Guds ord synes människor hårt och stötande. Detta är inte något nytt för vår tid. Det har alltid varit så. Ibland kan det vara predikantens fel, att människor stöts bort. Ibland beror det på människorna själva, att de reagerar negativt. [0]
Präster och predikanter bör givetvis allvarligt pröva sig själva, om människor drar sig undan från kyrkan. Man får inte vara för snabb att skylla ifrån sig. Orsaken kan vara att predikan är svag, intetsägande, tråkig och att hela gudstjänsten är trist, psalmsången släpig och musiken dålig. Det kan också bero på att prästen saknar verklig kärlek till sina åhörare. Sådant lyser igenom, även om förkunnelsen vore aldrig så klar och ren. [1]
Men när Jesus predikade, låg felet inte hos honom. Han älskade sina åhörare. Han var aldrig tråkig, oklar eller intetsägande. Han svamlade aldrig. När människorna stötte sig på hans predikan, låg felet hos dem själva. De ville inte böja sig för sanningen, ty den var för obehaglig för deras gamla människa, den stred mot deras förnuft och rubbade deras tankebanor. [2]
När någon predikar Guds ord rätt fram, utan förvanskning och utan förändring, så inträffar detsamma som när Jesus predikade. Många tar anstöt. När de inte kan skylla ifrån sig med att det inte går att förstå vad prästen säger, kan de i stället dra sig undan just därför att de alldeles för väl förstår vad han säger, nämligen att de måste omvända sig och tro på Jesus och ta emot hans ord i lydnad. Det oförfalskade evangeliet är stötande för alla som vill gå sin egen väg. Det evangelium, som människor vill höra, är att de är tämligen bra som de är och att Gud vill ha dem i sin tjänst utan att de behöver ändra sitt sätt att leva för den skull. Detta tilltalar även deras förnuft, ty en sådan religion innehåller inga läror som går över vårt mänskliga förnuft, den är en allmän, föga krävande morallära, vars innehåll är, att vi ska göra sa gott vi kan och så gör Gud resten. Detta kallas kärlek. Guds kärlek är överseende och föga fordrande, menar man. Om hans helighet, nitälskan och rättfärdighet talas föga, och därför inte heller om Kristi försoning och nödvändigheten att tro på honom för att bli frälst. [3]