Av Egil Edvardsen
Den 28 september kallade vår himmelske Fader ut teol. dr. Ingemar Furberg ur den stridande kyrkan här på jorden hem till den segrande kyrkan i himmelen. Därmed är ett långt liv i kampen för bibeltroheten i Skandinavien till ända. En trons stridsman har fått lägga ner staven. [0]
Undertecknad hade det stora privilegiet att som ung student på Biblicum få sitta under Ingemar Furbergs kateder i tre år. Ingemar var vår studierektor som varannan vecka trofast reste från Göteborg till Uppsala och undervisade oss i Guds ord. Han förde oss in i dogmatiken och exegetiken. Han lärde oss hur viktigt det var att hålla fast vid de grundläggande skriftställena (sedes doctrinae) och alltid grunda läran på det klara bibelordet. När diskussionen kanske var i färd med att glida för långt iväg, sade alltid Ingemar: »Låt oss gå till texten! Låt oss slå upp i Bibeln och se efter vad som står skrivet!» Och så befallde han oss att slå upp vårt grekiska Nya testamente så att Guds ord kunde få det sista och avgörande ordet. [1]
Förutom att han var en grundlig bibellärare var Ingemar Furberg också en god och trygg själasörjare. Han hade alltid goda råd och uppmuntrande ord att komma med till en ung och oerfaren student och senare präst. Dessutom var han full av humor. Trots sina kroppsliga svagheter som han fick dras med hela sitt vuxna liv var han en glad kristen som gladde sig över sin Frälsare. [2]
Ingemar Furberg som teolog kan sammanfattas med två ord: Han var bibelteolog och nådesteolog. Bibeln som högsta norm, regel och rättesnöre för all lära i kyrkan, var för Ingemar en självklarhet. Ingenting fick överordnas eller jämställas med Guds ord. I lärodiskussioner var texterna i Skriften utgångspunkten. Vad kyrkofäder, reformatorer och lärda teologer hade sagt kunde i bästa fall enbart tjäna som goda vittnesbörd om vad andra renläriga teologer lärde. [3]
Framför allt var Ingemar Furberg en nådens teolog. De två första ämnena jag studerade med honom som lärare på Biblicum var förhållandet mellan lag och evangelium och synergismens problem. Jag glömmer aldrig hur Ingemar gång på gång underströk att en människas omvändelse till 100% är Guds verk genom evangeliet. En synergistisk omvändelseförkunnelse där omvändelsen i större eller mindre grad tillskrivs något som människan gör själv, t.ex. människans eget val, är en farlig förvrängning av evangeliet. Vi blir frälsta av nåd allena, genom tron allena, endast för Kristi skull. Kristus är vår ställföreträdare som genom sitt liv och sin död har åstadkommit en fullständig försoning för vår synd. Verket är fullbordat i och med Kristus, och Gud har förklarat syndaren rättfärdig för Kristi skull. [4]
Vi som har fått sitta under Ingemar Furbergs lärostol och predikstol har otroligt mycket att tacka Gud för. Vi har varit privilegierade och vi har ett dyrbart arv att föra vidare. Låt oss inte ge upp kampen för en ren Bibel och ett rent evangelium! Vi lyser frid över Ingemar Furbergs minne. [5]