När ulven tränger sig in i hjorden måste herdarna kasta sig mot honom annars blir de som de som är lejda (Joh. 10). Ett sådant skyddande av församlingen mot falsk, upplösandc lära och handskande med Skriften har ingenting att göra med ett omyndigförklarande av församlingen, som det ofta falskeligen påstås idag. Församlingens sanna myndighet består ju inte däri att den av sina herdar lämnas ensam i kampen med ulven eller att herdarna skulle säga till den: vi kan heller inte avgöra om det är ulven eller ett helt fredligt djur. Låt vara att församlingen är myndig men den behöver i alla fall kyrkans klara lära för att den inte skall sugas in i ett lärokaos’ fördärvliga strömvirvel, där den inte längre kan se evangelii »hälsosamma lära». Om evangelii rena lära varpå själarnas frälsning beror, utkämpades en gång den stora reformatoriska kampen. Den villolära som då förelag var svår. Men Luther kunde i alla fall i Schmalkaldiska artiklarna säga om »de höga artiklarna om det gudomliga Majestätet», om den heliga Treenigheten, om Sonens sanna, eviga gudom, om Hans verkliga människoblivande av jungfru Maria utan mans medverkan: »Om dessa artiklar är mellan oss och motparten ingen strid, då båda parter bekänner dem.» I dag har vi kommit därhän att det med dessa höga artiklar om det gudomliga majestätet ostraffat görs rent hus som med en dammig kvarleva från en länge sen svunnen tid, och det betraktas som ett tecken på inskränkt efterblivenhet att ännu tro på dem. [0]
Och när Luther likaledes i Schmalkaldiska artiklarna som den artikel varmed kyrkan står och faller betecknar »att Jesus Kristus, var Gud och Herre, har dött för våra synders skull och uppstått för vår rättfärdiggörelses skull, Rom. 4, och att Han ensam är Guds Lamm som bär världens synd, Joh. 1, och att Gud har lagt allas vår synd på Honom, Jes. 53,» och att vi endast genom tro därpå blir rättfärdiga och saliga, så upplever vi idag i vår kyrka att allt detta kan framställas som antikverade föreställningar, som man omöjligen kan begära att moderna människor skall ha, och som gammal mytologi. Där detta sker har förvisso stunden kommit för dem som är kallade därtill att bekänna och inskrida. Där Kristi sanna gudom, Hans ställföreträdande tillfyllestgörelse, Hans offers försoningskraft och Hans verkliga uppståndelse från de döda förnekas, är inget evangelium mer och själarnas nöd är himmelsskriande. Denna själarnas nöd, nöden hos många som anfäktas och förvirras därför att kyrkans företrädare förelägger dem läror som rycker undan trosgrunden, ligger oss om hjärtat när vi i vår tid söker tala om kyrkans uppdrag och lära. Och säkert gäller här ordet om att förföra de små, som Herren sagt (Matt. 18:6). [1]