Att kunna läsa sin Bibel. Några synpunkter på Bo Giertz’ teologi
Över detta ämne »Att kunna läsa sin Bibel» har biskop Bo Giertz gett ut en studiebok (1974). I förordet sägs det, att den grundläggande fråga som skall behandlas är den hur man »också som modern människa, medveten om nya problem om vilka våra fäder icke hade hört talas, kan läsa Skriften som ett budskap från Gud» (s. 8). Denna frågeställning inger oro. Vid sidan om det material, som skall behandlas – Bibeln – den Heliga Skrift – för Bo Giertz in en okänd storhet, som han benämner »den moderna människan». Denna människa – av senaste årgång – är tydligen helt unik. Hon är »medveten om nya problem» och är just genom denna sin nyvunna kunskap helt skild från sina fäder. Frågan är nu, om inte en sådan »medvetenhet måste inverka störande på det material, som skall studeras. Det kan ju här nämnas, att gnostikerna i urkyrkan på ett liknande sätt sade sig äga en alldeles unik »kunskap», som vida överträffade den enkla lekmannatro som de fann i församlingarna. Utifrån denna sin s.k. »gnosis» (kunskap) kom de att ändra Bibelns budskap. [0]
Historisk-kritisk bibelforskning accepteras
I förordet framhåller Bo Giertz, att problemet med Bibel och bibelläsning har aktualiserats av den historisk-kritiska forskningens resultat. Om dessa resultat, som i populariserad form »möter lekmannen», skriver han att de »tycks förutsätta, att Bibeln kommit till på ett sätt som är alldeles oförenligt med gängse föreställningar om dess gudomliga ursprung» (s. 7). [2]
Borde då inte den historisk-kritiska bibelforskningen ha tagits upp till behandling, i all synnerhet som dess forskningsresultat vanligtvis betraktas som vetenskapligt underbyggda och detta i motsats till en kyrklig bibelutläggning, som betraktas som dogmatisk. Att så ej skett beror på att Giertz själv accepterar denna forskning, dess förutsättningar och resultat. [3]
I sin bok »Trons ABC» (1973) också den »en studiebok i kyrkans tro för lekmän» – skriver Bo Giertz: »I stort sett kan man säga, att den historisk-kritiska bibelforskningen, sådan den bedrivits i Norden, under mer än en generation av en rad framstående forskare, har kommit till ett resultat som är ägnat att ge oss tilltro till den bigliska traditionen och i all synnerhet till evangelierna.» [4]
Kristologien i centrum
Bo Giertz är angelägen att framhålla, hur allt i Bibeln är skrivet i syfte att vittna om Jesus Kristus, Guds Son. Denne är Bibelns »kärna och stjärna». Bibeln skall också läsas i frälsningsavsikt, framhålles det. [6]
Men när Bo Giertz har materialet framför sig, då tycks han tveka inför en sådan bibelläsning. Så har t.ex. Jonas bok alltid satts i samband med frälsningshistorien. Berättelsen handlar om något som hände i historien. Jesus undervisar om detta. »Ty liksom Jonas tre dagar och tre nätter var i den stora fiskens buk, så skall ock Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte. Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas predikan» (Mt. 12:40-41). [7]
Den som läser Bibeln i sitt sammanhang, objektivt och sakligt, finner att det här handlar om historia. Nej, säger historisk-kritisk forskning. Detta är en legend i exempelberättelsens form. Bo Giertz menar, att historien är god, även om den inte har hänt i verkligheten, Men om det som Jesus, Guds Son, i sin predikan säger om Jonas’ tecken inte är sant på det sätt som Jesus menar, då är det väl också berättigat att ställa en förtroendefråga? Kan då Jesus verkligen vara Guds Son, hos vilken »kunskapens alla skatter är fördolda»? [8]
Bo Giertz’ tolkning av den allmänna uppenbarelsen (skapelsen)
