Hållna i Norea Radio i april 1973 av docent Seth Erlandsson

O Fader vår, barmhärtig, god
Som oss till dig vill kalla
Och stänka oss med Kristi blod,
Som rena kan oss alla,
Låt komma, Gud, till oss ditt ord,
Det heliga och klara,
Låt det i mörkret på vår jord
En ledare oss vara, Att vi ej vilse fara. Amen.

Messias, Guds Son

Översteprästen Kaifas sade till Jesus: »Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss, om du är Messias, Guds Son. Jesus svarade honom: Du har själv sagt det.» Dessa ord står att läsa i Matteus’ evangelium det 26:e kapitlet. [10]

Kaifas var överstepräst i Israel. Hans offertjänst var en predikan om det försoningsverk, som Messias nu skulle fullborda. Den Herre vars överstepräst han enligt Mose lag skulle vara står nu själv mitt framför honom. Och Kaifas behöver inte förbli ovetande om vem han har framför sig. Han får klart besked av Jesus. Jesus är Messias, Guds Son. Inför det beskedet borde Kaifas ha fallit ned med pannan mot marken och tillbett, så som Josua gjorde, när han mötte hövitsmannen för Herrens här, enligt Josua 5. När Josua fick veta att mannen han mötte var Herrens hövitsman, dvs. Guds egen utsände, Guds Son, föll han ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig. [11]

Men så handlar inte Kaifas. Han är redan innan han ställer frågan till Jesus övertygad om att Jesus inte är Messias, Guds Son. Därför säger han: Han har hädat. Och folket instämmer: Han är skyldig till döden.[12]

Hur är nu detta möjligt, att vi människor inte vill veta av Livets furste utan dömer honom till döden, och hur kan en Herrens överstepräst påstå att Guds egen Son är en hädare? Låt oss något begrunda Skriftens vittnesbörd om Messias och hans verk, ty ingen kan förstå vem Jesus är av sig själv. Kött och blod kan inte uppenbara det, endast Guds Ande, som har uppenbarat det i den heliga Skrift. De heliga skrifterna – det är dessa som vittna om mig, säger Jesus (Joh. 5:39). Vad får vi då veta i Guds ord, av Herrens profeter? [13]

Messias, den Smorde, skall framgå ur Israels avhuggna stam (Jes. 11:1). Det betyder att han skall komma när det inte längre finns någon konung på Davids tron. Kungaträdet är avhugget, men ur dess avhuggna stam, ur roten, skall han skjuta upp. Han är av Davids ätt, Davids son. Men han är till före den tiden då han föddes som sann människa här på jorden. Han är ett med Herren själv. Han är »en vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar» (Mika 5:2). Han föddes av en jungfru. »Se, jungfrun skall varda havande och föda en son» (Jes. 7:14). »Därför skola de prisgivas intill den tid, då hon som skall föda har fött» (Mika 5:3). »Ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste» (Jes. 9:6). [14]

Barnet som födes hit till världen är den trefalt höge själv, som har blivit människa: »Han är hög och upphöjd, ja, mycket hög» (Jes. 52:13). Som människa är han den fullkomlige tjänaren, och som sådan en smörjelse, helt och hållet Guds tillhörighet och Guds välbehag till människorna. Han är Messias, den Smorde, av Davids ätt, som kommer för att ge världen liv, inte bara de förlorade fåren av Israels hus utan också hedningarna. »Så skall han bestänka många hednafolk» (Jes. 52:15), det betyder: Han skall bringa försoning och rening ifrån synderna för alla människor (många = alla). Hans blod skall utgjutas för många till syndernas förlåtelse. [15]

