Av Martin Andersson
pastor i Luth Bekännelsekyrkan
I. Kristet broderskap
Dess existens
Nya testamentet talar ofta om de kristna som bröder. Bröder är ett uttryck som apostlarna inte bara använder sig av i känslomässiga sammanhang som när Paulus skriver i 1 Tess. 5:25: »Bröder, be även för oss.»[2]
Utan ordet »bröder» används också ofta som ett synonym för en kristen, som vi finner av Apg. 28:13-14 och 1 Tess. 4:10: [3]
»… och vi kom på andra dagen till Puteoli. Där fann vi bröder som inbjöd oss att stanna hos dem…» [4]
»Den kärleken visar ni också alla bröderna i hela Makedonien. Men vi uppmanar er, bröder, att överflöda ännu mer i den.» [5]
Genom detta uttryckssätt och benämningen bröder om de kristna i Nya testamentet, skiljs också de sanna kristna från de icke-kristna och från alla falska kristna, såsom när Paulus i 1 Kor. 5:11-12 säger: [6]
»Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan. Hur kan det vara min sak att döma dem som står utanför…?» [7]
Skriften talar alltså om ett existerande broderskap mellan de kristna som är unikt. Ett broderskap som är skilt från det allmänna broderskap eller släktskap som finns mellan alla människor som Guds skapelser och om vilket profeten Malaki skriver: [8]
»Har vi inte alla en och samma fader? Har inte en och samma Gud skapat oss? Varför handlar vi då trolöst mot varandra…?» (Mal. 2:10) [9]
Det kristna broderskapet överstiger alla jordiska släktskap och band och har fått sitt namn av ingen mindre än Guds Son Jesus Kristus, som en gång sa till sina lärljungar: »… en är er Mästare, och ni är alla bröder.» (Matt. 23:8) [10]
Och när Jesus efter sin uppståndelse sa till sina lärljungar: »… gå till mina bröder och säg till dem att jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud.» (Joh 20:17) [11]
Lyfte Han det kristna broderskapet ut från det allmänna broderskapet i världen. Och genom att själv räkna sig som deras broder, ställde Han det kristna broderskapet i en klass för sig, samt fastställde den grund på vilket det vilar. [12]
Dess grund
»Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud.» (Joh. 1:12-13) [14]
»I kraft av sin vilja födde han oss på nytt genom sanningens ord…» (Jak. 1:18) [15]
Det finns ett för alla kristna gemensamt broderskap eftersom alla kristna har en enda Fader. De har blivit födda av Gud genom sanningens Ord. De har alla genomgått en andra födelse, en andlig nyfödelse. De har därigenom fått »del av gudomlig natur» (2 Petr. 2:4) och är på ett distinkt sätt skilda från alla övriga individer av den mänskliga släktet. Detta broderskap binder alltså samman vissa bestämda individer till en enda familj pga den nya födelsen. Denna nyfödelse har åstadkommits av ett enda föräldraskap, Gud Fader, Son och Ande, som i dem alla genom nådens medel upptänt en och samma tro på Jesus Kristus. Sanna kristna är därför alla bröder, oavsett avstånd, hudfärg, ålder eller kön. Detta broderskap brukar vanligen kallas för den heliga kristna kyrkan, det utgör hela antalet av alla sant troende kristna och det är detta broderskap vi har i åtanke när vi i gudstjänsten gemensamt bekänner att vi tror på: »en helig allmännelig kyrka.» [16]
Antalet medlemmar i detta kristna broderskap är dock okänt. Vi vet inte hur många som tillhör detta kristna broderskap eftersom det i varje enskilt fall är människans personliga, inneboende tro som gör henne till en rätt medlem i denna heliga gemenskap. Därför är också mina bröder i detta broderskap osynliga för mig. De är lika osynliga för mig som min Frälsare är osynlig. Vi är m.a.o. övertygade och förvissade om detta broderskaps existens, inte utifrån vad våra fem sinnen kan förmedla till oss, utan endast genom det löfte och den försäkran som Gud ger oss då han säger om det ord som kan föra människor till tro och göra dem till medlemmar i denna gemenskap: [17]
»Så skall det också vara med ordet som utgår ur min mun: det skall inte vända tillbaka till mig fåfängt, utan att ha verkat vad jag vill och utfört det som jag hade sänt ut det till.» (Jesaja 55:11) [18]
II. Kristen gemenskap
Dess relation till det kristna broderskapet
