken över detta i , så skulle den närmaste stjärnan i vår galax ligga en och en halv mil längre bort. [16]

Långt där ute, längre än dit vår fantasi kan nå, fortsätter rymden med galaxer och stjärnor. Var är gränsen, eller finns det ingen gräns? Och har alltsammans blivit till av en slump? Ack, du dåraktiga människa! [17]

Om Gud existerar åligger det oss att känna honom, att älska honom och tillbedja honom. Men om universum tillkommit av en slump, och det inte finns någon Skapare, då har ingenting i hela universum eller i våra liv någon mening. Alltsammans hänger på tillfälligheternas spel. Vi försvinner i det oändliga universum, på en liten planet, bland en triljon stjärnor. (Hur rysligt, om Gud skulle släppa kontakten med jorden – ett stoftgrand på havets strand.) Men hur många människor är det inte som lever sitt liv så som om det inte fanns varken tid, evighet, oändligt universum, en biljon biljoner stjärnor eller någon Skapare och Gud. [18]

Nu säger dock Bibeln, att Gud skapat allt. »I begynnelsen skapade Gud himmel och jord» (1 Mos. 1:1). »… i kraft av Guds ord himlar funnos till från uråldrig tid…» (2 Petr. 3:5). [19]

Mikrokosmos

Sedan är det myntets andra sida! Låt oss också något lite studera mikrokosmos, det lillas värld. Här möter oss kolossala kontraster till det enorma universum med solar och planeter. [21]

Universums hemligheter kan delvis uppenbaras för oss genom starka teleskop, och mikrokosmos kan vi delvis tränga in i med hjälp av starka mikroskop. Och trots att makro- och mikrokosmos så fantastiskt skiljer sig åt beträffande storlek är det vissa likheter mellan dem. Man kan säga, att atomen är ett solsystem i miniatyr. Elektronerna, som kretsar i bestämda banor runt atomkärnan, är i proportion till sin storlek lika avlägsna från kärnan som planeterna från solen. Hastigheten hos dessa elektroner är enorm. De gör ibland flera miljoner varv runt kärnan på en miljondels sekund. [22]

Allting omkring oss är uppbyggt av atomer – stolen, golvet, mattan, boken, luften, våra kroppar… Atomerna är så små, att ingen kan se dem, inte ens med de starkaste mikroskop. De är också huvudsakligen »tom rymd». Stolen du sitter på består egentligen av »ingenting». Den hålls samman genom att elektroner rör sig så snabbt, att atomerna behåller sin struktur. Någon har sagt, att om alla elektroner plötsligt stannade i sina banor, så skulle jordklotet krympa till ett äpples storlek. [23]

Men låt oss nu i stället gå över till att studera den del av mikrokosmos, som vi kan iakttaga med blotta ögat. [24]

Ta en titt på t.ex. myrornas värld! [25]

Myrorna lever i kolonier. Det gör de, därför att deras olika uppgifter och förmågor är så specifika och varierande, att det heter »alla eller ingen». De måste ha varandras bistånd och hjälp eller också går de under. [26]

Några samlar föda och transporterar den till boet. Andra bygger ut boet eller håller rummen rena. Ytterligare andra tar hand om drottningarna. »Barnskötarna» har till uppgift att mata larverna och hålla dem rena. De flyttar också larverna till andra platser, om barnkammaren råkar bli för våt eller kall. [27]

Men varifrån kommer då denna instinkt? Och vad är egentligen instinkt för någonting? Hur kommer det sig, att myrorna har olika uppgifter, och att inte alla väljer samma sak? [28]

En del arter myror håller sig med slavar och kan inte existera utan dessa, eftersom deras käkar är så långa och skarpa och böjda, att de inte kan bygga hus eller föda sig själva. Utan slavarnas hjälp dukar de under. Hur har denna klumpiga »mutation» kunnat överleva? Hur uppstod detta »negativa naturliga urval»? Det skedde uppenbarligen inte genom en tillfällighet eller slump. [29]

När binas larver börjar matas med »drottningssylt» (receptet är hemligt) så utvecklas de till drottningar. [30]

Och när drottningen har gjort sin bröllopsfärd, så bryter den själv av sig vingarna, eftersom den »inser», att den aldrig mer behöver dem i hela sitt liv. De skulle bara vara i vägen. [31]

När drottningarna hos vissa myror blir sterila (just då, men inte tidigare), börjar en ung hona utvecklas för äggproduktion. Visst sker allt detta av instinkt, men vem gav en gång instinkten? [32]

Bladskärarmyran äter inte blad, utan den lever av svamp, som den själv odlar. Den använder blad till att göra komposter, där sedan svamparna växer. När en ung drottning hos denna art ger sig ut på sin bröllopsresa för att aldrig mer återvända till sin koloni, tar den med sig en liten del av svampjäsningen. Det finns en speciell liten ficka vid munnen, där »paketet» förvaras under färden. [33]

När sedan befruktningen är skedd högt uppe i luften, och honan slagit sig ner i ett nytt underjordiskt bo, börjar den genast starta en svampodling. Larverna måste snart ha föda, och de äter enbart svamp från den egna odlingen. Drottningen själv och larverna skulle mycket snart duka under, om inte svampjäsningen medförts från den gamla kolonin. [34]

Hur stämmer detta beteende med teorin om det naturliga urvalet? Är teorin riktig måste idén med att ta med sig svampjäsning vid bröllopsresan successivt ha experimenterats fram parallellt med tillvägagångssättet vid befruktningen. Men hur skulle en sådan komplicerad idé gradvis kunna ta form? [35]

Det är »långt mera troligt», att myrans vana beror på en av Gud given instinkt. (Enligt evolutionismen måste också den lilla fickan på myrans mun undan för undan ha utvecklats.) Nu är ju också detta med att föra med sig svamp väldigt »förutseende» av myran. Den har ju aldrig förut varit utanför boets gränser och måste alltså tänka ut vilka svårigheter, som kan dyka upp. (Historiens första drottning av bladskärarmyran fick absolut inte glömma svampjäsningen. Det gjorde den inte heller.) [36]

Vi ska med detta sluta vår resa i undrens värld. Men redan nu är du kanske beredd att falla ned i stoftet och tillbedja Honom, som i begynnelsen sade, och det vart; Han bjöd och det stod där. [37]