Av IF

Gud sände den helige Ande, som påminde lärjungarna om allt vad Jesus hade gjort

Med skriftkánon (skriftsamling) förstår vi Bibeln själv, den urkund som ger oss den gudomliga uppenbarelsen och som därför också är rättesnöre (grek. »kánån) för kyrkans lära och liv. När de nytestamentliga församlingarna växte fram förelåg det redan en skriftkánon: Gamla testamentets profetiska böcker, Jesu Bibel. Jesus hänvisar till denna kánon, när han säger: »De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till» (Luk 16:29). Jesus hänvisar till Skriften som förmedlare av den kristna uppenbarelsen. I sin översteprästerliga förbön ber han också för alla dem som genom apostlarnas (deras) ord skulle komma att tro på honom. Jesus sade: »Men Hjälparen, den helige Ande, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er» (Joh 14:26). Själv skrev Jesus inte någonting. Det behövde han inte. Den helige Ande skulle påminna lärjungarna om allt vad han hade sagt. Apostlarnas ord skulle vid sidan av profeternas i GT bli trosgrundval för den nytestamentliga kyrkan. Kánon skulle utvidgas. [1]

Den helige Ande talade genom de nytestamentliga författarna

Gud talade ansikte mot ansikte med Mose. På liknande sätt fick de nytestamentliga författarna uppenbarelser från Gud i enlighet med Jesu löfte. Aposteln Paulus ger klart besked: »Jag vill göra klart för er, bröder, att det evangelium som jag har predikat inte kommer från människor. Jag har inte fått det eller lärt mig det av någon människa. Jag har tagit emot det genom en uppenbarelse från Jesus Kristus» (Gal 1:11-12). Aposteln Petrus ord gäller all biblisk undervisning och därmed även den nytestamentliga: »Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud» (2 Petr 1:21). [3]

Vi får ett Nya testamente genom apostlar och evangelister. Men därmed ges inte en ny uppenbarelse. Apostlarna säger inte att de kommer med en ny religion till människor. Paulus inleder sitt brev till romarna med att säga att han som Kristi Jesu tjänare är kallad till apostel och avskild för Guds evangelium, som Gud redan förut utlovat (förkunnat som ett löfte) genom sina profeter i de heliga Skrifterna.» [4]

Sitt brev till galaterna avslutar Paulus (6:11-16) med att påminna om Kristi gärning, manifesterad i hans korsdöd, som den trosregel och norm (grek. »kanån»), vilken adressaterna skulle följa. »Det är detta budskap vi (apostlar) predikar», säger Paulus (1 Kor 15:11). Den som predikar »ett annat evangelium, predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, han skall vara under förbannelse» (Gal 1:6, 9). En sådan är en falsk apostel. [5]

I Lukasevangeliets prolog hänvisas till dem som var ögonvittnen och Ordets första tjänare, till de äldsta traditionsbärarna och deras berättelser. Samtidigt framhåller evangelisten att han genom att skilja mellan sann och falsk tradition har säkrat den äkta traditionen och »noga efterforskat allt från början.» [6]

Paulus brev lästes i församlingarna i likhet med GT:s skrifter

I Kol 4:16 ger aposteln Paulus denna uppmaning: »När mitt brev har blivit uppläst hos er, se då till att det också blir uppläst i församlingen i Laodicea och att ni får läsa brevet som kommer från dem.» Av detta ser vi att apostelns brev upplästes i församlingen, när den var samlad till gudstjänst, och att församlingarna befalldes att utväxla brev. Denna utväxling av apostoliska brev skedde inte bara mellan grannförsamlingar. Vissa brev får en allmän spridning, en spridning till »varje plats» (1 Kor 1:2). [8]

I 2 Tess 2:2 uppmanas adressaterna: »Stå alltså fasta och håll er till de lärdomar ni har fått, muntligt (genom predikan och undervisning) eller genom brev.» I detta brev skriver han sin hälsning med egen hand och meddelar att »detta är ett kännetecken i alla mina brev. Så skriver jag: »Vår Herre Jesu nåd vare med er alla.» Aposteln gör så för att visa att det är han och ingen annan som har avsänt brevet. Förfalskade Paulusbrev cirkulerade. Därför uppmanar han tessalonikerna »att inte så plötsligt tappa fattningen och bli skrämda, vare sig av någon ande eller något ord eller brev, som påstås komma från oss och som går ut på att Herrens dag redan har kommit. Låt ingen bedra er på något sätt. (2 Tess 2:2f). [9]

