Av IF

Från stilistisk synpunkt

Inom kyrkan pågår fortfarande, femton år efter att NT 81 kom ut, debatt om översättningen av Fader vår. Kritiken från de breda folklagren har varit och är hård. Det visar sig att bönen i sin nya formulering ännu inte används i gudstjänsten. Men det är inte bara fråga om en folklig reaktion. Svidande kritik har kommit också från filologer och språkvårdare. [1]

När konjunktivformerna slopas, förvandlas bönerna till uppmaningar till Gud

Så gav t.ex. Ingemar Rehnberg i tidskriften Språkvård 2(1982) s. 8-15 sina synpunkter på den nya översättningen. Han uttryckte därvid sin förvåning över att bibelkommissionen i bönen Fader vår liksom i andra sammanhang hade slopat konjunktivformerna. Dessa har visserligen blivit mindre vanliga i det nutida språket. Men de finns kvar i vanliga verbformer som vore och finge och i vissa stående uttryck som »Leve brudparet». Konjunktivformerna kan ofta slopas utan att man ändrar innebörden av det som skall uttryckas. Men så är inte alltid fallet. [3]

”Leve brudparet” betyder någonting annat än ”Låt brudparet leva”

På samma sätt, säger Rehnberg, förhåller det sig med konjunktivformerna i Fader vår. Tar man bort dem, får bönerna en annan innebörd. Helgat blive (varde) ditt namn uttrycker den bedjandes önskan. Men i bibelkommissionens översättning blir uttrycket »Låt ditt namn bli helgat» en uppmaning. En sådan uppmaning, riktad till Gud, ger bönen en egendomlig innebörd. Det är inte Gud som utgör hindret för att hans namn skall helgas. Fortfarande kan emellertid den bönen, om än med svårighet, ges ett begripligt innehåll. Värre är det med bönen »Låt din vilja ske». Det är ju omöjligt att tänka sig att Gud skulle vilja annat än att hans vilja skall ske. En uppmaning till honom att låta hans vilja ske verkar därför meningslös. [5]

Den framställning som Rehnberg här ger avfärdas kanske med att det ännu år 1982 kan framföras sådana meningar, men att konjunktivformer numera kan helt rensas bort, när Bibeln överflyttas till modern svenska. Det kan dock påpekas, att Svenska akademiens sekreterare, prof Sture Allén, i ett TV-program för ett halvår sedan på samma sätt uttryckte sin förvåning över att det i bibelkommissionens översättning av Nya testamentet inte fanns någon konjunktivform alls. [6]

”Himmelskt anrop” blir ”trivial bruksprosa”

Först skall då sägas att bönens inledning Fader vår har ändrats till Vår Fader. Vi talar väl om Gud som vår Fader, men när vi i bönen tilltalar, anropar honom säger vi Fader vår. När vi hör de orden vet vi att det är Herrens bön som kommer att bedjas. »Detta himmelska anrop har nu gjorts om till trivial bruksprosa. Man väljer banaliteterna», skriver Åsa Mälhammar i Aftonbladet. [8]

 

Från innehållslig synpunkt

Bröd för dagen eller morgondagen

Bönen översätts så i NT 81: »Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.» I notapparaten sägs: »Sannolikt den efterföljande dagen.» Det grekiska ordet »epiousios» är ett s.k. »hapax legomenon», dvs det finns inte i några tidigare grekiska texter. När språkmannen stöter på ett sådant ord, som inte använts tidigare, bör han undersöka, vilka ordstammar som ingår i ordet. Så sker t.ex. i Schwüzers grammatik. Epiousios ställs här samman med eph’eemerios (daglig) och översätts med »dagligt existensminimum». Schwüzer påvisar att uttrycket epi teen ousan (heemeran), dvs för den varande dagen, för den dag som är, återfinns i papyrer. Utifrån ett sådant ordstudium får vi översättningen: »Ge oss i dag vårt bröd för dagen.» Det vidare sammanhanget ger också skäl för en sådan översättning. Jesu lärjungar skall be om bröd för den innevarande dagen. Därför säger han: »Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka… Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen» (Matt 6:25, 34). Denna bön tar på ett enkelt och påtagligt sätt sin utgångspunkt i människors dagliga behov och bekymmer. [10]

Vi kan alltså fastslå, att den nutida språkforskningen har funnit nya skäl, som styrker Luthers uppfattning av fjärde bönen. När han myntade uttrycket »vårt dagliga bröd», översatte han i samklang med Jesu övriga undervisning och de språkliga sannolikhetsskälen. Däremot strider noten i NT 81 mot såväl Jesu övriga undervisning som nyare språkvetenskapliga skäl. [Not 1] Dessutom är bönen i NT 81 språkligt oklar och dubbeltydig. [11]

Människan förlåter inte sina medmänniskor innan hon har fått förlåtelse av Gud (femte bönen)

