Kyrkan och de homosexuella
Det skrivs i dessa dagar mycket om att kyrkan bör acceptera de homosexuella. Svenska kyrkans biskopar kommer med en egen utredning i denna fråga i vår och bokförlaget Verbum har redan gett ut en debattbok »De homosexuella i församlingen, dags att ompröva?», där bl.a. en präst vill ha en förbönsakt i kyrkan för homosexuella förhållanden. Man har framhållit att kyrkan måste välkomna de homosexuella i församlingen. I TV har bl.a. en homosexuell teologie studerande framträtt och vittnat om sitt förhållande samtidigt som docent Holsten Fagerberg, biskopsmötets teologiska expert i medicinsk-etiska frågor, framhöll att kyrkan icke har bibliskt stöd för en avvisande hållning till homosexuella. [0]
SESG:s tidskrift Vi tro 2/74 tar i två artiklar upp frågan om de homosexuella. I den första skriver Carl-Gustaf Olofsson under rubriken »Olika attityder»: [1]
Attityden gentemot de homosexuella har varierat starkt genom historien och mellan olika kulturområden. I några samhällen förväntas varje man delta i homosexuella handlingar… Andra kulturer har haft en mycket hård syn på homosexualitet. Judendomen exempelvis, betraktade homosexualitet som kultisk orenhet (3 Mos. 20:13) och kultisk orenhet var belagd med dödsstraff. [2]
I Grekland betraktades homosexualitet som ett eftertraktat ideal och i romarriket som en luxuös last. Paulus’ tolkning av detta var att människorna levde i ett religiöst kaos och därför hade hamnat i en moralisk förvirring (Rom. 1:18-32). [3]
Detta är allt Olofsson har att säga om Bibelns lära i sin artikel. Guds heliga vilja, uppenbarad i Gamla testamentet, reduceras till »judendomens syn» och en fråga om »kultisk orenhet». Inte heller ger Olofsson en klar utläggning av Paulus’ undervisning. Det blir endast fråga om en attityd bland många, inte Guds heliga ord till oss. Vi kan finna olika attityder i olika kulturområden och bland dessa attityder sägs något om »judendomens syn» och »Paulus’ tolkning». [4]
Olofsson slutar sin artikel med att stryka under att »vi behöver en uppfattning som är tillräckligt klar för att kunna vägleda villrådiga människor och samtidigt är så mjuk att den bjuder en öppen famn till gemenskap för de homosexuella. Kjell-Petter Dahl beskriver detta på ett fint sätt i sin artikel i detta nummer» Så följer Dahls artikel med titeln »Kyrkan och de homosexuella». Vi saxar: [5]
Saken är ju helt enkelt den, att det inte är mer omoraliskt att vara homosexuell än att vara låghalt… Som ovan nämnts – det är inte omoraliskt, det är inte syndigt att vara homosexuell. Men den homosexuella måste – i lika hög grad som den heterosexuelle – vara ansvarig för sina handlingar och hela sitt levnadssätt. Homosexuella handlingar hör enligt Bibeln till de ting som man måste avhålla sig ifrån… [6]
Jag känner homosexuella kristna med en mycket högvärdig livsmoral, som har utfört en ovärderlig insats i vår kyrka… Den kristna församlingen behöver de homosexuella i sin mitt och som medarbetare i den kristna tjänsten. De homosexuella behöver vår gemenskap, vår förståelse och vår vänskap. Låt oss i den kristna församlingen gå före i öppenhet och tolerans och visa dem vägen in i de heligas samfund. [7]
Detta skulle sålunda vara »en uppfattning som är tillräckligt klar för att kunna vägleda villrådiga människor»!! En vägledning som först och främst saknar Bibelns klara undervisning och vidare talar om de homosexuella på ett mycket oklart sätt! Samtidigt som det framhålls att man måste avhålla sig från »homosexuella handlingar», sägs det att homosexualiteten inte är något »syndigt» och »att det inte är mer omoraliskt att vara homosexuell än att vara låghalt». Det måste betecknas som ytterst anmärkningsvärt, att SESG, som vill vara en student- och gymnasiströrelse på biblisk grund, ger sina ungdomar en så oklar vägledning och så snabbt anpassar sig till denna världens väsende och tänkesätt. Homosexualitet är inte såsom heterosexualitet en Guds gåva utan en felinriktad och vilseledd drift. [8]
Om SESG och Svenska kyrkan nu menar att homosexualitet inte är något syndigt, kommer kanske de homosexuella att lättare kunna söva sitt dåliga samvete. Men de kommer likväl inte att bli helt tillfreds, ty homosexualitet strider mot Guds goda skapelseordning och Guds lag, som är inskriven också i hedningarnas hjärtan. SESG borde i stället föra fram Bibelns undervisning, ty fastän människan har Guds lag skriven i sitt hjärta, är hon genom syndafallet förblindad och behöver upplysas av den uppenbarade lagen i Guds ord. När hon då ser sitt förtappade och förvända tillstånd, kan också evangelium bli för henne vad det är, nämligen ett glatt budskap, som föder henne på nytt. [9]
Hur bedömer Bibeln homosexualiteten?
