– Att bevara och utvidga kyrkogemenskapen

Bibelföredrag hållet i Uppsala i februari 1966 av John F Brug
professor vid teologiska seminariet, Mequon, Wisconsin
(I översättning av Lars Engquist)

 

Få glädjeämnen är större än den kristna gemenskapen. Psaltaren 133. Den är en välsignelse vi skall vara mycket stolta och glada över. [0]

Kyrkogemenskapens grunder

Gemenskap och enhet i kyrkan börjar med tro på Kristus vår Frälsare. Luther sa en gång, att som en följd av reformationen kan ett barn på sju år nu rätt förstå läran om kyrkan: Kyrkan är en församling av alla människor som tror att Kristus är deras Frälsare från synden. Även om vi ibland använder ordet kyrka i vidsträcktare betydelse som namn på byggnader där kristna firar gudstjänst och som namn på en församling eller ett samfund, så används ordet »kyrka» i Bibeln i betydelsen av en grupp människor som tror på Kristus och på alla sådana troende gemensamt runtom i världen. [2]

Tro är alltid en enskilds yttring. Den helige Ande använder evangelium för att föra män och kvinnor och barn till tro, en och en. Också när många kommer till tro på samma gång, så som hände på den första pingstdagen, så kommer var och en till tro som en enskild människa. Alla kristna måste själva tro. Ingen annan kan tro för dem. [3]

Men enskilda kristna är därför inte ensamma. Alla som är förenade med Kristus genom tro är också förenade med alla andra troende. »Om vi vandrar i ljuset såsom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu hans Sons blod renar oss från all synd» (Joh 1:7). Genom tro på Kristus har de troende tagits upp som medlemmar i Guds familj (Gal 3:26). [4]

Liksom många stenar fogas samman till ett hus, så är många troende sammanfogade för att utgöra Guds kyrka. (1 Petr 2:4, 5, 9). [5]

De kristna är förenade till en kropp oavsett deras kön, ålder, hälsa och nationalitet. Vare sig de är män eller kvinnor, unga eller gamla, rika eller fattiga, vita eller svarta, lutheraner, baptister eller katoliker, så är alla de som verkligen tror att Jesus är deras Frälsare från synden, medlemmar i en familj, den heliga kristna kyrkan. Det är underbart att veta, att vi har »en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader» (Ef 4:5-6). Alla troende är förenade i den frälsande trons gemenskap. [6]

Gemenskap

Gemenskap handlar om en vänskapsförbindelse mellan människor och om gemensamt arbete för att nå målen de har tillsammans. [8]

Kristen gemenskap handlar framför allt om den andliga gemenskap vi har med Gud genom tro på Kristus. Vi bekänner tillsammans med Johannes: »Vi har gemenskap med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus» (1 Joh 1:3). [9]

Den kristna gemenskapen handlar också om de andliga band vi har med de troende såsom lemmar i den osynliga kyrkan. Varje söndag bekänner vi: »Jag tror på en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund» eller »Jag tror på en enda helig apostolisk kyrka.» Vi håller denna gemenskap med Gud och alla troende för en mycket stor välsignelse. [10]

Vi erkänner varje dop, som utförts i den treenige Gudens namn och i överensstämmelse med den kristna instiftelsen, som ett rätt dop, som gör den döpte till ett Guds barn. Vi döper inte om människor som kommer till oss från andra kristna samfund. Vi gläder oss över var och en som kommit till tro, också genom evangeliets predikan i kyrkor utanför vår gemenskap. Vi väntar ivrigt på den tid då vi skall få njuta himlens glädje tillsammans med alla troende, då all splittring i kyrkan skall vara borta. [11]

Att utöva kyrkogemenskap

Vi kan ännu inte njuta av kyrkogemenskapens fullhet tillsammans med alla kristna, eftersom falsk lära har splittrat den synliga kyrkan. Eftersom Gud har gett oss allt vad Skriften lär, så har ingen rätt att lägga till något eller dra ifrån något (5 Mos 4:2). Utövandet av kyrkogemenskap måste därför bygga på att vi är överens om alla Skriftens läror. Den som fortsätter att förkasta, om det så bara är en enda av Skriftens läror, bryter kyrkogemenskapen mellan de kristna. Några läror, som exempelvis läran om rättfärdiggörelsen och nådemedlen, är direkt viktigare för vår frälsning än andra, men vi har därför ingen rätt att förkasta någon annan av Skriftens läror, inte heller de historiska angivelserna eller skapelseberättelsen. Guds ord utgör en helhet. Vi måste därför bevara det i sin helhet. [13]

