Av Ingemar Furberg

Den sanna kunskapen

Skapelseberättelsen ger oss den gudomliga uppenbarelsen om skapelsen

1/ Gud är Skapare av himmel och jord

»I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade… (1 Mos 1:1ff). [3]

Den i Skriften uppenbarade sanningen säger oss att Gud, den Allsmäktige, är Skaparen. Gud, Fadern, den Allsmäktige, är Skapare av himmel och jord. Av skapelseberättelsen framgår också att skapelsen är den Treeniges verk och tillskrives gemensamt de tre gudomspersonerna. Någon undrar kanske om Mose var med och såg allt detta. Var han åsyna vittne? Härom skall sägas, att Skriften träder fram med anspråk att vara Guds eget ord. »Herrens ord kom i en syn till Abraham. Han sade (1 Mos 15:1). »Detta är Jesajas, Amos sons, syn, vad han skådade angående Juda och Jerusalem (Jes 1:1). På samma sätt ger skapelseberättelsen de ord som Mose såg och som denne Guds tjänare har förmedlat. Han ger oss med de rätta orden Guds undervisning om skapelsen. Lika visst som Skriften förmedlar åt oss gudomlig kunskap om Guds frälsningsverk lika visst förmedlar den gudomlig kunskap om Guds skapelseverk. [4]

Den Heliga Skrift lär att Gud har skapat himmel och jord genom sitt ord. »Genom tron förstår vi att världen har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har kommit till av något synligt», säger Hebreerbrevets författare (11:3). Genom tron vet vi alltså något bestämt om skapelsens »hur». »Så blev nu himmelen och jorden fullbordade med hela sin härskara» (1 Mos 2:1). Så gick det till: Gud sade och det vart, kom till. På den sjunde dagen stod skapelsen fullbordad, »komplett». Om detta skapelseverk säger Gud att det var »mycket gott». Skapelseverket ur intet (ex nihilo) är något som måste tas emot genom tron. Denna lära är inte känd av den naturliga gudskunskapen. [5]

Det finns emellertid en naturlig gudskunskap. Aposteln Paulus skriver: »Det man kan veta om Gud är uppenbart bland hedningarna. Gud har uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är du utan ursäkt» (Rom 1:20). Aposteln räknar med att hedningarna har möjlighet att göra sig en föreställning om Guds existens och om hans makt och majestät. Utifrån den synliga världens existens bör hedningen dra den förnuftiga slutsatsen, att det finns en Skapare. Den hedniske filosofen Cicero (död 43 f. Kr.) skriver: »Du ser inte Gud men känner honom likväl av hans verk.» Den som inte drar den slutsatsen är utan ursäkt. [6]

2/Gud har skapat människan till sin avbild

Människan ägde från början en ursprunglig rättfärdighet och helighet. Människan ägde den rätta kunskapen om Gud och sattes att råda, härska över skapelsen (1 Mos 1:26). [8]

3/ Gud har skapat äktenskapet

Till man och kvinna skapade han dem (1 Mos 1:27). Herren Gud hade tagit mannen och satt honom i Edens lustgård till att bruka och bevara den (1 Mos 2:15). Men Adam fann inte någon hjälp, en som honom hövdes. Och Herren Gud sade: »Det är inte gott för mannen att vara allena.» Då gjorde Gud åt Adam en enda kvinna, förde fram henne till honom och gav henne åt honom. Och Gud sammanvigde och välsignade dem (1 Mos 1:28). Äktenskapet mellan man och kvinna var instiftat, och detta skedde före syndafallet. Adams glädje över sin brud framgår av hans ord: »Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött» (2 Mos 2:23.) [10]

4/ Gud har gett oss en skapelsens ordning

Liksom det finns en i naturen given ordning, att Gud giver höstregn och vårregn (5 Mos 11:14), så finns det också i människolivet en given ordning: hem och familj, stat och samhälle, överhetens ordning. Ett ordnat borgerligt samhälle får alltså ej betraktas som en struktur som skall brytas ner. I Augsburgska bekännelsen heter det: »Vi fördömer dem som anser den kristliga fullkomligheten bestå i övergivandet av de borgerliga uppgifterna. Evangelium förkunnar ju en evig hjärtats rättfärdighet. Dock upplöser det icke stat eller familj, utan fordrar eftertryckligt, att de skall vidmakthållas som gudomliga ordningar och att man inom sådana ordningars ram skall öva kärlek» (SKB s. 62). En sådan övning innebär alltid offer i någon form. Ändå är denna lag någorlunda känd också av hedningarna. Så kunde t.ex. de grekiska stoikerna inskärpa, hur viktigt det var att i de förhållanden vi står i till olika människor, föräldrar, barn, lärare, överhetspersoner, ge de olika »relationerna» (»skeseis») sitt. Ett sådant givande, där var och en får sitt, innebär offer. [12]