Denna fråga har besvarats i denna tidskrift (För Biblisk Tro 1/66) på följande sätt:
Den frågan kan enligt min tanke inte besvaras bättre än som skett i en motion av kyrkoadjunkt Richard Cedergren, Allmänna kyrkliga mötet 1964. Motionen rör en handledning om kristen äktenskapssyn och sexualuppfattning. Avsnittet om homosexualiteten lyder: [1]
»Könsumgänge mellan människor av samma kön eller homosexuellt umgänge är icke omnämnt i evangelierna – i Israels folk var homosexuellt umgänge sedan århundraden tillbaka belagt med dödsstraff (3 Mosebok 18:22 och 20:13). Bland hednafolken förekom däremot homosexualitet ofta, och i krass motsättning till Bibelns uppfattning av könslivets mening ingick ibland homosexuellt umgänge i den hedniska kulten. [2]
De av aposteln Paulus grundade församlingarna, vilka bestod av tidigare hedningar och judar och levde mitt i en hednisk omgivning, behövde därför vägledning på detta område. [3]
I Rom. 1:22-28 förklarar aposteln att homosexuellt utövande är Guds straff för människans avfall från Skaparen och hans ordningar. Aposteln ser däri prisgivande av det skapade åt en syndig förvändhet i både tänkande och handlande. [4]
Enligt I Kor. 6:9-11 innebär en kristens framhärdande i denna synd ett förkastande av Kristi förnyande nåd och därmed skiljande från Guds rike (jfr Uppenbar. 22:15). [5]
Den moderna medicinska forskningen har avvisat teorin om att det skulle finnas en medfödd homosexuell läggning. Med nu kända vetenskapliga metoder har någon sådan medfödd läggning ej kunnat påvisas. Skulle möjligen en framtida forskning till äventyrs komma till en annan uppfattning – ingenting tyder f.n. därpå – kan emellertid en sådan avvikelse bibliskt förstås endast som en felaktig utveckling och som ett utslag av den fallna skapelsen. [6]
Det kan således icke i något fall accepteras att en sådan läggning skulle erkännas såsom en Skaparens gåva, något som det nu understundom från vissa håll har framförts krav på. [7]
När det gäller den s.k. »förvärvade» homosexualiteten, som kan ha förorsakats genom svåra själsliga skador i barndomen, genom andra skadliga miljöinflytanden eller genom avsiktlig syndig förförelse, måste kravet upprätthållas på en allvarlig strävan efter att bli botad eller åtminstone att behärska den felinriktade driften. [8]
Den kristna församlingen bör möta den som råkat i homosexualitetens slaveri med äkta och förstående kärlek. Men kyrkan skall också med allvar och fasthet varna sådana människor för sexuellt utövande av deras vilseledda drift och bereda dem själavårdande vägledning och eventuellt även psykoterapeutisk behandling. [9]
Därigenom bidrager man till att skydda de unga mot denna ödeläggande förvillelse, som i våra dagar synes spridas i allt större omfattning.» [10]
Så långt den nämnda motionen. Då man numera på sina håll även i kristna kretsar synes vara osäker på hur homosexualiteten skall bedömas, anser vi det vara av största vikt att denna framställning beaktas, i synnerhet av alla Ordets tjänare. [11]
D.H.
