Professor Hedenius har gjort sig känd som en av de flitigaste författarna av antikristna skrifter i vårt land. Med den stora boken »Tro och vetande» (1949, omarb. uppl. 1971) har han en gång för alla befäst sitt anseende som en av de förnämsta kritikerna av kristendomen och dess företrädare här i landet. Han kan glädja sig åt en stor skara beundrare, eftersägare och lärjungar – liksom, kanske lika mycket, åt mer eller mindre arga motståndare. Han är nämligen också specialist i konsten att förarga och har utgivit en »lärobok» i det ämnet. I det stycket lever han som han lär. Han kan och vill förarga. Så ock med sin senaste bok. [0]
Hans senaste antikristna produkt har titeln »Helvetesläran» (Bonniers). »I all välmening tillägnas denna skrift Ordets förkunnare, och särskilt Svenska kyrkans präster, av vilka 83% nyligen förklarat sig tro på helvetesläran». Så står det på försättsbladet. Han skriver faktiskt Ordet med stort O – om det inte är ett tryckfel. Ty i fortsättningen visas ingen som helst vördnad för det gudomliga Ordet. Han säger sig själv gå till Nya Testamentet utan bön och andakt, såsom i kristna kretsar anses tillbörligt. Han vill läsa Bibeln som den är, utan förskönande glasögon. Förvisso läser han den med ganska mörka glas i brillorna och ändå på många sätt skarpsynt. Vilken härlig exeget hade han inte kunnat bli, om han haft en rakt motsatt inställning till kristendomen! [1]
Hans påstådda välmening är väl inte endast ironisk med den ingalunda dolda önskan att förarga oss förstockade präster och teologer, som ännu inte låtit oss övertygas av hans argumentering. Han vill befria människor från en förskräcklig och onödig plåga. [2]
Hans debattkonst är både skicklig och demagogisk, vilket senare ofta tar udden ur hans bevisföring. Ty hans obetvingliga lust att förarga förleder honom gång på gång till att använda en väl gaminaktig jargong, som kommer en att tänka på två till synes motsägande ordspråk: »Svara icke dåren efter hans oförnuft, så att du icke själv bliver honom lik. Svara dåren efter hans oförnuft, för att han icke må tycka sig vara vis» (Ordspråksboken 26:4f.). [3]
Det vore frestande att svara Hedenius med samma mynt som han själv använder. Bättre är dock att ta honom på allvar. Med all sin professorliga lärdom och sin lite slängiga men utstuderade stilkonst verkar han som en stor pojke, som ännu efter femtio år förgäves söker frigöra sig från sin tydligen mycket dominerande pappa och dennes borgerligt kristliga miljö. I vällustigt trots använder han därför då och då en del fulare ord – dock inte de allra värsta – och gycklar förtjust med heliga ord och föreställningar. Nej, religiöst oskyldig är han inte, Ingemar Hedenius, och man undrar vad som en gång till sist skall bli av detta stygga men personligen på många sätt förtjusande stora barn. Kanske en Paulus? [4]
Än så länge är han alltså en Saulus, som rasar mot den förhatliga kristna sekten och dess store profet, Jesus av Nasaret, som han tror möjligen har existerat men alldeles säkert inte har ansett sig vara Messias, än mindre Guds Son. [5]
I sin alltför blinda tro på de liberala bibelforskarnas förmenta resultat ställs han gång på gång inför svårigheten att avgöra vad som är äkta eller oäkta Jesusord. Men ju strängare orden är, desto säkrare anser han dem vara äkta. Det är förvisso ingen söt och mild Jesus-bild han tecknar. Nej, det är en otrolig hård och fanatisk profet, som vädjar till de små och förtryckta människornas revanschkänslor mot de rika och mäktiga. [6]
Att vara rik är enligt denne Jesus nog för att bli fördömd och kastad i helvetet. Beviset för detta finner Hedenius i berättelsen om den rike mannen och Lasarus, som är en av hans huvudtexter. [7]