Detta är något av Gamla testamentets vittnesbörd om Messias, Guds Son. Men Skriften lär oss också att människan är sådan till sin natur att hon inte vill ha en ställföreträdare, som går i döden i hennes ställe. Hon vill själv klara upp sitt liv, ty hon förstår inte hur fallen hon är, att hon är hel och hållen fallen i synd, fördärvad, och inte kan göra upp sitt liv med Gud och själv betala sin skuld. Hon är av naturen blind för Skriftens vittnesbörd, att Messias, Guds Son, måste lida och dö för människans synder. [16]

Många som läste Skrifterna kunde inte ta emot den undervisningen. Man menade att Messias skulle bli en jordisk konung och Guds rike upprättas som ett yttre jordiskt rike med frid, utan att Messias’ blod måste utgjutas. Det var otänkbart att Guds Son skulle lida och dö. Han var ju en evig konung. Också Simon Petrus motsade Jesus, när han drog fram Skriftens vittnesbörd om sig själv: att Messias måste »lida mycket av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde och att han skulle bliva dödad, men att han på tredje dagen skulle uppstå igen» (Matt. 16:21). »Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom och sade: Bevare dig Gud, Herre! Ingalunda får detta vederfaras dig» (Matt. 16:22). Det var otänkbart att Messias, Herren, skulle lida och dö! Petrus förstod inte Skriften, han förstod inte att det var nödvändigt för att han och alla vi andra skulle kunna bli saliga. Så stort är vårt fördärv och vår blindhet, så stor är vår skuld mot Gud, att inget annat skuldoffer har ett värde, som täcker skulden, än offret av Guds egen Son, Messias. Ty Messias var själv utan synd, han höll lagen i allt i vårt ställe, och samtidigt tog han vårt straff på sig. [17]

Jesus vände sig om och sade till Petrus: »Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; du är för mig en stötesten, ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar» (Matt. 16:23). Det är hårda ord, sanna ord. Människotankarna går emot Guds tankar, är Satans verk. Endast Guds Ande kan genom Ordet avslöja våra onda tankar och uppenbara sanningen för oss, Guds tankar. [18]

Kaifas, översteprästen, tog inte emot Skriftens vittnesbörd och därmed inte heller Jesu vittnesbörd, ty det är ett och detsamma. Man kan inte, så som ofta sker, mena sig tro på Jesus och samtidigt förakta Gamla testamentets vittnesbörd. Skriften vittnar om Messias. »Skrifterna vittnar om mig», säger Jesus. För Kaifas var det otänkbart att den ringe, fattige och föraktade Jesus kunde vara Guds Son. Profetian i Jes. 53 om att Messias skulle aktas för ingenting och övergivas av alla för våra överträdelsers skull hade han inte tagit emot. En så ringa man kan ej vara Guds Son, därför är Jesus en hädare. Han har gjort sig till Gud. Och den som gör sig till Gud måste dö. [19]

Så kommer översteprästen och folket att genom sin otro fullgöra Guds rådslut. Jesus dömes till döden. Men han hade inte gjort sig till Gud. Han var Gud och det var för dina och mina synder han utgav sitt liv i döden, för att vi skulle få leva. Amen. [20]

O höge Konung, hög för alla tider,
Ack kunde jag dig tacka rätt omsider!
Men ingen gåva, dyrbar nog att skänka,
Kan tanken tänka. [24]

Försonaren

»Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst för det året, sade till dem: ’I förstån intet, och I besinnen icke, huru mycket bättre det är för eder, att en man dör för folket, än att hela folket förgås.’ Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus skulle dö för folket» (Joh. 11:49-51). [26]

Förra torsdagen talade vi bl.a. om hur översteprästen Kaifas genom sin otro ändå fullgjorde Guds rådslut. I denna text ser vi också hur Gud regerar även de gudlösas tungor och kan styra dem därhän, att de mot sin vilja bekräftar den himmelska lärans sanning. Kaifas såg på världsligt vis efter vad som var förmånligast, nämligen att en enda man dör för folket, än att hela folket skulle råka i yttersta fara och förgås. [27]

