Bibelkommissionens betänkande ”Bibelsyn och Bibelbruk” i kritisk belysning

Ingemar Furberg, Bibelkommissionens betänkande »Bibelsyn och Bibelbruk» i kritisk belysning, Kyrkliga Förbundets Bokförlag 1972, 30 sid., pris c:a 5 kr.

Utmärkande för upplysningstidens teologi var att man gjorde förnuftet till måttstock för vad som borde accepteras som kristen tro. Man ansåg sig fritt kunna förfoga över det bibliska materialet och där välja och vraka efter egna tycken. Förutsättningen för en sådan upphöjelse av människan var en ljus människosyn. Arvsyndsläran hade förkastats. [1]

Ingemar Furberg visar i sin lärorika skrift i hur hög grad bibelkommissionen är arvtagare till upplysningstidens teologi. Man gör människan till måttstock och låter henne skapa en gud som blir i linje med modern världsåskadning. Man har följaktligen ingen plats för Guds vrede utan bara för en mild Fader. Bibelns undervisning om Gud blir inte uppenbarad sanning utan människors försök att tolka Gud i historien. Syndafallet blir ingen historisk händelse och allt tal om synd och försoning blir tämligen onödigt, när Guds vrede inte längre är en fruktansvärd realitet. Över huvud taget kommer Bibelns grundläggande undervisning att hänga i luften, när det historiska underlaget blir ifrågasatt. Inte heller när det gäller Jesu uppståndelse låter bibelkommissionen påskens vittnen träda fram och vittna om vad de med egna ögon har sett. »Trons grund blir nu inte längre, att Kristus verkligen är uppstånden. I stället för att söka vissheten i den yttre berättelsen härom söker man grunda sin tro på en inre erfarenhet» (s. 16). Man talar om verkligheten i den kristna uppståndelsetron men inte om att det kristna budskapet förutsätter de bibliska berättelsernas fakticitet. Ty Bibelns budskap kan inte lösgöras från historien utan är ett budskap om något som faktiskt hänt. För bibelkommissionen flyttas grundvalen för tron från det objektiva och historiskt sanna till människan själv. Avgörande blir om »min upplevelse är sann för mig». Uppståndelsen som objektivt historiskt faktum blir osäker, ögonvittnenas framställning kan vara tvivelaktig men uppståndelsetron är viss. Man söker vissheten om Kristi uppståndelse – inte i Skriftens vittnesbörd – utan i den inre erfarenheten.[2]

»Rakt emot liberalteologi av gammalt eller nytt märke hävdar Luther att alla människor (oberoende av förekomsten av trosmedvetande) kan äga en historisk tro på Jesu uppståndelse, men att på denna tro på fakticiteten en djupare förståelse måste komma (’för mig’)» (s. 28). Ingemar Furberg citerar Luthers kyrkopostilla, där det bl.a. heter: »Ty om man vet och driver blotta historien allena, så är det en onyttig predikan, den både djävulen och de ogudaktiga även så väl veta, läsa och förstå, som de rätta kristna» (Evangelium på Påskdagen). Vad som gör att Kristi uppståndelse är sann och att en sådan historisk tro ( fides historica) redan finns t.o.m. hos de ogudaktiga – är historien, »som med allehanda omständigheter visar, hur därmed är tillgånget, på det man må ha säkra skäl och bevis till vår tros grund och styrka» (Ev. på Påskdagen). Sedan är det klart att till denna historiska tro måste genom den helige Ande komma en djupare förståelse, en frälsande tro, att Kristus härigenom förlåter synderna och rättfärdiggör oss. »Jag vill inte tänka på annat än detta: Uppståndelsen har skett för mig», kunde Luther säga. [3]

Vi har givit detta utförliga referat därför att vi tror att denna undervisning är viktig och att många har blivit förvillade på just denna punkt. Tron är Guds verk. Men den ges inte på grundval av myter eller nutidsmänniskans upplevelser. Sanningens Ande vill ge oss tron genom Sanningens ord, som inte innehåller slugt uttänkta fabler (2 Petr. 1:16) utan fakta, vad som verkligen skett, vad ögonvittnena verkligen skådat och med sina egna händer tagit på (1 Joh. 1:1). [4]

Ingemar Furberg avslutar sin skrift med den viktiga förmaningen att pröva läran och lärarna inför Guds heliga ord. Det allvarliga i dagens situation är, framhåller Furberg, att biskopsmötet har avvisat Biblicums motskrift »Det står skrivet» och upphöjt bibelkommissionens rationalistiska exeges till normalteologi i Svenska kyrkan. »Den lärostrid, som nu pågår, måste innebära en kallelse för varje kristen att pröva läran och lärarna. Ett skriftstudium måste följa. Ett sådant studium kom till stånd vid aposteln Pauli besök i Berea. Det heter om judarna där, att de ’togo emot Ordet med all villighet och var dag rannsakade skrifterna för att se om det förhölle sig, såsom nu sades’ (Apg. 17:11)» (s. 30). Börja därför med att omedelbart beställa Ingemar Furbergs viktiga skrift. Det vore skada om bokens fula yttre och jämmerliga tekniska utförande avskräcker någon från att läsa den. [5]

