Av Siegbert W Becker

När vi allt oftare får höra att vi borde komma ihåg att vi är evangeliets predikare och lärare och inte lagens, att vi skall undvika en negativ inställning och inte låta fruktan bli bevekelsegrund, att vi skall akta oss för att uppamma skuldkänslor, att vi skall förkunna lagen på ett »evangeliskt sätt» och liknande argument, då tycks verkligen antinomismen vara en aktuell fara för oss alla i den lutherska kyrkans församlingar. Antinomismen, dvs opposition av ett eller annat slag mot Guds lag, är inte en ny rörelse i kyrkan. Det är en gammal villfarelse, också i den lutherska kyrkan. Den beror på bristande förmåga att förstå den rätta skillnaden mellan lag och evangelium. [0]

Ett exempel må tjäna till att klargöra hur detta kan ske. Evangelium kommer till oss om och om igen med det härliga löftet om befrielse från alla fruktan. »Frukta inte», det är den ständigt upprepade maningen i evangelium. Som Guds förlåtna barn, som i tillitsfull förtröstan har lärt känna vår himmelske Faders nådiga kärlek som den bevisats för oss, då han utgav sin egen Son för vår frälsning, så är vi i sanning befriade från all fruktan. Men å andra sidan är det så att samma Bibel, som vi tror till alla sina delar vara Guds ofelbara Ord, också innehåller många ställen som manar oss att leva vår tid härnere i fruktan. Det är uppenbart att vi här har att göra med vad som för det mänskliga förnuftet förefaller att vara en motsägelse. Det finns de som hävdar att eftersom Bibeln uppmanar oss att inte hysa fruktan, så kan den därför inte längre mana oss att vara rädda, och därför, säger de, borde lagen inte förkunnas i kyrkan. [1]

Ett ord skall sägas om terminologin. Strängt taget har man med termen »lagens tredje bruk» menat bruket av lagen som en regel för ett kristet liv. Fastän det kan vara mycket lämpligt av pedagogiska skäl att mycket noga skilja mellan bruket av lagen som en tygel, en spegel och en regel är inte skillnaden så skarp i levande livet. När de Lutherska bekännelseskrifterna behandlar lagens tredje bruk inskränker de sig inte till att betrakta lagen som en regel. I stället behandlar de under denna rubrik lagens bruk bland Guds omvända barn. Det är i denna betydelse vi här skall behandla lagens tredje bruk. [2]

Lagen måste förkunnas på ett sådant sätt att den väcker fruktan

Förvisso borde det inte finnas något tvivel hos någon av oss som kallar oss bibelkristna att lagen skall förkunnas i kyrkan för både troende och otroende. Luther säger i Schmalkaldiska artiklarna: Lagens främsta tjänst och nytta är, att den uppenbarar arvsynden med dess frukter och visar människan, hur djupt hennes natur har fallit och hur bottenlöst den blivit fördärvad, i det att lagen måste säga henne, att hon inte har eller frågar efter Gud, utan tillber främmande gudar, vilket hon förut och utan lagen inte skulle ha trott. Därigenom blir hon slagen med skräck, förödmjukad, modlös och förtvivlad, längtar efter hjälp, blir rådlös och börjar att fientligt stämd mot Gud, knota och klaga. Härvidlag upprepar Luther helt enkelt vad han lärt av Paulus, som säger att Lagen kommer vrede åstad (Rom 3:20) och att genom lagen synden blivit så mycket större (Rom 5:20). [4]

Ett av de märkligaste fenomenen i kyrkan i dag är det som medger att lagen måste förkunnas, att människor måste bringas till kunskap om synden, men som säger att vi aldrig får förkunna lagen på ett sådant sätt att människor blir rädda. Lagen är till för att förskräcka, fördöma och döda syndaren. Luther säger att den lag som inte fördömer är en uppdiktad och sminkad lag. »Gud har givit oss lagen», säger han, »just för detta ändamål att den skall slå och döda den gamla människan. Lagen skall skrämma den stolte Adam och visa honom hans synd, så att han blir förödmjukad och förtvivlad, så att han får längtan efter nåden.» [5]

I Luthers Lilla katekes står det om och om igen: Vi skall frukta och älska Gud och i förklaringen till avslutningen av buden heter det: Därför skall vi frukta för hans vrede. Det är sant att det är skillnad på den kristnes fruktan och den icke-troendes fruktan, men skillnaden består inte däri att den kristnes fruktan inte skulle vara en verklig fruktan och skräck medan den icke-troendes skulle vara verklig fruktan. Luther skiljer mellan en barnslig fruktan och en slavisk fruktan. I Augsburgska bekännelsens Apologi definieras dessa termer på följande sätt: Den barnsliga fruktan bestämmes som en sådan fruktan, som är förbunden med tro, dvs en sådan där tron förtröstar och uppehåller det förskräckta savmetet. Men en slavisk fruktan är en sådan, där tron icke gör detta. I Augsburgska bekännelsen definieras förkrosselsen som den ångest, som injagas i samvetet, då man insett sin synd. [6]