I Romarbrevets första kapitel undervisar aposteln Paulus om en gudskunskap, som förmedlas genom skapelsen och som borde vara känd av alla människor (även hedningarna). Utifrån skapelseverket måste nämligen människor dra den slutsatsen att det finns en Skapare. En sådan slutsats kan de dra utifrån förnuftiga överväganden. Ateism är dårskap, oförnuft, ett undertryckande av sanningen (Ps. 14:1; Rom. 1:18-20). [10]
I denna kunskap som vi brukar kalla »den allmänna uppenbarelsen» ingår föreställningen om att det finns en evig och allsmäktig Gud (en Skapare), som är helig och rättfärdig och som belönar det goda och bestraffar det onda. Gud har ställt det så att den som gör orätt anklagas i sitt samvete. Avsikten med Guds allmänna uppenbarelse är den att människan skall vara utan ursäkt. [11]
Bo Giertz ger dock en helt annan syn på den allmänna uppenbarelsen. Han medger visserligen, att skapelseverket kan vittna om Skaparen. Men han tillägger genast: »Det är här inte primärt fråga om slutledningskonst, så att man med förnuftets hjälp…» (Trons ABC, s. 12). »Man kan ana ett världsförnuft, en planerande vilja. Men man kan också finna en annan förklaring» (kurs. av undert.). Det visar sig att Bo Giertz här följer en modern liberal utläggningstradition, enligt vilken gudstro och ateism blir jämställda storheter. [12]
Karakteristiskt för kristen skapelsetro är också, att den är grundad på Uppenbarelsen. I sitt Ord har Gud uppenbarat för oss att Han har skapat allt genom sitt blotta Ord. Att Gud är alltings upphov behöver ej längre vila på en logisk slutsats, att skapelseverket förutsätter en Skapare. Bibeln ger ju som uppenbarad sanning läran om »creatio ex nihili» (skapelse av intet). Den Treenige är Skaparen av »allt vad synligt och osynligt är». [13]
Bo Giertz däremot tycks ej i detta sammanhang vilja tala om en uppenbarad sanning. Han säger i stället: »När en kristen räknar med Gud som alltings upphov,… så beror det på att han på ett annat område och i ett annat sammanhang (kurs. av undert.), nämligen i det inre livets, har mött den verklighet, som vi kallar Gud» (Trons ABC, s. 12). En sådan tro, som bygger på det inre livets erfarenhet, må väl kallas dristig och sann i vår tid. En sådan tro bygger ej på annat fundament än egen inre erfarenhet. Vissheten om att Gud är skapelsens Gud beror på en trosavgörelse. En sådan utläggning ligger i linje med den moderna existentialismens syn men håller verkligen en sådan tolkning vid ett sakligt bibelstudium? [14]
Bo Giertz’ tolkning av kristologien
Bo Giertz vill hjälpa den moderna människan att läsa Skriften som ett budskap om Guds frälsning. Men i sin framställning av kristologien är han påverkad av tankar och föreställningar, som av modern kritisk exeges framställs som självklara sanningar. Ett citat kan belysa detta: [16]
»Gud kan visserligen för att komma i förbindelse med oss människor tala med mänsklig stämma eller låta sig ses i mänsklig gestalt. Han har gjort det framför allt när han steg ned till oss och tog sin boning ibland oss som Jesus av Nasaret. Men Bibeln säger klart, att detta innebär, att han antog en helt ny existensform och utbytte ’Gudsskepnaden’ med en människas gestalt» (Trons ABC, s. 35). [17]
Kristi utblottelse i ny tolkning
I ovanstående citat anspelas på aposteln Pauli ord i Fil. 2:5-11. Inkarnation och utblottelse tänks alltså sammanfalla och innebära att Kristus antog »en helt ny existensform» och »utbytte Gudsskepnaden med en människas gestalt». Denna undervisning är dock icke Bibelns utan den moderna exegetikens, som av Bo Giertz sägs ge Guds klara ord. [19]
