Av Egil Edvardsen

Bibelstudium över 2 Kor 5:14–21

Ett av de avsnitt i Skriften som allra tydligast lär oss att Kristus dog för alla människor, är detta avsnitt i 2 Kor. Ingen annanstans träder läran om den objektiva försoningen och den objektiva rättfärdiggörelsen fram så tydligt som här. [0]

»Kristi kärlek driver oss»

Paulus börjar med att förklara vad det är som driver honom i hans förkunnelsegärning. Varför håller han på som han gör? Varför arbetar han dag och natt med att föra ut evangelium? Det framgår tydligt av de föregående verserna att han har blivit kritiserad av enskilda medlemmar i församlingen i Korint för att han arbetar för hårt. Någon har tydligen menat att han inte kan vara riktigt klok som kan gå på så här, offra så mycket, försaka så mycket. Tänk bara på allt det som Paulus måste gå igenom för evangeliets skull. I det 11 kap. nämner han hur han har blivit utsatt för de värsta förföljelser. Han har blivit slagen och stenad, suttit i fängelse, blivit hånad och bespottad. Var han inte bara en religiös fanatiker? Så kunde motståndarna lätt tänka. [2]

Därför gör Paulus det helt klart vad det är som driver honom. Han är inte galen, men sanningen är att han inte kan göra något annat än att förkunna evangelium. Han kan rätt och slätt inte låta bli. »Ty», säger han, »Kristi kärlek driver oss». Han är tvingad, säger han, inte av människor, inte av sig själv. Det är ingen människa som har tvingat honom till det. Det är inte en falsk tvångstanke som han har producerat själv. Många människor gör saker för att de känner sig tvingade till det av andra. Eller så gör de det för att de har börjat tvinga sig själva till det. Sådan var inte Paulus. Det var en sak som drev honom – Kristi kärlek. Han kunde inte låta bli att förkunna evangelium, han kunde inte låta bli att arbeta så hårt, för Kristi kärlek drev honom. Även om han ibland talade för döva öron, även om det av och till kunde verka som om allt arbete var förgäves, kunde han likväl inte låta det vara. [3]

Vad menas med uttrycket »Kristi kärlek»? Någon har menat att det var den kärlek Paulus hade till Kristus, andra att det var den kärlek Kristus hade till Paulus. Den grekiska texten ger oss inte något entydigt svar, för uttrycket kan förstås på båda sätten. Likväl är det stor skillnad på dem, och det är viktigt att vi vet vad det var som drev Paulus. Var det hans kärlek till Jesus, eller var det Jesu kärlek till honom? [4]

Vi får se på sammanhanget där de här orden står. Vad är det Paulus talar om i det här avsnittet? Han talar om försoningen. Han talar om honom som dog på korset. »Vi är övertygade om att en har dött i allas ställe», säger han lite senare i meningen. Paulus talar med andra ord om något som inträffade först, om något som inträffade långt innan han började älska Gud. Han talar om Jesu död på korset. Han talar om honom som älskat Paulus och alla människor så högt att han förnedrade sig själv och var lydig intill döden på korset. Vad var det som kom först? Var det Paulus kärlek till Jesus, eller var det Jesu kärlek till honom? »En har dött i allas ställe», säger han, det vill alltså säga: Kristi kärlek till mig och till alla människor kom först. Johannes uttrycker det så i sitt första brev: »Vi älskar därför att han först har älskat oss» (kap 4 vers 19). »Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder» (kap 4 vers 10). [5]

Vad var det alltså som drev Paulus? Kristi kärlek till honom. Han, som visste om sig själv att han var den störste av alla syndare – han hade ju förföljt Guds församling – han visste också att han var älskad av Gud. Ja, han tvivlade inte ett ögonblick på det, för »En har dött i allas ställe», och därmed också för honom själv. Paulus såg Guds ofattbara kärlek till honom. Han såg den stora nåd och barmhärtighet som hade fått Gud att offra sin egen Son för honom. Därför kunde han inte låta bli att förkunna. Han kunde inte låta bli att arbeta. Kristi kärlek drev honom. Och så började Paulus undervisa om denna kärlek och om hur den kom till uttryck. Han började undervisa om den gärning som Kristus gjorde eftersom han älskade honom och alla människor så mycket. [6]

»En har dött i allas ställe»

