(forts. från nr 3/98)
Av Alvar Svenson
”Herrens ängel” (angelos kyriou)
Änglarna var ämnet för vårt bibelstudium i nr 3/98. Vi fortsätter på samma tema och ser på uttrycket: »Herrens ängel». På de flesta ställen där ordet »ängel» förekommer gäller det en skapad varelse. I vårt förra studium talade vi om att änglarna var skapade varelser som skapats på någon av de sex skapelsedagarna. Det förekommer emellertid att uttrycket »ängel» används i sammanhang där det klart framgår att det gäller mer än en skapad varelse. Då avses inte enbart en Guds budbärare utan Gud själv. Det blir tydligt i samband med att Bibeln använder uttryck som »Herrens ängel» eller »en Guds ängel.» När vi därför möter uttrycket: »en Herrens ängel», är det inte lätt att direkt avgöra vad eller vem som avses. I de flesta fall är det med hjälp av sammanhanget läsaren får ge identiteten åt ängeln och svara på frågan: »Vem är det som avses?» Är det en budbärare, en av de utsända eller är det Gud själv? [1]
Herrens ängel som en skapad varelse.
När uttrycket en »Herrens ängel» förekommer i evangelierna eller i Apg avses i de flesta fall en skapad ängel. Exempelvis i Matt 1:20 var det en Herrens ängel som uppenbarade sig för Josef, en Herrens ängel visade sig för honom och gav direktiv för flykten till Egypten (Matt 2:13), och åter till Israel (2:19). I Luk 2:9 är det en Herrens ängel som visar sig för herdarna och talar om att Messias är född. Det var också en Herrens ängel som visade sig för Filippus och förde honom till den etiopiske hovmannen i Apg 8:26, som befriade Petrus från fängelset (Apg 12:7). Det är en Herrens ängel som slår kung Herodes i Apg 12:23. Vid varje sådant tillfälle sände Gud ett av sina sändebud för att fullgöra sina befallningar. [3]
”Änglar” om människor och som Herren själv
Det är tydligt av sammanhanget att när det talas om församlingens ängel i Upp 2:1, 8, 12, 18, 3:7, 17, gäller det pastorerna i församlingarna. I kap 20:1-3 läser vi: »Och jag såg en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen. Och han grep draken, den gamle ormen, det är Djävulen och Satan, och band honom för tusen år.» Av sammanhanget är det tydligt att »ängeln» här är Kristus själv som »krossade ormens huvud», dvs Herren själv. Det är endast han som kan vinna seger över Satan och binda honom för tusen år. [5]
»Ängeln ’som kommer ner från himlen’ är Kristus. Vi vill endast upprepa att ordet ängel betyder budbärare och i denna sin mening kan det tillämpas på Jesus, vilken blev sänd hit som Guds talesman till värden (Hebr 1:2).» (Becker: Revelation s 296.) [6]
”Herrens ängel” i GT (mal’ak JHWH)
När vi möter uttrycket »Herrens ängel» i GT gäller samma sak. Sammanhanget måste avgöra om det är ett sändebud, en budbärare från Herren eller Herren själv. »Och Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnstoden, som hade gått framför dem, flyttade sig och tog plats bakom dem» (2 Mos 14:19). [8]
»Se, jag skall sända en ängel framför dig, som skall bevara dig på vägen och föra dig till den plats som jag har utsett. Ta dig till vara inför honom och hör hans röst, var inte motsträvig mot honom. Han skall inte ha fördrag med era överträdelser, ty mitt namn är i honom. Men om du hör hans röst och gör allt vad jag säger, så skall jag bli en fiende till dina fiender och en ovän till dina ovänner» (2 Mos 23:20-23). [9]
Här kan vi av sammanhanget förstå att det är frågan om något mer än en skapad varelse. Denne ängel skulle själv ta hand om folket, han skulle föra dem till den utsedda platsen. Han skulle vara deras beskyddare som tog sig an deras väl och ve. Folket skulle också lyssna till honom och vara lydiga mot hans röst. Gjorde de inte det skulle det inte gå dem väl. Överträdelser mot honom skulle inte stå opåtalade, »ty mitt namn är i honom.» [10]
I 4 Mos 22:21ff talas det om Bileams åsna, som blev så förskräckt för Herrens ängel med det dragna svärdet att hon vägrade fortsätta, trots att Bileam slog henne. Här är »Herrens ängel» något mer än en skapad varelse. Den ängel vars uppgift var att beskydda Israel mot olycka och undergång. [11]
Herrens ängel som den pre-inkarnerade Kristus.