Kristen kärlek innebär alltså offer. Av Olavus Petri vigselritual (1529) kan vi utläsa, att allt inte stod väl till med de dåtida äktenskapen. Därför infogar reformatorn följande förmaning till mannen: »Mannen skall noga besinna, att fastän han är satt kvinnan till förman, så är därför inte den makten honom given att han skall ’illa traktera’ (= behandla) henne, efter sitt eget sinne, som tyvärr man ofta ser ’till nedertryckelse’.» Nej, kristlig kärlek innebär, säger aposteln, att »mannen skall älska sin hustru så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den… Mannen är skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp» (Ef 5:25, 28). [13]

Mannen får alltså inte säga: Jag vill inte offra mig för min hustru. När Jesus undervisar om äktenskapet och säger: »Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt», då sade hans lärjungar till honom: »Om det är så med mannens ställning till hustrun, då är det ingen fördel med att gifta sig» (Matt 19:6, 10). [14]

I 1 Mos 2:18 sägs kvinnan vara given mannen till hjälp. »Det är inte gott för mannen att vara allena.» Och i 1 Kor 11:9 uttalas samma ordning: »Mannen skapades inte för kvinnans skull utan kvinnan för mannen.» Denna skapelseordning är uttryck för Guds vilja. Luther var helt viss om att Eva var sin man undergiven i Eden. En hustru får därför inte säga till sin man, att hon inte vill vara honom undergiven. Så ser vi att det är en kristens plikt att inom skapelseordningens ram öva kärlek. Detta innebär att mannen offrar sig för sin hustru, att hustrun är sin man undergiven, och att barnen lyder sina föräldrar. »Ty att hedra är vida mer än att älska, det inte blott innesluter det att älska, utan också en tukt, ödmjukhet och vördnad, såsom gällde det ett fördolt majestät» (Luthers ord ur Stora katekesen). [15]

Luther skriver sammanfattningsvis: »Det finns alltså i världen en utpräglad olikhet och skillnad i rang mellan olika personer, och den skall med all flit upprätthållas. Ty om kvinnan ville vara man, sonen fader, lärjungen lärare, tjänaren herre och undersåten överhet, då skulle hela samhällsordningen råka i oerhörd förvirring (Stora Galaterbrevskommentaren till Gal 3:28). [16]

Den falska kunskapen om skapelsen

Den falska kunskapen fördes inte fram först på 1800-talet med Darwin. Falsk kunskap träder fram på syndafallets dag, då människan lockades att ’bli som Gud’ och förstå vad gott och ont är. Hon drömde då att få göra moralbestämningar med hänsyn till sin egen lycka och harmoni och kunna bortse från Guds vilja. Syndafallets människa kan ej finna sig i att följa Skaparens vilja. Hon revolterar mot Gud och sätter sig själv i centrum. Den falska kunskapen smyger sig in redan under profeternas och apostlarnas tid. Vi kan här bara tänka på profeternas kamp mot avgudakulten och apostlarnas kamp mot den falskeligen s.k. kunskapen, mot gnosticismen. [18]

En materialistisk åskådning är evolutionslärans grundval

1/ Att Gud var till före världen och att världen blivit till genom hans vilja är en ofrånkomlig beståndsdel i den kristna skapelsetron. Men denna tro och bekännelse motsägs av en materialistisk livsåskådning, enligt vilken världen är resultatet av en utveckling från lägre former till högre. Evolutionsläran är principiellt ateistisk. Att anta att människan har uppstått ur något likt en amöba (ett encelligt djur med föränderlig form) är helt absurt. Ur en sådan primitiv materia skulle sedan allt ha uppstått. Materien sägs ha genererat, alstrat sig själv. Darwin är evolutionslärans lärofader. Sådana filosofer som Nietzsche, Hitlers lärofader, och Marx, kommunismens lärofader, var ateistiska evolutionister. Nietzsche gjorde bekantskap med Darwins utvecklingslära och utformade på grundval av den sin lära om människans urdrift: viljan till makt. Övermänniskan skulle härska. Kristendomens slavmoral förkastade han med sina stolta ord: Jag vill inte tjäna. På denna lära byggde Hitler sin föreställning om den ariska rasens överlägsenhet. Lägre stående folkgrupper skulle utrotas. [20]