När vi nu går över till att tala om den kristna gemenskapen så behandlar vi det synliga, praktiska utövandet av det kristna broderskapet. Här i denna värld existerar mitt ibland oss och finns runt omkring oss en osynligt samfund. En sammanslutning vilkens medlemmar är heliggjorda genom tron och till vilken vi själva såsom kristna räknar oss. Om det nu finns ett sådant kristet broderskap och om vi själva räknar oss som medlemmar dit, så finns naturligtvis också ett behov av att identifiera eller känna igen dessa våra kristna bröder och att sammansluta sig med dem omkring det som är det gemensamma intresset: Jesus Kristus vår Frälsare, hans Ord och sakrament. Samt att tillsammans utföra det uppdrag han gett sina bröder. [21]
Aktiv kristen gemenskap i form av gemensam gudstjänst, bön, nattvard, kyrkligt arbete etc. är en frukt av det kristna broderskapet. Yttre kristen gemenskap är den synliga bekännelseakt som vittnar om att vi hör tillsammans, att vi är trosbröder, att vi erkänner varandra som varande medlemmar i den osynliga heliga kyrkan, det kristna broderskapet. Till denna aktiva kristna gemenskap uppmanas på många ställen i den Heliga Skrift: [22]
»Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra,…» (Hebr. 10:25) [23]
»Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger…» (Kol. 3:16) [24]
Enbart dessa två exempel förutsätter ju och uppmanar till att en synlig, yttre gemenskap skall upprättas bland de kristna bröderna. Och hur gott det är att kristna bröder umgås tillsammans i ett gemensamt sinne, i en trons enhet, kan vi se av apostlarnas vittnesbörd i sina brev till församlingarna i Nya testamentet. I denna gemenskap gläds de med varandra, lider med varandra, ber för varandra och uppbygger varandra i den heliga tron. [25]
Dess grund och förutsättning
Vi kommer nu till den viktiga frågan: Vad är då grunden eller förutsättningen för den yttre kristna gemenskapen? Eller kanske vi skulle uttrycka oss så här: Om, som vi har sagt, medlemskapet i det heliga kristna broderskapet är ett osynligt medlemskap, hur kan då de kristna bröderna på jorden finna varandra för att kunna etablera och utöva den synliga, yttre kristna gemenskap som Guds Ord uppmanar till? Om vi bekänner oss till Bibelns sanningar som varande Guds ofelbara Ord och uppenbarelse. Böjer oss under den, accepterar dess auktoritet samt studerar den för att få svaret på vad som verkar vara ett dilemma, så finner vi lösningen på denna fråga. Dessutom kommer vi samtidigt att finna den klarhet som skingrar en stor del av de dimbankar som människor i alla tider, inte minst i vår tid, lagt ut i fråga om denna sak. [27]
Låt oss då först börja med att fastställa denna sanning: Medan förutsättningen för det kristna broderskapet i den osynliga kyrkan är den nya födelsen, den sanna tron. Är förutsättningen eller grunden för att identifiera de kristna bröderna och praktiskt utöva yttre kristen gemenskap med dem inte den nya födelsen och tron. För att känna igen de kristna bröderna, en förutsättning för att kunna sluta sig samman med dem, måste vi ha något som vi kan se, något synligt. Tron som har sitt säte i de kristna brödernas hjärtan kan inte beskådas av våra ögon. Följaktligen är det omöjligt att känna igen sin kristne broder i hans eller hennes tro, och därför också omöjligt att på basis av denna tro utöva kristen gemenskap med vederbörande. [28]
Vi måste ha gemenskap med våra andliga bröder i Kristus, därtill uppmanar oss Herren själv i sitt Ord. Men det är otänkbart att som grund för denna gemenskap bedöma deras personliga relation till Gud eftersom vi ej är kapabla att avläsa deras hjärtan. Den personliga, inneboende tron kan alltså inte utgöra basen för upprättande av en yttre kristen gemenskap, utan den grund som utgör underlaget för etablerande av en yttre gemenskap är inget annat än de yttre, synliga uttrycken för den tro som finns i hjärtat. Nämligen, orden och handlingarna. Vi läser i 1 Joh. 4:1-3: [29]
»Mina älskade, tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande, som bekänner att Jesus är Kristus, som kommit i köttet, han är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, han är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu är i världen.»[30]
