Den ekumeniska rörelsens mål är en enad världskyrka. Dess strävanden efter kyrkornas enhet inspireras av en felaktig tolkning av Jesu ord i Joh.17, »att de alla må vara ett». Dess teologiska fundament är den modernistiska teologin. Den har förkastat Bibeln som till alla delar Guds inspirerade ord med oinskränkt auktoritet. Den har därför stort intresse av lärodiskussioner men frågar inte efter vad som är falsk eller sann lära. [0]
Hör nu Lutherska Världsförbundet hemma inom denna rörelse? Av namnet att döma borde det inte göra det. Martin Luther är som bekant inte känd för något »ekumeniskt» samarbete, vare sig med påven eller de s.k. reformerta. Den förre fann han sig utifrån Nya Testamentet nödsakad att beteckna som Antikrist och vid lärosamtalet i Marburg med Zwingli om nattvarden, sade han till en av dennes anhängare: »Ni har en annan ande än vi.» Vidare har alla lutherska kyrkor antagit den oförändrade augsburgska bekännelsen, vilken avvisar eller fördömer dem som lär annorlunda. Kyrkor trogna denna bekännelse kan sålunda inte acceptera läror som strider däremot. [1]
När det gäller Lutherska Världsförbundet bör vi emellertid inte dra för vittgående slutsatser utifrån namnet. När LVF konstituerades i Lund 1947, formulerades dess syfte i den enhälligt antagna konstitutionen. Där finns ingenting om arbete för Augsburgska bekännelsens eller Konkordiebokens antagande som bekännelseskrifter av världens kristna kyrkor, vilket vore det minsta man kunnat vänta sig av ett internationellt förbund, som bär Luthers namn. Däremot säges det höra till förbundets syfte »att främja ett lutherskt deltagande i ekumeniska rörelser». [2]
Att detta inte är någon död programpunkt får man klara belägg för genom att studera den årsbok eller förvaltningsrapport som den svenska Lutherhjälpen utger. Sålunda hette det 1969 helt rakt på sak: [3]
»Under den drygt två decennier långa, fortsatta verksamheten, har Lutherska Världsförbundet uppmuntrat den ekumeniska andan bland sina medlemskyrkor. Alla lutherska kyrkor har emellertid inte bundit sig för den ekumeniska rörelsen. Under dessa tjugo år har det tydligt framgått, att det är möjligt både att vara en god lutheran och att vara lojal mot den ekumeniska rörelsen. Fördomar mot den ekumeniska rörelsen har därför avtagit, även där de tidigare av läroskäl varit mycket starka.» [4]
När kristna inte längre frågar efter den rätta läran får de mindre fördomar mot ekumeniken. Det har givetvis LVF alldeles rätt i. Intressant är här att se, hur LVF tydligen anser, att man kan vara »en god lutheran» samtidigt som man inte frågar efter den rätta läran. Vidare måste man också dra den slutsatsen, att LVF hälsar läroupplösningen med glädje, då ju därigenom förbundets strävan »att uppmuntra den ekumeniska andan» borde underlättas. [5]
Från generalförsamlingen i Evian 1970 heter det: [6]
»Andra sektionen ägnades åt de ekumeniska frågorna. Aldrig tidigare har väl ekumeniken intagit en sådan plats i en LVFs generalförsamling. Det tyder på att den ekumeniska uppgiften alltmer blir en väsentlig del i LVFs arbete» (kurs. här). [7]
I Evian anslöt man sig också till den vilseledande utläggningen av Joh. 17:21: »För att kyrkorna skall kunna fullfölja sitt uppdrag i världen måste de samarbeta och alltmera enas. De kristna kan inte slå sig till ro med att leva i skilda kyrkor.» (År 1970, sid. 14). [8]
LVF och de reformerta