Visst förekommer sådana föreställningar om gudar som byter skepnad, men någon sådan framställning av Kristi väsens metamorfoser finns ej i vårt NT. Aposteln Jakob lär att det hos Gud icke äger rum någon förändring. Han är den Oföränderlige. När Paulus talar om Jesus Kristus som den »som var till i Guds-skepnad» då är denna utsaga en hänvisning till den historiska människan, som också förblev i denna skepnad. Naturligtvis är en sådan tanke orimlig och utan analogier i mänsklig erfarenhet. Jervell – känd historisk-kritisk exeget – avslöjar sin egen förutsättning när han skriver: »Men bara genom att höra uttrycket ’i Guds skepnad (skickelse),’ kan man märka hur omöjligt det är att tänka detta om människor» (Norsk Teologisk Tidskrift 1955, s. 203). Och då måste det också – i konsekvensens namn – vara omöjligt att tänka så om Jesus Kristus, att han skulle vara Gudamänniska. [20]
Kristi utblottelse enligt Skriften
Pauli Kristus-hymn i Fil. 2:5-11 har dock tidigare utlagts så, att Kristus, som var till i Guds-skepnad och förblev i den, antog tjänare-skepnad (den han inte var i). Kristi utblottelse har alltid betraktats som Kristi egen viljehandling. Han kunde väl ha trätt fram som Gudamänniska – såsom skedde på Förklaringsberget. Men han avstod därifrån och antog en tjänares skepnad och detta skedde för vår frälsnings skull. Denna sin antagna tjänareskepnad avlade han vid sin upphöjelse (då han uppstod ur graven), men han avlade ej den mänskliga naturen (Läs Luthers predikan över Palmsöndagens episteltext). [22]
En kenotisk kristologi kommer att färga hela trosläran
Att Bo Giertz ansluter sig till den kenotiska kristologien är alltså uppenbart av ovan givna citat. Av en sådan kristologisk syn följer, att liksom Guds son vid inkarnationen bortlade sin gudom, så avlägger Kristus vid sin upphöjelse sin mandom. En sådan kristologi kommer naturligtvis att sätta sin prägel på hela den kristna trosläran. Det har av många teologer betraktats som underligt, att Bo Giertz i sin lära om nattvarden kan säga, att kommunikanten i Herrens nattvard mottager »Kristii förklarade lekamen och icke någon jordisk kropp» (Bo Giertz, Grunden. En bok för konfirmander. 1951). Enligt vår tro och bekännelse har den Förhärligade Kristus ej avlagt sin mänskliga natur. Som exempel på avvikande villfarelser anför Bekännelseskrifterna den tron och läran, »att Kristus blott till sin gudom är närvarande hos oss på jorden i det predikade ordet och i de heliga sakramentens rätta bruk och att denna Kristi närvaro icke alls har något att göra med hans antagna mänskliga natur» (Helander, s. 650). En sådan nattvardsuppfattning som den Giertz ger passar dock väl in i en kenotisk kristologis ram. [24]
Det är ytterst allvarligt, att Bo Giertz har tagit som sin uppgift att framträda som PR-man för historisk-kritisk teologi. Sådan den framträder i vårt land sägs denna teologi vara måttfull och »ägnad att ge oss tilltro till den bibliska traditionen». Här har dock några av den moderna teologiens slutprodukter granskats. Modern teologi avviker från biblisk tradition vad beträffar skapelseläran, kristologien och nattvardsläran. Kanske är det dock någon som tänker att denna teologi ändå kan vara rätt och ha rätt när den börjar sitt studium av kristologien. Den vill ju ändå börja med människan Jesus som den självklara utgångspunkten. Ja – just här och även här har vi skillnaden mellan modern rationalistisk teologi och ortodox kristendom. Människan Jesus – som den självklara utgångspunkten – är för profeter, apostlar och evangelister trons största under. [25]
Ingemar Furberg
Egon Olsson, En levande Gud och ett levande ord. Kyrkliga Förbundets bokförlag.