Detta bibelställe som uppmanar oss identifiera och känna igen en människas ande huruvida densamme är en kristen eller ej sätter upp människans bekännelse som grund för igenkännandet. Det är domaren, vår domare, över varje ande. Vi uppmanas inte att djupt och ingående, med konsten hos en besvärjare, framkalla den ande som ligger dold i människans inre. Inte heller uppmanar oss Skriften att handla utifrån våra subjektiva sinnen och intuitivt och känslomässigt avgöra vem som är vår kristne broder i tron eller icke. Vår uppgift är att lyssna till människans bekännelse. Detta är den avgörande faktorn. Den grund på vilken den yttre, kristna gemenskapen vilar. [31]
Det är på detta sätt vi i praktiken avgör vilka som är våra bröder i våra församlingar och i vår kyrka. Vi utövar en synlig kristen gemenskap med varje enskild själ i vårt yttre samfund utan att hänvisa till deras tro, eftersom vi saknar kraften att bestämma dess närvaro hos den enskilde individen. Vi antar att där finns en levande tro. Vi utgår från att bakom den enskildes bekännelse ligger en tro som motsvarar bekännelsen, samtidigt som vi är medvetna om den sanning som Skriften framhåller, att vår yttre kristna gemenskap här nere inte nödvändigtvis är identisk med det osynliga, andliga broderskapet i den heliga, världsvida kyrkan. [32]
Låt oss nu ytterligare förstärka det faktum att det är bekännelsen som är grunden för den yttre gemenskapen, genom att säga att den avgörande faktor som bestämmer om en yttre kristen gemenskap kan etableras är en korrekt bekännelse. Skriften är kristallklar på denna punkt. Vi har redan ovan citerat aposteln Johannes där han talar om sann och falsk bekännelse. Samme apostel säger senare i sitt andra brev: [33]
»Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen.» (2 Joh. 10) [34]
Och i 1 Tim. 6:3ff. läser vi: [35]
»Om någon ger en falsk undervisning och inte håller sig till vår Herre Jesu Kristi sunda ord och till den lära som hör till gudsfruktan,… håll dig borta från sådant!…» [36]
Johannes och Paulus lär oss att endast de som med oss bekänner sig till »läran,» till »Kristi sunda ord,» skall mottagas som bröder. Inte heller är det vi som väljer eller bestämmer i hur hög grad bekännelsen måste vara i överensstämmelse med Skriften innan vi kan anse en människa vara vår kristne broder. Gud som uppmanat de kristna bröderna att »vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening» (1 Kor. 1:10) har avgjort den saken. Det finns bara en form av sund Biblisk lära, en bekännelse till den läran vittnar om en kristen broder inget mer och inget mindre. Skriften ger oss inga undantag från den regeln. [37]
III. Kristen gemenskap och nattvard
Vad Skriften lär oss om nattvarden
Skriften kallar nattvardens sakrament där kristi kropp och blod är det centrala för »Herrens måltid» eller »Herrens bord» (1 Kor. 11:20, 10:21). Det är en måltid som ingen mindre än Herren själv instiftat, där han själv är värden och till vilken han inbjuder oss människor som sina gäster. Denna heliga måltid tillhör Honom, och när Hans kyrka på jorden undervisar om denna måltid eller praktiserar och utövar den, måste kyrkan med vördnad och respekt lyssna till sin Herre Jesus Kristus eftersom denna nattvard är en Herrens måltid. [40]
Nattvarden kan också kallas för en helig »gemenskap.» Ett uttryck som baserar sig på aposteln Pauli ord i 1 Kor. 10:16: [41]
»Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp?» [42]
Det grekiska ordet »koinonia» (gemenskap) betyder: »förening, samhörighet, nära gemenskap, delaktighet, att gemensamt dela någonting.» Mellan brödet och kristi kropp finns en mycket stark förening och samhörighet, så stark att Jesus faktiskt kallar nattvardsbrödet för sin kropp. Vi brukar uttrycka detta så att vi säger: i, med och under brödet mottar vi Kristi sanna kropp. På samma sätt med vinet. I, med och under nattvardsvinet mottar vi Kristi blod. Så när vi i nattvarden äter brödet och dricker vinet blir samtliga nattvardsgäster delaktiga av Kristi kropp och blod. Nattvarden är alltså en gemenskapens måltid som för oss till en mycket nära gemenskap med vår Frälsare emedan vi där äter och dricker hans kropp och blod. [43]