Hur har då LVFs ekumeniska intresse tagit sig praktiska uttryck? Dess teologiska avdelning har engagerat sig i lärosamtal med reformerta, anglikaner, katoliker och grekisk-ortodoxa. 1964 rapporterades (sid. 21): »Lutherskt reformerta samtal över gränserna – för att veta var man har varandra» – har under året hållits, den 6-10 april 1964 i Bad Schauenberg i Schweiz under deltagande av ett tjugotal teologer från skilda länder i Europa, däribland Sverige, som representerades av kyrkoherden dr Kjell Barnekow (utsedd av biskopsmötet), och under samma tid i New York under deltagande av lika många amerikanska teologer». [10]
1967 meddelades (sid. 23), att dessa samtal fått resultat: [11]
»Den europeiska gruppen har gjort en analys av läget under titeln »Lutherska och reformerta kyrkor i Europapå väg mot varandra» (kurs. här) och ställt samman ett antal teser om uppfattningen av Guds ord, lagen och bekännelsen. Det är nu meningen, att dessa resultat skall studeras av kyrkorna och deras reaktion inväntas.» [12]
»I april 1967 kunde en femårsserie av teologiska samtal mellan lutheraner och reformerta föras till sin fullbordan», heter det i förvaltningsberättelsen 1968 (sid. 13): [13]
»Samtalen som pågått sedan 1963 och varit organiserade av Kyrkornas Världsråds Faith- and Orderavdelning i samarbete med LVF:s teologiska avdelning och de reformerta kyrkornas världsallians, utmynnade i en uppmaning till de två konfessionernas kyrkor att »vandra vidare på vägen mot ett närmande till varandra». Tre direkta förslag, vad detta »närmande» beträffar, kunde man också leverera: [14]
- Vidare teologiska samtal på »olika nivåer» för att klargöra »de traditionella teologiska lärodifferenserna» och för att fastställa huruvida dessa fortfarande »har en kyrkoåtskiljande karaktär».[15]
- Då liturgiska skiljaktigheter utgör en huvudsaklig barriär emot en enhet (kurs. här. Obs. vilken stor betydelse »det liturgiska» tillmätes! Läran är tydligen inte så viktig. Detta är mycket typiskt för ekumeniken) bör av kyrkorna särskilt utsedda kommissioner sammanträda för att om möjligt utarbeta nya gudstjänstformer. [16]
- Beträffande alla områden av kyrklig aktivitet bör de lutherska och reformerta kyrkorna i Europa uppmanas acceptera den princip, som formulerades av Faith and Order’s tredje världskonferens i Lund (1952), nämligen att »göra allting gemensamt med undantag för sådant samvetet bjuder en att göra åtskilt». [17]
Lägg märke till att »samvetet» här upphöjes till norm för läran. Enligt reformationens formalprincip utgöres denna norm av Skriften allena. Samvetet är härvid en bristfällig domare. Det vet som bekant blott litet av lagen och ingenting av evangelium . [18]
»Den gemensamma rapporten, som uttryckligen framhåller att dess innehåll är av rådgivande karaktär, åtföljes av teser om »Guds ord», »Lagen» och »Kyrkans bekännelse». I fråga om dessa områden, av ålder föremål för kontroversiella åsikter, hade man nu vunnit enighet i uppfattning.» Ett speciellt problem utgjorde givetvis frågan om nattvarden och på denna punkt konstaterar rapporten, att i länder, där lutheraner och reformerta lever sida vid sida med varandra, interkommunion de facto praktiseras, medan en sådan de jurealdrig erkänts.» [20]
Lutherhjälpens årsbok 1969 redogör för fortsatta överläggningar med de reformerta i Tutzing i Bayern 1968 och i Leuenberg i Schweiz 1969. På sistnämnda plats diskuterades »kyrkoseparation och kyrkogemenskap» och på den »lutherska» sidan deltog bl.a. docent Holsten Fagerberg, Uppsala. Man kunde efter överläggningarna konstatera, att »de kontroversiella punkterna mellan de båda kyrkorna nu förlorat sin tidigare skärpa» och att »vägen till en närmare gemenskap nu står öppen» (sid. 95). [21]
