Fråga
Paulus förklarar i 1 Kor 2:1-5 att hans brist på vältalighet och osäkra uppträdande när han förkunnade evangelium för korintierna inte var någon brist utan snarast avsiktligt, eftersom deras tro inte skulle vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft. Hur skall man förstå detta? På månget håll vinnlägger man sig om att skapa en förtätad atmosfär på väckelsemöten med mycket lovsång, en personlig prägel och vädjande till känslor, vilket gör budskapet mer lockande. Skall sådant anses strida mot det som aposteln säger? (Jag syftar inte på sådant som är direkt suggererande och manipulerande, utan mera oskyldiga företeelser). Kan inte förkunnelsen kompletteras med sådant som gör den lättare att ta till sig? Är det inte så att många kommit till tro via rätt obskyra motiv, t.ex. beundran för någon religiös ledare eller socialt tryck, men sedan mognat fram till en djupare och renare tro allt eftersom de fått höra mer av Guds ord? Om vältalighet och god framställningskonst är ett hinder för Guds kraft blir väl slutsatsen att man borde predika så tråkigt, torftigt och till det yttre oprofessionellt som möjligt, helst med en rejäl predikoton, så att det inte finns något annat än själva budskapet som har något värde? Men Paulus utnyttjar själv i sina brev retorikens regler och i skrift är han inte så osäker på sig som han berömmer sig av att ha varit när han mötte korintierna personligen. Vad skall vi dra för lärdomar av texten? [0]
Svar
Här har vi inte endast en fråga utan flera, som vi ska ta upp till behandling. Låt oss först se på texten! (1 Kor 2:1-5) »När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft.» [1]
Enligt Apg 18:1-17 kom Paulus till Korint från Aten. I Korint hade han framgång i sitt missionsverk. Församlingen grundades och växte snabbt, så att judarna stängde synagogan för honom. Då fortsatte han sin verksamhet i ett privathus nära synagogan. Detta kunde man inte acceptera utan drog honom inför domstolen. Landshövdingen Gallio förstod att det rörde sig om en religionstvist och han kunde tydligen skilja från varandra statens och kyrkans angelägenheter och visade ut dem ur domstolen. [2]
Det är en riktig iakttagelse, tron skulle inte bygga på någon mänsklig visdom. Inte ens aposteln med sin stora kunskap och sin »visdom» skulle vara den som övertygade, det skulle endast den Helige Ande göra. Samme apostel säger ju i Rom 10:17 »Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord.» När han därför predikade för människorna i Korint, var han angelägen att deras tro inte skulle grunda sig på hans övertalningsförmåga eller vältalighet. Eljest uppskattades vältalighet och debattkonst mycket i Korint. Paulus var noga med att församlingen skulle grundas på Kristi ord, på evangelium. Med sin predikan ville han fästa deras blickar på den korsfäste Kristus. [3]
Det är väl knappast troligt att Paulus’ predikan i Korint har så värst mycket gemensamt med vår tids »väckelsepredikan». Å andra sidan är det väl svårt att tänka sig att vacker musik och en väl upplagd predikan skulle strida mot hans lära att tron grundar sig på Kristi ord och inte på mänsklig vältalighet. Inga motiv, mer eller mindre obskyra kan skapa tro i något hjärta. Det kan tänkas att det finns saker som på ett eller annat sätt väcker människors intresse för andliga ting, men när tron väcks i ett hjärta är det alltid evangelium som skapar den. [4]
Det betyder inte att predikanten ska anstränga sig i att vara tråkig. Han ska lägga ner stor omsorg på sin predikan och tänka på sitt stora ansvar gentemot sina åhörare, de ska få både lag och evangelium. I kyrkan ska människor få det, som de inte får någon annanstans, nämligen andlig undervisning, tröst och uppbyggelse. Där skapas tron i människors hjärtan som föder både lovsång och bön. [5]
Den kyrka som byter ut denna förkunnelse mot något annat, har förlorat alltsammans. I kyrkan ska »Guds hemlighet» förkunnas, den hemlighet som inte hämtar sin kraft ur människans förmåga att framställa den. Evangelium har kraften i sig själv. »Detta förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär utan med ord som Anden lär, när vi återger andliga ting med andliga ord.» (1 Kor 2:13). [6]