Nattvarden är även en gemenskapens måltid sett ur ett annat perspektiv. I 1 Kor. 10:e kapitel fortsätter Paulus med att säga i den 17:e versen: [44]
»Eftersom det är ett bröd, är vi som är många en kropp, ty alla får vi vår del av detta enda bröd.» [45]
I den heliga nattvarden blir vi inte endast delaktiga av Kristi kropp och blod, den för oss också in i en nära gemenskap med alla de andra gästerna som tar del av denna måltid. Att tillsammans motta Herrens heliga nattvard vid samma nattvardsbord, att äta och dricka av samma bröd och vin, är därför ett offentligt uttryck för en enhet. Det är en bekännelsehandling som säger att vi alla är en kropp genom en identisk tro på samme Jesus. [46]
Ingenstans i Nya testamentet finner vi att Jesus eller Hans apostlar befaller sin kyrka att inbjuda alla till denna måltid. Evangelium, de goda nyheterna om Jesu ställföreträdande lidande och död för alla människor, skall av kyrkan predikas i hela världen. Och även om dopet säger Jesus angående alla folk: »Döp dem.» Men Han säger inte om nattvarden, gemenskapens måltid: »inbjud alla, ge min kropp och mitt blod till vem som helst.» Nej, denna heliga måltid instiftades ursprungligen i den trängre gemenskapen av de tolv lärljungarna, den instiftades inte för alla. Och därför har också Kristus undervisat oss om vilka omständigheter som skall råda och till vem detta sakrament skall utdelas för att det skall bli till välsignelse. Han gör detta då han säger genom aposteln Paulus: [47]
»Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod. Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.» (1 Kor. 11:27-29) [48]
Herren Jesus varnar oss här genom sin apostel för att vi kan synda när vi äter och dricker vid den måltid Han instiftat och att denna synd drar Guds dom över oss. Vad innebär det då att på ett ovärdigt sätt motta nattvarden? [49]
»… den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.» [50]
Skrev Paulus. Att inte urskilja eller uppfatta, känna igen Herrens Jesu kropp i nattvarden är inget annat än otro, att inte tro på vad Jesus själv sa när Han instiftade denna heliga måltid. Ett värdigt ätande och drickande inkluderar ett rätt urskiljande, dvs en tro och övertygelse om att när jag äter och dricker, äter och dricker jag inte endast bröd och vin utan också Jesu verkliga kropp och blod. [51]
Nu hör dock till ett rätt urskiljande inte endast en på Skriften grundad tro och övertygelse om vad vi kallar »realpresens», den sanna, reella närvaron av Jesu verkliga kropp och blod. Till ett rätt urskiljande hör också en tro på att Jesu kropp och blod utgavs och utgjöts för mina synders skull (Matt. 26:28. Luk. 22:19). Att i detta sakrament »förkunna Herrens död» (1 Kor. 11:26) är att proklamera syftet och ändamålet med densamma, vilket är syndernas förlåtelse. Och att tro det. Och därför skriver Paulus att till ett värdigt ätande och drickande hör att: »… Var och en skall pröva sig själv. » [52]
Ett rätt prövande av sig själv inför Herrens nattvard bör tillgå så att jag frågar mig själv: Inser jag att jag är en syndare och att jag pga min synd är en förlorad människa? Tror jag att Jesu kropp och blod utgavs och utgjöts till förlåtelse för alla mina synder? Tror jag också på Jesu ord att i denna nattvard är Kristi verkliga kropp och blod närvarande och ges åt mig att äta och dricka under bröd och vin? Vill jag i denna heliga måltid hämta kraft och styrka till att med Herrens hjälp kämpa mot synden i mitt liv? Kan jag nu svara ja i mitt hjärta vill jag sedan med glädje och tacksamhet ta del av de underbara gåvor Herren ger mig i den heliga nattvarden. [53]
De praktiska konsekvenserna av Skriftens undervisning
När vi behandlar den praxis som skall gälla i den rätta kyrkan vad gäller nattvarden, bör vi först komma ihåg att vi normalt inte brukar tala om något sådant som »nöd-nattvard,» på samma sätt som vi talar om »nöd-dop.» Herren Jesus säger: »Den som tror och blir döpt skall bli frälst…» (Mark. 16:16) [55]