De olika yttre aktiviteter, som vi uttrycker kyrkogemenskap med, skall också behandlas enhetligt. Olika sätt att ge uttryck för kyrkogemenskap (gemensam mission, gemensam nattvardsgång, pastorsutbyte, överförande av medlemmar från en församling till en annan, bönegemenskap) är just bara olika sätt att uttrycka trosgemenskap. Alla former av kyrkogemenskap kräver därför samma grad av enhet i lära, nämligen enhet i alla Skriftens läror. Att vara överens om några läror tillåter inte att man praktiserar gemenskap på somliga områden. [14]

Skriftens beskrivning av gemenskap

Två korta brev, 2 och 3 Johannes, ger en snabb översikt över läran om kyrkogemenskap, eftersom de ger ett konkret exempel på tillämpningen av principerna för kyrkogemenskap i en situation ur verkliga livet i nya Testamentets kyrka. Johannes ger oss en underbar definition av vad kyrkogemenskap är, när han slår fast att hans mål är att han och hans läsare skall »arbeta tillsammans för sanningen» (3 Joh 1:8). Den definitionen av kyrkogemenskap är särskilt viktig eftersom den visar att kyrkogemenskap först av allt är något positivt. Kyrkogemenskap är att arbeta tillsammans. Den egentliga meningen med läran om kyrkogemenskap är, att den skall få oss att arbeta tillsammans med kristna vänner, inte att vi skall skiljas från dem. [16]

Det finns dom som vill dra ett löjets skimmer av vår lära om kyrkogemenskap genom att säga att vi är emot den. Inget är längre från sanningen. Med Skriften bekänner vi att kyrkogemenskap är något positivt: gemenskap är att »arbeta tillsammans.» [17]

Tron verkar hos alla kristna ett beslut att söka gemenskap med andra kristna i gudstjänster, böner och i nattvardsfirande. Kristna är glada över att kunna använda sina olika gåvor, sin tid och sina offer till stöd för kyrkans undervisning och evangelisation. [18]

Kristnas kraft och intresse är först inriktad på att få möjlighet att praktisera gemenskap med likasinnade kristna. Ju mer vi kan praktisera en kärleksfull gemenskap i våra församlingar och kyrkor, desto lättare blir det för människor att förstå hela tanken med läran om kyrkogemenskap. [19]

När vi lärde oss köra bil, lärde vi oss först hur vi skulle bli bra bilförare. Men sedan lärde vi oss också hur vi skulle undvika olyckor. Så är det när vi lär om kyrkogemenkapen. Vi börjar med hur vi skall kunna bygga upp en stark, kärleksfull gemenskap med andra kristna. Men vi måste också lära oss hur vi skall undvika olyckor som förstör gemenskapen. [20]

Hur kan vi identifiera dem som vi kan praktisera kyrkogemenskap med? Eftersom vi inte kan döma över tron i någons hjärta, så måste en yttre gemenskap med en annan kristen bygga på att hans bekännelse överensstämmer med apostolisk lära. Johannes säger: »Vi åter är av Gud. Den som känner Gud, han lyssnar till oss. Den som inte är av Gud han lyssnar inte till oss. Härpå känner vi igen sanningens Ande och villfarelsens ande» (1 Joh 4:69). Även om kyrkogemenskap är att arbeta tillsammans, så är inte allt sorts gemensamt arbete välbehaglig kyrkogemenskap för Gud. Johannes definierar kyrkogemenskap, som behagar Gud, som ett gemensamt arbete för sanningen (3 Joh 1:8). Därför kan vi inte arbeta tillsammans med någon som överger Skriftens sanna läror. [21]