Skrämmande abortstatistik
I Sverige förekommer nu alltmer hämningslöst fostermord. Tidningen Dagen 27/3 1974 ger bl.a. följande uppgifter: [0]
Det är i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö, som de flesta aborterna genomförs. I huvudstaden utfördes det 1972 40,9 legala aborter på 100 födslar och motsvarande siffror var för Göteborg 30,2 och för Malmö 28,5. Inte långt därefter kom Västmanlands, Kopparbergs och jämtlands län med 24,5, 23,8 och 23,7 aborter på 100 födslar, medan Blekinge, Kristianstads och Jönköpings län låg lägst med siffrorna 11,7, 12,2 och 12,9. Riksgenomsnittet var 1972 21,5 och 1973 23,7. [1]
De här siffrorna finns i regeringens nu offentliggjorda proposition till ny abortlag. Det finns fortfarande rätt stora skillnader mellan olika landsdelar i fråga om aborter, även om de var ännu större 1968, då Stockholm hade 22,6 men Göteborgs och Bohuslän bara 2,9 legala aborter på 100 födslar. (1972 däremot hade statistiken i detta kyrkliga län helt förskjutits och visade på siffran 18,2.) [2]
1965 utfördes 14 procent av alla legala aborter på läkarintyg, 1972 81 procent. Men också där fanns det stora lokala skillnader. I Skaraborgs län gick fortfarande 87 procent av alla aborter via tillstånd till socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd, medan Gotlands kommun bara lät 2 procent gå den vägen. [3]
En annan betydelsefull förändring i praxis är att den överväldigande majoriteten (78,9 procent) av alla legala aborter 1973 utfördes på indikationen »förutsedd svaghet», medan det 1965 bara var 9,6 procent som bedömdes så. [4]
Ringer i kyrkklockor mot aborter
Under den rubriken står att läsa i Dagen 23/3 1974: [0]
I Råneå församling utanför Luleå stiger kyrkoherde Lars Engquist varje middag denna vecka upp i kyrkotornet för att i fem minuter ringa i kyrkklockorna för att därmed följa upp botdagens predikan, där han inför 400 församlingsbor gick till angrepp mot den svenska abortpolitiken. »Det skall åtminstone inte sägas om vår församling, att den inte har protesterat», säger han. [1]
Kyrkoherde Engquist räknar nämligen med att han har församlingen bakom sig. I söndagens gudstjänst talade han öppet om vad han tänkte göra, och det är ingen enda som har protesterat emot hans åtgärd. [2]
Vad vill han nu markera genom klockringningen: [3]
– Ja, först är det en själaringning över 25.000 ofödda barn. Sedan är det ett sätt att väcka opinionen över vad som sker genom de många legala aborterna och slutligen är det ett slags ofärdsringning. Förr i världen ringde man i alla landets kyrkklockor, då ofärd stod för dörren. Och jag tycker att varenda präst nu borde upp och ringa i kyrkklockorna för att varna folket för ofärd. [4]
Red. instämmer i kyrkoherde Engquists slutord. Det är något ytterst allvarligt, när ett samhälle menar det vara lagligt att döda foster. Enligt Bibeln och den kristna tron är människan från det hon avlats i moderlivet, till dess hon dör okränkbar. Ingenstädes under hennes utveckling finns en gräns, där människovärdet skulle kunna anses börja. Ett ingrepp mot ett foster, ett nyfött barn eller en vuxen är från denna synpunkt samma sak och det är godtyckligt att betrakta just livet före födelsen som mindre okränkbart. [5]
Allvaret i den situation där abort begärs kommer i själva verket att överslätas, när man söker komma till rätta med den i det relativiserade människovärdets tecken. Samhället får inte med sådana medel friköpa sig från skyldigheten att med alla tillgängliga resurser stödja nödställda mödrar och barn. [6]
Fosterfördrivning är brott mot Guds femte bud, även om detta brott är sanktionerat i svensk lag! Varje abortingripande innebär ett tagande av liv. [7]
Tänkvärda professorsord
Den kände medicinprofessorn Erik Ask-Upmark skriver i en insändare i SvD 22/3 1974 följande tänkvärda ord: [0]
Hr Redaktör! [1]
Regeringen har tagit bladet från munnen och tillstyrkt vittgående »liberalisering» av aborterna. Härmed menas i korthet och klartext: [2]
Att kvinnan ensam skall få fälla dödsdomen över det oskyldiga barn som slumrar i hennes sköte, en plats där det borde ha rätt till den största trygghet i världen. [3]
Att således varje hänsyn till barnets liv – och dess liv börjar i och med konceptionen – skall åsidosättas. [4]
Att fadern till barnet rimligtvis också kan ha önskemål att få ett barn, kanske det enda som livet kommer att erbjuda honom. Om barnet dödas dör någonting i honom. [5]
Att den tilltänkta bödelsroll som avses tilldelad våra gynekologer kommer att för varje etiskt tänkande människa bryta ned något av personligheten. [6]
Att om denna abortlag eller parodi på abortlag skulle gå igenom, synes det helt logiskt att återinföra dödsstraffet. Ett oskyldigt barn i moderns sköte skall kunna avlivas, varför ej då landsförrädare, spioner, mördare, våldsverkare mot barn och gamla m.fl? Dessa skulle ju då, i motsats till barnet, ha förmånen av rättslig prövning. [7]
Rekordökning för aborter i Danmark
Under denna rubrik skriver Dagen 3/4 1974: [0]
Sedan Danmark fick sin lag om fri abort har antalet aborter stigit rekordartat. På vissa håll är ökningen både 100 och 200 procent! [1]
Knud West Andersen – statistiker i Danmarks motsvarigheten till Socialstyrelsen – vågar inte säga något om var man till slut hamnar. [2]
Dr Michael Harry sa upp sin tjänst när lagen infördes. Han menar att det är omöjligt att upprätthålla en befattning som chefsgynekolog under nuvarande förhållanden. [3]
Avlat i Rom inom kort?
