Av David Kuske. Forts från nr 1/1998.
VI
Ordens egentliga betydelse är den
enkla tydliga betydelsen:
det grammatiska sammanhanget.
Normalt språkbruk
När människor talar med varandra måste de ord som används förstås på samma sätt som de uppfattas i normalt språkbruk. Ett exempel: Tänk er att en tidning rapporterar att USA:s president ska besöka England och att han där kommer att sammanträffa med drottningen. När vi läser detta har vi inte rätt att bestämma att »England» betyder Boston och »drottningen» i själva verket syftar på kvinnorörelsens ledare och att det som tidningen egentligen vill förmedla är att presidenten ska träffa kvinnorörelsens ledare när han är på besök i Boston. Vi har inte rätt att förändra vad tidningen vill förmedla till oss, till något som vi subjektivt bestämmer oss för att vi vill läsa eller till vad vi i vår fantasi kommer fram till att vi vill tidningen ska skriva. [2]
Vad som är självklart i dagligt samtal förändras inte när vi läser orden som Gud förmedlar till oss i Bibeln. Också här tillämpar vi samma princip på hur orden ska förstås, annars blir det som Gud vill förmedla till oss genom dessa ord inte det som han vill säga utan vad vi bestämmer att vi vill höra honom säga. [3]
Om ett ord kan ha mer än en betydelse, eller alltid har flera betydelser, då skulle ett samtal alltid bli en gissningslek. Vanligtvis är det ordens enkla och tydliga betydelse i normalt språkbruk som är den enda möjliga. Eljest skulle man inte kunna lita på orden och kommunikationen skulle förlora sin mening. [4]
Denna princip gäller också för bildspråk. Om en tidning skriver att presidenten är en »träskalle» skulle läsaren helt missförstå det hela om han tänkte sig att presidenten hade en träbit i huvudet i stället för hjärna. I detta fall använde tidningen sig av bildsprak men i dagligt tal är dock ordets innebörd klar. Ordet kan endast ha en enda betydelse. [5]
Att tala med koder eller allegorier
Om man vid ett sjökrig ska sända ett meddelande från ett fartyg till ett annat måste man sända det i en hemlig kod. När man använder en kod måste de personer som är berörda vara överens om att inte använda orden med deras vanliga betydelse. För att det verkliga budskapet ska framträda måste man avkoda meddelandet. Bortsett från sådana omständigheter måste orden förstås i sin verkliga betydelse. I annat fall skulle all verklig kommunikation vara omöjlig. [7]
Att allegorisera (att förstå orden i en annan mening än den vanliga) är ett oriktigt bruk av det talade eller skrivna ordet eftersom den som läser eller hör orden då väljer att ge dem en annan mening utan tillåtelse från den som yttrade eller skrev orden. I det tidigare givna exemplet, där vi godtyckligt gav en annan mening åt två ord (England och drottning), fick artikeln en helt ny innebörd. Om vi sedan säger till någon att det är vad som står i artikeln skulle vi fullständigt misstolka den. [8]
Om uttolkaren allegoriserar Skriften på liknande sätt innebär det att hans tolkning blir godtycklig och vilseledande. De som allegoriserar hävdar att det finns mer i orden än vad deras enkla och vanliga betydelse visar. När orden inte ljuder så mäktigt och uppbyggligt som vissa människor skulle önska, har man likväl inte rätt att leka med orden och ge dem en annan innebörd. Då låter man inte Gud förmedla till oss vad han vill säga. I stället blir det människor som själva bestämmer vad de vill höra. [9]
Skriftens ord är klara
Skriftens ord är inte skrivna med en kod som måste tolkas av en kodexpert. Tvärtom, orden i bibeln har en så enkel och tydlig innebörd att också ett barn genom dem »kan bli vis till frälsning» (2 Tim 3:15). Också i Psaltaren påpekas det att man inte behöver vara »lärd» för att läsa och förstå Guds ord, (Ps 19:7, 119:130). Bibeln kan ge ett barn vishet och den enfaldige förstånd därför att innebörden i orden är densamma som i vanligt språkbruk. Därmed har Bibeln en objektiv klarhet i allt vad den säger. Det är möjligt att vi inte riktigt fattar den egentliga meningen på grund av vår syndiga natur som gör oss blinda för sanningen, eller så är vår svaga tro och brist på förstånd ett problem. Budskapet i ett bibelställe kan också gå utöver vårt förstånd, därför att det är ett under. Under definieras ju som händelser som övergår vad människor kan förstå. [11]
