1996/1 – Redaktionellt

Av Lars Engquist

Att börja om igen

Att börja något nytt kan vara förenat med både spänning och stora svårigheter. Många har lärt sig att de hastiga och stora omvälvningarna i arbetslivet har betytt en ny utveckling med nya intressanta arbetsuppgifter, nytt ansvar och rentav en ny arbetsglädje. Men för så många andra har det nya inneburit mycket svåra prövningar, besvikelser, arbetslöshet och depressioner med en känsla av att inget vara värd längre. [1]

För alla är det nödvändigt att ibland lämna det som ligger bakom, hur bra eller dåligt det än var, hur svårt det än är, och istället försöka se framåt mot nya uppgifter och en ny utveckling och ett nytt liv. Alternativet kan bli grämelse, stagnation och bitterhet. Detta är psykologiska och sociologiska fakta, som vetenskapliga undersökningar om och om igen har bekräftat. Och många kan vittna om att det är så, av egen erfarenhet. [2]

Men det är mer än så. Det är framför allt andliga, eviga sanningar. Aposteln Paulus påminner om detta i Filipperbrevet 3: »Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig.» Som Guds barn plågas jag visserligen av anfäktelser, minnet av gamla synder och misslyckanden. »Mina missgärningar går mig över huvudet. Som en svår börda är de för tunga för mig», klagar psalmisten i den 38:de psalmen. Om jag då gav mig hän åt att grubbla över varför det gick så illa, varför jag föll i synd och svårigheter, så skulle det bli förlamande och helt föröda mitt andliga liv. Det skulle ta alla krafter och all glädje och frimodighet ifrån mig. Resultatet skulle bli en förkrympt andlig invalid utan någon glädje, utan framtidstro och framtidsmöjligheter. »Så länge jag teg, försmäktade mina ben vid min ständiga klagan. Ty dag och natt var din hand tung över mig. Min livssaft förtorkades såsom av sommarhetta. Sela.» Psalt 32. [3]

Guds barns privilegium är att vi får lämna det som ligger bakom oss. Vi behöver inte gå och sucka och gräma oss över det förgångna. Vi får lämna och glömma misslyckandena och synderna och nederlagen och besvikelserna för alltid och för evigt. Anledningen till att vi får göra det och kan göra det är, att Kristus vår Frälsare med sin lydnad och med sitt blod på Golgata har tagit bort vår synd och skuld. Allt är utstruket för Jesu skull. Ingen har längre någon rätt att anklaga oss för gamla synder. Inte ens vårt samvete har rätt att anklaga oss för det som är uppklarat. Allt är kastat i glömskans väldiga hav och Gud kommer aldrig mer ihåg det. Därför får också vi lämna det gamla bakom oss för alltid och sträcka oss efter något nytt och bättre. [4]

Detta gäller inför det nya året. Misslyckandena och nederlagen skall inte styra eller hindra oss från att gå vidare. Det kan göra oss litet ödmjukare om vi lär något av våra misstag. Men de får inte hindra oss att blicka framåt. [5]

Om vi kristna ser ut över land och rike, så möter oss bilden av ett mycket stort misslyckande. Det är vi kristna som misslyckats med att föra ut budskapet om fallna syndares frälsning, som Kristus genomfört. De flesta människor i landet har ju ingen aning om att de har en Frälsare som förlossat dem från satan, synden och den eviga döden. De allra flesta har ingen insikt om att Gud är nådig och barmhärtig och gärna hör våra böner och skyndar till vår hjälp, ingen kunskap om att vi får kasta alla våra bekymmer på honom, som har omsorg om oss. De allra flesta människor i landet vet inte att Guds Ord är sanning och att Gud i stor trofasthet alltid håller allt vad han har lovat. Det flesta vet inte att syndernas förlåtelse och ett evigt saligt liv i himlen är en fri gåva, som Gud bara för sin nåds skull ger åt helt ovärdiga och ogudaktiga syndare. De flesta vet inget om glädjen att få äga syndernas förlåtelse, inget om barnaskapets trygghet, inget om lyckan att få leva och dö med ett fast och väl grundat hopp om en plats i Guds härliga himmel. [6]

Vem är det som har misslyckats? Är det Gud som misslyckats? Nej, Gud är den fullkomlige. Gud gör inga misstag. Han misslyckas aldrig i sina verk. Det är vi som så ofta misslyckas. Både den oomvända världen och vi kristna har misslyckats. Vi är ett misslyckat släkte. Vi kristna har ofta misslyckats med att föra ut det frälsande budskapet. Vi misslyckas med att göra oss förstådda. Vi misslyckas ofta att säga det på rätt sätt. [7]

Det är viktigt att vi inser våra misslyckanden och bekänner våra synder och brister, för att sen kunna lämna det gamla bakom oss och se framåt och försöka på nytt. Det är otro att gå och älta förlåtna synder och tvivla på Kristi försoningsverk. [8]