När Herrens ängel uppenbarade sig för Jakob i en dröm säger han: »… Jag är den Gud som du såg i Betel» (1 Mos 31:13). [13]
Herrens ängel uppenbarade sig för Moses i den brinnande busken (2 Mos 3:2) och i v 14 får Moses veta att hans namn är »Jag är». [14]
Vi går tillbaka till 2 Mos 23:21 »….ty mitt namn är i honom.» Här påminns vi om honom som i NT bär samma gudomliga namn som Fadern själv. Han använder detta namn om sig själv och gör anspråk att vara »ett med Fadern» (Joh 10:30). [15]
När Abraham är på väg att offra Isak ropar en Herrens ängel på honom och tillägger »…att du inte har undanhållit mig din ende son» (1 Mos 22:11f) Av dessa bibelställen kan vi dra slutsatsen att det är frågan om Herren själv i ängelns gestalt. Han refererar till sig själv. Änglar frambär i allmänhet inte sin egen mening, utan som budbärare talar han om vad Gud vill ha sagt. [16]
Vissa bibelställen framstår klarare för oss än andra, men i sitt sammanhang framgår det att här avses en person som är mer än en skapad varelse. När Jesus talar om sig själv som bärare av det gudomliga namnet tar judarna upp stenar för att stena honom (Joh 8:59). Av sådana ord är det lätt att förstå hur allvarligt judarna såg på Jesu’ vittnesbörd om sig själv. [17]
Vad kan vi nu dra för slutsatser av det vi studerat angående uttrycket Herrens ängel? Uttrycket kan stå både för ett sändebud från Herren, men också för Herren själv. [18]
– Läran om treenigheten framstår med stor tydlighet också i GT. »Herrens ängel» framträder som den pre-inkarnerade Kristus, »han var hos Gud, han var Gud.» [19]
– När Jesus kom till jorden som ett litet människobarn var han redan engagerad i mänsklighetens historia. »Jesus svarade: »Amen, amen säger jag er: Jag Är, redan innan Abraham blev till» (Joh 8:58). [20]
– För det tredje kan vi klart se sambandet mellan GT och NT. Vi ser hur Gud utväljer ett folk och skyddar det genom alla faror, hur han låter sin »ängel» föra dem till den utsedda platsen. [21]
Frälsningshistoriskt uppträder denne »ängel» i olika situationer och i olika gestalter för att påminna sitt folk om deras kallelse och mål. I detta folk låter han sin Son födas, som legitimerar sig genom sina gärningar och talar utifrån sitt gudomliga »Jag är». Vidare visar NT tillbaka till GT:s händelser för att påminna NT:s kyrka om Guds underbara gärningar. Hur Gud med sin ängel fört dem till målet, hur han i NT:s kyrka vill leda sitt folk i deras kallelse och till det saliga målet. [22]
De onda änglarna.