Med dessa fem korta ord uttrycker Paulus det som är huvudsaken och kärnan i hela den kristna tron. Vi kallar det ofta för den ställföreträdande försoningen. Kristus dog i alla människors ställe. Han var vår ställföreträdare. Och eftersom han dog, behöver inte vi dö. Ja, faktum är att eftersom han dog i vårt ställe, så har vi redan dött. För Paulus säger vidare: »En har dött i allas ställe, och därför har alla dött». Med andra ord: Då Kristus dog, dog vi. Vår död har redan skett. [8]

Döden kom som ett resultat av synden. Döden var straffet människorna fick då de föll i synd. Men då Kristus dog för alla, var själva döden som ett straff för synden, egentligen genomförd. Han har gjort det för oss. Han tog vårt dödsstraff på sig. [9]

Det är ett ord som är mycket viktigt i de här två verserna (v 14-15), och det är ordet alla. Paulus upprepar det här ordet hela tre gånger. »En har dött i allas ställe, därför har alla dött. Och han dog för alla…» Alla betyder verkligen alla. Det betyder inte bara en del, de flesta, nästan alla, utan det betyder absolut alla. Ingen är utestängd. Kristi kärlek är så obegränsad att den sträcker sig ut över hela världen. Då Jesus dog, dog hela världen. Det finns inga människor som Jesus inte har dött för. [10]

Paulus kommer tillbaka till detta universella genom Kristi frälsningsverk lite senare. Men innan dess förklarar han på nytt varför han inte kunde låta bli att förkunna evangelium. Jesus dog för alla, säger han, »för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem.» [11]

Kristi död är vår död. Hans uppståndelse är vår uppståndelse. Kristna, som tillsammans med Kristus har dött och uppstått igen till nytt liv, lever inte längre för sig själva. En person har sagt att vi kristna lever »ett lånat liv» (J. P. Meyer). Det nya kristna livet kännetecknas inte av egenkärlek, utan av Kristus-kärlek. Det kännetecknas inte av kärlek till oss själva, utan av kärlek till honom som har älskat oss först. Och detta förklarar varför Paulus kunde offra så mycket som han gjorde. Han drevs inte av lag, utan av kärlek. [12]

Detta är något som vi behöver tänka på ofta. När vi blir trötta av att arbeta i Guds rike, när vi blir missmodiga och kanske frustrerade över att det går så sakta, att det är så lite framgång, att det händer så lite omkring oss, att vårt arbete bär så lite frukt osv, då borde vi vända tillbaka till källan som Paulus gjorde, till Kristi kärlek. Ja, vi borde varenda dag vända tillbaka till det som är själva kraftkällan för all kristen tjänst och allt kristet liv. Vi behöver gå till Golgata och på nytt se vilken ofattbar kärlek som drev honom i döden för oss. Och eftersom han dog, har vi också dött, och tillsammans med honom har vi uppstått till ett nytt liv, ett långt liv som egentligen inte är vårt eget, utan som vi har fått av honom »till låns» så länge vi lever här på jorden, för att vi skall leva för honom, verka för honom, tjäna honom med våra talanger och gåvor. [13]

Att känna Kristus på rätt sätt

Vers 16 och 17 fungerar på många sätt som en övergång till de sista verserna i detta femte kapitel i 2 Kor, samtidigt som det är en följd av det han redan sagt. [15]

Den första slutsatsen är att Paulus inte längre känner människor »på ett ytligt sätt», som han säger. Ordagrant står det »på ett köttsligt sätt». Det Paulus menar är att han, när han betraktar människorna omkring sig, inte längre ser bara på det yttre som ålder, kön, utbildning, inkomst, talanger osv. Han bryr sig inte om social status. Han bryr sig inte om ifall människor passar honom eller inte, eller för den sakens skull om han tycker om dem eller inte. Inte heller betraktar han längre andra människor som en möjlighet till att uppnå personlig vinning, antingen det är socialt eller materiellt. [16]

Han ser på andra människor utifrån ett helt nytt perspektiv. Han ser på dem i ljuset av Jesu fullbordade verk. Jesu död var deras död. »En har dött i allas ställe». Det betyder helt konkret att Jesus också dog för varenda en av alla de människor han mötte varenda dag. När Paulus betraktar människor i detta ljus, är han inte upptagen av vad han kan uppnå hos dem, utan av vad han kan ge dem. Det bästa han kan ge dem, är budskapet om honom som har dött för dem. Evangelium är det bästa han har att ge människorna, och det vill han ge dem. För Kristus hade dött för varenda människa. [17]