Kristen skapelsetro anpassas efter utvecklingsläran

Nu finns det kristna, som menar att vi måste anpassa den kristna skapelsetron efter Darwins utvecklingslära. Man hävdar då att Bibeln inte har något att säga om hur skapelsen gick till. Bibelns skapelseberättelse ger oss endast en religiös huvudtanke, säger de, att Gud står bakom vår tillvaro. Vi kristna skulle då inte veta mer om Guds skapelseverk än hedningarna. När sådana påståenden uttalas, sker detta i avsikt att anpassa Bibelns skapelseberättelse efter utvecklingslärans schema. Man talar då gärna om en »teistisk evolution», dvs att Gud står bakom skapelsen. Men när sedan frågan om hur allt gick till skall behandlas, följer man den ateistiska åskådningen, att skapelsen har skett utan Guds medverkan, att skapelsen har genererat sig själv. [22]

Skapelsens ordningar ersättes av jämlikhetens ordning

Luther säger i Stora Galaterbrevskommentaren: »Här gäller gudomliga ordningar, att fäder ger sin barn goda gåvor (Matt 7:11) och att barn lyder sina föräldrar. Sådana slutledningar är beviskraftiga, därför att de hämtas från gudomliga ordningar. Men om man hämtar sina bevis från människans fördärvade inställning är de dåliga och saknar all giltighet» (s. 283). [24]

Orsaken till att skapelseordningen inte följs ligger hos människan, som fördärvar sig genom att följa sina egna lockelser. Jämlikhetens ordning förs fram som den rätta ordningen. Därmed är all över- och underordning förkastad. I Bibeln skildras ett sådan jämlikt samhälle som stående under Guds dom: »Och jag skall giva dem ynglingar till furstar, och barnsligt självsvåld skall få råda över dem: Av folket skall den ene förtrycka den andre, var och en sin nästa. Den unge skall sätta sig upp mot den gamle, den ringe mot den högt ansedde» (Jes 3:4f). Detta är sagt om Juda och Jerusalem. [25]

Gnostikerna menade att det ideala samhället skulle uppstå, när skapelseordningen var nedbruten. I det gnostiska s.k. Thomas-evangeliet heter det, att »Guds rike skall komma, när vi har gjort man och kvinna till ett», dvs när den i skapelsen givna könsdifferensen är upphävd. Enligt Valentinianus – som var från Egypten och verkade i Rom under åren 136-165 – bestod den ursprungliga naturordningen i en gemenskap på jämlikhetens basis (»koinånia met’ isotätos»). Den jämlikhetsideologi som i våra dagar förs fram är alltså inte något nytt. Gnostikerna var jämlikhetsideologer. [26]

Av jämlikhetsideologins företrädare betraktas skapelseordningen som något som man sedan länge övergivit i modernt tänkande. Man talar om förlegade könsroller. I en rapport i kvinnofrågan (1968) »utfäster sig regeringen att på grundval av en radikal världsåskådning effektivt motarbeta det livsmönster som gällt vår västerländska familj.» Det betyder att hem och äktenskap skall omgestaltas efter grundsatserna om jämlikhet och självförverkligande. Att Gud har skapat människan »till man och kvinna», att det finns en i skapelsen given könsskillnad bortser man ifrån. I stället talar man om könsroller som förorsakade av miljöfaktorer. Där en principiell jämlikhetsideologi drivs, där måste tanken på att i kärlek offra sig för en annan människa upplevas som otäck. Offret som sådant är orättvist. Hur mycket skall vuxna människor offra sig för sina barn, frågas det. [27]

Jämlikhetsideologin har också kommit att prägla den avfallna kyrkan. Så kallar t.ex. prof Ragnar Holte skapelseordningen för en syndafallsordning. Med jämlikhetskravet ställer man samtidigt krav på individens självförverkligande. Aposteln Paulus talar om hur människorna i de sista dagarna skall »älska sig själva» (2 Tim 3:1f). Att älska sig själv, att förverkliga sig själv blir livsmålet. Så förkunnar radikalismen en extrem individualism – en lidelsernas och impulsernas utlevelse. [28]

Där Skriften säger att människan skall inom skapelseordningarnas ram öva kärlek, tjäna sina medmänniskor i den ställning hon står, där ställer jämlikhetsideologin upp kravet: Du måste älska dig själv, förverkliga dig själv. När nu alla ställs på samma plan, och alla uppställer det kravet på eget självförverkligande, hur löses då samlevnadsproblemet, när alla är olika och alla står i olika uppgifter? [29]

Tage Lindbom skriver i sin bok: Otidsenliga betraktelser: »När den gudomlige Fadern förnekas, förlorar också till slut de jordiska fäderna sin makt. När människan skall etablera sig som jordens härskare, kräver detta herravälde, att varje mänsklig olikhet i görligast mån utplånas eller förnekas.» [30]

Luthers utläggning av skapelsens artikel

»Jag tror att Gud har skapat mig och alla varelser, givit mig kropp och själ, ögon och öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu håller det vid makt.» [32]