När vi studerar ämnet änglarna, måste vi också se vad Bibeln säger om de onda änglarna. Det skedde ett fall i den himmelska världen i skaran av änglar. Då Adam och Eva i Edens trädgård får besök av djävulen i ormens gestalt existerar redan ondskan. [24]
När skedde detta fall? Här har svaren varierat en del. En uppfattning är att det skedde före skapelsen av världen. [25]
En andra uppfattning är att det skedde på den andra skapelsedagen. Det skulle bevisas av att det om den dagen inte står, i likhet med de andra skapelsedagarna, »Och Gud såg att det var gott.» Bevis ur tystnaden alltså. [26]
Så har vi ytterligare en tredje uppfattning om tidpunkten för detta fall, nämligen någon gång mellan de sex skapelsedagarna och människans fall. De bibelställen som man visar till är 1 Mos 1:31: »Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton, och det blev morgon, den sjätte dagen», och Kol 1:16: »Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom.» [27]
Vi ansluter oss till tanken att när Gud inte ser något fel eller brist i sin skapade värld då är den perfekt. Den vittnar om den skaparhand ur vilken den utgått. Denna skapelse innefattar då också de skapade änglar bland vilka ett fall ska äga rum. Ibland har frågan väckts, om hur lång tid föreligger mellan skapelsens sjätte dag och människans fall i synd? Det finns inget i texten som talar om det, troligen är det fråga om en kort tid. Ett argument är att Adam och Eva inte har fått några barn vid tiden för syndafallet. Denna tid är fullt tillräcklig för Satan och hans följe att falla från goda änglars position till de som för evigt förklaras för Guds fiender, fallna änglar som förklarar krig mot Gud och hans folk, som hatar och förföljer, anklagar och frestar, ljuger och förför. [28]
Beskaffenheten av deras fall.
Bibeln talar inte om exakt vari deras synd bestod, men vi har ord som: »Stolthet går före undergång, och högmod går före fall» (Ords 16:18). Detta ord kan vara en hjälp till att förstå vari djävulens fall bestod. Paulus varnar också för högmod hos församlingsföreståndare som kan bli dem till olycka i 1 Tim 3. [30]
I Jes 14:12-15 är det av det omedelbara sammanhanget klart, att profeten talar till en jordisk kung, kungen av Babylon. På samma sätt om vi läser Hes kap 28, där gäller det kungen i Tyrus. Emellertid kan en profetia ibland tala om två liknande personer eller händelser samtidigt. Profetian kan tala om kungen i Tyrus som förklarar sig vara gud och samtidigt tala om Satan. [31]
Ibland används namnet »Lucifer» om Satan. Vi har ett ex. i Jesajaboken. I vår svenska Bibel översätts Jes 14:12 med »…strålande morgonstjärna» Går vi till King James version står det ».. How art thou fallen from heaven, O Lucifer, son of the morning…» [32]
»Lucifer» kommer från latinet och betyder »morgonstjärna». Denna »titel» kan referera till den ställning Satan hade ibland änglar före fallet. [33]
I sammanhanget kan vi notera att i Upp 22:16 används »morgonstjärnan» som ett namn på Kristus. [34]
När djävulen kommer till Eden i ormens gestalt är han den fallne ängeln. Han vill nu underlägga sig Guds skapelse och »krona», han vill ha människan i sin tjänst. För att nå sitt syfte utlovar han något som han inte kan ge, nämligen gudslikheten. Av erfarenhet vet han, att det är endast Gud och ingen annan som skall förbli Gud. Guds skapelses krona, människan var avsedd för tjänst hos Gud till hans ära och hans namns pris. Satan hade först bedragit sig själv med samma lögn, nu var han angelägen att människan skulle falla i samma grop. [35]
De fallna änglarnas antal.
I vårt inledande studium talade vi om de goda änglarnas antal. Det är mycket stort men de blir inte fler inte heller färre. Hur många är då de onda änglarna? Vi ska skilja på orden djävulen (diabolos) och demoner (daimon). Diabolos förekommer inte i plural, vilket däremot daimon gör. Det skulle betyda, en djävul men många demoner. [37]
I Mark 5:9 driver Jesus ut orena andar från en som var besatt. Han frågar efter deras namn och då svarar mannen »Legion, för vi är många.» [38]
Satan har en stor armé, men i 2 Kung 6:16, 17 ser vi hur Herren öppnar ögonen på Elisas tjänare och visar honom att »de var fler som var med oss än som är med dem.» [39]
I NT har vi en liknande tröst i 1 Joh 4:4 »Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat dem, ty han som är i er är större än den som är i världen.» Då kan vi se hur apostlarna varit medvetna om det stora antal av demoner de hade emot sig, men mitt upp i denna fara är Herrens tjänare trygg och oskadad. [40]
Paulus tröstar sig med Herrens mäktiga ingripande i en mycket svår situation i 2 Tim 4:17, 18: »Men Herren hjälpte mig och gav mig kraft, för att jag skulle fullfölja förkunnelsen och alla folk få höra den. Så blev jag räddad ur lejonets gap. Herren skall också rädda mig från alla onda anslag och frälsa mig till sitt himmelska rike. Honom tillhör äran i evigheternas evigheter, amen.» Det stora antalet i fiendeskaran till trots kunde han vara säker på stridens utgång. [41]
En mäktig och välorganiserad armé.
