Av teol. dr. Ingemar Furberg

I evangelisk-luthersk tro har man velat värna om den rena evangeliska läran. Man har vetat att värdera den kristna kunskapen. Guds Ord – de Heliga Skrifterna – har varit den kristna kunskapens källa. »Tron kommer av predikan och predikan i kraft av Kristi Ord.» När detta Ord predikades, då tändes tron hos den enskilda människan. [0]

Nu vill man i modern svensk teologi inte längre skilja mellan tron i betydelse av lära – trosinnehåll – och tron som trosupplevelse. Detta medför att frågan om en kristen läras sanning betraktas som felaktigt ställd. Viktigt och väsentligt blir nu endast vad som är sant »för mig». Det äktkristna kan endast – menar man – fångas på den subjektiva upplevelsens väg. Den religiösa upplevelsen avgör vad som är kristen lära. Allt går ut från den religiöst upplevelse-laddade människan. [1]

Det har sagts att under det att den lutherska ortodoxien sökte värna om »den rena evangeliska läran», så kom pietismen att i motsats härtill betona den enskildes religiösa upplevelse. Det måste om denna sats sägas, att den är ytterst generaliserande. Det bör på samma gång understrykas att vad som i vårt land finns kvar av evangelisk-luthersk tro och bekännelse ofta har bevarats i en ortodoxt-pietistisk miljö. Vi kan här nämna sådana namn som Rosenius, Schartau och Laestadius. [2]

Rosenius’ kluvenhet

Rosenius är i vårt land känd genom sina »Dagbetraktelser». Denna andaktsbok har gått ut i otaliga upplagor och har fått trösta och lära många läsare. Här förkunnas rättfärdiggörelsen som skedd och förlåtelsen som något som får tas emot som en fri gåva för Kristi ställföreträdande gottgörelses skull. Här träder Gud fram i sin helighet och sin nåd. Att Rosenius’ förkunnelse på Västkusten kan karakteriseras som menlös och utan sälta, visar endast att han där inte har blivit läst. [4]

Och dock finns det hos Rosenius en inre kluvenhet. Samtidigt som han betonar nödvändigheten av det yttre bibelordet, kan han på samma gång låta den enskilda människans religiösa upplevelse få ett egenvärde, så att tron (i betydelse av troslära) och kunskapen härigenom blir hotade. [5]

Rosenius om barndopet

Ett typiskt exempel på denna kluvenhet ger Rosenius när han går att bedöma läran och lärorna. I ett av sina brev behandlar han frågan om »vad man bör tänka om vederdöparnas meningar» (Pietisten 10/162). Det visar sig då att Rosenius inte alls polemiserar mot vederdöparna så som t.ex. Luther gör. Han manar i stället »några vänner» att »blott bli stilla till dess vädret går över». Samtidigt betecknar han vederdöparnas lära »i våra dagar» som icke så farlig. Detta sker under hänvisning till att »de ofta själva är ett allvarligt och fromt folk». Rosenius blandar alltså samman tron i betydelse av troslära och tron i betydelse av trosupplevelse. När sådant sker, sker det alltid på lärans bekostnad. [7]

Rosenius vågar väl tillstå, att »barndopet dock säkert förbliver det rättaste», men en sådan formulering måste ju också innebära ett accepterande av omdopet såsom rätt för den som upplever det så. Själva lärofrågan måste tydligen lämnas öppen. Vad beträffar »tiden för dopet» må frihet råda. »Det skadliga ligger i att man bråkar om saken.» [8]

Någon öppen polemik bör alltså ej förekomma mot vederdöparna. Därvid hänvisar han till budet om kärleken. »Har du tron (nämligen denna om friheten) /dvs. att tiden för dopet är en fri sak/ så hav den när dig själv för Gud. Så gör den rätta kärleken och visheten.» Här för alltså Rosenius in kärleken i själva tron. Kärleken hävdas på bekostnad av trons lära. Hur angelägen är inte Luther att skilja mellan tron och kärleken. I sin Galaterbrevskommentar skriver han: »Det tillkommer kärleken att vika för alla. Tron däremot får inte alls fördraga något, icke vika för någon. Ty tron och läran är inte vår utan Guds.» [9]

Det har sagts att Rosenius till skillnad från Luther är irenisk, fridsam. Den som låter Rosenius’ utläggning om barndopet (i detta brev till några vänner) framstå som utslag av hans lugna och försynta väsende, har dock inte förstått den position utifrån vilken han argumenterar. Hela denna framställning måste ses som ett exempel på hur en pietistisk trosupplevelse så betonas att frågan om sann och falsk lära kommer att framstå som farlig för det fromma sinnet. [10]

Skadas fromt folk av ren lära?