Men om nu någon inte förstår innebörden i en utsaga ger det honom likväl inte rätt att förneka Skriftens klarhet. Det ger honom inte heller rätt att ge orden en annan innebörd eller tolkning. [12]
Tillämpning innebär inte att man ger orden en annan innebörd
Ibland hävdar man att tillämpningen av Skriften verkar vara ett allegoriserande. Om man inte är uppmärksam kan man lätt halka in på att allegorisera (kallas ibland förandliga) när man gör en tillämpning av texten. Ett exempel: Ibland händer det att texten om hur Jesus uppväcker Lasarus från de död används för att undervisa om hur Gud upprättar syndare från den andliga döden och otron till ett liv i tro. Berättelsen om hur Jesus botar en spetälsk från hans sjukdom tillämpar man på samma sätt genom att låta den syfta på hur Jesus botar från syndens spetälska. Men om vi då kommer ihåg att Skriften ska förstås på ett enkelt och naturligt sätt förstår vi att uppväckandet av Lasarus och botandet av en spetälsk inte kan tillämpas på detta sätt. Dessa under handlar inte om hur Lasarus blir andligt uppväckt eller den spetälske fördes till tro. De handlar båda om ett kroppsligt botande. Det talar om för oss att Jesus är sann Gud och har gudomlig makt vilket gör det möjligt för honom att uppväcka en kroppsligt död till liv och bota en sjuk människa även om han lider av en dödlig sjukdom. Vår tillämpning ska peka på att Jesus är både sann Gud och sann människa och att han har makt att uppväcka oss på den sista dagen, eller om han finner det bäst, bota oss från sjukdom. [14]
Om nu någon vill använda kroppens uppväckande från de döda eller hur en blind får sin syn som en bild av hur en människa kommer till tro, ska han gå till sådana ställen i Skriften där detta är ordens enkla innebörd: [15]
Ef 2:4-5: Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta. [16]
Apg 26:17-18: när jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem sänder jag dig, för att du skall öppna deras ögon, så att de vänder sig från mörker till ljus, från Satans makt till Gud. Så skall ni genom tron på mig få syndernas förlåtelse och arvslott bland dem som är helgade. [17]
Att finna ett skriftställe där spetälska är en bild för synden eller botandet av en spetälsksjuk liknas vid syndaförlåtelse är betydligt svårare. Skriften använder egentligen inte spetälska eller botandet av spetälska som en bild för detta. [18]
Detta är viktigt att komma ihåg, särskilt i vår tid då den historisk-kritiska metoden används av så många i den religiösa världen. De som använder sig av denna metod »förandligar» ofta sin tillämpning för att kunna kringgå ordens enkla och klara betydelse i texten. Om vi handlar på samma sätt skulle det inte endast vara en oriktig tolkning, det skulle också förvirra människor när vi fördömer den historisk-kritiska metoden och sedan själva handlar på samma sätt. [19]
Den riktiga tillämpningen
När man tillämpar Skriften på rätt sätt ändras inte textens enkla och klara betydelse, men dess innebörd kan ändå passa in på olika situationer. Orden i Galaterbrevet 3:11: »Den rättfärdige skall leva av tro», har ett antal tillämpningar. Det kan användas när man vill peka på mormonismens grova villfarelse angående rättfärdigheten eller den lika fördömelsevärda sammanblandningen av tro och gärningar som sker i katolska kyrkan. Dessa ord kan även användas när man vill varna en from kristen för de självrättfärdiga tankar som finns i dennes eget hjärta. De kan också tillämpas så att de ger tröst åt en kristen som ligger på sin dödsbädd. [21]
De olika situationer vis nyss nämnt och på vilka man kan tillämpa detta bibelställe skiljer sig avsevärt från varandra. Men i varje enskild tillämpning är innebörden av orden i texten densamma, nämligen att en människa blir rättfärdiggjord inför Gud, inte genom gärningar utan genom tron allena. [22]