Men vi får naturligtvis aldrig ge intryck av att Herrens nattvard är någonting som en kristen kan fira eller ej, allt efter eget godtycke. Införstådda med vilken välsignelse som ges oss vid Herrens bord, vill vi tvärtom ofta söka oss till denna måltid. [56]
En ansvarsfull kristen församling och dess pastor inser att ett rätt bruk av detta heliga sakrament, inte är förenligt med vad som brukar kallas: »öppet nattvardsbord.» Evangelium och allt Guds ord vill vi predika för alla som är villiga att lyssna. Men vi är däremot inte beredda att distribuera Kristi kropp och blod till var och en som är villig att ta emot nattvarden eftersom Herrens ord tvingar oss att iaktta vissa restriktioner. Vi hörde aposteln Paulus säga: »Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren.» [57]
Denna självprövning förutsätter en på Skriften baserad instruktion, och det är i konsekvens därav som vi instruerar och undervisar barnen som genom dopet upptagits i församlingens gemenskap, innan de inbjuds att delta vid Herrens bord. De behöver känna till Guds Bud och befallningar vilka leder oss till att inför Honom bekänna vår synd. De behöver känna till den Frälsare som dog för deras synder. De behöver kännedom om vad denna måltid är, nämligen Kristi sanna kropp och blod under bröd och vin. Det är således av kärlek och omtänksamhet för våra barn, som vi inte tillåter dem att komma fram till Herrens måltid innan de blivit ordentligt undervisade så att de kan pröva sig själva. [58]
Samma kärlek och hänsyn visar vi mot de människor som står utanför vår församlingsgemenskap och inte blivit undervisade om vår på Skriften grundade tro och lära. Därför tillåter vi dem inte att tillsammans med oss erhålla detta heliga sakrament. Vi gör det inte för att förolämpa dem eller skada dem, tvärtom, vi handlar så för att hjälpa och skydda dem ty Herren varnar oss genom sin apostel: »… den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.» [59]
Kärleken till denna heliga måltid Herrens måltid, kärleken till Guds ord, samt kärleken till dem som står utanför vår trosgemenskap fordrar att vi förvaltar den heliga nattvarden på ett ansvarsfullt sätt. [60]
IV. Kristen gemenskap och bön
Vår bön grundar sig på Guds Ord
Våra böner är vårt svar på det ord som Gud räcker oss. Gud kommer till oss, i ordet och sakramenten uppenbarar han sig som vår skapare och vår återlösare. Han talar till oss och det är endast därför att han först uppenbarar sig för oss och skapar tro i våra hjärtan som vi svarar honom i bön. [63]
Om inte Kristus först öppnat sin himmel för oss, vore blotta tanken att sända en bön upp till Guds tron otänkbar. Om inte Gud först gett oss sina nådemedel, ordet och sakramenten, hade vi inte haft någonting att hålla fast vid, ingen verklig grund för alla våra böner. Vår tro och trons utövande i form av bön, beror av Guds handlande och vilar på Guds ord. En kristen uppfinner alltså inte själv de löften på vilken han baserar sina böner, han tar Gud på orden och så beder han. [64]
Det betyder att i själva hjärtat av vårt böneliv finns alltid den centrala läran om vår kristna tro, nämligen att vi rättfärdiggjorts inför Gud pga. Jesu, vår Frälsares offer. Om nu vår rätt att bedja till Gud är baserad på det centrala i den kristna läran, är följaktligen också bönen en sak som har med läran att göra. Bönen är ju grundad på vad vi tror, på vad Gud uppenbarat för oss i sitt ord. [65]
Gemensam bön
Det är till stor välsignelse och glädje att vi kan förena oss med andra kristna i våra böner till Gud. Sådana gemensamma böner är också beskrivna för oss i Nya testamentet där vi läser om att den tidiga kristna kyrkan troget höll fast vid »apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.» (Apg. 2:42) [67]