Enligt den himmelska läran, Guds uppenbarelse i den heliga Skrift, skulle kvinnans säd söndertrampa ormens huvud (1 Mos. 3:15). Människans Son eller Människosonen skulle komma, den trefalt höge skulle bli människa för att lida och dö i syndares ställe. Denna höga sanning fick den ogudaktige Kaifas både med egna ögon bevittna och med sina ord ovetande omvittna. I det år då han var överstepräst skedde det. Det som var Guds rådslut av begynnelsen, det under över alla under, i vilket jämväl änglarna åstunda att skåda in (1 Petr. 1:12), äger rum i historien. Det är inte en myt eller några slugt uttänkta fabler (2 Petr. 1:16). Det är verkligheten själv och det har skett i verkligheten. Gud själv tar all vår smärta och överträdelse på sig. »Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, krossad för våra missgärningars skull. Straffet för vår frid var på honom och genom hans sår blev det botat för oss» (Jes. 53:5). [28]

Ack, hjärtans ve, Att jag skall se Guds egen Son försmädas Och Guds väsens beläte Under fötter trädas! [29]

Den andra versen av denna psalm lyder i original: O sorg och nöd, Se Gud är död Och uppå korset dräpen! Den har visst en själ av sten, Som ej varder häpen. [30]

Gud själv tar straffet på sig, straffet för vår upproriskhet mot Gud. Detta kan intet förnuft fatta. O vilken kärlek, underbar, sann! Aldrig har någon älskat som han. Den ende Rättfärdige går i döden för sina fiender. Han förvärvar domsutslaget »icke skyldig» åt alla brottslingar, dvs. åt dig och mig. [31]

I en annan psalm heter det: [32]

Blott du mig, Jesu, kan lära
Vad intet förnuft förstår,
Att oskuld får straffet bära,
där brottslingen strafflös går,
Att Gud sin helighet lämnat till hån.
Då ogärningsmän han fri
Men fäller sin enfödde Son. [39]

Den ende oskyldige och fullkomlige, som hållit Guds lag i alla stycken, får bära straffet för hela världens synd, och den fullkomliga laguppfyllelse, som Gud kräver av alla människor, har Kristus svarat för i alla människors ställe. Vi ogärningsmän frias, den ende fullkomlige fälles. Guds Son går frivilligt in som vår ställföreträdare, han tar på sig våra missgärningar. [40]

Så kan den rättfärdige och helige Guden på rättfärdiga grunder frälsa människors barn. Straffet har han själv lidit, lagens krav att överträdaren måste dö är uppfyllt i Kristi död för alla. Lagens krav på fullkomlig lydnad mot Guds lag för att få bli salig är också uppfyllt i Kristus, ty han var utan synd och uppfyllde Guds vilja i allt i vårt ställe. [41]

Så är Kristus vår ställföreträdare och borgesman. All vår salighet har vi i honom. Allt är fullkomnat. Det som hindrade Gud från att stå i ett fridsförhållande till oss, synden i all dess vidd, har han tagit bort. Kristus har förlossat oss, han har frälst oss från djävulen, synden och döden. En fullkomlig syndaförlåtelse och rättfärdighet har han vunnit åt mig. Om detta handlar evangelium: Det berättar för dig att syndernas förlåtelse är förhanden i Guds hjärta i kraft av Jesu fullbordade verk. Allt det som måste göras för att vi skall bli frälsta, det har Jesus gjort. [42]

Denna rättfärdighet kan du inte ändra på, varken genom din tro eller din otro. Om du tror och förtröstar på att Kristi fullkomliga försoningsverk också gäller dig, att du är förlåten, därför att Kristi blod har runnit för hela världens synder är din tro inte en gärning som skapar rättfärdighet och syndernas förlåtelse. Tron innebär endast att du ger Gud rätt, att du förlitar dig på och tar emot evangelii sanning. Du frälses ej på grund av tron utan genom tron på grund av Kristi förtjänst. Kristus har redan fullkomligt förvärvat syndernas förlåtelse och fullkomlig rättfärdighet för hela världen, medan vi ännu är syndare. Vi hjälpte inte till. Alla gick vi vilse såsom får, varenda en vek av till sin väg (Jes. 53:6). [43]