Enskilda ords betydelse
Hur ska uttolkaren kunna avgöra vad som är ett skriftställes enkla och klara innebörd? Det första steget är precis som vid allt annat språkstudium att studera språkets vokabulär. Att avgöra de enskilda ordens betydelse är grundläggande för all översättning och även för uttolkning. [24]
Etymologi (en språklig forms historia) kan vara till stor hjälp vid studiet av orden i de bibliska språken. Att se på ordets rot och dess betydelse eller innebörden i de ord som ett givet ord består av kan vara en bra »minneshake» på vilken man kan hänga upp ordets betydelse. [25]
Men etymologin ska användas med försiktighet. Det ligger flera hundra års användande mellan de bibliska språken. Ett ords etymologi kan ge oss ordets ursprungliga betydelse, men genom seklers användande kan ordets innebörd ha förändrats så att det har väldigt liten eller ingen anknytning till den ursprungliga betydelsen. [26]
En far som med hjälp av etymologi försöker komma fram till vad dottern menar när hos säger att hans slips är häftig kommer ingen vart. Det kan helt enkelt vara hur man just då använder ett ord för att uttrycka att slipsen är snygg. Samma sak gäller vid vissa uttryck, till exempel »att lägga rabarber på något.» Att försöka ta reda på uttryckets betydelse genom att fastställa ordet rabarbers etymologiska ursprung leder givetvis ingen vart. [27]
På samma sätt är det med orden i Bibeln. Etymologin bakom orden är ibland till ingen hjälp och kan till och med vara missvisande. Ta till exempel det grekiska ordet ekklesia, som betyder »kyrka» eller »församling» i Nya testamentet. Ekklesia är uppbyggt av två ord: ek som betyder »ut ur» och kaleo som betyder »kalla». Under en period i Atens tidiga historia var stadens (råds)»församling» en skara män som »kallades ut» från marknadsplatsen. Allt eftersom åren gick fortsatte man att kalla den atenska (råds)församlingen för ekklesia, trots att dess ledamöter inte längre kallades ut från marknadsplatsen. [28]
Det var i denna senare betydelse (där ordet helt enkelt syftar på människor församlade i en grupp) som ordet användes i Septuaginta som översättning av det hebreiska ordet kahal (församling). Nya testamentet använder ordet i samma betydelse som sengrekiskan och Septuaginta. Den bibeltolkare som går tillbaka till den etymologiska betydelsen av ordet ekklesia» och säger att det betyder de som blivit »kallade ut» ur det otrogna världen till tro på Kristus, återger inte korrekt hur detta ord normalt användes i grekiskan på Nya testamentets tid. [29]
Å andra sidan finns det ord vars betydelse sammanfaller med deras etymologi. Det grekiska ordet aphiemi betyder etymologiskt »sända iväg». I Nya testamentet används det ofta i betydelsen att »förlåta». I detta fall kan och ska bibeltolkaren använda ordet i sin etymologiska innebörd därför att det ger en livfull bild av vad förlåtelse innebär: Gud tar våra synder och sänder dem långt bort från oss, som det uttrycks i Ps 103:12: »Så långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara från oss.» [30]
Ibland händer det att ett ord förekommer endast en gång i all grekisk och hebreisk text vi har tillgång till. Då är det endast genom etymologin vi kan försöka få reda på vad ett sådant ord betyder. Ordet pistikos i Markus 14:3 är ett sådant exempel. NIV (New International Version) översätter versen så här: »En kvinna kom med en alabasterkruka med en mycket dyrbar parfym gjord av äkta nardus.» Några menar att pistikos kommer från pino och då översätter man det med »olja». Andra föreslår att det härstammar från pistis och översätter det med »äkta». Ytterligare andra menar att det har att göra med ordet picita, en indisk växt, och att nardus görs av denna planta. Slutligen kan man endast konstatera att det är omöjligt att med absolut säkerhet fastställa ordets betydelse, men etymologin gör det möjligt för oss att komma med kvalificerade gissningar. [31]
Etymologi kan vara till stor hjälp men den får aldrig användas så att den åsidosätter eller förändrar den innebörd ordet har i allmänt vedertaget språkbruk. [32]