Det hävdas ibland att den katolska kyrkan numera gjort sig fri från sina gamla villfarelser, t.ex. avlat och mariadyrkan. Tyvärr är det inte så. I tidningen For Fattig og Rik 31/3 1974 ges följande information: [0]
Den romersk-katolska kyrkan har nu fastslagit reglerna för hur man skall få avlat under det »heliga år 1975». Om avlat används begreppet »förlåtelsens gåva». Enligt bestämmelserna kan kristtrogna, från de olika lokala kyrkorna utan inskränkning förvärva åt sig avlat under hela den fastställda tiden. För det första får man avlat om man beger sig ut på pilgrimsresa till påvens Rom eller till andra heliga platser. För det andra får man avlat om man »efter att ha fattat nya fromma föresatser förblir i tron», och så på det ställe dit man har rest »läser eller sjunger Herrens bön, den apostoliska trosbekännelsen och en åkallan av hennes högvördighet Jungfru Maria.» Den tredje punkten i bestämmelserna gäller personer som på grund av döden eller någon annan allvarlig sak är förhindrade från att delta i en pilgrimsresa. Då kan man bära fram vederbörandes böner och smärtor inför Gud – och få avlat. Beslutet vilar på påvlig fullmakt och är undertecknat av Josephus kardinal Papini. Det är återgivet i Den apostoliska stolens akter för 1973. [1]
Mariadyrkan
På romesk-katolskt håll har somliga givit uttryck för oro över att bl.a. mariadyrkan på visst håll trängts tillbaka. Förenta Staternas katolska biskopar har därför gjort ett uttalande till förmån för mariadyrkan och en insändare i Katolsk Kyrkotidning 15/3 1974 ger uttryck åt stor tacksamhet för detta: [0]
En utarmning av vår katolska andakt till Maria Kyrkans Moder skulle kunna få konsekvenser som inte ens kan överblickas. Det herdabrev som i höstas kom från de amerikanska biskoparna och handlade om den saliga Jungfrun utgör en mycket styrkande och uppbygglig läsning, full av hänvisningar till Skriften och Vatikankonciliets dokument. Får man bara citera följande kraftfulla uttalande från brevets kapitel 4, Maria i vårt liv: »Vi,de Förenta Staternas biskopar, önskar med all kraft bekräfta det andra Vatikankonciliets klara uttalanden om den bestående vikten av en äkta andakt till den saliga Jungfrun, inte bara i liturgin, i vilken Kyrkan giver henne en alldeles särskild plats efter Jesus hennes Son, utan också i de älskade andaktsformer, som Kyrkan gång på gång har godkänt och uppmuntrat till, och som fortfarande är fulla av mening för katolikerna.» [1]
Kyrkornas Världsråd ökar sitt stöd till befrielserörelser
Tidningen Dagen 13/3 1974 skriver: [0]
Kyrkornas världsråd har beslutat anslå 2,2 milj. kronor (450.000 dollar) till sammanlagt 29 rörelser, som verkar mot rasism i olika världsdelar. Det här är den största av de fyra biståndssummor som sedan 1970 utbetalats ur KV:s speciella fond för bekämpande av rasismen. Beslutet fattades i slutet av februari. [1]
De befrielserörelser det är fråga om är bl.a. PAIGC, FRELIMO och SWAPO. [2]
Kristen Zuluhövding protesterar
Hemmets vän 4/4 1974 skriver: [0]
Buthelezi, den mycket omtalade kristne Zuluhövdingen och ministerpresidenten för det sydafrikanska Bantustan, tvivlar på att Kyrkornas Världsråds hjälp till befrielseorganisationerna i Angola och Mocambique får det resultat man önskat. De som tar emot liknande hjälp i Sydafrika anses i allmänhet vara terrorister och därmed har man fått det intrycket, säger Buthelezi, att kyrkan håller på att utvecklas till en terroriströrelse. Enligt den färgade Zuluhövdingen finns det inte heller något bevis för, att de pengar man mottagit från Kyrkornas Världsråd inte gått till inköp av vapen. [1]
Ekumenismen alltmer politiskt inriktad
SKT 10/74 skriver om resultatet av den ekumeniska u-veckan förra året bl.a. följande: [0]
