Dagfinn Lofthus, Urhistorien.
Innhold: Mosebökene og kildekritikken. Bibelens verdensbilde. Kommentar til 1. Mos 1-11.
I sin artikel i tidskriften »För biblisk tro» 1/1970 »Vem har skrivit Moseböckerna?» sammanfattar dr Hedegård den bibelkritiska uppfattningen på följande sätt: »I Gamla testamentet sådant det nu föreligger står Moseböckerna först, men enligt Wellhausen har de tillkommit sist. Först framträdde profeterna, sedan kom Lagen, dvs Moseböckerna, Pentatevken, dvs »Femboken». Och Moseböckerna är sammanfogade av fyra källskrifter, den äldsta av dem från nionde eller åttonde århundradet f. Kr. Den historia som möter oss i Moseböckerna är väsentligen uppdiktad. I stället för att ge kunskap om en för länge sedan gången tid speglar de förhållandena på den tid, då de olika källskrifterna kom till. Men denna källsöndringsteori är orimlig.» [2]
Lofthus finner på samma sätt som Hedegård att denna källsöndringsteori vilar på svaga grunder. Denna teori har också sedan Wellhausen (f. 1844, d. 1917) modifierats på olika sätt, men är ändå tämligen allmänt omfattad av liberala bibelforskare. Lofthus visar också att det finns rimliga alternativ till dessa källkritiska hypoteser. Han tillbakavisar bibelkritikernas uppfattning att det skulle finnas två motstridiga två helt motstridiga skapelseberättelser. Ja, det är en god undervisning som här ges. Denna bok kommer helt säkert att inköpas av de kristna högskolor som finns i Norge. Men det är inte förenat med några större svårigheter för en svensk läsare att tillägna sig bokens innehåll. Den rekommenderas för studium. [3]
Ingemar Furberg
Hjärtpunkten.
Evangeliets bruk som nyckel till Augsburgska bekännelsen.
Carl Axel Aurelius. Artos Bokförlag, Skellefteå. [0]
Boken är ett inlägg i det bekännelsearbete som bedrivits i Svenska kyrkan sedan 1983. Enligt förordet har arbetet bedrivits med stor intensitet. Det måste anses glädjande att Bekännelsen blivit aktuell i Svenska kyrkan. Särskilt med tanke på att det är Augsburgska bekännelsen som plockats fram. Denna bekännelse har alltid ansetts som grundläggande i den lutherska kyrkan. Boken har t.o.m. en egen översättning av Augustana. Som förlaga till översättningen har man använt den latinska texten i Die bekenntnisschriften der evanglisch-lutherischen Kirche herausgegeben vom Deutschen Evangelischen Kirchenausschuss im Gedankenjahr der Augsburgischen Konfession 1930. Den förlaga som använts i Svenska kyrkans bekännelseskrifter är den s.k. Editio princeps. Alla förändringar från den texten är markerade med fotnot. [1]
När författaren redan i förordet skriver att styrkan och äktheten hos fädernas formuleringar bestod i att man inte formulerade sig tidlöst, då måste man reagera. När de formulerade sig var det just för att göra sin bekännelse tidlös. [2]
Vi håller med författaren då han längre fram i förordet säger att vi är påverkade av tanken om ständig utveckling och framsteg. När fäderna satt ner för att sammanfatta sin bekännelse var det inte ett resultat av en undersökning vad som var den förhärskande meningen hos allmänheten. Bekännelsen var ett resultat av ett grundligt studium av den Heliga Skrift. Därför kallade man sina bekännelseskrifter norma normata. Det var Bibeln och inte någon opinionsundersökning som var norma normans. [3]
Det hade varit till stor glädje för läsaren om »Hjärtpunkten» hade lagt tyngdpunkten på rätt ställe. Om ett studium av bekännelsen inte tar sin utgångspunkt i bekännelsen själv, så kan det säkert bli ett intensivt studium och det kan säkert pågå i många år, men det leder ingen vart. Frågan måste formuleras: Varför formulerade man sina artiklar som man gjorde? Det var inte en slump. Tvärtom, när man satte sina namn under bekännelsens artiklar kunde det medföra betydande förföljelser och lidande. Vi minns Luthers ord inför riksdagen i Worms: »Här står jag och kan inte annat.» Han var medveten om att det kunde betyda döden. Men han kunde inte vika från Skriftens lära. Det var aldrig fråga om att formulera sig taktiskt för att slippa strid. Inte heller ämnena för bekännelsen valdes av taktiska skäl. Det var just sådant som motståndarna motsatte sig. Man var inte ute efter att vinna poäng. Det var evangeliets sanning striden gällde. Fullt medveten om det stora ansvar man hade formulerade man sina artiklar för att människor skulle lära känna den bibliska sanningen. Av det skälet finns alla hänvisningar i bekännelsen till Skriften. Bekännelsens uppgift var att undervisa i och sammanfatta Skriftens lära i de viktiga frågor som skulle tas upp eller som hade vållat söndring i församlingen. [4]
När man därför 1580 samlade sina bekännelseskrifter i en bok, Konkordieboken, var det just för enhetens skull. »Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter…» Så står det exempelvis i inledningen till Konkordieformeln. Det var inte fråga om att låta bekännelsen göra små marginalanteckningar eller sätta en punkt eller ett kommatecken här och där. Det var med de Heliga Skrifterna som utgångspunkt artiklarna författades och sammanställdes och normerade kyrkoläran. Däri består styrkan hos bekännelsen. [5]
Det är det som gör studiet av bekännelsen meningsfullt också idag. Går man till Augsburgska Bekännelsen utan förutfattade meningar och studerar den som den står, kommer »Hjärtpunkten» att förflyttas från en ytlig studie i nutidsuppfattning av kyrkans bekännelse till den sanning som beskrivs i Psalmen med orden: »Evinnerligen Herre står ditt ord fast i himmelen.» I Augsburgska bekännelsen lär vi oss om arvsynden i art II att vårt hjärta är felaktig utgångspunkt och inte kan vara hjärtpunkt. [6]
Det var en stor och viktig uppgift man tog på sig när man intensifierade ett studium i bekännelsen. Låt intensifieringen fortsätta så långt som själva bekännelsen får komma till tals. Då ställer man sig i raden av fäder som kämpat för den tro som en gång för alla överlämnats åt oss. Grunden är profeternas och apostlarnas ord. Först då kan arbetet bära varaktig och välsignad frukt i tro och bekännelse. Det arbetet är den verkliga uppgiften för kyrkan idag. Där utgångspunkten är den rätta där kan man vänta sig välsignelse och tillväxt. Det är Guds löfte 2 Tim 3:16, 17. [7]
Alvar Svenson