Inte heller kan du själv ta dig tron och själv besluta dig för att fast och visst lita på vad Gud har gjort för dig, tro på »honom som gör den ogudaktige rättfärdig» (Rom. 4:5). Tron kommer av predikan och predikan i kraft av Kristi ord (Rom. 10:17). Genom Ordet och Anden vill Gud föda dig på nytt, ge dig den saliggörande tron att alla dina synder är dig förlåtna, för Jesu Kristi förtjänsts skull. Ordet är levande och kraftigt (Hebr. 4:12). Evangelium har den förunderliga förmågan att det i våra hjärtan kan skapa tron på det som det innehåller. [44]

Om du tror evangelium och så blir salig, är det helt och hållet Guds förtjänst. Om du icke tror evangelium och icke tar emot det som är berett åt dig, det som Kristus förvärvat åt dig genom sitt lidande och död är det helt och fullt ditt fel. Genom att du står emot Guds Ande och inte vill ta emot den fullkomliga rättfärdighet som Gud förvärvat åt dig, syndernas förlåtelse, liv och salighet, får du som du vill. Gud tvingar ingen in i sin himmel. Men när nu det har skett, att en man har dött för hela folket och alla människor sålunda är friköpta genom Guds eget dyra blod, varför skall då du förakta hans gärning för dig och göra Gud till en lögnare? »Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus frälst» (Apg. 16:3). Amen. [45]

När ögat jag låter dröja
Vid purpurmanteln du bär,
Dess blodiga färger röja,
Vem rätte syndaren är.
Mig tvådde du ren med ditt rena blod
Och plånade ut den handskrift,
Vars vittnesbörd mot mig stod. [52]

Förbundsblodet

»Dricken härav alla; ty detta ër mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse» (Matt. 26:27ff). [54]

Förbundsblodet, det blod som renar från all synd, det är Kristi dyra blod. Jesus Kristus har förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld; icke med guld eller silver, utan med sitt heliga och dyra blod, och med sin oskyldiga pina och död. [55]

Kristus är Guds Lamm, det sanna påskalammet, vars blod räddar undan fördärvaren. Påskalammet som offrades till räddning undan fördärvaren och till befrielse från träldomslandet Egypten, var ett felfritt årsgammalt lamm av hankön (2 Mos. 12). Jesus, som är »Guds rena lamm oskyldig, på korset för oss slaktad», var också felfri. Han hade intet ont gjort, och var, liksom påskalammen när de slaktades, i sina bästa år. [56]

Hur kan blodet ha en så kraftig verkan? Enligt Bibeln är blodet bärare av livet. Att utgjuta blod är att beröva liv, att döda. Nu måste enligt Guds heliga lag syndaren dö, mista livet. Ty syndens lön är döden (Rom. 6:23). Men Herren Gud har i sitt allvisa råd, genom sin stora kärlek och barmhärtighet förordnat att en ställföreträdare skall träda in för syndaren och gå i döden i syndarens ställe. Ty »utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse» (Hebr. 9:22). Offerdjurets blod, som bars in i helgedomen, utgjorde soningen för folkets synd. Djuret och dess liv träder i stället för människans liv. Enligt lagen skulle syndaren låta pressa sin hand på djurets huvud (3 Mos. 1:4; 4:24), synderna tillräknades offerdjuret. När Gud i gamla förbundets tid lät offerdjurens blod sona eller »täcka över» folkets synd, skedde detta i kraft av Kristi, det eviga försoningsoffrets, blod. Kristus gick med sitt eget blod, en gång för alla in i det allra heligaste och vann en evig förlossning, står det skrivet (Hebr. 9:12). Skriften talar inte om en frälsning som människan kan uppnå genom att söka efterlikna Jesu exempel. Den förkunnar endast en frälsning, nämligen den som är vunnen genom att hans liv offrades på Golgata, genom blodet som utgjöts på korset. [57]

