1972/4-5 – Frågor och svar

Svar: Bibeln säger inte uttryckligen varifrån Kains hustru kom, ty den begränsar sin framställning till vissa huvudpunkter och vissa huvudpersoner. Om de angivna generationerna i 1 Mos. 5 från syndafallet fram till syndafloden är kompletta, skiljer 1656 år dessa händelser åt. Men bara två kapitel (1 Mos. 4-6:8) berör denna långa tid. Många personer, både män och kvinnor, är sålunda utelämnade i denna berättelse. 1 Mos. 4:17 berättar inte att Kain tog sig en hustru först i sitt nya land utan att han tillsammans med sin hustru fick avkomma. Det underförstås som självklart att hans hustru följt med sin man i förbannelsen och var en dotter till Adam och Eva, som också hade en rad döttrar. Syskonäktenskap var bland det första människoparets barn oundvikligt, om över huvud människosläktet skulle kunna stamma från ett enda par. Jubiléerboken från c:a 150-talet f. Kr., som söker ge en fylligare framställning av händelserna i 1 Mosebok, hävdar att Kain gifte sig med sin syster Awan. [1]

Av 1 Mosebok framgår att människorna före floden levde mycket längre än nu och uppenbarligen under mycket gynnsammare livsbetingelser. Enligt 1 Mos. 5 kunde de få barn under en mycket lång tid, i 400-500 år. Josefus hävdar att Adam hade 56 barn, 33 söner och 23 döttrar. När Kain enligt 1 Mos. 4:14 säger: »Så skall ske, att vemhelst som möter mig, han dräper mig», tycks detta yttrande förutsätta att det redan vid denna tid fanns en hel del människor. Om man antar att Adam och Eva fick barn vart eller vartannat år, hade de cirka 20 barn efter 30 år, cirka 200 barnbarn efter ytterligare c:a 45 år, 2000 barnbarnsbarn efter ytterligare c:a 45 år (efter sammanlagt 120 år). Då har vi ändå inte räknat med bl.a. de barn Adam och Eva fick efter 30 år. Enligt 1 Mos. levde man också mycket länge, så när Adam och Eva levt på jorden i 120 år, fanns inte bara de 2.000 barnbarnsbarnen utan också föräldragenerationerna. [2]

I 1 Mos. 5:3 nämns att Adam hade levt 130 år, när Seth föddes »som ersättning för Abel, eftersom Kain dräpte honom» (1 Mos. 4:25). Man kan därför anta att mordet på Abel skedde strax före Adams 130:e år. Följaktligen bör det ha funnits en hel del människor vid denna tid. Att tro att Adam och Eva bara fått 3 pojkar (Kain, Abel och Seth) efter 130 års äktenskap är att missförstå texten. Fruktsamheten och livsdugligheten var tvärtom mycket stor i släktets begynnelse. Om varje generation bara fick 10 pojkar och 10 flickor, skulle den tionde generationen bestå av 2.000.000.000. Då har vi inte räknat med dem som ännu levde av tidigare generationer, inte heller har vi räknat bort ofruktsamma m.m. [3]

S. E.

 

Fråga: I 5 Mos. 28:63 står: »Och det skall ske, att likasom Herren förut fröjdade sig över eder, när han fick göra eder gott och föröka eder, så skall Herren nu fröjda sig över eder, när han utrotar och förgör eder…» En jordisk far, som gläder sig, när han bestraffar sina barn, anser jag vara abnorm eller mentalsjuk. Hur ska man tolka denna »stötesten»? Att Mose – i sin förargelse över folkets olydnad – kan vräka ur sig såna ord förstår jag, men hur kan det vara Guds Ord? [0]

Svar: Först och främst måste man göra klart för sig själv, att det här inte är fråga om ett mänskligt, alltför mänskligt vredesutbrott av Mose, såsom man exempelvis vill förklara vissa av den heliga Birgittas uppenbarelser, där hon låter Gud uttala fruktansvärda vredesdomar över hennes personliga fiender. Mose talar Guds ord, icke egna tankar och ingivelser. Så fruktansvärd är Guds vrede över synden. [1]

Från vem kommer då synden? Från satan, som är alltigenom ond och som därför icke är värd någon barmhärtighet, eftersom varje form av medömkan med honom skulle innebära medhåll med ondska och orättfärdighet. I Uppb. skildras Babylons fall, d.v.s. djävulsrikets undergång. Mot veropen över Babylon svarar uppmaningen att glädjas över den vedergällning som äntligen drabbat detta gudlöshetens fäste (v. 20). Där finnes inte en skymt av medömkan. I stället klingar från himmelen en lovsång av starka röster från en stor skara: »Halleluja! Frälsningen och äran och makten tillhöra vår Gud. Ty rätta och rättfärdiga äro hans domar; han har dömt den stora skökan, som fördärvade jorden genom sin otukt, och han har utkrävt sina tjänares blod av hennes hand» (19:1f). [2]