Johannes kallas ofta kärlekens apostel. Det är ett passande namn. Men ett ännu bättre namn vore »sanningens och kärlekens apostel.» I de här två korta breven använder aposteln ordet »sanning» ett dussin gånger. Han varnar för att de som arbetar tillsammans med falska lärare genom att ge dem ekonomiskt stöd eller genom välgångsönskan, att de är sanningens fiender och medskyldiga till falska lärares synd. »Var och en som går så framåt, att han inte förblir i Kristi lära, han har inte Gud. Den som förblir i den läran, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er och inte har den läran med sig, så ta inte emot honom i era hus, och hälsa honom inte. Ty den som hälsar honom, han gör sig delaktig i hans onda gärningar» (2 Joh 9-11). Den som stöder sanningen kan inte arbeta tillsammans med den som stöder lögnen, »Ty inte mot sanningen, utan endast för sanningen förmår vi något» (2 Kor 13:8). [22]

Gemensamt arbetet för sanningen utesluter gemensamt arbete med falska lärare och deras understödjare. Johannes säger om de falska lärarna: »De har gått ut från oss, men de hörde inte till oss, ty hade de hört till oss, så hade de blivit kvar hos oss. Men det skulle bli uppenbart att inte alla hör till oss» (1 Joh 2:19). Johannes förmanar sina läsare och oss, »Mina älskade, tro inte alla andar, utan pröva andarna om de är från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen. De är av världen därför talar de det som är av världen och världen lyssnar till dem. Vi däremot är av Gud. Den som känner Gud, han lyssnar till oss. Den som inte är av Gud han lyssnar inte till oss. Härpå känner vi igen sanningens Ande och villfarelsens ande» (1 Joh 4:1, 5, 6).Genom alla sina brev visar »kärlekens apostel» att han också är »sanningens apostel.» Vi skall följa hans exempel och hålla ihop kärlek och sanning. [23]

Men också om vi måste skiljas åt när Guds ord befaller det, så skall vi alltid vara på vår vakt så att vi inte skiljs på ett sätt som Guds ord förbjuder. [24]

Att undvika onödig splittring

Om det är fel att ta bort något från Guds ord och att lägga något till det, så är det lika fel att splittra kyrkan genom frågor som inte får svar i Guds ord och genom att lämna henne för det som Skriften lär. Vi kan inte binda människor vid läror som inte hämtas ur Skriften. [26]

Enhet om adiafora och ceremonier är inte nödvändig för gemenskap. I Rom 14 säger Paulus: »Om någon är svag i tron, så upptag honom dock vänligt, utan att döma över andras betänkligheter. Den som äter må inte förakta den som inte äter. Ej heller må den som inte äter döma den som äter. Ty Gud har upptagit honom. Den ene gör skillnad mellan dag och dag. Den andre håller alla dagar för lika. Var och en vare fullt viss i sitt sinne. Om någon särskilt aktar på någon dag, så gör han detta för Herren, och om någon äter, så gör han detta för Herren. Han tackar ju Gud. Så ock om någon avhåller sig från att äta, gör han detta för Herren och han tackar Gud. Låt oss därför inte mer döma varandra. Döm hellre så, att ingen må för sin broder lägga en stötesten eller något som blir honom till fall. Vi vill alltså fara efter det som länder till frid och till inbördes uppbyggelse.» Vid ett annat tillfälle säger Paulus: »Låt därför ingen döma er ifråga om mat och dryck, eller angående högtid eller nymånad eller sabbat» (Kol 2:16). [27]

Kristna behöver inte använda samma liturgi eller samma sätt att fira gudstjänst på för att vara i kyrkogemenskap. Gudstjänstformerna i missionen i tredje världen är ofta helt annorlunda än de är i de amerikanska och skandinaviska församlingarna. En del kristna döper genom nedsänkning, andra genom att ösa vatten på barnets huvud. Kristna behöver inte använda samma slags system för kyrkans styre eller exakt samma utformning av sina ämbeten. WELS har ett ämbete för lärare i skolan. Det saknar många andra kyrkor. Kristna behöver heller inte följa samma matsedel och inte bära samma slags kläder för att kunna ha kyrkogemenskap. En del kristna väljer att inte använda alkohol, andra använder det med måtta. [28]