Ett väsentligt resultat av u-veckan var att den väckte ett starkt engagemang för en vidgning av missionens uppgift. Man gav sig i kast med de handelspolitiska frågorna. [1]
I SKT 11/74 kan man läsa om att huvudlinjerna för årets ekumeniska u-landsvecka den 10-17 november nu har dragits upp. [2]
Temat blir »Frihet åt förtryckta». I fyra delämnen behandlas olika aspekter av frigörelse. Man vill bl.a. diskutera missionens konsekvenser för traditionella kulturmönster och religioner, valet av länder för u-landsbistånd, värdet av olika biståndsprojekt samt förekomsten av svensk företagsamhet i södra Afrika. [3]
Målet för u-veckan är som i fjol att skapa debatt och förståelse för internationella utvecklingsfrågor genom diverse arrangemang på församlingsplanet. Huvudansvariga för den ekumeniska storsatsningen är Svenska Ekumeniska Nämnden och Svenska Missionsrådet. Dessa organisationer har tillsatt en ekumeniskt sammansatt projektgrupp för planering och genomförande av u-veckan – – – [4]
I likhet med den första u-veckan i fjol vill man än en gång framhäva rättviseperspektivets betydelse när det gäller utvecklingsfrågor. Men det räcker inte med social rättvisa. U-länderna måste också få möjlighet att uppnå politisk och ekonomisk rättvisa. Genom denna inriktning knyter u-veckan an till Kyrkornas Världsråds generalkonferens i Bankok 1975, som får temat »Jesus Kristus befriar och förenar». [5]
När man har övergivit Bibeln som högsta norm, regel och rättesnöre, vet man inte längre vad kristendom är. Man anpassar sig efter denna världens väsende och blir helt fångad av inomvärldsliga omsorger. Det primära blir att söka upprätta ett jordiskt fridsrike på socialismens grund. [6]
Därvid räcker det inte med att söka föra samman alla kristna kyrkor, oavsett deras tro och bekännelse. Skall fridsriket kunna upprättas måste också föreningen innefatta andra religioner. Det finns emellertid de som tycker det går för långt, när ekumenismen också skall omfatta andra religioner. [7]
Öppet brev till Sveriges ekumeniska kvinnoråd
Ekumeniska bönegruppen i Mjölby har i Dagen 19/3 1974 infört ett öppet brev, där man protesterar mot ett böneblad, författat av red. Lars Collmar, som Sveriges ekumeniska kvinnoråd utsänt i samband med Kvinnornas internationella böndag. [0]
Vi kan inte finna det förenligt med vår kristna tro att bedja till samme gud som buddhister, hinduer och muslimer åkallar. »Ingen kommer till Fadern utom genom mig betygar Jesus Kristus samtidigt som Han säger: »Jag är Vägen, Sanningen och Livet» (Joh. 14:6). [1]
Alltså är det endast de som bekänner Jesus vara Guds Son och som beder till Fadern i Jesu namn, som riktar sina böner till den ende, sanne Guden (1 Joh. 4:1-3). Varken muslimer, hinduer eller buddhister bekänner Jesus av Nasaret vara Guds Son och den ende Frälsaren (Apg. 4:12). [2]
Om vi alltså, som det förestås i denna bön, respekterar deras tro på Buddha, Allah eller de många hinduiska gudagestalterna såsom lika värdefulla som tron på Jesus Kristus, då förnekar vi vår Frälsare. Om vi förenar oss i bön med dessa, då bryter vi mot det första av de tio budorden: »Du skall inga andra gudar hava jämte mig.» Då förkastar vi det ord, som Jesus själv avväpnade Frestaren med: »Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna» (Luk. 4:8). [3]
Världskyrkorådet sprider falsk lära
Under den rubriken informerar Hemmets Vän 7/3 1974 om debatten i Norge. [0]
En häftig debatt om medlemskap i Kyrkornas Världsråd har blossat upp i den norska lutherska kyrkan. Biskop E. Utnem har i oslotidningen »Vårt Land» förklarat, att det är hög tid att den norska kyrkan börjar tänka på en brytning med Genève eftersom Världskyrkorådet sprider »falsk lära». Biskopen Alex Johnson håller med om att en »ytterst ovanlig teologi» vinner framsteg i ekumeniska kretsar men uttalar sig ändå emot ett utträde ur Världskyrkorådet. Han menar bl.a. att ett sådant steg kan leda till en splittring i den norska kyrkan. Ytterligare en kritiker, professor C. F. Wislöff, menar att det hade varit bättre om den norska lutherska kyrkan aldrig hade gått in i Kyrkornas Världsråd. [1]