Paulus bekänner att han tidigare hade »känt Kristus så» eller betraktat Kristus så; dvs utifrån det världsliga, köttsliga perspektivet. Han hade bara sett det yttre hos Kristus, och det var ju ingenting märkvärdigt: En fattig timmermansson från Nasaret som hade samlat en skara enkla människor runt sig, som hade lärt ut en massa underliga saker, påstått att han var Messias, Guds Son och världens Frälsare och till slut blivit upphängd på ett kors som en förbrytare. De förväntningar han hade haft om Messias, hade i alla fall inte passat ihop med denne Jesus. Han hade blivit lärd att se på Messias som en som skulle tillfredsställa folkets världsliga behov, frigöra dem från yttre förtryck och förlossa Israel från yttre fiender. Sett utifrån Pauli köttsliga perspektiv var korsfästelsen ett ynkligt nederlag och inte en härlig triumf. [18]

Men nu betraktade han inte längre Kristus så. Det hade skett en stor förändring hos honom, som ändrade på hela hans sätt att betrakta Kristus, hela hans kunskap om Kristus. Hur kände han nu Kristus? Nu kände han honom som den som dog för alla. Det var den stora förändring som hade skett i Pauli liv. Han kände nu Kristus som sin och världens Frälsare, som han som dog och uppstod igen till nytt liv för alla. Och när han såg på människorna omkring sig, såg han på dem som en del av de »alla» som Kristus hade dött och uppstått för. [19]

Det är inte svårt att se att Paulus har rätt här. Det finns många människor som inte ser någonting alls hos Jesus. Han betyder ingenting för dem. Det han har sagt, förstår de inte. Hans lidande och död och uppståndelse förstår de inte vitsen med. Det är så mycket som strider mot förnuftet hos honom. De kanske kan förstå vissa yttre saker hos Jesus. De ser att han var en god människa, som gjorde mycket gott. Många kan till och med instämma i att det måste ha varit något speciellt med honom, eftersom han har fått utöva så stort inflytande på det västerländska samhället i snart 2000 år. Men de ser bara till det yttre. De känner honom egentligen inte, för de känner honom inte som den ende som dog i allas ställe, och därmed också för dem själva. De känner honom inte som sin egen gode och nådige Frälsare. Så är det för de allra flesta människor. De känner Jesus bara »efter köttet». Inte förrän samma förändring som skedde hos Paulus sker också med dem, kan de börja känna Jesus på rätt sätt. [20]

Att vara i Kristus

Vilken förändring är det som måste ske? Paulus säger i vers 17: »Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit». Det måste ske en djupgående förändring hos människorna. De måste bli nya skapelser. »Om någon är i Kristus…», säger Paulus. Vad vill det säga att »vara i Kristus»? Den som är i Kristus är den som genom tron har blivit ett med honom i hans död och uppståndelse. Paulus säger på ett annat ställe att den troende är iklädd Kristus. Gud ser inte längre den gamla människan. »Det gamla är förbi,» säger Paulus, »se, det nya har kommit.» På grekiska uttrycks detta så att det nya som har kommit är något som har skett en gång i tiden och som fortsätter att ske i framtiden. Den som är i Kristus har blivit en ny skapelse och fortsätter i Guds ögon att vara en ny skapelse. [22]

Kan du tänka dig med vilken glädje Paulus har skrivit de här orden. Tänk på vad Paulus hade varit förut. Till Timoteus skriver han: »fastän jag förut var en hädare, förföljare och våldsman» (1 Tim 1:13). Men nu, eftersom »en har dött i allas ställe», kan han frimodigt säga: »Det gamla är förbi»! En ny skapelse har blivit till, en skapelse som Gud inte längre betraktar som en skyldig syndare, utan som fullkomligt ren och rättfärdig för Kristi skull. [23]