I likhet med de goda änglarna är djävulen och hans här mäktiga andliga varelser. Deras makt och förmåga övergår vida vår mänskliga kraft. »Sedan skall den laglöse öppet träda fram. Men honom kommer Herren Jesus att döda med sin muns anda och förgöra, när han visar sig vid sin ankomst. Den laglöses ankomst är ett verk av Satan och sker med stor kraft, med lögnens alla tecken och under och med all slags orättfärdighet som bedrar dem som går förlorade, eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta» (2 Tess 2:8-10). [43]
Jesus varnar för att det mot ändens tid ska uppstå falska »messiasgestalter» och falska profeter som ska försöka få även de utvalda på fall (Matt 24:24). Djävulen är inte overksam mot ändens tid, tvärtom utökar han sin verksamhet för att om möjligt nå ett bättre resultat sett med hans ögon. Bland annat kommer han att utföra stora under och tecken. Han är en mästare i att förfalska också det som kan synas vara goda ting. [44]
Faraos trollkarlar i Egypten gjorde t.ex. samma under som Moses gjorde. Moses skulle legitimera sig inför Farao och med sina under bevisa sin tillhörighet, då gjorde Faraos egna spåmän samma saker. Vi läser i 2 Mos 7:10-12: »Då gick Mose och Aron till Farao och gjorde som Herren hade befallt. Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och den blev en stor orm. Då kallade också Farao till sig sina visa och trollkarlar, och dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde också detsamma genom sina hemliga konster: de kastade var och en sin stav, och dessa blev stora ormar. Men Arons stav uppslukade deras stavar.» [45]
Nu har vi människor lätt för att bli helt förblindade av alla sorters tecken. Det känner djävulen till och på det sättet skaffar han sig många beundrare. Vi kan tänka på Jesu ord: »’Ett ont och trolöst släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jonas tecken.’ Och han lämnade dem och gick sin väg.» [46]
Jonas tecken är bilden för den korsfäste och begravne men också den uppståndne Frälsaren, som är »beviset» för att hans folk ska få vara med honom i himmelen. I 2 Kor 4:4 klagar Paulus över hur denna tidsålders gud har förblindat de otroendes ögon så att de inte kan se härligheten som strålar fram ur evangelium. Det är tecken på otro när man kräver något mer än evangelium för att tro. Där har denna tidsålders gud varit framme med sitt »bli såsom Gud» och förblindat. Oftast är det just sådana människor som berömmer sig av ett tydligt seende och klar blick. Inte sällan stiger man fram i vetenskapens namn och talar om sin förutsättningslöshet och sin objektivitet. [47]
De onda änglarna är intelligenta.