Detta betyder inte att vi skall hänge oss åt alla slags hemska skildringar av helvetets fasor. Det räcker att tala om vad Bibeln säger, att säga det utan att mildra lagens stränga varningar. Vår lagförkunnelse får aldrig bli en lek med ord. Den måste bli en kamp om själarna. Och om den är detta, blir den aldrig ett depraverat njutande av en själs plågor, och inte heller en försagd nertoning av Guds ords stränghet i en sentimental medkänsla. [7]

Skall lagen så förkunnas för Guds barn?

Här finns det alltid de som invänder och säger: »Jag medger att detta är det sätt varpå missionsarbete skall bedrivas bland egenrättfärdiga fariseer. Men vi måste komma ihåg att vi har att göra med kristna. Dessa är Guds barn, som vet att de är syndare, och för dem skall vi förkunna evangelium.» Men säg mig, om detta argument skall stå sig, vet de inte också, att deras synder är förlåtna? Och om de redan vet att deras synder är förlåtna, varför skall vi säga det om och om igen? Hur länge skall de hålla på att tro att deras synder är förlåtna, om de glömmer att de har synder som behöver förlåtas? Luther säger: »Om Kristus skall predikas, måste lagen predikas.» Hur kan man predika om förlåtelse, om det inte först finns synder att förlåta? Och hur kan man veta, att det finns synd, om lagen inte visar oss vår synd? Frälsaren säger: Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan för att kalla syndare. Det är icke de friska som behöver läkare, utan de sjuka. [9]

Att lagen skall predikas också för de kristna är förvisso uppenbart också vid en flyktig undersökning av den Heliga Skrift. De som säger att lagen inte skall predikas måste förkasta mycket, för att inte säga det mesta, av Herrens eget predikande. Bergspredikan (Matt 5-7) hölls för Jesu lärjungar, och den är lag från början till slut och talar om dom och det brinnande Gehenna. [10]

Att lagen skall predikas för de kristna kan också bevisas med Paulus brev. Romarbrevet är skrivet till de heliga i Rom (Rom 1:7) och det börjar med ett kraftigt framhållande av alla människors syndighet och Guds dom (1:18-3:20). Lagen är nödvändig för den kristne, för att förskräcka och väcka ångest hos honom, eftersom han inte endast är helig, rättfärdiggjord och förlåten genom tron på Herren Jesus Kristus, utan också en syndare med alla den mänskliga naturens svagheter. Han är inte endast ande, född av Anden, utan också kött, född av kött, och sitt syndiga kött i vilket inget gott bor, kommer han att bära med sig till graven. Och fastän han efter anden har sin lust i Guds lag, ser han också likt aposteln Paulus, en annan lag i sina lemmar, en som ligger i strid med den lag som är i hans håg, så att han inte kan göra det han vill och ofta gör det han hatar (Rom 7:14-25, Gal 5:17). Anden är villig men köttet är svagt. Lagen är i sanning inte till för den rättfärdige utan för syndaren (1 Tim 1:99 men den bäste kristne är alltfort en syndare, och Luther säger: »Också vi som av nåd gjorts heliga och likväl lever i denna syndiga kropp, måste för de kvarvarande syndernas skull låta oss bli förmanade, skrämda och dödade av lagen till vi dör.»)[11]

Luther säger i den första av de nittiofem terserna: När vår Herre och Mästare Jesus Kristus sade: Gören bättring, ville han att de troendes hela liv skulle vara en bättring. Bättring är ett själstillstånd, och följaktligen är det inte en handling som kan utföras med bestämda mellanrum: Den är antingen en fortlöpande process eller upphör och blir då obotfärdighet. Den är känslan av synd, övertygelse om syndfullhet, den erfarenheten att vi behöver frälsas. Om det skall förbli levande i hjärtat, måste lagen predikas. Därför är lagens predikan nödvändig och måste på allt sätt behållas i kyrkan, ty utan den kan inte Kristus behållas. Allt som bestraffar synden, är lag och hör lagen till, vars egentliga uppgift är att bestraffa synden och föra till syndakännedom.» När vi genom vår förkunnelse har övertygat människor att de är förlorade och fördömda syndare, så måste vi också bringa dem Guds eget löfte att de genom Kristus har syndernas förlåtelse och evigt liv. [12]