The Mark of the Christian

Francis A. Schaeffer, The Mark of the Christian. Inter-Varsity Press, London 1971. 36 sid., pris ca 2:50. [0]

Utifrån Joh. 13:34-35 och 17:21 framhåller förf. att kännetecknet på en rätt kristen inför världen är kärleken och den enhet den vittnar om. Världen står främmande för läran från Gud och kan inte döma om vilka som företräder rätt lära. Det är ju Skriften som är högsta domare, regel och rättesnöre. Men Jesus säger: »Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå, att I ären mina lärjungar» (Joh. 13:35). Världen kan se om Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan, därav förstå att vi är Jesu lärjungar och att Jesus är sänd av Fadern (Joh. 17:21). [1]

Förf. stryker under att Guds kärlek och helighet hör samman. Att älska också sina fiender innebär därför inte att kompromissa med Guds vilja. Guds helighet kräver att det som Gud kallar orätt hålles för orätt. Men när skiljelinjer måste dras och falska lärare avvisas, skall det inte ske med ont och bittert sinne utan under sorg och tårar. [2]

Joh. 17:21 tolkas ofta så att Jesus här talar om en organisatorisk enhet. Den tolkningen saknar grund i texten, framhåller förf. Människor kan uppvisa en ypperlig organisatorisk enhet och ändå sakna den enhet Jesus talar om. Det klassiska exemplet är den romersk-katolska kyrkan. Den kan uppvisa en magnifik yttre organisatorisk enhet, men denna yttre organisatoriska enhet inrymmer mycken oenighet och hat, ja, numera helt skilda trosuppfattningar. Det är inte den yttre organisatoriska enheten som får världen att tro att Jesus är sänd av Fadern. Men likväl talar Jesus om något synligt, något som världen kan se. Det är kärleken hos dem som är bevarade i Herrens namn (v. 11) som icke är av världen (v. 16), som är helgade i Guds Ord (v. 17), som är i Fadern och Sonen (v. 21). Deras kärlek kan världen se, de visar den mot dem som liksom de själva är födda »ovanifrån», men de visar den också mot alla människor. [3]

En kristen måste dagligen bedja: »Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro» Hos en rätt kristen finns en förlåtelsens ande, säger förf., en beredvillighet att förlåta innan den felande beklagat sitt felsteg och bett om förlåtelse. [4]

Hard Sayings

Derek Kidner, Hard Sayings. The Challenge of Old Testament Morals. Inter-Varsity Press, London 1972, 48 sid., pris ca 2:50. [0]

Gamla testamentets undervisning om vad som är rätt i Israel, vilka lagar som gäller och hur överträdaren skall straffas synes mången svår att förstå och så främmande för vår ’upplysta’ tid. Denna lilla skrift av föreståndaren för Tyndale House i Cambridge vill föra läsaren in i Skriften och låta honom utifrån Skriften själv förstå vad den verkligen säger i dessa frågor. Man har ingen rätt att orda om Bibelns grymheter el. dyl så länge man står på avstånd och inte gjort sig besvär med att tränga in i Skriften. [1]

När det gäller straffbestämmelserna klargör GT att det inte är fråga om att förbättra brottslingen utan brottet måste vedergällas. Tanken på att förbättra en person genom disciplin hör hemma inom familjens sfär, den mänskliga familjen eller Guds familj, och inte vid domstolen. Öga för öga och tand för tand är det klassiska uttrycket för vedergällning. Efter denna princip hade domaren att döma. Sammanhanget i 2 Mos. 21 visar att domaren hade att fixera ett straff som svarade mot brottet. Hade en slav blivit skadad var det straff som svarade mot detta brott: ge slaven fri. För en utslagen tand blev straffet något som svarade mot just detta, ofta en lösepenning. [2]