Vi skall inte gräma oss över det förgångna och inte kapitulera för tankar, som Satan utsår, att det kristna uppdraget att föra människor till tro skulle vara hopplöst. Vi får inte ge upp kampen för vårt heliga lutherska arv, som hjälpt millioner till salighet. Vi behöver inte be om ursäkt eller blygas för vår lutherska tro och bekännelse. Den lutherska Bekännelsen är en bekännelse till en levande Gud, att allt hans ord är sanning. Det är en helig bekännelse till bibeltron, till tron att Gud i förunderlig vishet och nåd har ingivit varje enskilt ord i Bibeln, så att det är evigt sant och evigt giltigt. Eftersom den lutherska Bekännelsen står i djupaste samklang med vad Gud säger i sitt ord och helt överensstämmer med det Ordet, så blir den aldrig omodern eller förlegad. Guds ord är sanning. »Himmel och jord skall förgås, men mina ord skall aldrig förgås.» [9]

 

FRIMODIGA OCH GLADA SER VI FRAMÅT OCH ARBETAR VIDARE, NÄR VI VET ATT GUD ÄR MED OSS.

Vi har alla hans löften om hjälp och kraft. Vi har hans löfte om att hans ord inte vänder tillbaka fruktlöst, utan att det skall utföra det som han har sänt det att verka. Vi har löftena om att han är mitt ibland oss och att han är med oss alla dagar intill tidens slut. Vi har löftena om att Gud ger växten. Bibeln är full av exempel på hur löftena går i fullbordan och att det aldrig är meningslöst eller hopplöst att arbeta i Guds rike. [11]

Också i våra egna liv ser vi så många exempel på och erfarenheter av Guds förunderliga trofasthet och nåd och makt, om vi bara stannar upp en stund i eftertanke. »Lovad vare Herren, dag efter dag bär han oss.» »Det är inte slut på hans barmhärtighet. Den är ny varje morgon.» Syndares eviga klagan och otacksamhet och människans blindhet för alla Guds under, skall inte få ta ifrån oss modet eller tysta vår lovsång. Den biblisk-lutherska bekännelsen är en lycklig och glad bekännelse och så full av hopp. »Vår framtidsdag är ljus och lång.» »Om Gud lägger korset på, hjälper han ock bära.» [12]

 

TACKSÄGELSEÄMNENA ÄR FLER ÄN SKÄLEN ATT KLAGA.

Det är ett stor tacksägelseämne att få tro på Bibelns ofelbarhet och att få vara med och arbeta för att många andra genom detta ord skall komma till tro och bli frälsta. [14]

Det är ett stort tacksägelseämne att vi inte är ensamma, utan att många runtom i världen delar vår saliggörande tro på Guds ord och löften. [15]

 

GUDS ORD I NYÖVERSÄTTNING – NT96

Ett tacksägelseämne är att vårt eget land nu till Påsk får en nyöversättning av nya Testamentet. Det är Biblicums och Svenska Folkbibelns översättning som efter flera års intensivt arbete är klar, en vetenskaplig översättning och på många ställen en nyöversättning, till vårdad nutidssvenska. Vi kallar den nya översättningen för [17]

 

SVENSKA FOLKBIBELN NT96

Läsarna har kunnat följa det mödosamma arbetet genom särskilda provutgåvor och i denna tidskrift. Biblicum har fått mycket stöd och hjälp av läsarna med synpunkter, förslag, gåvor förböner och uppmuntran. Det är helt unikt för en svensk bibelöversättning, att läsarna kunnat följa arbetet och aktivt ta del i det. Många av er vet redan att era synpunkter vunnit gehör och kommer att finnas med i den nya översättningen. [19]

 

EN KYRKOHISTORISK HÄNDELSE

Ja, en vetenskaplig nyöversättning är en historisk händelse. Man sa när den statliga översättningen NT 81 kom, att det var den sista översättningen som skulle komma ut i Sverige. Men den saken står alltså i Guds hand. I omsorg om de sina griper Gud in närhelst det behagar honom. Det var många som insåg redan då att NT 81 inte fick bli den sista översättningen, om världen stod, utan att vi måste få en annan översättning, en som bibeltrons folk tryggt kan använda och lita på. [21]

Gud skall ha hela äran för att vi och våra barn och unga nu fått en sådan översättning. Därmed har också en av Biblicums djärvaste målsättningar kunnat förverkligas. Genom Guds godhet allena. Psaltaren 115: »Icke åt oss, Herre, icke åt oss, utan åt ditt namn giv äran, för din nåds, för din sannings skull.» [22]

Vi lägger Svenska Folkbibeln NT 96 i Herrens händer och ber att han i sin nåd och makt låter den bli till hjälp och mycket välsignelse för många. [23]

Och samtidigt hälsar vi Er läsare välkomna till 1996 tillsammans med Tidskriften Biblicum! [24]