Lagen som en regel för den kristne

Fastän uppenbarandet av synden och alla dess frukter förblir ett av lagens syften också för den kristne så länge han lever, så tjänar den också som ett rättesnöre för det kristna livet. Ehuru lagen inte ger kraft att göra goda gärningar, visar den oss vilka gärningar vi skall utföra för att behaga Gud. Endast evangelium kan skapa kärlek till Gud i våra hjärtan. Endast syndernas förlåtelse gör det möjligt för oss att ha den rätta inställningen till Gud. Men när våra hjärtan väl har blivit uppvärmda av värmen i Guds kärlek i Kristus, när de väl har fyllts av tacksamhet mot Gud för hans stora godhet mot oss, så vill vi tjäna honom och göra sådant som behagar honom. [14]

Men vad skall vi göra för att behaga honom? Kanske har vi alla gjort den erfarenheten att vi undrat vad vi kan göra för att behaga någon vi älskar. Vi frågar dem vad de vill ha i julklapp, eller vi frågar någon som står dem nära vad de skulle vilja ha. Samma fråga uppstår i Guds barns hjärta. Hur skall jag vedergälla Herren alla hans välgärningar mot mig? frågade psalmisten, och på vägen till Damaskus ställde Paulus en liknande fråga: Vad skall jag göra, Herre? [15]

Om människor skall få veta vad de skall göra för att behaga Herren, måste de fråga honom: »Vad vill du att jag skall göra?» Och Herren har inte lämnat oss utan svar på den frågan. Profeten skriver: Vad annat begär väl Herren av dig, än att du gör vad rätt är och vinnlägger dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud? Vad gott är har han kungjort för dig i sitt heliga och ofelbara ord. Det är viktigt att komma ihåg detta. Den allmänt accepterade uppfattningen att Bibeln endast är en produkt av mänsklig vishet har lämnat den moderna människan utan en säker och viss ledning för livet. För de flesta människor i våra dagar finns det inga absoluta moraliska normer, och om en handling är rätt eller orätt avgöres, anses det allmänt, av vars och ens samvete. Detta är den s.k. nya moralen. Också på detta område har evolutionsfilosofin, som dominerat västerlandets tänkande under mer än hundra år, utfört sitt skändliga verk. I den evolutionära uppfattningen av människan och världen finns det inte något sådant som absolut sanning eller fasta principer ifråga om rätt eller orätt. Etiska principer är endast relativa, underkastade förändring. [16]

Det är därför viktigt att våra barn blir fast grundade i den sanningen att Gud har uppenbarat sin vilja för oss, att han har gjort det med Bibelns ord, som är Guds egna ord, och att vi därför har en säker och viss ledning för vårt liv i hans heliga lag, sammanfattad i de tio buden och i detalj framställd på otaliga ställen i den Heliga Skrift. De kommer att leva i en värld för vilken denna uppfattning av rätt och orätt är fullkomligt främmande. Men om de vet och tror att det är Gud som fastställer reglerna, lockas de inte så lätt att följa sin egen intuition om vad som är rätt, inte heller kommer majoritetens åsikt att avgöra hur de skall handla. [17]

När vi därför håller fram lagen för barnen och för människorna i våra församlingar, skall vi aldrig nöja oss med endast yttre lydnad utan alltid var medvetna om att lagen blir i sanning åtlydd först om lydnaden kommer från ett villigt hjärta som älskar Herren. Det slags lydnad kan aldrig lagen locka fram hos människorna. Den kan endast komma som ett resultat av predikandet av evangelium om Guds kärlek i Kristus, så att vi också här i vår förkunnelse drivs till Kristi kors som den enda källan till ett liv i sann lydnad. [18]

Behöver den kristne fortfarande lagen som en tygel?

Den sista frågan vi har att betrakta beträffande bruket och tillämpningen av lagen i kyrka och skola har att göra med lagen som tygel (lagens första bruk). Vanligtvis säger vi att lagen verkar som en tygel när den genom hot om straff avhåller en person som inte vill göra vad rätt är, från att handla orätt. Men förvisso kan vi här också inkludera det bruk av lagen som uppmuntrar människor att göra det som är rätt genom löfte om lön, för om man betraktar straff som lön för onda gärningar, då är frihet från straff också en lön för goda gärningar. Detta bruk av lagen som en tygel kallas ibland för det borgerliga (politiska) bruket av lagen, för det är den princip överheten följer för att upprätthålla ordning och disciplin i världen. [20]