Hur skall vi då förstå de grymma krigen och att hela folk skulle utrotas? De flesta krigsoperationerna var riktade mot Kanaans folk, inte bara därför att Israel skulle få ärva Kanaans land utan därför att dess invånare var mogna för domen. 5 Mos. 9:5 »Icke din rättfärdighet och din rättsinnighet är det som gör, att du får komma in i deras land och taga det i besittning utan dessa hedningars ogudaktighet är det som gör, att Herren, din Gud fördriver dem för dig.» 5 Mos. 20:18 motiverar krigen med: »för att de icke må lära eder att bedriva alla styggelser, som de själva hava bedrivit till sina gudars ära». 5 Mos. 12:31 nämner att Kanaans folk gjort »allt som är en styggelse för Herren och som han hatar», »ja, de gå så långt, att de bränna upp sina söner och döttrar i eld åt sina gudar.» Domen över hedningarnas svåra synder är inte en förevändning för aggression, ty Israel fick vänta i 400 år innan de fick ta Kanaans land i besittning. De fick vänta tills »amoréerna fyllt sin missgärnings mått», 1 Mos. 15:16. Vidare skall vi komma ihåg att Israel hotades av samma hårda straff, om det föll i samma synder. Det gjorde Israel och straffet gick i verkställighet. Det kan inte kallas nationalism. [3]

Gud visar också barmhärtighet mot dem som söker honom, t.ex. Noa och hans familj, Lot och hans döttrar, Rahab och hennes hus. Vi skall också komma ihåg att NT accepterar GT:s berättelser om Guds straffdomar t.ex. den stora floden, Sodoms fall, domarna under ökenvandringen, fångenskapen etc. Det var Guds straff som gick i verkställighet redan här i tiden. Ty Israel var både kyrka och stat med Gud som dess styresman. Israel var utvalt av Gud och dess gränser var kyrkans gränser. Genom Jesus Kristus är skiljemuren nedriven. Kyrkans vapen är andliga vapen medan statens vapen är fysiska. Kyrkan är en andlig storhet som inte sammanfaller med ett visst folk och en viss stat. De andliga vapnen, som under Gamla testamentets tid också måste ta sig statliga, yttre uttryck (den gudsfientliga makten Babels späda barn måste krossas) skall under Nya testamentets tid förbli enbart andliga. Den gudsfientliga maktens späda barn skall alltjämt krossas, men detta skall nu ske med uteslutande andliga medel, genom Guds ord som är ett tveeggat svärd. Och Babel är inte identiskt med en viss yttre nation utan med varje form av gudsfientlighet, djävulen, världen och det egna köttet. [4]

 

Böcker om skapelsen och utvecklingsläran

Vi skall i ett senare nummer av tidskriften utförligare ta upp till behandling detta ämne. Här skall vi bara nämna några böcker i ämnet. [0]

Donald W. Patten (ed.), A Symposium on Creaton III, Baker Book House, Grand Rapids, Michigan 1971 150 sid., pris ca 15 kr. [1]

Denna bok är nr 3 i en serie värdefulla volymer, som vill presentera hur ledande vetenskapsmän ser på skapelsen utan att vara evolutionister. Här behandlas teorier om livets uppkomst, stratigrafiska skäl för syndafloden, hästens påstådda utveckling, fåglarnas påstådda utveckling, fossilmänniskan etc. En fjärde volym i denna serie utkommer i september. [2]

Paul A. Zimmerman (ed.), Creation, Evolution, and God’s Word, Concordia Publ. House, St. Louis 1972, 176 sid. [3]

Också i denna bok medarbetar en rad framstående vetenskapsmän. Boken innehåller bl.a. vetenskapliga granskningar av skälen för utvecklingsläran och en uppsats av prof. Richard Korthals med titeln »Det blev afton och det blev morgon». [4]

Richard Acworth, Creation, Evolution and the Christian Faith, Evangelical Press, London n.d., 32 sid., pris ca 1:50. [5]

Detta lilla häfte tar förf. upp försöken att förena kristen tro med evolutionism och granskar de skäl som i regel förs fram till stöd för utvecklingsläran. Framställningen är mycket klar och saklig. [6]

Frank Marsh, Evolution eller skapelse, Skandinaviska Bokförlaget, Sätrahöjden, Gävle 1969, 101 sid., pris ca 6:50. [7]

Fråga är om det på svenska föreligger någon bättre och mer klargörande bok i detta ämne. Framför allt visar denna bok vad saken gäller och hur missförstånd spelat en avgörande roll i kritiken mot Bibeln. Inte minst naturvetare bör läsa denna bok. Köp och sprid den! [8]

Frank Marsh, Evolution, Creation and Science, Review and Herald Publ. Association, Washington, D.C. 1947, 381 sid. [9]

Detta är ett större arbete av prof. Marsh för den som vill tränga djupare in i ämnet. [10]

Förhistoriska djur, Första fakta-serien, Läromedelsförlagen 1971. Detta är en skrämmande barnbok med rika illustrationer. Försåtligt ingår denna bok i »första fakta-serien», trots att boken innehåller övervägande fria spekulationer. Barnen får med bilders hjälp följa utvecklingen från den avlägsna forntiden då »växter kröp upp på land och djur följde efter» tills människan utvecklades fram och »kunde klara sig så bra att hon blev det mäktigaste djuret på jorden». Arma människor! [11]