Sådana olika uppfattningar och vanor är inte kyrkoskiljande om inte den ena parten insisterar att hans uppfattning är den enda rätta (Gal 5:1). Det finns plats för mycket stora skillnader i kyrkornas vanor. Men nya Testamentet ger ingen grund för att utelämna någon lära från den helhet som gemenskapen kräver. [29]

Våra Lutherska Bekännelseskrifter slår fast denna princip i Augsburgska Bekännelsen som säger: För kyrkans sanna enhet är det nog att vara överens om evangeliets lära och sakramentens förvaltning. Det är inte nödvändigt att mänskliga traditioner, riter och ceremonier, som instiftats av människor, måste vara lika över allt.» [30]

Fullständig enhet i läroterminologin är inte nödvändig för kyrkogemenskap. Vi skall inte strida om ord (2 Tim 2:14-26). I 2 Tess 2 varnar Paulus för en falsk lärare som kallas »laglöshetens människa och fördärvets man.» I sitt första brevs fjärde kapitel kallar Johannes samme falske lärare för »Antikrist». Även om de inte använde samma namn på den falske läraren, så var Paulus och Johannes ense om att han skulle komma. Det vore därför inte rätt att vägra gemenskap med någon som hade samma lära som vi, men inte använde samma ord för att uttrycka den. Men det är önskvärt, att man använder samma terminologi inom kyrkan för att undvika att förvirra människor. [31]

Skillnad i orden behöver inte nödvändigt betyda skillnad i läran. Men vi måste också vara vakna för den motsatta faran. Att använda samma ord kan vara ett försök att dölja läroskillnader. [32]

Falska lärare försöker ofta förkläda sin falska lära genom att tvista om meningen i orden som den rättrogna kyrkan använder i sin undervisning. När t.ex. falska lärare säger att Bibeln är ofelbar, så menar de att den alltid säger vad Gud vill, även om det innehåller många felaktigheter. Detta bruk av ordet »ofelbart» används för att göra rättrogna kristna till åtlöje, när de använder samma ord »ofelbart» för att framhålla att hela Bibeln är utan fel. Sådant kan vilseleda trogna kristna att tro, att de falska lärarna förkunnar trons sanning och att de förtjänar att bli trodda och stödda. Därför har kyrkan ibland ansett det nödvändigt att vara mycket noga med en särskild otvetydig terminologi för att »röka ut» de falska lärarna. Behovet av en sådan tydlig terminologi är orsaken till att kyrkan ställt samman trosbekännelser och bekännelseskrifter. De falska lärarnas vägran att acceptera dessa trosbekännelser avslöjar deras bedrägeri och är en uppmaning till människor att undvika dem. [33]

Det är fel att splittra en kyrka på grund av lojalitet mot en viss ledare (1 Kor 1:11-13, 3:21-13) och på grund av ras, kön eller den ekonomiska situationen (Gal 3:28, Jakob 2:1-5). [34]

Om överensstämmelse i fråga om adiafora, ceremonier och ordbruk inte är nödvändiga för kyrkogemenskap, så är fullständig läroenhet nödvändig. Nya Testamentets förmaningar om läroenhet och varningar för falsk lära omfattar allt och är generella uttalanden, som inte på något sätt säger att det skulle finnas läror i Skriften som vi utan fara kan lämna därhän eller att det finns falska läror som vi utan fara kan tolerera: »Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er» (Matt 28:20). [35]

Att bevara kyrkogemenskapen

Att arbeta tillsammans med dem som håller fast vid sanningen och att vända sig bort från dem som framhärdar i falsk lära är inte hela ansvaret vi har för vår välsignade kyrkogemenskap. Vi måste också arbeta hårt för att bevara gemenskapen närhelst den hotas av synd, splittring och falsk lära. »Bevara Andens enhet genom fridens band» (Ef 4:3). [37]

Gemenskapen i nådens medel

Kristna ger uttryck för gemenskap när de uppmuntrar varandra att fira gudstjänst tillsammans (Hebr 10:24, 25, Kol 3:16). Vi är förenade genom Herrens nattvard: »Välsignelsens kalk, över vilken vi uttalar välsignelsen, är den inte en delaktighet av Kristi Blod? Brödet som vi bryter, är det inte en delaktighet av Kristi kropp? Eftersom det är ett enda bröd, så är vi fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av detta enda bröd» (1 Kor 10:16, 17). [39]

