1974/3 – Litteratur

Robert M. Horn, Boken som talar för sig själv. EFS-förlaget 1973. 126 sid. Pris 14:50. [0]

Denna innehållsrika pocketbok tar sin utgångspunkt i att Bibeln är en bok som kräver att bli tagen på allvar. Ett överlägset avisande av den vittnar om okunnighet och oförstånd. Genom grundlig bibelforskning har mer än en forskare på senare tid känt sig tvingad av fakta att åter hävda Bibelns tillförlitlighet som historia, framhåller författaren. Vi skall referera något av innehållet i Horns bok. [1]

Att utgå ifrån att Bibeln bara är en mänsklig bok är att förutsätta att den inte har gudomligt ursprung. »Att förutsätta detta är att på förhand tro att Gud inte gav bibeln som sin personliga uppenbarelse» (s. 7f.). Så vill våra förhandsuppfattningar bestämma vår syn på Bibeln. Anser man att »Gud inte kan förmedla sin sanning felfri genom syndiga människor», så måste Bibeln innehålla många mänskliga ofullkomligheter och fel. [2]

Men låt oss i stället först göra oss underrättade om vad Bibeln vittnar om sig själv. »Det är otvetydigt att Jesus såg på Gamla testamentet som sin Faders inspirerade ord, trovärdigt och auktoritativt, källan till all sann uppfattning om Gud och hans vilja. För honom var ’det är skrivet’ ett slut på all argumentering» (s. 10). Gud måste uppenbara sig, ty »det är omöjligt för oss att på egen hand begripa, lära känna Gud» (s. 13). Människans sinne är förblindat (2 Kor. 4:4). Hade inte Gud i ord och handling uppenbarat sig för oss, skulle vi aldrig någonsin kunna finna honom. [3]

Bibeln är helt och hållet mänsklig i den meningen, att den är given på ett för människor begripligt mänskligt språk. Men det mänskliga språket förvränger inte den gudomliga sanningen. Gud kan ge sann undervisning~genom olika mänskliga uttrycksformer och uppenbara himmelska och andliga ting genom analogier av mångahanda slag. [4]

Man har hävdat att »det finns en klar åtskillnad mellan ’Guds ord’ å ena sidan och bibeln å andra. Guds ord kan finnas i bibeln men kan inte sägas sammanfalla med denna» (s. 41). Man går inte med på att Bibeln är Guds ord, endast att den innehåller Guds ord. Men vore det så, måste människan själv avgöra på något sätt, om det stycke hon läser är eller inte är Guds ord. Så förhåller det sig emellertid inte. Förf. visar genom många hänvisningar att Jesu undervisning jämställes med Gamla testamentets heliga skrifter och aposteln Paulus’ skrifter jämställes med de heliga Skrifterna i övrigt (2 Petr. 3:16; se också 1 Tess. 2:13). Skriften har andats ut av Gud (2 Tim. 3:16). Var och en vet ju att när man talar, formar man orden genom utandning. Skriften är sålunda utgången från Gud, genom hans andedräkt, hans Ande. »Människor, drivna av den helige Ande, talade, vad som gavs dem från Gud» (2 Petr. 1:21). Skriften är till alla delar gudomlig till följd av sitt ursprung Gud, som utandades den (s. 52). [5]

Att Bibeln också är mänsklig betyder inte att somliga delar är av Gud, andra från människor. Precis det som Gud ville ha sagt har han låtit formuleras med en mänsklig författares personliga stil, ordförråd, fraseologi etc. Gud har verkat på ett unikt, övernaturligt sätt, så att Bibelns skriva ord också är hans ord. »Se, jag lägger mina ord i din mun (Jer. 1:9). [6]

Frågan om de heliga Skrifternas avgränsning från andra skrifter, dvs. den bibliska kanon, får en klargörande behandling på s. 61ff. Läsaren hänvisas dit. [7]

Att Bibeln är Guds ofelbara ord är en sanning, som en kristen inte får tveka inför. »Att acceptera bibeln som inspirerad av Gud leder naturligt och nödvandigt till att man accepterar att den delar Guds ofelbara natur» (s. 68). »Om Gud själv andades ut bibeln, så att den är hans röst, och om han är Gud, som inte kan ljuga, då är hans bok lika sann och trovärdig – d.v.s. lika ofelbar – som han är» (s. 68). »De två begreppen ’inspirerad’ och ’ofelbar’ står och faller med varandra. Att förkasta det ena är att underminera det andra» (s. 68). [8]