Djävulen vet mycket om oss och om våra tankar men han är inte allvetande inte heller är han överallt närvarande som Gud är. Genom sin stora här av demoner kan han vara på många ställen samtidigt, men han är begränsad till en speciell plats vid en viss tid. Hans makt och förmåga är underlägsen Guds makt men överlägsen vår mänskliga förmåga. Därför förmanar oss Paulus i Ef 6:11, 12: »Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna.» [49]
I sin strid mot allt vad Guds ordning och vilja heter ingår också att han kan uppträda i gestalten av ljusets ängel. »Satan själv gör sig lik en ljusets ängel» (2 Kor 11:14). Av evangelierna lär vi oss att han drog sig inte för att fresta Guds Son (Matt 4, Luk 4). Vi kan lära oss en del om hur intelligent han är, hur stor skicklighet han besitter. Han kan citera ur Guds Ord och vända meningen till sin fördel. Frestelsen av Guds Son visar också att han besitter övernaturlig förmåga, t.ex. då han på en gång visar Jesus alla riken i världen. Det förmår ingen som inte besitter utomordentliga krafter och tillgångar. [50]
Frestelsen visar också hans intelligens. Djävulen visste varför Jesus hade kommit till världen. Hans viktigaste uppgift var att få detta verk förstört. Kristi försoningsverk gick över Golgata och var förenad med lidande och död. Nu ville djävulen påskina att han hade en enklare och bekvämare väg för denna återlösning. Tänk, endast falla ner och tillbedja och allt tillfaller dig. Men med Guds ord bemöter Jesus honom på ett sätt som gör att han inte uppnår sitt syfte. Tvärtom måste han överge honom till en tid. Han återkom på samma tema när Jesus undervisar om sin bortgång, då kom han i den bäste vännens gestalt. Men Jesus känner igen rösten och säger till Petrus: »Gå bort Satan…» (Matt 16:23). [51]
Redan i det sk protoevangeliet hörde djävulen om Guds dom över honom (1 Mos 3:15). Hans huvud skulle krossas, dvs han skulle förlora sin makt och rätt över människorna. Detta skulle nu ske genom döden på korset. Samtidigt som han trodde att han vann seger över Guds Son förlorade han alltsammans. När Judas tog emot brödstycket enligt Joh 13:27 står det att Satan for in i honom. Genom att förråda Jesus gör han sin stora förlust. Vi kan endast konstatera att samtidigt som djävulen är mycket intelligent och farlig, är han väldigt kortsiktig och begränsad, ja rentav enfaldig. »Nu går en dom över världen. Nu ska denna världens furste kastas ut» (Joh 12:31). [52]
De onda änglarna är mäktiga och intelligenta, ändå är deras makt och kunskap begränsade. Vi å vår sida har att studera Guds Ord och desto mer vi lär oss av de Heliga Skrifternas undervisning desto överlägsnare blir vi över Satan och hans armé. [53]
Djävulens huvudsakliga tillvägagångssätt.
Det är fram för allt på två områden han arbetar: 1. Att fresta till synd och avfall från Gud (1 Tess 3:5), 2. att åklaga (Upp 12:10). [55]
Detta blir tydligt när vi tänker på Judas Iskariot. Djävulen visste om hans svaghet när det gällde pengar. I Judas’ hjärta fanns det en kärlek till pengar som djävulen använde sig av (Luk 22:4-6, Joh 12:4-6). När allt sedan var över och det var omöjligt att göra det hela ogjort, då kommer anklagelserna och för Judas blev det en omöjlig börda att bära. I sin förtvivlan vänder han sig till dem som inte kunde hjälpa honom (Matt 27:3-5). [56]
Hur ska vi kunna avgöra vad som är en anklagelse från Guds heliga lag och vad som är en anklagelse av djävulen? Då måste frågan ställas: Är det Guds lags dom över mitt egenrättfärdiga sinnelag eller är det djävulen som vill förstöra min tilltro till Guds nåd? [57]
Människan som plågas av sin synd ska höra evangelium, för den människan finns det ingen annan hjälp. Den däremot som finner tröst i sitt eget hjärta och egna gärningar ska höra Guds anklagelser i den heliga lagen. Guds lag ska leda oss till att förstå vårt behov av en Frälsare. Lagen ska leda oss till det tillstånd Paulus befann sig då han säger: »Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?» När djävulen anklagar för synd kan vi svara med några andra ord från Paulus: »Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner.» [58]
Kristus har inte endast frikänt oss från djävulens anklagelser. Han har också friat oss från lagens dom. I hans namn ska vi stå rättfärdigförklarade inför Guds domstol. [59]
Litteratur:
Schuetze John, Angels and Demons. Northwestern Publishing House.
Pieper Francis, Christian Dogmatics Vol I. Concordia Publishing House.
Siegbert Becker, Revelation. The Distant Triumph Song. Northwestern Publishing House.