Därför är det så allvarligt att förtrampa Kristi blod, att förakta den frälsning som kostade vår Frälsare livet. »Den som föraktar Moses’ lag, han skall efter två eller tre vittnens utsago’ dödas utan barmhärtighet.» Så var det i det gamla Israel. »Huru mycket svårare straff tron I icke då, att den skall anses värd, som förtrampar Guds Son och aktar förbundets blod för orent» Hebr. 10:28-29). [58]

Nu bjuds oss Kristi blod, förbundsblodet i den heliga nattvarden, i, med och under vinet. Att vi med vår mun får dricka Kristi sanna blod är för oss outrannsakligt. Men vi litar på Kristi ord: »Dricken härav alla; ty detta är mitt blod, förbundsblodet som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse.» Långkatekesen säger: »För Gud är ingenting omöjligt. Fast vi på intet vis kan utrannsaka eller begripa denna hemlighet, så måste vi dock som rätta kristna enfaldeligen tro det, då vår Herre Kristus, som sagt detta, är en sannfärdig och allsmäktig Herre, som kan göra det.» [59]

Nattvarden är inte någonting som vi presterar, någonting som vi gör åt Kristus, utan alldeles tvärtom någonting som Kristus gör och skänker åt oss. Nattvarden är det rena evangeliet. Genom Kristi ställföreträdande död på korset har vi en nådig Gud, syndernas förlåtelse. Detta räckes oss nu i Nattvarden som en fri gåva. Den enskilde mottagaren försäkras personligen att han genom Kristi utgjutna blod har en nådig Gud, och syndaren i Kristus har förlåtelse för alla synder. Att rätt ta emot Nattvarden är därför att ha en fast förvissning om att dessa Guds Ord och löften är sanna. I Luthers lilla katekes läser vi: »Värdig och väl beredd är den som sätter tro till dessa ord: för eder utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse.» [60]

Så är Nattvarden given av Gud själv till Kristi församling, som finns där Ordet rent och klart förkunnas och där sakramenten förvaltas i enlighet med Kristi instiftelse. Stora välsignelser är knutna till det rätta bruket av Nattvarden. Avgörande för detta är, att Guds Ord får föra människan till en rätt självkännedom och till en rätt längtan efter syndernas förlåtelse genom Jesus Kristus, vår Herre. [61]

Så hänger vår salighet på om vi genom Ordet fått en sådan tro, att vi fast förtröstar på Kristi ställföreträdande verk och inte föraktar Kristi för oss utgjutna blod, att vi tar emot den rening ifrån synderna som Kristus vunnit åt oss, att vi som fattiga syndare flyr till nådastolen och tar emot Kristi sanna lekamen och blod. Ty de som får träda fram inför Guds tron, vilka äro de och varifrån hava de kommit? »Det är de som komma ur den stora bedrövelsen och som hava tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod… Lammet som står mitt för tronen, skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och ’Gud skall avtorka alla tårar från deras ögon’» (Upp. 7:14ff). [62]

En kristen som sällan eller oregelbundet söker sig till Herrens bord, bör fråga sig själv om orsaken. Det är i varje fall inte normalt att ha det så. Det är ett tecken på ett sunt kristenliv att man hjärtligt längtar efter nattvardens gemenskap med Jesus och hans vänner. Nattvarden hör hemma i församlingen, där Guds ord läres rent och klart (Apg. 2:42). Man går inte till nattvarden där Guds ord förfalskas och där inte Jesu vänner finnas, ty de flyr för sitt liv den falska läran. De kan inte ha någon sann brödragemenskap, där falsk lära tolereras. Ty falsk lära bryter ned, vållar splittring och andlig död. [63]