Även Petrus jämställde Paulus brev med GT:s skrifter

I 2 Petr brev 3:15-16 finns uppgifter som är av intresse för vår undersökning av skriftkánons framväxt. 1/ Här talas om »alla Paulus (hans) brev» och en samling sådana förutsätts alltså kända. 2/ En rätt utläggning av dessa brev är nödvändig. 3/ Paulus brev ligger i linje med »de övriga Skrifterna». Att Petrus med dessa skrifter menar GT framgår av sammanhanget. 2 Petr 2:1f talar härför. Petrus skriver där: »I båda mina brev har jag genom mina påminnelser velat väcka ert rena sinne, så att ni tänker på vad som har blivit förutsagt av de heliga profeterna (i GT) och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni har hört era apostlar förkunna.» [11]

Till den rätta skriftsamlingen i GT fogas den nytestamentliga skriftsamling som har apostoliskt ursprung. Att det i Paulus brev »finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och obefästa människor förvränger till sitt eget fördärv», det är något som också sker med de övriga Skrifterna. Det är alltså bara ett och annat som är svårt att förstå, några få ställen hos Paulus, vilka är svåra att förstå (grek. dysnóetá tina). När han talar »om detta» (ordagr. »om dessa ställen») är det naturligt att se »detta», »dessa ställen» som en hänvisning till det föregående (2 Petr 3:7-13), som handlar om världens undergång och om nya himlar och en ny jord – ting som vi har ofullständiga föreställningar om. [12]

De kristna församlingarna uteslöt de skrifter som inte var andegivna och hade vunnit allmänt erkännande

Kánonbildningens process innebar inte att man »bildade» en kánon utan att man uteslöt vissa skrifter som oäkta eller av andra skäl inte var värdiga att upptas i kánon. För att gälla som rättesnöre skulle en skrift vara av apostoliskt ursprung och återge apostlarnas lära samt ha en utbredd användning i gudstjänsten. Hade evangelisterna från början som sin speciella uppgift att berätta om Jesu ord, hans liv, död och uppståndelse, övergick den uppgiften snart till de skrivna evangelierna, som förelästes i gudstjänsten. När apostlarnas röster tystnade (2 Petr 1:14), talade de till församlingarna genom sina brev, som förelästes vid gudstjänsten. Dessa var auktorativa gudsord, inte därför att »kyrkan» hade beslutat det utan därför att de var äkta och gick tillbaka på aposteln själv. [14]

Vissa av dessa böcker var dock från början ifrågasatta (Hebr, 2 Petr, 2 och 3 Joh, Jak, Jud, Upp), därför att somliga inte var säkra på att de var av apostoliskt ursprung. Att de av den anledningen var omstridda på vissa håll, innebar dock inte primärt en bedömning av deras värde. Origenes kände och brukade alla 27 böckerna, så också Athanasius. De gjorde ingen skillnad mellan allmänt antagna böcker och omstridda sådana. Vi fick samma kánon i Västerns kyrka genom Hieronymus och Augustinus. Detta får dock inte uppfattas som skulle NT ha producerats av kyrkan. Kyrkan är i stället en produkt av apostlarnas budskap. [15]