Kunde Paulus glädja sig över detta och frimodigt tro och bekänna detta, kan vi det också. Oavsett hur stora syndare vi har varit, oavsett hur dåliga vi tycker att vi har varit, kan vi göra Pauli ord till våra egna: »En har dött i allas ställe», därför: »Det gamla är förbi, se, det nya har kommit». Paulus skriver i brevet till Titus: »Vi var själva en gång oförnuftiga, olydiga och vilsegångna. Vi var slavar under många slags begär och lustar, vi levde i ondska och avund, vi var avskyvärda och vi hatade varandra» (Tit 3:3). Sådana var vi. Detta var »det gamla». Men det är nu borta. Varenda kristen kan frimodigt säga: Det gamla är förbi. I Kristus, som dog i mitt ställe och som uppstod igen, är jag en ny skapelse.» [24]

Gud försonade oss med sig själv genom Kristus

Därmed har vi kommit fram till det verkliga klimax i det här avsnittet, där Paulus klart och enkelt, och likväl så storslaget och fantastiskt, förklarar försoningens och rättfärdiggörelsens mysterium. [26]

»Allt kommer från Gud», säger han först. Allt detta – Kristi kärlek, han som dog för alla, undret med att förvandlas till en ny skapelse som nu kan leva för Kristus, ett nytt perspektiv på livet som gör att vi betraktar både Kristus och andra människor i ljuset från korset och den tomma graven – allt detta är från Gud. Ingenting är från Paulus, ingenting är från Petrus, ingenting av vilken förkunnare eller predikant som helst, präst eller teolog, kyrkoledare eller påve. Ingenting är av oss själva. Ingenting av allt detta är kort och gott människoverk. Allt är av Gud. [27]

Allt är av honom »som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst». Det här är första gången Paulus i det här avsnittet använder ordet »försoning». Likväl är det själva nyckelordet i avsnittet. Det verk som Gud har gjort är en »försoning». »Gud försonade oss med sig själv», säger Paulus. [28]

Låt oss stanna upp lite inför själva uttrycket. Vad betyder det? Grundbetydelsen av det grekiska ordet är »att förändra». I profan grekiska används det om förändring i förhållandet mellan människor, om att förändra ett fientligt förhållande till ett vänskapligt och fredligt förhållande. [29]

Det är så Paulus använder det här ordet i t.ex. 1 Kor. I 1 Kor 7 talar han om äktenskap och skilsmässa, och han säger att de två parterna, man och hustru, som ha kommit i strid med varandra skall återupprätta förhållandet. De skall försona sig med varandra (v 11). [30]

Paulus använder ordet »försona» på nästan samma sätt här i vårt avsnitt. Här är det de två parterna Gud och människa. Men det är bara den ena parten, människan, som har förorsakat det ödelagda förhållandet. Paulus använder samma ord i Rom 5:10 när han skriver »Medan vi var Guds fiender, blev vi försonade med Gud genom hans Sons död». Vi var fiender till Gud. Gud älskade oss och har alltid älskat oss. Om det skulle ske en förändring måste det alltså vara Gud som tog initiativet. Och det var precis det som hände: Gud försonade oss med sig själv. Han tog själv på sig uppgiften att förändra vår ställning från att ha varit fiender till Gud till att bli hans vänner. [31]

Hur gjorde han det? »Genom Kristus», säger Paulus. I den vers vi nyss läste från Rom 5 förklarar han hur Gud försonade oss med sig själv genom Kristus: vi »blev försonade med Gud genom hans Sons död». Återigen ser vi alltså. »En har dött i allas ställe», och därför är vi försonade med Gud. Vi är inte längre fiender. Gud är vår vän, och vi har blivit nya skapelser. [32]

Försoningens tjänst

Men Gud har gjort något mer än att försona oss med sig själv genom Kristus. Han har givit oss »försoningens tjänst» säger Paulus. I den grekiska grundtexten är dessa två handlingar nära förbundna med varandra. Samma Gud som försonade oss med sig själv, gav oss också försoningens tjänst. »Försoningens tjänst» är det sätt Gud använder för att föra ut budskapet i världen. Det är med hjälp av försoningens tjänst som andra människor får höra om försoningen. Att ha fått försoningens tjänst är med andra ord det samma som att ha blivit missionär, utsänd för evangelium. Det är det samma som att ha blivit utsänd med budskapet om försoningen, budskapet om den ende som har dött i allas ställe. [34]