Förbönen för varandra

Pauli brev är fyllda med förböner för läsarna (Ef 3:14-21, Fil 1:3-11) och med önskningar om deras förböner (Rom 15:30-32, 2 Kor 1:11). Vi skall be för varandra varje dag, »att er kärlek skall överflöda mer och mer av kunskap och förstånd i allt, så att ni kan döma om vad som är bäst och blir rena och klanderfria, i väntan på Kristi dag» (Fil 1:9, 10). [41]

Att bevisa kärlek

Vi stärker gemenskapsbanden när våra ord och handlingar visar våra hjärtans kärlek till bröder i gemenskapen. »Rena era själar, i lydnad för sanningen, till oskrymtad broderlig kärlek och älska varandra av hjärtat med uthållig kärlek» (1 Petr 1:22). [43]

Vi kan ge uttryck för vår kyrkogemenskap genom ett handslag (Gal 2:9), med en kyss (Rom 16:16) eller genom brodershälsningar, som är så vanligt i Pauli brev (Rom 16:1-16). Vi skall inte gömma undan brödrakärleken i hjärtat utan ge uttryck för den på bästa sätt. [44]

Att hjälpa till när bröder och systrar behöver det

Ett sätt att visa kärlek är att hjälpa kristna medbröder i deras olika behov. »Må vi alltså, medan vi har tillfälle, göra vad gott är mot var man, och först och främst mot dem som är våra medbröder i tron» (Gal 6:10). »Men om någon har denna världens goda och tillsluter sitt hjärta för sin broder, när han ser honom lida nöd, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Kära barn, låt oss älska inte med ord eller med tungan, utan i gärning och i sanning. Därav skall vi veta att vi är av sanningen. Och så kan vi inför honom övertyga vårt hjärta därom» (1 Joh 3:17-19). Vi skall alltid sträva efter att leva så att Jesu ord besannas på oss: »Om ni har kärlek inbördes, så skall alla därav förstå, att ni är mina lärjungar» (Joh 13:35). [46]

I Macedonien bad man Paulus ivrigt om att få ta del i hjälpen till de heliga i Jerusalem (2 Kor 8:4). Målet för detta kärleksverk var inte bara att avhjälpa mänsklig nöd utan att tillsammans ge Gud ära. »Ty det understöd, som kommer till stånd genom denna er tjänst, skall inte bara avhjälpa de heligas brist, utan det skall verka ännu långt mer genom att framkalla många tacksägelser till Gud. De skall nämligen, därför att ni visar att ni så väl hålla provet ifråga om detta understöd, komma att prisa Gud för att ni med så lydaktigt sinne bekänner er till Kristi evangelium och av så gott hjärta visar dem och alla andra ert deltagande» (2 Kor 9:12, 13). Den andliga motivationen och den andliga gemenskapen, som är en väsentlig del av kristen kärlek, betonas i 2 Kor 8 och 9. [47]

Kristna, som liksom vi lever i stort överflöd, uppfyller denna plikt i första hand gentemot andra kristna i andra länder. [48]

Att bygga upp kyrkans försvar

Vi stärker kyrkogemenskapen när vi bygger upp kyrkans försvar mot falska läror. Det är våra pastorers och lärares skyldighet att omsorgsfullt lära alla i församlingen allt vad Gud befaller i sitt ord, så att de stärks i sin förmåga att avslöja och säga emot all falsk lära: [50]

»Han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare. Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp, till dess att vi allesammans kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad, och så blir fullvuxna, intill Kristi Jesu fullhet. Så skulle vi inte mer vara barn, inte såsom havets vågor drivas omkring av vart vindkast i läran, vid människors bedrägliga spel, när de illfundigt söker främja villfarelsens listiga anslag. Nej, vi skulle hålla oss till sanningen, och i alla stycken i kärlek växa upp till honom, som är huvudet, Kristus. [51]