Vi intresserar oss emellertid här för bruket av lagen i kyrka och skola. Är det riktigt att bruka lagen som en tygel när vi har att göra med kristna? En del som är villiga att medge att lagen måste brukas som en spegel och en regel av de kristna och som därför undviker faran av antinomism i detta avseende, anser icke desto mindre att det inte är rätt att tvinga de kristna till lydnad genom hot om straff, och de gör t.o.m. invändning mot varje slag av belöning för att uppmuntra troende Guds barn att göra vad rätt är. De tror att varje motiv som inte helt och hållet och ensamt har sitt ursprung i kärlek till Gud är ovärdigt en kristen och att bruket av sådana hjälpande motiv är ovärdigt en kristen uppfostrare. Nu håller vi alla med om att det är rätt och riktigt att vi gör det som är gott och undviker det som är ont, därför att vi vet att det är vår himmelske Faders vilja, som har gjort så mycket för oss till kropp och själ. Men därav följer inte att vi måste dra den slutsatsen, att varje annat motiv är fel. Det är sant att vi skall älska Gud över allting, men det betyder inte att vi inte får älska någon eller något annat utom Gud. Principen att kärleken till Gud skall vara huvudmotivet för ett kristet levnadssätt innebär inte med nödvändighet att varje annat slag av motiv är fel. Denna fråga om bruket av lagen som en tygel får inte avgöras på grundval av ett abstrakt, filosofiskt resonemang, hur kristet än ett sådant resonemang kan tyckas vara. Den måste besvaras på grundval av den Heliga Skrift. Om Guds ofelbara Ord brukar detta slags motiv ifråga om de kristna, följer därav med nödvändighet att det är riktigt att bruka det på detta sätt. Det är uppenbart för envar som känner Skriften att Bibeln använder hot om straff för att locka fram lydnad för Guds vilja hos de troende. Det finns så många exempel på det att man knappt vet var man skall börja. [21]

I Getsemane örtagård manade Frälsaren sina lärjungar att vaka och bedja, och han sade inte: »Jag vill att ni skall göra detta, och ni skall älska och behaga mig, och därför skall ni också göra detta villigt.» Nej, i stället påminde han dom om den fara som hotade dem och sade: Att ni inte må komma i frestelse. Paulus skrev också till de »heliga» i Rom att de skulle vara överheten underdåniga och betala sina skatter inte bara för vredesdomens skull, utan också för samvetets skull. Märk väl att han säger inte: »Ni får inte lyda för att ni är rädda för de världsliga myndigheternas vrede och straff, för det skulle vara att förneka att ni är kristna och sådana motiv har ingen plats i ett Guds barns liv, utan ni skall lyda landets lagar endast och allenast därför att ert samvete, er känsla av ansvar inför Gud driver er att handla på detta sätt.» Han tar för givet att deras fruktan för vredesdomen blir en del av den drivkraft som får dem att göra vad rätt är. [22]

Och liksom den Heliga Skrift brukar hot om timliga och eviga straff för att avskräcka den kristne från onda gärningar, brukar den också löftena om timlig och evig lön för att uppmuntra honom att göra vad rätt är. Här kan vi tänka på sådana bibelställen som Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka eller Paulus förmaning till de kristna i Korint: Den som sår sparsamt, han skall också skörda sparsamt eller hans löfte till Timoteus: Gudsfruktan gagnar till allt. Den har med sig löfte om liv, både för denna tiden och för den tillkommande. Det är uppenbart att Gud i den Heliga Skrift brukar både hot om straff och löfte om belöning för att förmå också sitt folk att göra goda gärningar. Om vi vore fullkomliga kristna och inte behövde släpa med oss denne gamle Adam tills vi dör, skulle vi inte längre behöva lagens hot. [23]

Fastän allt detta är sant får vi aldrig glömma att det högsta motivet för ett kristet liv aldrig kan komma från lagen, utan endast från evangelium, och för Guds barn som vet vad de har Fadern att tacka för, som dagligen ger oss vad vi till livet uppehälle behöver, som vet vad de har att tacka Sonen för, som göt sitt dyrbara blod för deras frälsning, som vet vad de har att tacka den Helige Anden för utan vilkens välsignade verk de alltfort skulle leva i otrons mörker, för Guds barn som vet allt detta kommer det aldrig att finnas något bättre skäl att göra det rätta än att detta behagar honom som är källan till all välsignelse vi åtnjuter, och som älskade oss intill döden. Gud give oss och våra barn denna anda, för Jesu skull. Amen. [24]

(Utdrag ur småskrift, utgiven av Kyrklig samlings stödförening i Lunds stift. IF)