Av Stefan Sjöqvist

Fariseismen lärde att människan var fri även i andlig avseende

Johannesevangeliets tredje kapitel inleder med att konstatera att: »Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemus» (v. 1). En bakgrund har givits till det samtal som följer. Farisén frågar: »Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom» (v. 2). Kristus svarar: »Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike» (v. 3). Förklaringen kommer i v. 6: »Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande.» Jämför Rom 8:7: »Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller.» [1]

I Johannesevangeliets 8:e kapitel bemöts Kristi ord om evangeliets befriande kraft av de fariseiskt påverkade judarna med invändningen: »Vi är Abrahams barn och har aldrig varit slavar under någon. Hur kan du då säga att vi skall bli fria?» (8:33). Professor Odeberg förklarar den ideologiska bakgrunden till ett sådant uttalande: »En av själva grundpelarna i fariseernas hela åskådning och i hela deras på denna åskådning grundade etiska strävan och förkunnelse, var att den som ägnade sitt liv helt och hållet åt att uppfylla Guds vilja sådan den var uppenbarad i lagen, han ägde därigenom sanningen och var en fri människa… att inrätta sitt liv efter Guds lags föreskrifter, normer och regler. Detta var särskilt möjligt för Israel, som ingått i förbund med Gud att följa hans lag och vara hans folk» (Hugo Odeberg, Fariseism och kristendom, Uppsala 1980, s. 42f). [2]

Den fariseiska judendomens bön i synagogan lyder: »Min Gud, anden som Du givit mig är ren.» Liksom grekerna kom den fariseiska teologin att hysa den uppfattningen att Gud, trots syndafallet, lämnat kvar en gudomlig gnista i människans inre. Orenheten kom sålunda inte inifrån utan utifrån. En människas orenhet beror följaktligen på hennes fria val, när hon väljer den onda böjelsen (»jesär haara») framför den goda böjelsen (»jesär tov») eller omvänt tyglar den onda böjelsen och låter det goda inom sig dominera. [3]

Kristus frånkänner människan frihet i andlig bemärkelse

Diametralt mot detta tänkande står Kristi förkunnelse: »Det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser» (Matt 15:18, 19). »Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av rofferi och omåttlighet» (Matt 23:25). [5]

Kristus frånkänner människan en inneboende förmåga att fritt välja mellan den onda och goda böjelsen. Farisén Nikodemus fick inga fromma utläggningar som svar på de religiösa grubblerierna. Han ställs obarmhärtigt inför det skriande problemet i den egna själen. »Det som är fött av köttet (syndig natur) är kött (syndig natur)» (3:6). Den naturliga födelsen gör ingen till ett Guds barn. »Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt» (3:7). Detta kan jämföras med Pauli ord i Ef 2:3: »Av naturen var vi vredens barn». Av naturen dvs av födelsen. [6]

Inte ens släktskapet med Abraham eller omskärelsen (utan tro) garanterar barnaskap hos Gud. Till judarna, som trodde sig vara fria inför Gud, säger Kristus: »Ni har djävulen till er fader: Och vad er fader har begär till, det vill ni göra» (8:44). [7]

Odeberg kommenterar: »Fariseismen säger: Människan skall vilja det goda, och hon kan vilja det goda. Den som vill det goda och försöker göra det goda, hon blir en god och rättrådig människa. Den kristna etiken däremot är grundad på insikten om människans väsen och säger: människan kan av sin natur varken vilja det goda eller göra det goda» (H. Odeberg, s. 49). Kristi ord i Joh 8:44 kan jämföras med Ef 2:2, orden om den ande som nu är verksam i olydnadens söner» eller 2 Tim 2:26 »de gör hans (dvs djävulens) vilja». [8]

Kristus lär att den andliga friheten är ett Guds nådeunder

Frälsningen står enligt Kristi förkunnelse aldrig att finna inom människan utan alltid utom henne. Farisén Nikodemus får del av det glada budskapet: »Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv» (3:16). [10]

Bakgrunden anges i de föregående verserna. Kristus målar ett bekant motiv för Nikodemus. De israeliter som angripits av giftormar, som det talas om i 4 Mos 21, de hade ingen egen förmåga eller egen kraft att lita på. De var dömda att dö om inte Gud lovat att var och en som såg upp mot kopparormen, som upphängts på en stång i lägret, skulle bli botad eller helad (4 Mos 21:6-9). »Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv» (3:14, 15). Seendet av den på stång upphängda ormen av koppar, var instrumentet för att tillägna sig helbrägdagörelsen: »må var och en som har blivit ormbiten se på den, så skall han bli vid liv» (4 Mos 21:8). På samma sätt blir tron på den på korset upphöjde Kristus instrumentet för att tillägna sig frälsningen: »Var och en som tror på honom skall ha evigt liv» (Joh 3:15), den som tror på honom blir inte dömd» (3:18). [11]

Kristus talar till de fariseiska judarna i Joh 8 om tron på Honom

»Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria» (Joh 8:31, 32). Men tron uppfattas aldrig som något som framspringer ur människans eget goda inre. Tron beskrivs som ett skapelseunder, då Gud av en andligt död gör en levande. Det handlar om att födas på nytt (3:3) eller bli född ovanifrån, »Det som är fött av Anden är ande» (3:7), att befrias ifrån ett andligt slaveri under synden (8:34) och djävulen (8:44). Det handlar inte om att göra sig levande – utan att bli levandegjord, inte att låta sig födas utan bli född, inte att frigöra sig utan att bli befriad. I omvändelsen och pånyttfödelsen är människan passiv och blott Gud själv aktiv. Den tro som uppstår är ett Guds nådeunder. [13]

