Av Stefan Sjöqvist
pastor i S:t Paulus’ församling, Stockholm

Pluralismen inom Svenska statskyrkan

I Kyrkans tidning 5/1998 får vi veta att kontraktsprost Sten M Philipsson skrivit en bok med titeln: »Kristen tro mitt i mångfalden». Han hävdar här att »kristendomen inte längre kan förfäkta den universalistiska uppenbarelsesynen, att uppenbarelsen i Jesus Kristus skulle vara det enda sättet att lära känna Gud… Jag tror istället på en icke-universalistisk exklusivitet och är öppen för att Gud kan kalla andra folk och kulturer i deras kontext… vi måste finna oss i att kristendomen har en underordnad ställning i världen» (s 24). »Låt den religiösa mångfalden blomma ut som ett tecken på att gudsuppenbarelsen med nödvändighet klär sig i skilda munderingar». [0]

Det är mot bakgrund av en sådan pluralistisk (mångfald i uppfattningar) inställning som den svenska statskyrkan kan tillåta homosex, utomäktenskapliga förbindelser, unionism och falska läror. Därför är det inte förvånande att i samma tidning läsa om att konfirmandlärare inbjuds till en utbildningshelg med, som det står: »en multireligiös panel eftersom Gud i Sverige har många namn idag. Vem är Gud för en buddhistmunk, en muslim, en kvinna som representerar nyandligheten och en alldeles vanlig präst från svenska statskyrkan?» (s. 32) [1]

Dessa statskyrkans representanter, som försvarar en sådan pluralism, har utan tvivel hört Jesusorden citeras: »Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig» (Joh 14:1) eller »Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn» (Joh 3:18) eller orden i Apg 4:12: »Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta». [2]

Men för pluralismens förespråkare har dessa ord förlorat sin betydelse, eftersom Guds Ord inte i sig själv är en ofelbar auktoritet för dem. Statskyrkans präster och lärare får redan under utbildningstiden lära sig att Bibeln, mer eller mindre, är ett mänskligt dokument. [3]

Fjärmandet från det gudomliga Bibelordets ofelbarhet och auktoritet är kulmen på en lång process som tar sin början i 17- och 1800-talets »upplysning», rationalism och neologi och fortsätter fram till 1900-talets liberalteologi och »historisk-kritiska metod». Så det andliga mörkret bland liberalismens förespråkare förvånar inte. Det som förvånar är att så många s.k. »konservativa» och »bibeltrogna» så troget sluter upp bakom detta avfälliga kyrkosamfund, och därmed indirekt stödjer pluralismen och den fortsatta läroupplösningen. [4]

Vissa förment konservativa söker till och med under hänvisning till just pluralismen och toleransen finna utrymme under statskyrkans höga tak. Rune Imberg, präst och rektor vid församlingsfakulteten i Göteborg, går i tidningen Dagen (27/1) till ett våldsamt angrepp på vigningen av kvinnliga präster och biskopar. Men tycks ändå vilja finna utrymme inom samma kyrka. Kyrkans tidning (98/5) kommenterar detta: »Svenska kyrkan har länge i namn av den av Imberg hånade toleransen accepterat en sådan illojalitet. Imberg tycks tro att den är oändlig och därför bara ska ta emot hans beskyllningar och tillmälen. Men även toleransen har sina gränser» (s 2). På samma sätt tycks Johan Hasselberg i en insändare tro att accepterande av religiös pluralism skulle implicit innebära ett accepterande av de »konservativa» från statskyrkans sida: »Även Svenska kyrkan måste bli tolerant och förstående inför lika tolkningar när det gäller prästämbetet» (s 20) [5]

Men, precis som statskyrkan också säger, måste pluralism och tolerans ha sina gränser. Pluralism utesluter varje form av bibeltrogen och konfessionell hållning. Hur skulle liberalismens tolerans kunna acceptera en intollerant bibeltro som inte tolererar liberalism? [6]

Pluralism kan aldrig stå tillsammans med ortodoxi, det vore ju för den att förneka sitt eget väsen. Och omvänt söker aldrig sann bibeltro en samvaro med bibelförnekelse, liberalism och pluralism. Bibeln talar aldrig om att kristna ska ha olika gudsuppfattningar och trosuppfattningar. [7]

»Var ivriga i att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader» (Ef 4:3-5). [8]

Bibeln talar aldrig om en enhet trots olika uppfattningar och en enhet trots alla meningsskiljaktigheter: »I vår Herres Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening» (1 Kor 1:10). [9]

En sådan enighet på trons grundval står inte att finna i en pluralistisk folkkyrka. Det vore ju en motsägelse som ligger i sakens natur. Därför måste en ärlig kristen inse att bibeltrohet inte går att förena med medlemsskap i en pluralistisk kyrka, lika omöjligt som det är att förena olja och vatten. [10]

»Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har väl rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Hur kan Kristus och Beliar komma överens? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror?… Gå ut från dem och skilj er från dem» (2 Kor 6:14-15, 17). [11]

Om den irrläriga kyrkan säger Luther: »Vi medgiva icke, att de representera kyrkan eller i sanning äro den. Och vi vilja icke heller lyssna till vad de i kyrkans namn befalla eller förbjuda. Ty ett barn på sju år vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är: hon är nämligen de heliga troende och ’fåren, som höra sin herdes röst’. Ty barnen bedja så: ’jag tror att det finnes en helig kristen kyrka’. Ty heligheten består icke i kyrkliga skrudar, tonsurer eller andra ceremonier, som de utan stöd i den Heliga Skrift uppdiktat, utan i Guds ord och den rätta tron» (SKB s. 335). [12]

De kristna är inte bundna av falska präster och biskopar. »Då dessa… varken äro eller vilja vara rätta biskopar… så får icke för deras skull kyrkan lämnas utan tjänare. Såsom vi se av gamla exempel i kyrkan och hos fäderna, böra vi därför själva inviga till detta ämbete därtill skickade män» (SKB s. 334f). [13]

Den bibeltroende är intresserad av att både läsa, förstå och agera utifrån orden i Rom 16:17: »Jag uppmanar er bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem.» [14]

I dessa ord ser vi att splittringens skuld aldrig är de bibeltroendes, utan alltid de som agerar i strid med läran. När vi tar Paulus’ ord på allvar så är det inte för splittringens skull, utan alltid för enhetens, ty den enda av Gud välsignade enheten, är enheten på Ordets grund, ingenting annat. [15]

»För att bevara den rena läran och bibehålla en fast grund och Gud behaglig endräkt i kyrkan är det nödvändigt att icke blott driva den rena sunda läran, utan även tillbakavisa dem, som motsäga och lära annorlunda. 1 Tim 3, Tit 1. Ty trogna herdar böra, såsom Luther säger, dels föra sina får på bete och föda dem, dels skydda dem för ulvarna, så att de taga sig till vara för främmande röster, Joh 10, och skilja det kostbara från det värdelösa» (SKB s. 545). [16]

Att ta konsekvenserna av bekännelsen till den bibliska läran kan vara smärtsamt som också Bekännelseskrifterna anger: » Det är tungt att avvika från så många folks gemensamma mening och kallas schismatiker» (SKB s. 348). [17]

Men har vi genom Guds Ord blivit överbevisade om att Gud är oss nådig för Kristi skull, så blir Ordet dyrbarare än alla mänskliga tankefunder och lojaliteter, all »religiös tolerans» och pluralism, ty vår Herre säger själv: »Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord» (Joh 14:23). »Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar» (Joh 8:31). [18]