Denna bok innehåller en kort sammanfattning av den kristna trosläran. Vad som glatt överraskar läsaren är att författaren verkligen utgår från Gud och hans Ord. Egon Olsson blygs ej att bekänna att Bibeln är Guds Ord. Han undervisar också enkelt och klart om Bibelns inspiration och ofelbarhet. [1]
Den historisk-kritiska bibelsynen är ej omnämnd i denna bok. Men även om Egon Olsson ej omnämner denna, går han till storms mot en rationalistisk teologi som utgår från människan och hennes erfarenheter och där människan kommer att stå som domare över den Heliga Skrift. [2]
Att han intar denna hållning är ej ägnat att förvåna. Inom gammalkyrkligheten har man ju alltid förstått att det är och måste vara en skillnad mellan ortodox kristendom och liberal teologi. Gammal och ny liberal teologi betraktas också av författaren som ett gift i kyrkans kropp. Han skriver: »För min del har jag den uppfattningen att biblisk ortodox kristendom och gammal och ny liberal teologi helt enkelt kan betraktas som två olika religioner, som bara har det gemensamt, att de använder samma begrepp med helt olika innebörd.» Naturligtvis har Egon Olsson rätt häri. [3]
Denna bok kan verkligen varmt rekommenderas. Samtidigt som den ger en sammanfattning av tron är den en svidande vidräkning med all slags förförelse. Materialism, rationalism och jämlikhets-ideologi avvisas här och det sker utifrån Skriften. [4]
Ingemar Furberg
Torsten Nilsson, Ropet och svaret. En bok om kristen tro. EFS-förlaget. [0]
Denna bok ingår i EFS grundutbildning, för ledare. Den är också en studiebok kring EFS årsmotto EN ENDA TRO. Att EFS låter denna bok ingå i sin grundutbildning måste ses som ännu ett bevis på hur man är på väg att överge den gamla ortodoxt-pietistiska grundsyn, som man tagit i arv från Rosenius. Torsten Nilsson är nämligen mycket starkt påverkad av en modernistisk teologi, även om han helt tydligt söker orientera sig i den lärotradition, som Rosenius är bärare av. [1]
Hur påverkad han i själva verket är av en liberal teologi skall här endast belysas med ett exempel. I det allra sista kapitlet ger Torsten Nilsson en undervisning om den »Treenige Guden». Att författaren avslutar sin troslära med detta kapitel är tydligen ingen tillfällighet. Han skriver själv härom: »Det är också omöjligt att ge en föreställning om vad treenighetsläran vill säga utan att först veta något om vad kristen tro överhuvud taget innebär och därför har vi ställt den sist i vår framställning av den kristna tron» (s. 163). [2]
Hur har då Torsten Nilsson kunnat utföra det konststycket att på 164 sidor tala om vad kristen tro innebär utan att tala om Guds väsen? På en sådan invändning skulle helt visst författaren svara att han i sin framställning av tron ofta och mycket har talat om Guds verk. Detta kan också helt visst varje läsare av hans bok betyga. Gud och hans verk finns med från början av framställningen men den Treenige och hans väsen först i troslärans slutkapitel. [3]
Denna ordning är betecknande för en modern kristendomstolkning. Enligt denna är nämligen treenighetsläran en produkt av mänsklig uppfinning och denna lära sägs ha vuxit fram först i fornkyrkan. [4]
Ortodox kristendom vet emellertid inte av någon annan Gud än den Treenige. Han är den som talar från Bibelns första blad till dess sista. Bibeln lär oss klart och tydligt, att Gud är treenig. Han är tre personer, Fader, Son och Ande, i en gudom. De tre personerna är självständiga gentemot varandra men utgör ändå ett enda gudomligt väsen. [5]
Torsten Nilsson har dock inte denne den Treenige som sin Gud. Han skriver: »ibland talar man om ’tre personer’ (’gudomspersoner’), men det uttrycket leder tanken vilse och man måste oundvikligt komma att tänka på tre gudomligheter. Ordet persona hade i kyrkans gamla språk, latinet, en annan betydelse än vad person har i svenskan. Riktigare är att tala om Gud som en person.» (s. 165). [6]
Nilsson uppfattar treenigheten som en »treklang» och begreppet person förstås tydligen närmast som »ansiktsmask». De funderingar som författaren här framför är på intet sätt unika. De upprepas ständigt och jämt i modern liberal teologi. Så kan t.ex. Bo Giertz skriva: »När man talar om de tre personerna i gudomen, får man komma ihåg, att man inte menar personer i betydelse av självständiga, från varandra isolerade individer» (Trons ABC, s. 44). [7]