Under generalförsamlingen i Evian 1970 framhölls bl.a. hur mycket den lutherska kyrkan har att lära av de s.k. efterreformatoriska kyrkorna. » Man visade t.ex. på den karismatiska väckelse som nu går genom alla kyrkor oberoende av konfession» (kurs. här, cit. från årsboken 1970, sid. 15). »I april 1970 hölls session numro två inom den andra serien av teologiska samtal mellan företrädare för LVF samt World Alliance of Reformed Churches. Det skedde på nytt i Leuenberg i Schweiz och med 30 närvarande teologer, bl.a. docent Holsten Fagerberg från Uppsala. Här menade man sig nu vara så långt kommen i fråga om samsyn att en officiell europeisk generalförsamling snart borde kunna sammankallas för att proklamera full predikstols och nattvardsgemenskap mellan de lutherska, reformerta och unierade kyrkorna på kontinenten. Sådan gemenskap existerar redan ’de jure’ i Holland och Polen och ’de facto’ i en rad andra länder» (år 1970, sid. 97). [22]
I höstas enades man om det s.k. Leuenbergkonkordiet, en typisk kompromiss. Dokumentet kan inte tas upp här, då det kräver mera omfattande framställning. De reformerta har givetvis ingenting att förlora på en kompromiss, då deras läror i flera fall innebär kompromiss med Guds ord. En kyrka däremot, som har en bibelenlig lära i sin bekännelse, och som kompromissar på en enda punkt, skriver därmed sin egen dödsdom.[23]
LVF och anglikanerna
Anglikanismen får väl betecknas som en hybrid mellan calvinism och katolicism. Givetvis har LVF samtal igång även med anglikanerna: [25]
»En förberedelsekommitté var samlad i Loccum 24-26 oktober 1966 under ordförandeskap av biskop Lilje. Från svensk sida deltog kontraktsprosten dr Ragnar Ekström, Mjöhult. Man kartlade var problemen fanns i relation mellan de båda kyrkorna och gav förslag på ämnen som borde tas upp vid en ev. närmare kontakt» (År 1967, sid. 23). [26]
I förvaltningsberättelsen 1968 får vi veta: [27]
»Också anglikanskt-lutherska samtal har förberetts under de senaste åren. Efter diverse komplikationer kunde en förberedande LVF-konsultation hållas i Berlin i november 1967 för att utarbeta riktlinjer för den kommande dialogen. Den PM, som utarbetades i Berlin, förelades senare såväl Lambethkonferensen (anglikanernas biskopsmöte) som exekutivkommitten inom LVF och fick sitt godkännande. En serie av fyra anglikansktlutherska samtal kommer nu att äga rum under den närmaste tvåårsperioden med sju representanter från varje sida» (sid 13). [28]
LVF och katolska kyrkan
Lutherska Världsförbundets generalförsamling i Minneapolis 1957 biföll ett förslag att man skulle förbereda en dialog med påvens kyrka. [30]
Vid LVFs exekutivkommittés sammanträde i Belgrad 1966 »var den kanske intressantaste punkten på dagordningen den officiella rapport, som förelåg från två sammanträden med representanter för romersk-katolska kyrkan – auktoriserade av Vatikanen – och Lutherska Världsförbundet, de senare med uppdrag från Generalförsamlingen i Arusha, Tanzania, sommaren 1965. LVFs generalsekreterare, dr Andre Appel, instämde i ett uttalande av biskop Jan Willebrands vid Vatikanens Sekretariat för kristen enhet att inledningen av samtal mellan Rom och lutherdomen har öppnat vägen för en långtgående dialog mellan de båda denominationerna. Genom dessa bilaterala överläggningar hoppas de båda parterna också ge ett värdefullt bidrag till den allmänna ekumeniska dialogen… Delegationerna uttrycker förhoppningen att kontakten mellan romerska kyrkan och LVF skall stärka den ekumeniska saken i stort» (kurs. här). [31]