Gud försonade världen med sig själv …

Men varför är det så nödvändigt att budskapet om försoningen går ut till andra människor? Eller för att säga det på ett annat sätt: Varför har Gud givit oss försoningens tjänst? Varför har han kallat oss att gå ut med evangelium? Svaret kommer i vers 19. Guds försoningsverk genom Kristus gällde nämligen inte bara några få. Nej, »Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv», säger Paulus. Då denne ene dog i allas ställe, då Kristus dog för alla, då var Gud i honom. Han var på samma gång Gud och människa, också då han dog på korset. Paulus säger i Kol 1:19-20: »Ty Gud beslöt att låta fullheten bo i honom och genom honom försona allt med sig, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himmelen». Då Kristus dog, dog Gud. Kristi blod på korset, var Guds blod, för »Gud var i Kristus». [36]

Och försoningen gällde världen, dvs inte bara en liten utvald del, utan alla människor. »En har dött i allas ställe». Resultatet av Kristi död på korset för alla blev, att Gud har försonat världen med sig själv. Här är ingen undantagen. Alla är medräknade. Försoningen är universell och allmän. [37]

… genom att han inte tillräknar världen deras missgärningar

Paulus förklarar vidare hur Gud har försonat världen med sig själv. På vilket sätt har han återupprättat förhållandet och avlägsnat fiendskapen? Jo, genom att han »inte tillräknar dem (världen) deras missgärningar». Uttrycket »tillräkna» är hämtat från bokföringens språkbruk. Att tillräkna betyder att kreditera en annans konto. Här säger Paulus, att Gud inte längre krediterar världens synder på deras konto. Han håller dem inte längre för sina kreditorer, sina gäldenärer. De är inte skyldiga honom någonting. Deras konto är uppgjort. Det är i balans. [39]

Men hur kan Gud bara göra så? Hur kan han, som säger i sitt ord: »Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter» (Gal 3:10), nu helt enkelt säga: »Jag tillräknar inte längre världen deras missgärningar»? Hur är detta möjligt? I sista versen i det här avsnittet förklarar Paulus varför. Men allra först skall vi slå fast att här talar Paulus om ett objektivt faktum, en objektiv sanning, som är oberoende av oss människor. Han talar om något som hände då Kristus gick här på jorden. Gud har i Kristus givit oss en universell försoning. Han säger till världen, och det gäller varje människa: »Jag tillräknar dig inte längre dina synder. I mina ögon är du inte längre en skyldig syndare. Dina synder är förlåtna.» [40]

Detta är en helt avgörande sanning både för den som hör Ordet och för den som förkunnar det. För det betyder att det inte kommer an på något hos oss människor om Gud är en försonad Gud eller inte, och om han tillräknar oss våra missgärningar eller inte. Det är inte min ånger eller tro som åstadkommer förlåtelsen. Om det var så, skulle den som hade en svag tro också vara mindre förlåten. Då kunde jag aldrig vara säker på om min ånger är djup nog, om min tro är stark nog. Nej, faktum är, oberoende av mig, att Gud har försonat sig med mig och att han inte tillräknar mig mina missgärningar. Detta är ett faktum, som varken jag eller andra människor kan ändra på. Och i tron griper jag detta faktum, denna objektiva sanning, försoningen och syndaförlåtelsen, och gör den till min egendom. I tron tar jag den till mitt hjärta och tröstar mig med den. Jag riktar inte blicken på min tro, på min ånger eller på något annat hos mig själv. Utan jag riktar blicken på det som redan har skett, nämligen att »en har dött i allas ställe», att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser». [41]

Men att detta är ett objektivt faktum har också stor betydelse för den som förkunnar Ordet, eller som Paulus säger det: för den som »han har anförtrott försoningens ord», som han har givit »försoningens tjänst». Den som förkunnar ordet om försoningen, den som förkunnar evangelium, skall inte säga: »Om du tror, skall Gud inte längre tillräkna dig dina synder.» Nej, alla rätta och sanna förkunnare skall säga till alla människor: »I Kristus har allt som behövde bli gjort, blivit gjort. Han har gjort allt. Gud tillräknar dig inte längre dina synder. En har dött i allas ställe. Detta kan du tryggt lita på.» [42]

Vi är Kristi sändebud

»Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud.» Så talar Paulus om sitt arbete som en försoningens tjänare. Vi är sändebud för Kristus, säger han. Ett sändebud, en ambassadör, talar inte i sitt eget namn. Han handlar inte i eget namn. Det han säger är inte hans egna meningar. Han säger det han är utsänd att säga. Han gör det han är utsänd att göra. [44]