I Augsburgska bekännelsens Apologi (Art. 1), »Om Gud» heter det dock: »Vi tro och lära, att det finns ett enda, odelbart etc. gudomligt väsen, men att det likväl i detta eviga och gudomliga väsen finnes tre åtskilda personer: Fadern, Sonen och den Helige Ande. Denna artikel ha vi alltid lärt och försvarat, och vi mena att den har ett så fast och visst stöd i den Heliga Skrift, att den inte kan rubbas. Och vi hävda med bestämdhet, att de, som hysa en annan mening stå utanför Kristi kyrka och äro avgudadyrkare och gudsförsmädare.» [8]
Skulle någon kunna tänka sig att ordet person här användes i betydelsen av »ansiktsmask» eller skulle kunna fattas i analogi med den moderna psykologiens tal om »rollspelande», kan det sägas att en sådan villfarande mening är avvisad i Augsburgska bekännelsens första artikel, där det heter: »Vi använda här ordet ’person’ i samma betydelse, som det har hos kyrkans gamla författare i detta sammanhang; Det betecknar något, som icke är en del eller en egenskap hos något annat, utan existerar självständigt.» [9]
Där Torsten Nilsson talar om en åtskillnad (»differentiering») i Guds väsen, där talar vår tro om »ett enda, odelbart gudomligt väsen» och där han talar om Gud som en person, där talar vår tro om den ende sanne Guden i TRE Personer, Fadern, Sonen och Den Helige Ande. Vi bekänner tre personer i en gudom. Varje gudomsperson är helt och fullt Gud. Om Sonen bekänner vi med aposteln Paulus: »I Kristus bor gudomens hela fullhet lekamligen» (Kol. 2:9). [10]
Visst är det vanligt att draga ner läran om Den Heliga Treenigheten till vår nivå och säga att Gud håller fram olika masker för sitt ansikte och är treenig i förhållande till oss mer än i förhållande till sig, själv. Vi få då en människocentrerad gudsbild. Hur omöjlig en sådan undervisning är kan belysas av Skriftens ord när det där heter att Fadern älskar Sonen och Sonen Fadern och att Den Helige Ande förhärligar Fadern och Sonen. Att tolka detta Treenighetens mysterium i rollspelandets kategorier eller så att den ena ansiktsmasken älskar den andra må väl vara förbehållet en liberal teologi! [11]
Ortodox kristendom kan inte draga ner »Honom, som Är» i ett sådant förvandlingsnummer. Det må vara förbehållet hedningarna. Egon Olsson har rätt när han säger att biblisk ortodox kristendom och gammal och ny liberal teologi kan betraktas som två olika religioner. [12]
Torsten Nilssons utgångspunkt visar sig felaktigt vald. Han utgår från människors erfarenhet, deras rop efter mening, och söker sedan i Bibeln finna svaret. Obs. bokens titel: Ropet och svaret! En sådan utgångspunkt är farlig. Den bibliska uppenbarelsen blir insatt i ett schema, där människan är i centrum och där hon t.o.m. formar gudsbilden. [13]
I denna sin metodologiska utgångspunkt skiljer han sig från Rosenius. Denne är och vill vara skriftteolog. Det måste dock sägas, att Torsten Nilsson allvarligt har bemödat sig med att söka ge en undervisning efter Rosenius’ modell. Att han dock misslyckats (och det trots att han delvis kan ge en riktigt god undervisning), beror på att han samtidigt söker inarbeta en modern liberal teologi i det ortodoxt-pietistiska mönster som Rosenius ger. Detta innebär att den så tolkade trosläran har blivit omtolkad. [14]
Ingemar Furberg
Till Lammets Lov. Bokf. Per Jonsson, Landskrona 1974. [0]
Som ett komplement till andra psalm- och sångsamlingar har Per Jonsson utgivit, nyöversatt och bearbetat 118 psalmer och sånger. För att markera att Till Lammets Lov inte är en fullständig psalmbok utan endast ett komplement, anges inledningspsalmen med nr 701. Förutom de 118 psalmerna inrymmer Till Lammets Lov »en liten bönbok», nr 819-845. Här finns bl.a. Martin Luthers morgon- och aftonbön, Olaus Petri syndabekännelse, den apostoliska, nicenska och athanasianska trosbekännelsen, en rad nattvardsböner. Avsikten med denna lilla bönbok är uppenbarligen att låta församlingen få tillgång till böner, som antingen är bortglömda eller som brukas i en form där viktiga bibliska läror bearbetats bort. I syndabekännelsen bibehålles här originalets kraftiga och klara uttryck för människans stora syndafördärv och att människan förtjänat »helvetet och en evig fördömelse, om du skulle så döma mig, som din stränga rättvisa kräver och mina synder hava förtjänt». I den apostoliska trosbekännelsen bibehålles originalets ord »nederstigen till helvetet» och »kroppens uppståndelse». [1]