För en medlem av Israel liksom av den kristna kyrkan finns alltså denna fruktansvärda möjlighet att bli så alltigenom fördärvad, så helt behärskad och genomträngd av ondskan, att intet gott mer finnes kvar. [3]

Gud vill givetvis inte att det skall gå en människa så. Därför varnar han allvarligt Israel och numera de kristna för denna möjlighet. [4]

G. A. D.

 

Fråga: Jag skulle vilja veta vilka bibelord som klart förbjuder att viga kvinnor till präst. Så vitt jag kan se finns ordet präst i samband med GT:s gudstjänstordning. I NT förekommer ordet präst i samma mening. NT talar om apostlar, evangelister och lärare samt församlingsföreståndare. [0]

Svar: När frågaren i Bibeln finner ordet präst endast i samband med den gammaltestamentliga gudstjänsten, tyder detta på, att det är 1917 års kyrkobibel, som åsyftas. Den som läser den gamla kyrkobibeln, vilken i sin tur är starkt präglad av dr Luthers tyska bibel, upptäcker, att präst också användes i anslutning till den kristna gudstjänsten. Låt mig ge några exempel: [1]

I Apg. 20:17 heter det om Paulus, att han sände bud till Efesus och kallade till sig »presterna i församlingen».[2]

I sitt brev till Titus, 1:5, uppmanar Paulus denne att »besätta städerna här och där med prester». [3]

I sitt första brevs femte kapitel skriver aposteln Petrus i vers ett: »Presterna, som äro ibland eder, förmanar jag, som ock är en Prest, och vittne till Christi pina…» [4]

På alla dessa ställen heter det i den grekiska grundtexten presbyteros, vilket i 1917 års bibel översatts medäldste. Vårt svenska ord präst är ingenting annat än en svensk form av det grekiska ordet. Man behöver ju blott ta bort några bokstäver i présbyter för att få ordet prest. Som så ofta eljest skapar också här 1917 års bibel onödiga problem. [5]

När däremot präst användes i andra sammanhang, är det inte för att återge presbyteros utan motsvaras på grekiska av hiereús och på hebreiska av kohén. Aron var en kohén eller hiereús liksom hans söner. Dessa brukar därför kallas aronitiska präster, ty de härstammar alla från Aron. Än i dag möter vi judiska familjer med namnet Kohen eller Cohan eller Cohn. Detta kan tyda på, att de härstammar från Aron. Om en av Arons släkt är närvarande i synagogan uppdrages åt honom att läsa den aronitiska välsignelsen. [6]

När Bibeln lär, att Jesus är överstepräst eller präst användes kohén eller hiereús. Ty en sådan är alltid enofferpräst, och Jesus har framburit ett evigt offer åt Gud. [7]

Någon sådan offerpräst behövs inte mer i församlingen. När man inom den katolska kyrkan t.ex. kallar sina präster för präster i samma eller liknande mening som Aron eller Jesus, så är det fråga om den falska mässoffersläran. Däremot har alla kristna att utgiva sin »lekamen till ett offer, som är levande, heligt och Gudi behageligt…» (Rom. 12:1). De skall »offra andeliga offer» (1 Petr. 2:5). Detta gör de som präster i det allmänna prästadömet, till vilket varje kristen, man och kvinna, är vigd genom det heliga dopet. Se även 1 Petr. 2:9. [8]

När det gäller att predika och lära Guds Ord i församlingen, finner vi av Bibeln, att därtill har alltid kallats särskilda män. Kallelsen kan antingen vara direkt från Gud. Detta gäller profeterna och apostlarna. Den kan också vara indirekt, genom församlingens förmedling. Detta gäller dem, som nu har att predika evangelium och förvalta sakramenten i församlingen. Det är när det gäller detta predikoämbete, som Bibeln förbjuder, att det förvaltas av kvinnor. Se 1 Kor. 14:34 och 1 Tim. 2:12. Det bibliska sammanhanget klarlägger även anledningen till detta förbud: »De må vara undergivna, såsom ock lagen säger.» Detsamma framgår av 1 Tim. 2:11. [9]

Därför kan kvinnor undervisa barn i skolan. Man kunde också tänka sig ett möte med blott kvinnor samlade. Där kan en kvinna få tala Guds ord till de andra. Men detta är förbjudet i församlingen, som består av både män och kvinnor. »Ty Adam vart först skapad, sedan Eva. Och Adam vart icke bedragen, utan kvinnan vart bedragen och föll i överträdelse» (1 Tim. 2:13, 14). [10]

Förbudet för kvinnan att bli präst i nytestamentlig bemärkelse är sålunda grundat i det gudomliga budet om kvinnans underdånighet. [11]

P. J.