Nattvarden är de frälstas förtroliga bordsgemenskap med varandra och med Jesus. Nattvarden, det är den trötte och slitne himlavandrarens viloplats vid Jesu hjärta, det är den trygga tillflyktsorten under pilgrimsvandringen till himmelen. Vid nattvardsbordet känner Jesu vänner något av en försmak av Herrens återkomst. Liksom Israels folk redan medan de var i öknen fick smaka vindruvor och granatäpplen, som var hämtade i det utlovade landet (4 Mos. 13), så ger Nattvarden en försmak av hur gott det ska bli att få sitta till bords med alla de frälsta i vår Faders hus en gång. Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till himmelens salighet, men utan Jesu Kristi dyra blod ges ingen förlåtelse. Håll därför i åminnelse, att förbundsblodet har runnit för dina och mina synder! Herren give, att det ej på mig må bliva förspillt utan i tro mottaget till liv och salighet! Amen. [64]

Vi tacke dig, o Jesu god,
Som rinna lät ditt dyra blod.
Från satans makt och arga list
Har du oss löst, o Jesu Krist. [68]

Vandringen med den uppståndne

»Då sade han till dem: ’O, hur oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat! Måste icke Messias lida detta för att så ingå i sin härlighet?’ Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem, vad som i alla skrifterna var sagt om honom» ( Luk. 24:25-27). [70]

Tron är en Guds gåva, har vi tidigare strukit under. Ingen människa kan genom egna ansträngningar ta sig tron. Hur skall vi då kunna få denna gåva och bli bevarade i tron? Den text vi har läst ger oss svar. Mose och alla profeterna talar om Messias och hans verk. Mose och profeterna är lika med den heliga Skrift. Innan ännu Nya testamentet fanns avsågs med detta uttryck Gamla testamentet. Den heliga Skrift vittnar om Messias och detta vittnesbörd är ande och liv. Det kan föda en människa på nytt och ge henne en levande tro på sin Frälsare. »Om honom bära alla profeterna vittnesbörd och betyga att var och en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn» (Apg. 10:43). Allt vad profeterna har talat, det är Guds tal. Profeterna var Guds mun, och det som är utgånget från Gud är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd (Hebr. 4:12). Hela Skriften är inspirerad, dvs. utgången ur Guds mun (2 Tim. 3:16). Därför kan Ordet ge oss liv. »Är icke mitt ord som en eld, säger Herren, och likt en hammare, den berg sönderslår» (Jer. 23:29). Gud sade och det vart. Genom sin muns Anda har Gud skapat hela universum och allt vad däri är (Ps. 33:6). Du har sålunda ett mäktigt Ord att lita till. [71]

Se nu, vad den uppståndne Jesus har att säga till de båda förvirrade Emmauslärjungarna! Han hänvisar dem till Skriftens vittnesbörd, för att de skall tro och förstå vad som har hänt. Skriften innehåller allt de behöver veta. Så fick Emmauslärjungarna vara med om ett bibelstudium, som de säkerligen aldrig glömde. Jesus begynte att genomgå Mose och alla profeterna. Han började med Skriftens början och så visade han dem vad som i alla Skrifterna var sagt om honom. Det de tidigare inte sett och förstått, det klargjorde Jesus nu för dem. »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat! Måste icke Messias lida detta» etc. Hela Kristi verk finns framställt i den heliga Skrift. [72]

Så leder ett rätt bibelstudium till tro. Ty Ordet avslöjar människans oförmåga och stora skuld inför Gud och vittnar samtidigt om Messias’ verk, hur de som ingenting kan i sig själva, inte heller tro, och som står med stor skuld inför Gud, äger en Frälsare, som genom sitt lidande, sin död och uppståndelse fullbordat Skriftens löften och förvärvat fattiga syndare syndernas förlåtelse, liv och salighet. [73]