Ty från honom hämtar hela kroppen sin tillväxt, till att bli uppbyggd i kärlek, i det att den sammanslutes och får sammanhållning genom det bistånd var led ger, med en kraft som är avmätt efter var särskild dels uppgift» (Ef 4:11-16). [52]

Gemenskapen visas också genom broderliga samtal för att lösa lärofrågor, genom gemensamma läroresolutioner, genom ömsesidigt erkännande av varandras ämbeten, och genom gemensamma överenskommelser om arbetet på missionsfälten (Apg 15:1-32 och Gal 2:1-10). Och vi bygger upp kyrkans försvar genom att utarbeta och sprida bra instruktionsmaterial och publikationer om Skriftens sanning. [53]

Att utbilda rätta lärare

Paulus säger till Timoteus: »Vad du har hört av mig och fått betygat av många vittnen, det må du betro åt män som är förtroende värda, och som kan bli skickliga i att i sin ordning undervisa andra» (2 Tim 2:2). Varje generation skall ta ansvaret för uppgiften att utbilda rätta lärare för nästa generation. [55]

Stödet till rätta pastorer

Vi stärker kyrkans enhet när vi respekterar och understöder trogna ordets tjänare. Paulus gav befallningen: »Trösta därför varandra, och uppbygg varandra inbördes, såsom ni också redan gör. Vi ber er, käre bröder, att rätt uppskatta de män som arbetar bland er, och som är era föreståndare i Herren och förmanar er. Låt dem vara er övermåttan kära, för det verks skull som de utför. Håll frid inbördes (1 Tess 5:11-13). »Sådana äldste som är goda församlingsföreståndare må aktas dubbel heder värda, först och främst de som arbetar med predikan och undervisning (1 Tim 5:17). Johannes säger: »Jag har ingen större glädje än den att få höra att mina barn vandrar i sanningen. Min älskade, du handlar som en trofast man i allt vad du gör mot bröderna, och detta också när de kommer som främlingar. Dessa har nu inför församlingen vittnat om din kärlek. Och du gör väl, om du på ett sätt som är värdigt Gud utrustar dem också för fortsättningen av deras resa. Ty för hans namns skull har de dragit åstad, utan att ha tagit emot något av hedningarna. Därför är vi å vår sida pliktiga att ta oss an sådana män, så att vi blir deras medarbetare till att främja sanningen» (3 Joh 4-8). [57]

Filipperna hade tagit del i Pauli arbete genom understödet de sänt till honom (Fil 1:5, 4:15). Den som ger ekonomiskt stöd till den som undervisar i religion, ger uttryck för gemenskap med honom. Detta är sant både om läraren är deras egen pastor eller om arbetet utförs långt borta. [58]

Kristna som stöder en pastor har därför inte upprättat något slags affärskontrakt med honom, utan det är fråga om ett ömsesidigt ansvarstagande för medel och framgång. »Den som får undervisning i ordet, han låte den som undervisar honom få del med sig i allt gott (Gal 6:6). Pastorn delar med sig till sin församling av det andliga goda han fått genom studiet av Guds ord. Församlingsmedlemmarna delar med sig av sitt materiella goda till sin pastor. Paulus säger: »Om vi har sått åt er ett utsäde av andligt gott, är det då för mycket om vi får inbärga från er en skörd av lekamligt gott? Så har ock Herren förordnat, att de som förkunnar evangelium skall ha sitt uppehälle av evangelium» (1 Kor 9:11, 14). [59]

Varning för synd

Vi bevarar gemenskapen genom att vänligt varna en broder eller syster som fallit i synd. »En Herrens tjänare bör inte strida, utan vara mild mot alla, väl skickad att undervisa, tålig när han får lida. Han bör med saktmod tillrättavisa de motspänstiga, i hopp att Gud till äventyrs skall förläna dem bättring, så att de kan komma till kunskap om sanningen, och i hopp att de så skall bli nyktra och därigenom befrias ur djävulens snara. Ty av honom är de fångade, så att de gör hans vilja» (2 Tim 2:24-26). [61]