Den andra huvudtexten är Jesu framställning av den yttersta domen i Matt. 25. Där är det fråga om människornas hållning till Jesus, som avgör deras framtida öde – vilket Hedenius på ett vis har rätt i, men han tar detta som bevis på »kung Jesus» otroliga självhävdelse och fanatism. Underligt nog glömmer H. i hastigheten att kungatiteln och människosonstiteln, som Jesus använder i denna framställning, liksom bilden av herden som skiljer fåren från getterna, otvivelaktigt hör till den messianska terminologien. Men i motsats till många sämre teologer inser Hedenius, att de tilldömda straffen för de ogudaktiga måste vara eviga, eftersom evigt liv och evigt straff står parallellt. Detta passar in i hans schema och hans syfte att påvisa helveteslärans förskräcklighet. Men han har i alla fall rätt i att evig betyder evig och inte innebär en begränsad tidsperiod, såsom somliga menat för att mildra Jesu stränga ord. [8]
Hedenius tycker inte om helvetet, och däri är vi alla ense med honom. Men han räknar inte med att det existerar, lika litet som för honom Gud finns eller överhuvudtaget något liv efter detta. Det är Hedenius’ tröst till sig själv och sina åsiktsfränder. Det är inte helvetet utan helvetesläran han vill åt, emedan den har ställt till så mycket ont och fortfarande gör det. Han anför en del avskräckande exempel på dess missbruk och söker förklara hela urkristendomen och urkyrkan som en fanatisk sekt, som levde huvudsakligen på hämndbegäret att en gång få se sina fiender i helvetet medan de själva ska få njuta himmelens salighet. Han är mycket angelägen att bevisa att detta är den äktkristna hållningen, som går tillbaka på Jesus själv och Nya Testamentet. [9]
En sak förbiser – eller rättare förnekar – Hedenius, nämligen att det inte spelar någon roll vare sig för Guds eller djävulens eller himmelens och helvetets existens, vad han eller någon annan människa tänker därom. Gud lever och hans Ord står fast, även om alla människor skulle förneka honom. Ett barn söker ju skydda sig för en annalkande fara genom att hålla händerna för ansiktet. Vad det inte ser, det tror det inte finns. Angreppet på helvetesläran är onekligen ett liknande försök att skydda sig genom att förklara något inte existera. Eftersom läran är hemsk, kan den inte vara sann. Men så enkelt är det inte. [10]
Jesus var också emot helvetet, men han bekämpade det inte genom att som Hedenius förneka dess existens, utan genom att ge sitt liv till lösen för många, genom att offra sig själv intill döden på korset. [11]
Hedenius framställer Bibelns Gud, Kristus själv och de kristna som hämndgiriga, sadistiska personer, vilkas högsta lust var och är att störta andra i helvetet. Om Gud verkligen vore så sinnad mot oss människor, så skulle han inte ha sänt sin Son till oss för att rädda oss. Om Kristus hade haft det sinnet skulle han inte ha kommit i världen, han skulle inte ha lidit och dött för oss, han skulle inte ha bett för sina bödlar: »Fader, förlåt dem, ty de vet icke vad de göra». Om de första kristna skulle ha varit så sinnade, skulle de inte som Stefanus ha bett för sina mördare, inte som Paulus ha slitit ut sig själva för att rädda människor undan vredesdomen genom att vinna dem för Kristus. Paulus skulle inte ha kunnat skriva: »Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke – när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i mitt hjärta. Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder efter köttet» (Rom. 9:1ff., jfr 11:1ff.). [12]
Nu gör Hedenius saken lätt för sig därigenom att han efter behag väljer och vrakar i evangelierna. Har man gjort upp för sig en bild av Jesus i förväg, så är det enkelt nog att skala bort det i evangelierna, som inte stämmer med den. Om man samlar på hög alla de stränga ord som är bevarade av Jesus i evangelierna, alla verop, alla ord av förbannelse, utan att nämna hans många ord av tröst, alla berättelser om hans hängivna verksamhet för att hjälpa människor i andlig och lekamlig nöd, så blir resultatet en skräckbild, sådan som den unge munken Martin Luther en gång gjorde sig av Kristus. Men det är en vrångbild. [13]