Bönen översätts i NT 81 på följande sätt: »Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.» Vore denna översättning riktig, skulle vår förlåtelse inte bara föregå Guds, utan rentav utgöra en förebild för Guds förlåtande. Förlåt oss så som vi redan har förlåtit! Den bedjande människan har kommit i överläge i förhållande till Gud och kan rent av framhålla sig själv som ett efterföljansvärt exempel, som Gud bör följa. Men sambandet mellan Guds förlåtelse och vår förlåtelse beskrivs i Ef 4:32: »Eftersom Gud i Kristus har förlåtit oss, är också vi villiga att förlåta dem som är oss något skyldiga.» Femte bönen bör alltså få denna översättning: »Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss.» [Not 2] Då är det inte längre Gud som har att följa den bedjandes exempel. Det är den bedjande som förklarar sig villig att följa Guds exempel och förlåta. [13]

Att det här inte bara är fråga om en ordstrid teologer emellan framgår av det motstånd som NT 81:s översättning av »Vår Fader» möter. Henrik Sundqvist, Bjurholm, skriver i en insändare i Kyrkans tidning juli 1996: »Vidare ber vi i den nya översättningen: ’Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss’. Nu får man verkligen börja be Fader vår med eftertanke. Det slog mig: ’En kristen är egentligen en lycklig narr som med Guds hjälp vill försöka förlåta och förlåta, ja sju gånger sjuttio gånger. Men den dag han säger: ’liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss’, då är han en förstelnad gubbe med lögn på sina läppar.» [14]

Frestelsen skall vi undanbe oss, men prövningen skall vi tacka för

Bönerna översätts i NT 81 på följande sätt: »Och utsätt oss inte för prövning, utan fräls oss från det onda.» [16]

Professor Bengt Hägglund, Lund skriver i Svensk Pastoraltidskrift 34(1996): »Utbytet av ’frestelse’ mot ’prövning’ i sjätte bönen kan med skäl ifrågasättas, inte därför att det är felaktigt utan därför att det är missvisande. De båda orden står inte för samma sak. Prövningar utsätts vi alla för och det sägs ofta att det är Gud som sänder dem – för att pröva och stärka tron. Frestelser är något annat. Man kan jämföra med en annan text, där samma ord förekommer: i Getsemane, där lärjungarna utsätts för den svåraste prövning, säger Mästaren enligt NT 81 till dem: ’Vaka och be, att ni inte utsätts för prövning’ (Matt 26:41). Vad är det för mening med detta? De befinner sig ju redan mitt inne i prövningen.» [17]

»Jag vet, min Gud, att du prövar hjärtat», så heter det i 1 Krön 29:17. Och i Ps 139:23 ber konung David: »Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig, och känn mina tankar, och se till om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.» Henrik Sundqvist skriver: »Nu skall jag plötsligt be Gud bevara mig för dessa prövningar som jag redan tackat Gud för.» [18]

Djävulen är det ondas upphov, och detta bör markeras

Det är viktigt att sjätte och sjunde bönen binds samman. »Och för oss inte in i frestelse, utan fräls oss från den onde.» [Not 3] Denna bön till Gud: Fräls oss från den onde modererar föregående led »för oss inte in i frestelse. Det innebär att Gud inte är den som frestar. Syndens orsak är djävulen (frestaren). Gud, som frälser från den ondes våld, kan visserligen föra Kristi lärjungar in i sådana olycksöden att den kristne frestas att avfalla och överge sin tro. Men Gud är inte det ondas orsak, så att han skulle leda den bedjande in på ondskans väg. I denna svåra stund vet den kristne att han får ropa till sin käre himmelske Fader: Herre, fräls. [20]

Dessa båda böner bildar alltså en bön och begäran. Läses varje del för sig kan det ge sken av att Gud är den som frestar. Det första ledet har nämligen formellt en kausativ form, dvs det ser ut som skulle Gud vara det ondas orsak. Det följande ledet med bönen om att bli frälst från den onde frestaren ger emellertid det förra ledet en permissiv (tillåtande) innebörd: Låt oss inte föras in i en sådan situation, att vi frestas till avfall, utan fräls oss från den onde frestaren. [21]

I Kyrkans tidning 37/96 bemöter Gunnel Vallquist, ledamot av Svenska akademien, NT 81:s översättning »utsätt oss inte för prövning» med svidande kritik: »En sådan bön kan en kristen över huvud taget inte be med bevarad integritet». Hon anspelar på bönens formulering och skriver: »Utsätt oss icke för nya Fader vår. Översättningen är en olycka för svensk kristenhet». Angående problemet med den sjätte bönen, att det ser ut som om Gud frestar, påpekar hon att kristenheten alltid levat med detta dilemma. [22]

Gunnel Vallquist, själv katolik, hänvisar i det sammanhanget till doktor Martin Luthers förklaring, som hon anser hör till det bästa som har skrivits och som duger än i dag. I den står det: »Gud frestar ingen, men vi ber i denna bön, att Gud skall beskydda och bevara oss så att djävulen, världen och vårt eget kött inte bedrar och förför oss till vantro, förtvivlan och andra svåra synder och laster.» [23]