Det är givetvis omöjligt för en bekännelsetrogen kyrka att tillhöra Kyrkornas Världsråd. Liksom det enligt Bibeln är avgörande för en kristen kyrka att i allt hålla fast vid sin Herres undervisning och enigt bekänna den i Ordet uppenbarade kristna tron, så kan inte en bekännelsetrogen kyrka samverka med andra kyrkor och organisationer, som i något stycke lär eller tolererar bibelstridig undervisning. För Kyrkornas Världsråd och ekumenismen är det emellertid tvärtom. Där är det grundläggande att man accepterar olika läror och bekännelser, och eftersom detta kan vara kinkigt, är det bäst att ägna sig åt »handelspolitik» och inomvärldsliga välfärdsfrågor. [2]
”Rätt lära” hotar äventyra samarbete
Under denna rubrik bekräftas i SvD 2/3 1974 vad som ovan sagts. Artikeln handlar om hur »det kärvat till i de ekumeniska relationerna mellan Kyrkliga gymnasistförbundet (KGF) och Frikyrkliga gymnasiströrelsen (FKG)». Från KGF-håll har man klagat över att den gemensamma tidningen Shalom »inte behandlat tros- och lärofrågor på ett centralt sätt. Det har helt enkelt saknats undervisning i den kristna trons grundsatser». Så har samarbetet i Shalom brutit samman. [0]
Baptistpastorn Ulla Bardh kommenterar: [1]
Jag finner det orealistiskt att kräva samstämmighet i lära och praxis. Och om KGF kräver att vi frikyrkliga skall acceptera en luthersk kyrkosyn, sakramentsuppfattning och ämbetssyn, begär man det omöjliga. [2]
Ulla Bardh berättar om den gemensamma sekreterarsamling som KGF och FKG hade på Skagagården i Undenäs i slutet av januari. Då ställde FKG följande fråga till KGF: »Är Kristusgemenskapen tillräcklig grund för ekumenisk samverkan?» Några var tveksamma i svaret medan andra gav oss ett bestämt nej. Vi upplevde svaret som ett ifrågasättande av vår trosgrund, anser hon. – – – [3]
Vid sekreterarsamlingen anmodades biskop emeritus Sven Danell, som är bosatt ganska nära Skagagården, att leda en nattvardsgång i den lilla kyrkan. Så skedde också. Att nattvarden genomfördes enligt Svenska kyrkans ordning vållade inget problem för oss frikyrkliga, säger Ulla Bardh. Däremot blir det problematiskt med den tveksamhet och negativa hållning som visades mot oss frikyrkliga från en del inom KGF. FKG:s generalsekreterare ifrågasätter om frikyrkan över huvud taget är välkommen till nattvardsfirande i KGF-regi. – – – [4]
Ulla Bardh betecknar den uppkomna situationen som tragisk. Det är tragiskt att så unga rörelser som det här är fråga om skall påverkas av den strid kring dogmer och rätta läror som samfunden haft mer än nog av. Så mycket mer som vi sett hur Anden verkar bland skolungdomen på de lokala orterna. [5]
Att grunden för kristen enhet är den heliga Skrifts undervisning och att man enigt håller fast vid allt det som Guds ord lär tycks vara bortglömt. En rätt kristen gemenskap utmärks av bibeltrohet, den rätta läran. »Om. någon talar, så vare hans tal i enlighet med Guds ord» (1 Petr. 4:11). I 1 Kor. 1:10 står det ordagrant: »Men jag förmanar er, bröder, genom vår Herres, Jesu Kristi, namn att ni alla talar detsamma och att inga delningar må finnas bland er, utan ni må vara fullkomligt enade i samma tänkesätt och samma mening.» Ingen får lära annorlunda än Guds ord lär i den kristna gemenskapen. [6]
Förnyat nej till interkommunion