När det blir fråga om flera återgivanden av en och samma händelse, t.ex. i evangelierna, gör förf. följande påpekande: »Sanna återgivanden kan göras på olika sätt: ett kan vara ordagrant, ett annat sammanfattande bara för att ge de springande punkterna, ett tredje kan vara selektivt – det återger vad en viss person har sagt eller tar upp bara ett ämne eller har bara en viss grupp av människor i sikte» [9]

Förf. stryker under vikten av att varje bibelställe tolkas i förhållande till sitt sammanhang och syfte och att man ger akt på textens egen användning av ord och uttryck. [11]

Innebär Skriftens självvittnesbörd att de händelser verkligen inträffade som återges som historiska? Det må gälla Jona eller Sodom och Gomorra. Ja, svarar förf. Både händelserna och återgivandet är tillförlitliga. »Guds frälsande gärningar och hans frälsande uppenbarelse är ofrånkomligt sammanflätade. Att föreställa sig att budskapet är tillförlitligt men att de händelser – genom vilka de bibliska författarna hävdar att det förmedlats – inte inträffade är lika svårt som att tro på bådaderas autenticitet» (s. 77). [12]

Förf. tar också upp frågan om s.k. bevisade fel i Bibeln. När det gäller problem i samband med Bibelns taluppgifter, anger han några lösningsförslag men framhåller samtidigt att vi inte kan lösa alla detaljfrågor. När det gäller citaten från Gamla testamentet i det Nya, är de ofta citerade ganska fritt. Man bör därvid ha klart för sig att författaren kan citera sammanfattande eller välja ut vissa satser allt efter hans syfte. Det kunde t.ex. räcka för hans syfte att återge den allmänna innebörden. De nytestamentliga författarna citerade som de gjorde »under påverkan av samme helige Ande för att förmedla vad han ville» (s. 82). [13]

Ofta hänvisar man till motsägelser i Bibeln som bevis för Bibelns otillförlitlighet. Det räcker emellertid inte med att det ser ut som en motsägelse på något ställe. »Först måste vi vara säkra på att vi har rätt förstått stället, den innebörd det lägger in i ord och siffror. För det andra att vi äger all tillgänglig kunskap i frågan. För det tredje, att inget mer ljus kan kastas över frågan genom nya kunskaper, textforskning, arkeologi o.s.v.» (s. 85). »Det är allmänt känt att oräkneliga ’invändningar’ har blivit helt uppklarade sedan detta århundrades början. Skall vi påstå att de återstående problemen varken kan lösas nu eller någonsin? Denna inställnin är knappast vetenskaplig och långt ifrån kristen» (s. 85). [14]

När det gäller frågan om Bibelns auktoritet, påpekar förf. att man får inte spela ut Kristus mot Skriften. Ty om jag inte följer Bibelns Kristus, följer jag i stället mitt eget intellekts eller andras inbillnings Kristus (s. 89). Man skall komma ihåg att reformationen sade ’Skriften allena’ inte ’Guds uppenbarelse i Kristus allena’» (s. 90). [15]

Man talar ofta om att Bibeln är auktoritativ »i allt som rör tron och livet», att Bibeln är »vårt rättesnöre i ’religiösa’ frågor men inte i ’profana’» (s. 93). [16]

Detta synsätt vänder sig förf. kraftigt emot. »Som vi redan har visat, är det ingen hemlighet att bibeln inte har något att säga om förbränningsmotorer eller om hur man skall korrigera tändstiften. Men är bibeln vårt rättesnöre bara i ’andliga’ frågor? På detta är svaret ett rungande nej, vill vi påstå. Bibeln gäller hela livet – och därför är den vår auktoritet i allt» (s. 93). [17]

Till sist bara ett par mindre anmärkningar. På sid. 33 säger förf. att israeliterna vid inmarschen i Kanaans land endast hade lagens tavlor som skriven uppenbarelse, »en ynkligt liten uppenbarelse». Det är en vanlig bibelkritisk uppfattning, som stämmer dåligt med Skriftens självvittnesbörd. Se t.ex. 5 Mos. 31 och Jos. 1:7-8! På s. 80f. antyder förf. att översättningen »jungfru» av det hebreiska alma inte är helt korrekt. Det är också en bibelkritisk uppfattning, som saknar språklig grund. På samtliga ställen där alma förekommer i GT anger det en ung kvinna, som aldrig kommit vid någon man, dvs. en jungfru. [18]

EFS-förlaget gratuleras till en mycket innehållsrik bok om Bibeln. [19]