Jämför härtill Fil 1:29: »Ni har fått nåd… att tro,» Fil 2:13: »Gud är den som verkar i er både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske,» Joh 6:44: »Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom.» I Joh 15:5 säger Kristus: »Utan mig kan ni ingenting göra» och i Matt 11:27 säger han: »Ingen känner Sonen utom Fadern. Inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.» [14]

Kristus lär att den andliga friheten kommer till människan genom Ordet och dopet

Nikodemus får evangeliet om Kristus och hänvisas till det medel Kristus använder för att överföra frälsningen, nämligen dopet (jfr Tit 3:4-5, Ef 5:25-27, Rom 6:4, Gal 3:27): »Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike» (3:5). Lika lite som människan vid sin fysiska födelse kunde »hjälpa till» eller »samverka», lika lite kan människan medverka vid sin andliga födelse. »Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden» (3:8). Lika lite som människan kan påverka väderleken – vindens sus – lika lite kan människan vara delaktig i eller påverka Andens verkan i den nya födelsen. Detta konstateras också inledningsvis i Johannesevangeliet, där det heter om Guds barn: »De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud» (1:13). [16]

Kristus säger till de av fariseism påverkade judarna: »Sanningen skall göra er fria» (8:32). Det står inte: Ni skall befria er själva eller låta er befrias. Människan kommer inte till Sanningen. Det är Sanningen som kommer till oss, gör oss fria. Människan är det passiva objektet (den som blir omvänd), medan Guds Ande beskrivs som det aktiva subjektet (den som omvänder). [17]

Det är viktigt att betona att det inte är vilken sanning som helst som avses, när Kristus säger att Sanningen befriar. Han inleder meningen: »Om ni förblir i mitt ord…» (8:31). Liksom Nikodemus blev hänvisad till dopet (3:5) blir judarna i kap. 8 hänvisade till Ordet, Kristi eget Ord. Liksom dopet tillskrivs den pånyttfödande kraften (Tit 3:4, 5, Joh 3:5) så tillskrivs Kristi Ord, evangelium, den pånyttfödande kraften i Skriften. Vi läser Jakobs brev 1:18: »I kraft av sin vilja födde han oss på nytt genom sanningens Ord» och i 1 Petr 1:23: »Ni är födda på nytt… genom Guds levande Ord». [18]

Ingen kan alltså tillkämpa sig frälsningen. Kristus är den som lever, lider och dör för förlorade syndare. I den processen kan vi inte delta. Vi kan inte bära fram Kristi offer på nytt. Det är fullbordat på Golgata kulle en gång för alla. Men inte heller tron kan vi tillkämpa oss. Evangeliets Ord, Guds levande Ord går ut och människor hör budskapet om Kristus (Rom 10:14-17). Där tron tänds är orsaken till trons tändande helt och hållet Guds Den helige Andes verkan i Ordet. Frälsningen är av nåd allena – från början till slut. [19]

Trons tändande beskrivs i Skriften som ett lika stort under som själva skapelsen (2 Kor 4:6). Ibland argumenterar vissa att omvändelseappellen i Skriften: »Omvänd er», gör sinnesändring, skulle förutsätta att det hos den oomvända, opånyttfödda människan skulle finnas en inneboende förmåga till gensvar, att man skulle kunna välja. Men lika lite som den fysiskt döde Lasarus (Joh 11:14-39) kunde göra sig levande – kan den andligt döde (Ef 2:1f) göra sig levande. Liksom Kristi ord »Lasarus, kom ut! (Joh 11:43) hade den gudomliga kraften att göra Lasarus levande, så äger Kristi Ord i evangeliets förkunnelse i dag den gudomliga kraften att av en andligen död människa göra en levande. Kristus kallar detta i Johannesevangeliets tredje kapitel för pånyttfödelse, (v. 3, 5, 7, 8). I 2 Kor 5:17 kallas det ny skapelse (jfr Gal 6:15). I Romarbrevets kapitel 6 kallas det för uppståndelse. [20]

Fariseerna uppfattade omvändelsen i första hand som en moralisk förändring av levnadsmönstret. Kristendomen kommer med budskapet om en förändring som redan är skedd. Budskapet om hur Kristus blidkar Guds vrede genom att offra sig själv som mänsklighetens ställföreträdare. Detta budskap, evangeliets Ord om syndernas förlåtelse är det gudomliga medel Gud använder för att vända människan till sig. Detta budskap har den gudomliga kraften att förvandla stenhjärtat till ett troende hjärta som förtröstar på Guds oförtjänta nåd i Kristus. [21]

Skriften lär att förkunnelsen får två olika mottaganden

Johannesevangeliet 3:e kapitel förtäljer inte farisén Nikodemus reaktion på Kristi predikan om synd och nåd. Men vi möter samme man i Joh 7:48-52 som försvarare av Kristus och han finns vid Kristi grav (Joh 19:39). Av detta kan vi anta att Kristi Ord till Nikodemus verkligen hade trängt in i hans hjärta. Reaktionen på Kristi förkunnelse för de av fariseism påverkade judarna blev annorlunda. Texten säger att de »tog upp stenar för att kasta på honom» (8:59). Så ser vi illustrerad den dubbla utgången av Kristi Ords förkunnelse. Somliga tror, andra förkastar Ordet. Vi har att hålla fast vid Skriftens sanning att Gud älskat världen (Joh 3:16) och vill att alla skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen (1 Tim 2:3f) och att de som till sist blir saliga och frälsta blir det, inte på grund av egen förtjänst eller värdighet utan uteslutande på grund av Guds nåd allena i Kristus Jesus vår Frälsare. [23]