Som vi ovan sett finns inom den katolska kyrkan grova villfarelser. Men den bibliska sanningen att den kristna gemenskapen och det gemensamma nattvardsfirandet förutsätter enhet i lära och bekännelse företräds inte bara av lutheraner. Samtidigt som folkkyrkornas brist på läro- och kyrkotukt liksom ekumenismen sätter denna lära ur spel, hänvisar man till den på katolskt håll. Katolsk Observatör april 1974 skriver: [0]
I en nyligen offentliggjord rapport över det ekumeniska arbetets utveckling under 1973 understryker den romerske kuriekardinalen Jan Willebrands sin avvisande hållning till alla försök att överbrygga de reella trosskillnaderna genom förhastade interkommunioner. Kardinalen förklarar som sin fasta övertygelse att förbudet mot interkommunion inte bara är en rent disciplinär åtgärd utan att den i grunden är en trosfråga. Sålunda är eukaristiens sakrament ett tecken på enhet. Detta sakramentala tecken förlorar sin sanning om den grundläggande enheten i tron saknas mellan dem som mottager samma sakrament. [1]
Den karismatiska väckelsen
Den karismatiska väckelsen bygger inte gemenskapen på enhet i lära och bekännelse utan på en andlig och inre upplevd enhet. Följaktligen kan kristna från olika samfund komma samman i denna väckelse. Bekännelsetrogna kristna, som vet att en rätt kristen gemenskap förutsätter endräkt i lära och bekännelse, ställer sig däremot avvisande. [0]
Den 3-5 mars 1974 hölls en karismatisk världskonferens i Jerusalem med 4.300 deltagare från de flesta kyrkor och samfund. Fastän de mest skilda konfessioner var representerade, rapporterar man entusiastiskt om »djupaste andlig gemenskapskap». [1]
I Canada var nyligen 4.000 katoliker samlade till karismatisk konferens. I februari höll 500 lutherska pastorer och lekmän en karismatisk konferens i Michigan, USA. På Irland möttes för en tid sedan 2.000 personer från olika kyrkor och samfund – katoliker och protestanter – i den karismatiska väckelsens tecken, kan vi läsa i Korsets budskap 15/3 1974. [2]
I Umeå gick »den allkristna konferensen Karisma -74» av stapeln den 13-17 febr. EFS-Budbäraren 11/74 skriver entusiastiskt om denna konferens. [3]
Bland de många medverkande märktes särskilt Sven Danell, Ylva Eggehorn, Agne Nordlander, Erik Bernspång, Michael Harper och Stanley Sjöberg. Trots att de representerar så skilda fromhetsriktningar som Svenska kyrkan, EFS och pingströrelsen, fann de tydligen en påtaglig gemenskap över gränserna liksom flertalet mötesdeltagare gjorde. [4]
– Vad konferensen betytt kommer att visa sig i vardagen i de små sammanhangen, i hemmet, på arbetsplatsen och i församlingen, skriver Bengt Bergius i sin sammanfattning (en av ledarna bakom konferensen, red. anm.). [5]
Också den liberalteologiska Vår kyrka 11/74 skriver entusiastiskt om Karisma -74. Ylva Eggehorn vittnar om hur »hundratals har blivit fyllda med den helige Andes kraft. Hundratals har fått en ny kärlek till varandra.» Den kvinnliga prästen Lisa Tegby var en av förgrundsfigurerna vid mötet. Hon säger: [6]
Som ung präst i svenska kyrkan gladde jag mig särskilt över att Sven Danell upplevde Karisma -74 så positivt. Jag som var med om förberedelserna, är jättelycklig över hans entusiasm… Vi bör lära av varandra, säger Lisa Tegby som höll altartjänst och Stanley Sjöberg predikade i Umeå kyrka »något jag inte trott vara möjligt», som pingstpastorn från Citykyrkan i Stockholm kommenterade efteråt. [7]
Man ger bl.a. uttryck för glädje över att en biskop, som i många stycken varit en återhållande faktor mot bibelupplösning, nu ändå samarbetar med kvinnliga präster och andra med olikheter i lära och bekännelse. Men Bibeln lär oss inte att vi skall bygga vår kristna gemenskap på gemensamma inre upplevelser och en »inre tro». Ty endast Gud själv kan genomskåda vårt inre. Enligt Bibeln har vi att gå efter det vi kan komma åt, nämligen munnens bekännelse, huruvida det vi lär och talar stämmer överens med Guds ord. Själva förekomsten av en kvinnlig präst vittnar emot Andens vittnesbörd genom aposteln i bl.a. 1 Kor. 14:34 och 1 Tim. 2:12. [8]