Vi minns hur tålmodigt Jesus uppträdde inför sina lärjungars svaghet och med vilket tålamod han undervisade dem. Svaghet är i sig själv ingen anledning att bryta kyrkogemenskap. Istället ger den oss anledning att ge all den hjälp som behövs för att svagheten skall kunna besegras. [62]

Att avvisa falska lärare och obotfärdiga syndare

Vi vänder oss bort från dem som farit vilse först när de förkastat vår förmaning: »En man som kommer åstad partisöndring skall du visa ifrån dig, sedan du en eller två gånger har förmanat honom» (Tit 3:10). [64]

Samma princip gäller också om en medbroder framhärdar i synd. »Om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig så har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar till dig, så ta med dig ännu en eller två, för att var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, så vare han för dig som en hedning och en publikan » (Matt 18:15-17). [65]

Vi måste skydda kyrkan för falsk läras surdeg som annars hotar att genomsyra hela degen. De som framhärdar i falsk lära trots tålmodig förmaning och envist klänger sig fast vid en falsk lära eller vid falsk praxis, måste varnas och offentligt förmanas. [66]

Arbetet för att vinna tillbaka dem som lämnat oss

Även när arbetet med att bevara enheten misslyckas, skall vi vara beredda att göra allt för att återupprätta den brutna gemenskapen med förlorade bröder och systrar. »Vi bjuder er, käre bröder, i vår Herres Jesu Kristi namn, att ni drar er ifrån var broder som för en oordentlig vandel och inte lever efter de lärdomar han har mottagit av oss. Och ni, käre bröder, må inte förtröttas att göra det som är gott. Men om någon inte lyder vad vi har sagt i detta brev, så märk ut för er den mannen, och ha inget umgänge med honom, på det att han må blygas. Håll honom dock inte för en ovän, utan förmana honom såsom en broder» (2 Tess 3:6, 13-15). Såsom den käre fadern i Jesu liknelse var ivrig att förenas med den förlorade sonen, så skall vi vara ivriga att vinna tillbaka en förlorad broder. I själva verket är vår skilsmässa från honom, en del i våra försök att vinna honom igen. Vi hoppas nämligen att den drastiska varningen skall väcka honom till medvetande, så att han återvänder till trosgemenskapen. [68]

Hälsa den botfärdige välkommen tillbaka

Vi söndrar kyrkan på ett syndfullt sätt om vi inte vill återupprätta en syndare som gör bättring och vill komma tillbaka till kyrkogemenskapen (2 Kor 2:5-11). [70]

Liksom det blir glädje bland Guds änglar i himmelen över en syndare som gör bättring, så skall också glädjen bland Guds folk vara stor (Lukas 15). [71]

Avvärj personliga stridigheter

Vi bevarar kyrkans enhet om vi arbetar för att avvärja personliga stridigheter med trosbröder. Paulus säger: »Vinlägg er om att bevara Andens enhet genom fridens band» (Ef 4:3). »All bitterhet och häftighet och vrede, allt skriande och smädande, ja, allt vad ondska heter vare fjärran från er. Var istället goda och barmhärtiga mot varandra, och förlåt varandra, såsom Gud i Kristus har förlåtit er» (Ef 4:31, 32). [73]

Att försöka försona bröder och systrar som skilts genom stridigheter, det är att arbeta för kyrkans enhet (Fil 4:2). Ibland skiljer olika meningar också dem som samarbetar (Apg 15:37-39), men ibland går det att reparera också långvariga sprickor (2 Tim 4:11). [74]

Att sprida evangelium

Närhelst vi predikar evangelium för kristna och icke-kristna, så är det ett försök att skapa nya gemenskapsband. »Ty livet uppenbarades, och vi har sett det. Och vi vittnar därom och förkunnar för er livet, det eviga, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. Ja, det vi har sett och hört, det förkunnar vi också för er, för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vi har vår gemenskap med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus» (1 Joh 1:2, 3). [76]

Sammanfattning

Den andliga gemenskapen med Gud och med alla troende är en gåva från Gud. Den yttre gemenskapen med andra kristna är också en gåva. Men den innebär också ett ansvar. Vi måste arbeta hårt för att utvidga och bevara den, så att vi kan fortsätta »arbeta tillsammans för sanningen» med dem som håller sig till sanningen. [78]