Även av Gud gör sig Hedenius en egen bild. Han talar om Gamla Testamentets hämndlystne Gud. Även där finns det emellertid hur många ord som helst, som talar om Guds barmhärtighet, hans långmodighet. Han vill icke syndarens död utan att han omvänder sig och så får leva, heter det. [14]
Vem skulle inte önska att helvetet inte existerade! Även om det har funnits människor, som skadeglatt fröjdats åt de fördömdas pina, så stämmer detta icke med vad Kristus gjort och lärt. [15]
Vem avgör då, om läran om helvetet, de eviga straffen är sann eller inte? Varken Hedenius eller undertecknad har i sig själva någon möjlighet att ge svar på den frågan, ty ingen av oss har haft möjlighet att skåda in i den andra världen. Hur kan Hedenius såsom vetenskapsman med sådan säkerhet ända yttra sig därom? Han går då utanför sitt kompetensområde. [16]
Det har bara funnits en människa, som kunnat uttala sig såsom ögonvittne om den för oss osynliga världen och tillvaron. Om honom heter det: »Den som kommer från himmelen, han är över alla, och vad han har sett och hört, det vittnar han om; och likväl tager ingen emot hans vittnesbörd». (Joh. 3:31f.). Detta förnekar visserligen Hedenius, liksom han förnekar, att Kristus verkligen uppstått. Men mot sig har han en sky av vittnen. [17]
Paulus var först en den argaste fiende till både Jesus och hans lärjungar. Han var värre däran i det stycket än Hedenius. Men till sist måste han böja sig för fakta, han kunde inte längre spjärna mot udden. Före honom hade Petrus och Jakob sett den Uppståndne, därtill alla apostlarna och en gång femhundra bröder, som till största delen var i livet när Paulus på 50-talet, inte mycket mer än tjugo år efter Jesu död, skrev vårt första brev till församlingen i Korint. Det var inga sofistikerade myter vi förkunnade, säger aposteln Petrus i sitt andra brev. Vems uttalanden är tillförlitligast, apostlarnas vittnesbörd eller Hägerströms och hans lärjunge Hedenius’ tyckanden? Av rent sakliga skäl måste jag tillräkna de samtida ögonvittnena oändligt mycket större trovärdighet än ett par uppsalafilosofer, som förgäves sökt frigöra sig från sin barndoms tro. [18]
Om jag ville min meningsmotståndare Hedenius illa, skulle jag antingen tiga eller också instämma i hans resonemang. Det vore det värsta onda jag kunde göra honom. Ty att icke varna for en uppenbar fara är oförsvarligt. [19]
Det är inte urförsamlingen, som av hämndlystnad hittat på läran om helvetet. Det är Jesus själv, som lärt oss att vi har att välja mellan antingen himmelens glädje eller helvetets fasor, mellan salighet och förtappelse. Räddningen kan omöjligt vara att inbilla sig själv och andra att ingen fara är på färde, att varken himmel eller helvete, Gud eller djävul existerar. Jesu person, hans gärningar, hans död och uppståndelse är det starkaste beviset både för att Gud lever och för att en möjlighet till räddning finns för alla, nämligen Han som är vägen, sanningen och livet. [20]
Mer av fördomsfri, saklig forskning i Nya Testamentet tillönskas den lärde professorn och älskvärda människan Ingemar Hedenius. Lycka till! Allt sammans hänger till sist på frågan vem Jesus var och är. Paulus blev till sist genom fakta övertygad om att Jesus är Guds Son, att han är den sanne Guden. Därför: »O människa, vem är du som vill tvista med Gud? Icke skall verket säga till sin mästare: »Varför gjorde du mig så?» Inför den trefalt Helige är ingen människa rättfärdig. Ingen är värdig att komma inför Honom annat än genom Jesus Kristus. [21]