Enade i tro. Enade i sin bekännelse kring den kristna tron. Enade i en strävan att leva i denna tro och bekännelse var de första kristna i stånd till att bedja tillsammans. Men redan tidigt i den kristna kyrkan på jorden sådde vår fiende Satan med sina tjänare ut splittringens onda säd. Falsk lära splittrade kyrkan och resultatet blev att all form av gudstjänstgemenskap med den från Guds ord avvikande delen blev otänkbar för sanna Kristi efterföljare. Men det var inte endast ett gemensamt gudstjänstfirande som blev en omöjlighet. Gemensam bön med den som avvek från Guds Ord var otänkbar. Där ingen enhetlig, gemensam tro, lära och bekännelse existerar kan inte heller någon gemensam bön som behagar Gud finnas, eftersom bönen är ett utflöde av vår tro, vår tro på Guds Ord. Innan vi kan förenas i bön måste vi vara enade i den tro som driver våra hjärtan till att bedja. [68]
Bön är alltid en gudstjänst. Vi kan inte säga att bön bara är en vänskaps- eller gemenskapsakt. I bönen vänder vi oss till Gud i himmelen för att tala till honom och därför är också bönen alltid en helig handling. Om två eller flera personer i en gemensam bön kommer inför Gud så vädjar de till samme Gud. Om då en av de bedjande personerna tror på en treenig Gud, medan den andre förnekar att Guds Son är sann Gud eller menar att den Helige Ande endast är en Gudomlig kraft eller energi, blir gemensam bön en omöjlighet. Båda må säga: »Fader vår som är i himmelen» med de talar inte till samme person. På samma sätt, om en person grundar sin bön till Gud på tron att hans bön kommer att bli hörd och accepterad på grund av återlösningen i Kristus Jesus, medan den andre menar att Gud nog också kommer att höra hans bön därför att han efter bästa förmåga försökt att göra sin plikt mot honom och sin medmänniska, så kommer deras böner att vara ljusår från varandra oavsett om de gemensamt beder: »Fader vår som är i himmelen.» [69]
Eftersom Gud är ytterst mån om sitt heliga namn och aldrig tolererar att hans namn används till missbruk, så kommer en bön som ger hans namn en falsk innebörd eller en bön som grundar sig på falska förutsättningar att räknas som en hädelse av honom. En sådan bön är av intet värde och ett brott mot hans befallning: »Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn.» Var och en, om också i sitt hjärta en sann kristen, som deltar i en sådan gemensam bön gör sig själv skyldig till samma anstöt inför Gud. Det är av liten skillnad om detta sker regelbundet inom en bönegemenskap, eller om det sker vid en tillfällig sammankomst. Gemensam bön fordrar alltså en gemensam tro. En tro som bekänner sig till samme Gud som uppenbarat sig i Skriften. En tro som närmar sig honom i bön, på samma villkor som han uppställt i Skriften. [70]
Gemensam bön förutsätter alltså en gemensam tro, eller med andra ord, det förutsätter en på Guds Ord upprättad yttre gemenskap. En kyrkogemenskap som etablerats på grundval av en gemensam bekännelse till den kristna tron. Där en sådan yttre kristen gemenskap varit omöjlig att få till stånd pga bristen på en gemensam tro, lära och bekännelse, där är också all bönegemenskap en omöjlighet eftersom man inte kan närma sig Gud på samma sätt, med samma tro. Skulle trots denna disharmoni i tro och bekännelse en bönegemenskap likväl upprättas, är det inget annat än ett hyckleri och ett simulerande av en harmoni som i praktiken inte existerar. [71]
Bönegemenskap står också i mycket nära relation till enheten inom den kristna gemenskapen. Antingen kommer den gemensamma bönen att stärka den enhet som får sitt uttryck i gemensam bön, eller kommer den att underminera densamma då den på ett konstgjort sätt simulerar en icke existerande enhet, ty gemensam bön kan bara vara sann, genuin och äkta om den baserar sig på en gemensam tro. Antag att en part inom bönegemenskapen kommer inför Gud och prisar Honom uteslutande för Frälsarens Jesu Kristi skull, medan den andra parten, om också i den allra minsta grad, för med sig en idé om en egen liten förtjänst inför Gud. Eller säg att en part bygger sin bön på Guds uttalanden och löften i den Heliga Skrift, under det att den andra parten avvisar någon del i Guds Ord, den må vara aldrig så liten. Skulle en sådan gemensam bön klinga harmonisk i Guds öron? Och skulle Gud hålla den sanne tillbedjaren oskyldig när densamme förenar sig i en bön som gnisslar av dissonans inför Honom? [72]
Låt oss återigen citera aposteln Johannes som i sitt andra brev varnar oss och säger: [73]