Präst-extra
Göteborgs-Kvällsöppet i TV hade i slutet av mars ett prästextra med en manlig och en kvinnlig präst. Dagen 28/3 1974 skriver därom: [0]
De svarande var kontraktsprosten Ragnar Lundell, verksam i Borås, och Caroline Krook, präst med bl.a. verksamhet bland narkomaner och fängelsernas klientel. [1]
Frågorna de fick var inte så svårbesvarade. Hur klarar manliga och kvinnliga präster av samarbetet? Varför går det så lite folk i kyrkorna? Varför predikas det om helvetet? Varför gör inte prästerna besök i hemmen? [2]
Och prästerna svarade att samarbetet mellan manliga och kvinnliga präster går fint, att det inte går så lite folk i kyrkorna som folk gärna pratar om, att helvetet inte är någonting som förkunnas av dagens präster. (Kontraktsprosten hade under sina 51 år i kyrkan aldrig hört en predikan om helvetet.) [3]
Det tycks gå fort i utförsbacken. Prosten Lundell har betraktats som en ledande företrädare för Kyrklig Samling kring Bibeln och bekännelsen och för Kyrklig Förnyelse. Men Bibeln varnar kraftigt för samarbete med dem, som i något stycke lär annorlunda än Guds ord lär. Hur kan då »samarbetet mellan manliga och kvinnliga präster gå fint»? Och hur kommer det sig att prosten »under sina 51 år i kyrkan» aldrig hört den bibliska läran om helvetet? Att alla som inte tror på Herren Jesus och hans ställföreträdande tillfyllestgörelse på den yttersta dagen kommer att kastas i den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar. [4]
Politiska analyser från predikstolen
I Aftonbladet 24/3 1974 står att läsa om »tre unga präster i en storfamilj». Prästerna heter Asta Sundström, Jan-Erik Sundström och Henrik Hammar. [0]
Politiska analyser från predikstolen, gudstjänster med FNL-grupper och hyresgästföreningar – är det så en präst ska jobba? [1]
– Ja, säger Asta, Henrik och Jan-Erik, tre unga präster med varsin Stockholmsförort som verksamhetsområde. [2]
– Präster förväntas vara neutrala. Men neutralitet har ju alltid varit att ta parti för konservativa värderingar. [3]
– Men vi har – ganska oväntat – fått stöd från en del etablerade präster, t.ex. biskop Ingemar Ström. [4]
Däremot väntar de sig inte att få ärkebiskop Sundbys välsignelse. [5]
– Det händer att man blir anklagad för att använda predikstolen som ett politiskt forum, säger Henrik. [6]
En del kyrkobesökare, som väntar sig en vanlig gudstjänst, blir stötta. [7]
– Vi tycker hans åsikter är upprörande. Man kan inte bara vifta bort människors problem, de homosexuellas t.ex., som han gör och visa sådan oförståelse. – – – [8]
Asta jobbar som distriktspräst i Järfälla. Hon håller sig noga informerad om de kommunalpolitiska beslut som fattas. – När man hör t.ex. en centerpartist säga att »höghus kan vi inte bygga, för då får vi en massa socialfall» [9]
ja, då måste man göra något. – – – [10]
Henrik arbetar i Brandbergens köpcentrum. Tillsammans med FNL-gruppen där har han ordnat förbön för Indokinas folk. Han planerar också gudstjänster med hyresgästföreningen, som därigenom ska få inspiration till fortsatt praktiskt arbete. [11]
Jan-Erik vill också anknyta till de organisationer som redan finns, fackföreningar, partier och andra. Han stöds helt och fullt av sin chef, kyrkoherde Ingmar Stoltz i Botkyrka. [12]
Det står om de första kristna att de »höll fast vid apostlarnas undervisning» (Apg. 2:42). Denna livgivande undervisning skall prästerna troget räcka människorna. I Svenska kyrkan får man med kyrkoledningens stöd byta ut apostlarnas undervisning mot »politiska analyser», kommunalpolitik och fackföreningsfrågor. »I haven vikit av ifrån vägen; genom eder undervisning haven I kommit många på fall» (Mal. 2:8). [13]