Visst är det vanligt framför allt i vår tid att människor framhåller kärleken på trons bekostnad. En lärostrid är skadlig och betraktas som »andligt bråk». Då kan det vara nyttigt att citera Luther: »Att göra fromt folk hör icke evangeliet till utan evangeliet gör endast kristna. Det är mycket mer att vara en rätt kristen än att vara from. En kan väl vara from och dock icke vara kristen. En kristen vet inte att tala om någon sin egen fromhet. Ty han finner inte gott eller fromt hos sig. Skall han vara from så måste han se sig om efter en annan eller främmande fromhet» (d.v.s. Kristi). [12]

Rosenius och Ordet

Karakteristiskt för den radikala pietismen (Sven Rosén t.ex.) var att man menade sig kunna få den Helige Ande utan Ordets förmedling. Så menade också svärmarna på Luthers tid. I Pietisten (18/165) kommer Rosenius in på Zwickauprofeterna under reformationstiden. Om dessa skriver Rosenius så riktigt: »I likhet med Roms anhängare anföllo dessa svärmare den grundval på vilken hela reformationen vilar, nämligen det gudomliga Ordets tillräcklighet.» [14]

Men när Rosenius har framställt Melanchtons oro och förskräckelse inför denna nya rörelse och därvid förklarat att det inte var så mycket deras uppenbarelser som deras nya lära om dopet som gjorde honom villrådig, värderar Rosenius denna villrådighet hos Melanchton mycket positivt. Melanchtons tvekan är ett bevis på hans uppriktighet. »Sådan är den rätta reformationsandan.» [15]

I slutet av denna sin artikel omnämner han också Luthers kamp i Wittenberg mot dessa svärmare. Om Luthers predikan mot svärmarna säger han att den »förnämligast går ut på två ting: kärlek och vishet». Det måste dock betonas, att när Luther bekämpar dessa bildstormare, så argumenterar han inte utifrån kärleken, som skulle dessa svärmeandar endast behöva kylas ner i sin överhettade iver. Luther angriper deras tro. De är lika säkra som papisterna i sin förtröstan på sina egna verk och sin egen fromhet. När Rosenius uppfattar Luthers kamp mot svärmeandarna i Wittenberg som en undervisning »förnämligast» om kärlek, är detta ingen karakteristik av Luthers predikan mot svärmeriet på den tiden. Däremot ger Rosenius genom denna sin framställning ett klart bevis på hur han själv – i striden mot sin tids svärmare – för in kärleken i trosläran. Därmed har också trosupplevelsen besegrat dogmat. [16]

Lärans upplösning

Att vården om det kristna läroinnehållet är eftersatt inom det av rosenianismen präglade EFS är uppenbart. Den ortodoxtpietistiska, rörelse som utgår från Schartau tycks då bättre kunnat bevara läroinnehållet. Kan det bero på att Schartau kom att bryta med herrnhutismens känslosvärmeri och betona vikten av kristen kunskap? Där den kristna kunskapen betonas, där kommer trosinnehållet – trosläran »grunden» – att finnas – utanför den fromma människan – i Uppenbarelsen. [18]

Att den kristna läran är på väg att upplösas inom EFS har kanske till sist sin orsak i att det hos själva läraren – Rosenius – finns en viss kluvenhet. Trosinnehållet och trosupplevelsen skiljs inte åt. Och slutresultatet blir då en absolutifiering av den egna fromma känslan. Den som är subjektivt from får ej störas av en argumentering utifrån Skrift och Bekännelse. [19]