Av de »Lovsägelser före nattvardsgången» som återges vill jag särskilt citera nr 830: »Ja, sannerligen är det tillbörligt, rätt och saligt, att vi alltid och allestädes tacka och lova dig, helige Herre, allsmäktige Fader, evige Gud, för alla dina välgärningar. Och i synnerhet för den välgärningen, du bevisade oss, då vi alla voro för syndens skull så illa ställda, att oss icke förestod annat än fördömelse och den eviga döden. Då intet skapat vare sig i himmelen eller på jorden kunde hjälpa oss, utgav du din enfödde Son, Jesus Kristus, som är av samma gudomliga natur som du, lät honom bliva människa för vår skull, lade våra synder på honom och lät honom lida döden i stället för att vi alla skulle evigt dö. Såsom han övervann döden och uppstod igen till liv och nu aldrig mera dör, så skola ock alla de, som förtrösta på honom, övervinna synderna och döden och få evigt liv genom honom. Oss till en förmaning, för att vi skulle besinna och icke förgäta denna hans välgärning, har han instiftat sin heliga nattvard.» [2]
Liksom bönboken utmärks av en strävan att gå tillbaka till de gamla, bibliskt fullödiga bönerna, utmärks psalmvalet av samma strävan. Det är väl ingen tillfällighet att den äldre lutherska och ortodoxa psalmskatten dominerar. Det är ju ofrånkomligt så, att senare bearbetningar och nydiktningar ofta slätat över bibliska sanningar och förlorat biblisk substans. [3]
Utmärkande för flera av psalmerna i Till Lammets Lov är deras nära anknytning till bibeltexten. Nr 708 t.ex., som handlar om äktenskapet, innehåller mycket konkreta anspelningar på bröllopet i Kana och lärorika tillämpningar av denna text. Vers 5-6 framhåller vilken prövning det måste ha varit, när Jesus låter fylla sex krukor med vatten inför ögonen på dem, som väntar »glädjevin». Vilken hjälp, erbjuder en massa vatten när man saknar vin! »Som bäst man väntar glädjevin, Som sorg fördriva skulle, Så skänkes vatten fullt upp in, Sex krukor överfulla. Den prövningen slår djupa sår, En ångest genom själen går, Som hotar henne kväva. – Se då på Herrens hand, som kan Allting i hast förvandla. Se, vin av vatten gjorde han, Så vill han med oss handla. Han vänder sorg i fröjdevin, Så handlar han med bruden sin. Säll den på honom tröstar.» [4]
Många psalmer tar upp gammaltestamentliga förebilder till Jesus: David, som liksom Jesus en gång »tyngd av smärta» gick över bäcken Kidron (729:1-2); »Simson, som var fången, Har själv förlossat sig» (742:3); Jona, som likt Jesus stillade havets vrede och uppstod på tredje dagen (742:4) etc. Flera psalmer innehåller också anspelningar på löftet i 1 Mos. 3:15: »Ty ormen hade stuckit Vår Jesus i hans häl» (742:5); »På domens dag blir uppenbar Den gärning han fullbordat har , Hur ormens huvud krossades Och dödens bojor lossades. Halleluja» (743:6). [5]
Med stort intresse tar man också del av »Upp min tunga» och »Var man må nu väl glädja sig» i deras ursprungliga och kompletta form. Det är visserligen inga dåliga bearbetningar och nydiktningar av dessa psalmer som Svenska Psalmboken av år 1937 erbjuder. Men nog tål alla elva verserna till »Upp min tunga» att sjungas utan omdiktning, likaså alla tio verserna till »Var man må nu väl glädja sig». Den sistnämnda skildrar på ett gripande sätt hur broder Martin sitter som en fånge i en cell: »Jag uti satans häkte satt Och kunde mig ej hjälpa.» Vad blev då Martins räddning? Jo, Fadern sände »det käraste han ägde» till jorden: »Stig ned ifrån din himmelstron Och lös den arme fången. Hjälp honom ur hans syndanöd Och döda du hans bittra död. Låt honom med dig leva.» Så låter Sonen sig födas av en jungfru, döljer sin gudomsmakt och går in som fånge i Martins ställe. Ställföreträdande bär Jesus alla Martins synder och uppfyller lagen i hans ställe. Och Martin får i stället för sin fångdräkt Kristi rättfärdighetsklädnad. Detta kallade Martin Luther för »det saliga bytet». [6]
Alla som vill tränga in något i den gamla bibeltrogna psalmskatten och som lider av ytligheten i många nya sånger eller av att Wallin och andra tunnat ut innehållet i ursprungligen kärnfriska psalmer, bör skyndsamt skaffa sig Till Lammets lov. Vi hoppas på många upplagor och att därvid ytterligare psalmer kan utges på nytt. En del otympliga och svårförståeliga ord bör kunna utbytas, i synnerhet sådana som numera har fått en annan mening. [7]
S. E.