Apokryferna lästes och studerades men räknades aldrig till Bibeln

Med apokryfer (grek. »dolda skrifter) betecknas de gammaltestamentliga böcker som inte fick plats i den palestinensiska kánon, i Jesu Bibel, men som kom att av kyrkan tas med i kánon, detta som ett arv från de grekisktalande judarna i Alexandria, vilka hade ett mera lösligt kánonbegrepp. En del av dessa apokryfer kom att efter Hieronymus död införas i den västerländska kyrkans officiella Bibel, Vulgata, Hieronymus översättning till latin (fullbordad 405). Hieronymus hade dock själv principiellt hållit fast vid den ståndpunkten att hebreernas kánon skulle vara avgörande. Till den ståndpunkten hade han kommit under sin vistelse i Palestina. Han talar om apokryferna som »extra» dvs som stående utanför kánon. Dessa böcker blev emellertid under medeltiden vanligtvis uppfattade som kanoniska, som inspirerade. De apokryfiska skrifterna var skrivna på grekiska och inte på hebreiska. De upptogs aldrig i judarnas heliga skrifter. Jesus och hans lärjungar har citerat så gott som alla av gamla testamentets heliga skrifter, men apokryferna berör de aldrig. [17]

Det var först vid kyrkomötet i Trient (1545-63) som Katolska kyrkan fastställde att apokryferna skulle ingå i kanon. Samtidigt utvecklades tanken på en muntlig apostolisk tradition som fördes vidare av ämbetet. Den muntliga traditionen jämfördes med Skriften, som var mångtydig och öppen för flera tolkningar. De muntliga traditionerna från Kristus eller apostlarna, vilka bevarats till vår tid, »skall antagas och vördas med samma fromhet och respekt som Bibeln själv,» fastslog Katolska kyrkan. [18]

Nu kom de gammaltestamentliga apokryferna också att tas med i Luthers Bibel. Att han gav dem en plats som tillägg till Bibeln hade naturligtvis sin grund i att de hade ett så starkt fäste i den medeltida traditionen. Men här sker på samma gång något nytt. Det utsägs klart att dessa apokryfer inte ingick i kánon och därför inte fick likställas med andra böcker i den heliga Skrift, men var nyttiga att läsa. Luther skiljer alltså apokryferna från skriftkánon och placerar dessa som ett bihang vid slutet av Gamla testamentet. Skälet härtill är att dessa skrifter inte stod i överensstämmelse med kánon, Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter. De fanns ju inte heller med i den hebreiska kanon. Luther fann dem mindervärdiga. [19]

På ett tidigt stadium, redan vid disputationen med Eck (1519) diskuterade Luther frågan om en apokryfisk bok kunde användas vid dogmatisk bibelbevisning. Det gällde här 2 Mackabeerboken 12:43f som bevis för skärseldsläran. Luther säger då om den, att »den inte hör till kanon» (»non est in canone»). Att Luther trots alla anmärkningar behöll dessa (egentligen vissa av dessa) böcker som tillägg till skriftsamlingen berodde emellertid på att han där fann sådant som var nyttigt och uppbyggligt att läsa. Syraks bok uppfattar han som nyttig för gemene man. Den lär hur man skall förhålla sig i det dagliga livet. Vishetens bok uppskattade han också mycket. Han kom nämligen att identifiera »visheten» med »Guds ord». [20]

Även vi måste göra en bestämd skillnad mellan vår andegivna Bibel och apokryfiska skrifter

När Per Jonsson i Lutherskt sändebrev skriver att vi »enligt luthersk uppfattning har behållit de apokryfiska skrifterna i Bibeln», då måste en sådan framställning väcka häpnad. Luther behöll inte dessa skrifter i kanon utan lät dem stå som tillägg till den gammaltestamentliga skriftsamlingen. Apokryferna blir för Per Jonsson så betydelsefulla att de utgör en skiljelinje mellan luthersk och reformert teologi. Detta måste vara en nyhet för många. I den lutherska kyrkans Bekännelseskrifter, i Konkordieformeln, heter det däremot: »Vi tror, lär och bekänner, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare bör prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter. Men andra skrifter av äldre eller nyare lärare får inte likställas med den heliga Skrift.» [22]

För en bibeltrogen kyrka är det angeläget att bestämt skilja mellan Bibeln och icke andeingivna skrifter. Vi skall göra som Jesus och hans apostlar, de nytestamentliga församlingarna och reformatorerna. Ett sätt att visa vördnad mot Bibeln är att inte jämställa den med enbart mänskliga skrifter. Det är viktigare för en bibeltrogen kyrka att markera skillnaden mellan vår andeingivna Bibel och mänskliga skrifter än att betyga de sistnämnda en vördnad, som kan misstolkas. [23]