Av Seth Erlandsson
Enligt Nya testamentets samfällda vittnesbörd blev Jesus Kristus avrättad medelst korsfästelse. Med det grekiska ordet stavrós betecknar NT det avrättningsredskap som kom till användning. [0]
Ordet stavrós betyder egentligen »påle». Men i NT betecknar stavrós inte bara den upprättstående pålen utan avrättningsredskapet i sin helhet, sådant det var utformat på Jesu tid. Vid sidan av crux simplex eller den enkla pålen förekom nämligen crux commissa, som hade formen av ett »T», vidare crux immissa, det traditionella korset med tvärbjälken en bit nedanför pålens topp. [1]
För den uppfattningen att Jesus avrättades på ett crux immissa talar den äldsta traditionen. Men också uppgiften i Matt. 27:37, Mark. 15:26, Luk. 23:38 och Joh. 19:19-22 att Pilatus lät sätta en överskrift över Jesu huvud talar för att tvärbjälken satt en bit nedanför pålens topp. Det kors som Jesus bar var förmodligen tvärbjälken. [2]
Judarnas ledare ansåg att Jesus hade förtjänat döden och borde avrättas, men den romerska ockupationsmakten tillät inte att judarna själva dödade någon (Joh. 18:31). Därför överlämnade judarna Jesus till romarna och krävde att Pilatus skulle låta korsfästa honom. Precis som Jesus hade förutsagt (Matt. 20:19) kom så hedningarna (romarna) att korsfästa honom i enlighet med judarnas önskan (Apg. 2:23). Jesus avrättades sålunda i enlighet med romersk praxis. [3]
Korsfästelse var en mycket vanlig avrättningsmetod bland romarna. Från början tillämpades denna metod endast på slavar och upprorsmän, men efter hand fick den en vidare användning, särskilt i provinserna. I Sicilien lät Verres t.o.m. korsfästa romerska medborgare. Detsamma gjorde Galba i Spanien. Men detta var undantag och utlöste mycken förargelse. [4]
I provinsen Judéen var korsfästelse vanlig. Sålunda lät Varus korsfästa 2000 upprorsmän efter Herodes den Stores död (Jos. Ant. XVII.X.10). Under Klaudius’ och Neros tid lät flera landshövdingar (Tiberius Alexander, Quadratus, Felix, Florus) korsfästa rövare och religiösa eller politiska upprorsmän, bl.a. två söner till Judas Galilaeus (Ant. XX.V.2; Bell.jud. II.XII.6, II.XIII.2), ja, t.o.m. respektabla medborgare och romerska riddare (Bell.jud. II.XIV.9). Titus lät korsfästa så många efter Jerusalems förstöring år 70 e. Kr., att det varken fanns tillräckligt med trä till korsen eller utrymme att sätta upp dem (Bell.jud. V.XI.1). Särskilt under Tiberius, som menade att en hastig död var att slippa undan för lätt, blev denna grymma avrättningsmetod vanlig. [5]
Metoden med korsfästelse beskrives tydligt i NT. Efter dödsdomen blev offret slaget med flagellum (gissel), vilket var så fruktansvärt att många dog av det. I Jesu fall tycks gisslandet ha ägt rum före snarare än efter domen, möjligen för att Pilatus ville väcka folkets medömkan, så att de skulle begära Jesus fri. Tvärbjälken bands sedan vanligtvis på den dömdes rygg och han blev ledd genom staden, följd av centurionen och fyra soldater, kommenderade att verkställa avrättningen. Överskriften, som var skriven på en träbit och angav brottets art, bars vanligen framför den dömde, så att alla kunde veta varför han måste dö. [6]
När man kom fram till avrättningsplatsen avkläddes fången och hans kläder tillföll soldaterna som deras byte. Sedan bands den dömde vid tvärbjälken och när tvärbjälken kommit på sin plats (vanligen genom att bjälken och kroppen hissades upp på den redan stående pålen), spikades händerna fast och ibland också fötterna. Därefter fästes överskriften på toppen av pålen och den dömde lämnades till att lida en långsam och fruktansvärd död, som kunde sträcka sig över flera timmar, ja, dagar. Alla auktoriteter är överens om att korsfästelse var det mest fruktansvärda av alla dödssätt. [7]
Judarna brukade inte korsfästa levande personer (stening var den vanligaste formen för avrättning). Exemplet med Jannaeus, som Josephus omnämner (Bell.jud. I.IV.6) var ett undantag, som utlöste ett allmänt fördömande. Men det var vanligt bland judarna enligt GT att redan döda kroppar upphängdes (se Jos. 10:26, 2 Sam. 4:12, 1 Sam. 31:10, jfr 2 Sam. 21:12, Esra 6:11) och detta var tillåtet i lagen (5 Mos. 21:22). jämför 4 Mos. 25:4, där Herren gav befallning om detta straff med avseende på de män som förfört folket till avfall från Gud. [8]
Den döda kropp, som upphängdes på en träpåle, var »en Guds förbannelse» och måste begravas före nattens inbrott, för att landet inte skulle bli orent (5 Mos. 21:23). De som korsfästes kom under denna förbannelse, och sålunda tillämpas 5 Mos. 21:23 på Jesus inte bara i Talmud utan också i NT. Detta förklarar den vanliga anspelningen på korset i NT som »träet» (grek. xylon). »Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse, då han blev en förbannelse för oss, ty det är skrivet: Förbannad är var och en, som hänger på trä» (Gal. 3:13). [9]
Man skulle kunna tro, att de kristna skulle sky just detta skriftord. Men motsatsen är fallet, och det är påtagligt, att när korset omnämnes, sker det ofta i vändningar, som erinrar om 5 Mos. 21:23, t.ex. i Apg. 5:30, 10:39, 1 Petr. 2:24. Genom att Kristi död på korset skedde ställföreträdande i vårt ställe, är korset så dyrbart för en kristen. Såsom människosläktets representant har Jesus Kristus tagit den förbannelse på sig, som rätteligen skulle ha drabbat de syndiga människorna. Också som människosläktets representant har han i allt handlat enligt Guds vilja och sålunda räknas hans fullkomliga lydnad som om de syndiga människorna själva fullkomligt hållit lagen. Detta är evangelium och den som ser och tror detta, han kommer inte under någon dom, utan har övergått från döden till livet (Joh. 3:18, 36). [10]
Till korset syftar hela Jesu liv – och därmed även allt, som förebådade Frälsarens kommande – och från korset utgår hela den messianska härligheten, i det att Jesus i sin död på korset åstadkom en fullkomlig försoning. Därför kan korsets begrepp i sig koncentrera hela evangeliet. Användningen av korset i teologisk mening är en kort beteckning på hela Kristi frälsningsverk. [11]
Korset som kristen symbol har använts redan i kristendomens äldsta tid. Det är för de kristna både tecknet för Jesu död och för hans uppståndelse, alltså inte bara ett tecken för Kristi lidande och offerdöd utan även för hans segerrika uppståndelse, som är beviset på att hans ställföreträdande försoningsverk var fullkomligt. Därför kan Paulus sammanfatta hela evangelium i orden »Jesus Kristus och honom korsfäst» (1 Kor. 2:2). [12]
Men de som är blinda för evangelium eller avvisar Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse vandrar som »fiender till Kristi kors» (Fil. 3:18). »Ty talet om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss, som blir frälsta är det en Guds kraft» (1 Kor. 1:18). [13]