Paulus och hans medarbetare var sådana ambassadörer. De handlade i dens namn som hade sänt dem, Kristi namn. De talade i hans ställe och sa detsamma som han skulle ha sagt om han själv hade varit där. Och budskapet var enkelt: »Låt försona er med Gud». [45]

Till att börja med kan de här orden verka stå i motsats till det Paulus redan har sagt. Gud har ju redan försonat oss med sig själv. Och här talar Paulus om att vi måste bli försonade med honom. Men det finns ingen motsättning här. Tvärt om. Det Paulus nu gör är att ta sig i akt för det som i dag kallas för »universialism», nämligen en sådan lära som säger att alla människor oavsett vilja en gång blir frälsta. En sådan tanke kan lätt uppstå, om vi bara ser på den objektiva sidan av försoningen. Vi kunde lätt dra slutsatsen att om Gud inte längre tillräknar världen deras synder, så betyder det att hela världen skall bli frälst. Men att det inte är så, vittnar Skriften om på många ställen. I Mark l6:16 säger Jesus t.ex. »Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd.» [46]

Det är det samma Paulus menar här, när han säger: »Låt försona er med Gud». Det är genom tron som varenda människa får välsignelsen av den försoning som Gud redan har fullbordat. Om jag förkastar det fullbordade verket, blir jag stående med mina synder. På den yttersta dagen skall Gud se de synderna, och jag kommer att bli fördömd. [47]

Detta understryker hur viktigt det är, att vi som har hört och tagit emot ordet om försoningen för det vidare ut i världen. Alla har blivit försonade med Gud. Gud tillräknar inte längre världen deras synder. Men bara den, som hör detta budskap och tror det, kommer personligen att få del i den förlåtelse och det liv som budskapet ger. Det är för övrigt samma sak Paulus kommer in på i början av nästa kapitel, där han med allvar ber läsarna att inte förkasta Guds nåd, för som han säger: »Nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag» (6:2). [48]

Guds stora byte

Så avslutar Paulus sitt mäktiga avsnitt om försoningen med den kända versen: »Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.» Här har vi Guds stora byte. Gud och vi bytte. Jesus, som inte hade syndat, bytte med oss, som var fulla av synd. På grekiska står det egentligen att Jesus inte »kände» synd. Han blev frestad många gånger. Han »blev frestad i allt liksom vi», läser vi i Hebr 4:15, »men utan synd». Han gav aldrig efter för frestelserna. Han upplevde aldrig personligen vad det vill säga att synda eller vad det vill säga att vara en syndare. »Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun» (1 Petr 2:22). Han var som »ett lamm utan fel och lyte» (1 Petr 1:l9). [50]

På den andra sidan står alltså vi. Och det är inte någon vacker bild: »Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda. En öppen grav är deras strupe. Sina tungor använder de till svek. Huggormsgift är bakom deras läppar. Deras mun är full av förbannelse och bitterhet. De är snabba på foten till att utgjuta blod. Förödelse och elände råder på deras vägar, och fridens väg känner de inte. De har inte gudsfruktan inför sina ögon» (Rom 3:10-18). Detta är en beskrivning på oss. Vi är totalt olika Kristus. I Guds ögon saknar vi allt. Hos oss finns det bara synd och brist på rättfärdighet. Hos honom finns allt det vi saknar: rättfärdighet, helighet, godhet, vänlighet, kärlek, mildhet osv. [51]

Då kommer det stora bytet: »Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd». Lägg märke till orden »Gud… gjort» honom till synd för oss. Då Jesus dog på korset med alla människors synder på sina skuldror, var inte detta ett olycksfall. Jesaja skriver: »Det behagade Gud att slå honom» (Jes 53:10). Det var för att Gud så älskade världen som han utgav sin ende Son (Joh 3:16). [52]

Våra synder lades på honom. Det är den ena delen av bytet. Den andra delen är att »vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud». Synden har blivit ersatt med rättfärdighet, Guds egen rättfärdighet. Den har vi nu fått. Vilket byte! Vilken förändring för oss! Vi är nu rena och rättfärdiga, himmelen värdiga, för Kristi skull, eftersom »en har dött i allas ställe»! [53]