»Se till att ni inte förlorar det vi har arbetat för utan får full lön. Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar.» (2 Joh. 8-11) [74]
Det bör påpekas att aposteln Johannes naturligtvis här inte avråder från en vanlig artig handskakning, utan från ett välkomnande som av den villfarande parten kan uppfattas som en kristen brodershälsning. Om nu Johannes uppmanar oss att förvägra den falska lärans anhängare en kristen brodershälsning, hur skulle det då se ut om vi deltog i en bönegemenskap med honom? Och om vi som Johannes lär oss enbart genom en broderlig välkomsthälsning gör oss medskyldiga till hans falska lära, hans »onda gärningar,» hur skulle det uppfattas om vi förenade oss med honom i bön till Gud? Om trots allt så skulle ske, så skulle vi ju tvingas att vända oss mot honom i vår bön och bedja till Gud att Han måtte stoppa honom i hans försök att utsprida sin felaktiga lära. Den andre å sin sida skulle i sin bön söka välsignelse för sitt företag. En sådan gemensam bön vore ju inget annat än en hädelse! [75]
I dagens ekumeniska klimat när de allra flesta kristna samfund och kyrkor kommer samman för att fira gudstjänst, bedja och ta del av Herrens måltid tillsammans, oavsett större eller mindre skillnader i bekännelse, tro och övertygelse. Då anser de flesta människor, att de Lutherska kyrkor som ännu håller fast vid Skriftens lära om förutsättningen för det yttre kristna broderskapet, också verkligen praktiserar den i sitt gudstjänstliv, sin bön och sitt firande av Herrens måltid, är helt i otakt med hela den övriga kristenheten. Och ännu värre, visar inte ett så strikt handlingssätt, en avsevärd brist på kristen kärlek och tolerans? Är det inte synnerligen kärlekslöst att neka delta i gemensam bön eller nattvard med andra som säger sig vara kristna, även om de i något stycke råkar vara av annan tro och övertygelse än oss? [77]
Paulus säger tvärtom, att det är på det här sättet vi verkligen visar sann kärlek. »Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda,» skriver han i Romarbrevet 12:9. Det vore inte uppriktig kärlek utan hyckleri, om vi såg genom fingrarna och blundade för en persons falska lärouppfattning genom att förena oss i gemensam gudstjänst, bön eller nattvard. Vi vet av Skriften att den falska läran har en lömsk och skrämmande kraft, samt en förmåga att sprida sig, liksom en cancertumör (2 Tim. 2:16-17). [78]
Till sin medarbetare Timoteus skriver Paulus direkt efter det att han uppmanat honom att gå tillrätta med dem som i Efesus förkunnade falsk lära: [79]
»Vad all förmaning syftar till är kärlek av ett rent hjärta, av ett gott samvete och av en uppriktig tro.» (1 Tim. 1:5) [80]
»Vad all förmaning syftar till är kärlek…» – kärlek till den som driver falsk lära, kärlek till hans offer, kärlek till alla som hotas av falsk undervisning. Och kärlek till Gud och hans sanningar. [81]
Att undanhålla sanningen för den som behöver den kan inte vara kärlek. Att tyst vandra tillsammans med lögnen som hotar att svepa människorna ner i helvetet, gör oss lika skyldiga som den person som tyst står och ser på, när elden förtär ett hus medan människorna sover därinne. Det kan knappast betecknas som kärlek. Att vara tyst därför att vi inte vill stöta eller såra någon. Att var tyst därför att vi älskar människors beröm mer än Gud, det kan aldrig vara kärlek, det är själviskhet. [82]
Sann, uppriktig kärlek mot Gud och Hans Ord, men också mot den som för fram och försvarar falsk lära, är att vittna om sanningen. Inte bara med munnen utan också genom ett praktiskt handlingssätt såsom Johannes uppmanade oss. Det kan finnas hopp om att föra en villfarande tillbaka till sanningen i Guds Ord, om vederbörande blir medveten om att vi anser hans falska lära så allvarlig att vi ej kan fira gudstjänst tillsammans med honom, eller bedja tillsammans med honom. Att förena sig i en gemensam Herrens måltid eller bön till Gud tillsammans med honom, skulle däremot neutralisera en sådan hälsosam effekt. [83]
»Vänd er bort från dem,» uppmanar Herren genom sin apostel. Den uppmaningen kan knappast betyda att vi bör förena oss med dem i en handling som består i gemensam gudstjänst, nattvard eller bön. [84]