Hösten 1967 sammanträdde den första av de rekommenderade katolskt-lutherska studiekommissionerna för att diskutera frågan om »Evangeliet och Kyrkan». Det skedde i Schweiz. Där konstaterades, »att en påtaglig parallell eller »närhet förefanns mellan vad Rom kallar »sanningens hierarki» och lutheranerna »evangeliets centrum». Alla var överens om både att »Jesu Kristi död och uppståndelse som eskatologisk gudsgärning är evangeliets centralpunkt» och att »Guds ord är höjt över varje människomening och kyrkan satt till dess tjänst» (år 1968, sid. 11-12). Detta uttalande är givetvis rent nonsens, när man vet, att katolikerna fortfarande förkastar rättfärdiggörelsen genom tron allena och sätter traditionen vid sidan av Skriften (och därmed i själva verket över Skriften) som läronorm. [32]
Dessa samtal fortsatte sedan i Båstad 1968, där från svensk sida deltog professor Per Erik Persson i Lund. För tredje gången sammanträdde den lutherskt-katolska studiekommissionen i Nemi, Italien, 1969, då man samtalade om »kyrkans struktur» (år 1969, sid. 94). [33]
I Schweiz hölls 1970 katolskt-lutherska samtal kring temat »Evangelium och Rätt»: [34]
»Den av Vatikanens enhetssekretariat och LVFs exekutivkommitté utsedda blandkommissionen av 19 romerska och lutherska teologer, bl.a. professor Krister Stendahl, diskuterade då, som framgår av temat, huvudsakligen det kyrkliga ämbetets rättsliga karaktär» (år 1970, sid. 97). Här kan också nämnas det sätt på vilket reformationsjubiléet firades i Lund 1967 i samband med LVF:s svenska sektions årsmöte. Därvid medverkade bl.a. ärkebiskop Ruben Josefson, biskop Martin Lindström samt biskop J. M. Willebrands från katolska kyrkan. Ingen av dessa torde vara känd för luthersk renlärighet. Till begivenheterna hörde även, att LVF:s dåvarande president, dr F. A. Schiotz, Minneapolis, från själva predikstolen i Lunds domkyrka uppläste en hälsning från påven i Rom! Se Lutherhjälpens förvaltningsberättelse »Vadhelst I haven…», år 1968, sid. 7-8. [35]
På inbjudan av det katolska enhetssekretariatet besökte en delegation från LVF:s stab i Geneve Vatikanen i maj 1969, varvid påven och generalsekreterare Appel utväxlade tal (se år 1969, sid. 94). I Evian 1970 medverkade kardinal J.W. Willebrands med ett föredrag om Luthers person (!), och man var överens om att dialogen med påvens kyrka bör fortsätta. [36]
LVF och den grekisk-ortodoxa kyrkan
Det första officiella sammanträffandet mellan LVF och patriarken av Konstantinopel ägde rum 1967. Man kom då överens om att snarast inleda teologiska samtal samt undersöka möjligheten av praktiskt samarbete. Något senare kom en metropolit på svarsvisit till Geneve. Den pan-ortodoxa konferensen 1968 var positivt inställd till ett närmande till LVF. »Från LVF:s sida tänker man sig en trefaldig kontakt: teologiska samtal, ömsesidiga besök av kyrkliga delegationer och slutligen ett ungdomsutbyte» (År 1968, sid. 12-13). [38]
Betydande belopp
Det är inga småsummor, som insamlas årligen genom den svenska Lutherhjälpen. I årsredogörelsen 1971 nämndes en summa på 30 miljoner för senaste verksamhetsåret. [40]
Det är odisputabelt, att mycken humanitär verksamhet utföres genom dessa medel. Därför har också bekännelsetrogna lutheraner brukat ge LVF sitt ekonomiska stöd. Bör de med gott samvete fortsätta med det? [41]
Jag vill ställa ett par motfrågor: [42]
Hur många kyrkobesökare vet, när kollekten till Lutherhjälpen uteslutande tillfaller humanitär verksamhet eller när någon del därav går till LVF:s teologiska och ekumeniska arbete? [43]
Genom sin hjälpverksamhet erhåller LVF ett gott anseende inom den tredje världens kyrkor. Är det rätt att bidra till att det anseendet stärkes, när man vet att LVF hör hemma inom den ekumeniska rörelsen? [44]
Som framgår av ovanstående framställning, som till största delen består av direkta citat från Lutherhjälpens egen årspublikation, är det obestridigt, att Lutherska Världsförbundet hör hemma inom den ekumeniska rörelsen. [45]