Låt oss därför inte förakta predikan och Guds Ord! Ty tar vi inte emot Mose och profeternas vittnesbörd, kan vi inte tro på Herren Jesus. »Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han skrivit. Men tron I icke hans Skrifter, huru skolen I då kunna tro mina ord?» (Joh. 5:46-47). Jfr Luk. 16 om den rike mannen och Lasarus! »De hava Moses och profeterna. Dem må de lyssna till… Lyssna de icke till Moses och profeterna, så skola de icke heller låta övertyga sig, om någon uppstår från de döda» (v. 29-31). [74]

Gud give att vi med aposteln Paulus kan bekänna: »Jag tror allt vad som är skrivet i lagen och i profeterna» (Apg. 24:14). Ty det är som Paulus skriver i Rom. 15:4: » Allt vad som fordom har blivit skrivet», ja, ordagrant, » allt. vad det än är, som fordom har blivit skrivet» (underförstått: i de heliga Skrifterna), »det är skrivet oss till undervisning, för att vi genom ståndaktighet och genom den tröst, som skrifterna giva, skola bevara vårt hopp.» [75]

Herren är sannerligen uppstånden och han har besegrat synden, döden och djävulen. Det vet jag genom den heliga Skrift. Därpå förlitar jag mig, ty Gud kan inte ljuga. Hans ord äro vissa och sanna. Herren lever, I skolen ock leva. Nu får jag fattiga syndare leva, jag som förtjänat den eviga fördömelsen. Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet, Han avvände vårt elände för båd’ tid och evighet. Därför vill jag vandra med den Uppståndne, lyssna till hans ord, dagligen rannsaka de heliga Skrifterna, ty de vittnar om min frälsning. Jag kan ej bevara mig själv i tron. Herren skall göra det genom sin Ande och sitt Ord. Han vill inte någon syndares död, utan fastmer att han omvänder sig och får leva (Hes. 33:11). Därför kallar han oss att bruka hans heliga Ord och lyssna till hans tal. Han säger: » Hören, så får eder själ leva» (Jes. 55:3) Han inbjuder sina lärjungar till sitt bord, att ta emot Kristi sanna lekamen och blod under bröd och vin, som en säker underpant på att Jesu Kristi dyra blod verkligen har runnit för alla deras synder, att syndaskulden är betald genom Kristi offerdöd. [76]

Så är Kristus, den uppståndne och himlafarne, själv med sin församling alla dagar intill tidens ände (Matt. 28:20). Han är där Guds Ord rent och klart förkunnas och sakramenten efter Kristi instiftelse rätt förvaltas. Vill du vandra med den Uppståndne, så vet du var han finns. Fly falsk lära och allt annat ont och håll dig tätt till din Frälsare i hans ord och i hans nattvard. Lita inte på egna funderingar och känslor. Jesus hänvisade inte Emmauslärjungarna till nya upplevelser och sensationer. Han tog dem till Skriften. Faderns fasta vittnesbörd. Där i Ordet möter du din Frälsare och får lära känna vad han gjort för dig. »I mina älskade, uppbyggen eder på eder allraheligaste tro, bedjen i den helige Ande och bevaren eder så i Guds kärlek, under det att I vänten på vår Herres, Jesu Kristi, barmhärtighet till evigt liv» (Jud. 20f). [77]

»Förbliven i mig, så förbliver jag i eder» (Joh. 15:4). Herre, kom snart tillbaka för att hämta din brud, som du vunnit åt dig genom din död och ärorika uppståndelse! »Ja, jag kommer snart.» [78]

Amen. Kom, Herre Jesus! (Upp. 22:20). [79]

Vad ljus över griften!
Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är Skriften,
O salighets höjd!
Från himmelen hälsad
Han framgår med glans,
Och världen är frälsad,
Och segern är hans.
Bortvältrad är stenen och inseglet bräckt,
Och vakten har flytt för hans Andes fläkt,
Och avgrunden bävar. Halleluja! [90]