Efter ett föredrag hållet i Uppsala i maj 1995 av Kirby Spavacek, luthersk pastor i Sofia, Bulgarien.

Två forskare arbetar tillsammans i ett medicinskt laboratorium. En dag, efter månader av hårt arbete, upptäcker de cancerns orsak. Vilken lycka. Med stor omsorg säkrar de de exakta formlerna för upptäckten och låter sina kollegor få del av nyheten. Sedan släpper de ut sin upptäckt över världen. [0]

Genom Guds nåd hör vi till den lilla skaran lutheraner som fortfarande vill hålla fast vid de sanningar som reformationen återupptäckte. Vi vill dela Skriftens läror med våra systerkyrkor. Men vi får inte nöja oss med att bara dela med oss inbördes. En del av vårt rika lutherska arv heter mission. Vi skall sprida ut ordet. Är det inte så, att om vi försummar att dela med oss till våra grannar, så vissnar och dör vi? Kommer inte det andliga ljuset att då skymmas undan? [1]

Det är viktigt att Kristi kärlek får tvinga ut oss med arvet, utanför vår egen gemenskap, till människor som fortfarande är förlorade och stapplande (1 Kor 9:16). Vi har fått befallning att generöst sprida Sanningen. Det är kyrkans Herre själv som ger oss den när han säger: »Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå för den skull ut och gör alla folk till lärjungar…» [2]

I.

Vad är det vi bekännelsetrogna lutheraner, arvtagare till reformationen, skall dela med varandra och med den förlorade världen? Hur ser det dyrbara arvet ut, som vi beslutat sprida bland varandra och ut till den förlorade världen? Just innan vår Frälsare lämnade sin synliga närvaro på jorden, gav han sin stridande kyrka marschorder, som vi läser i de välbekanta orden i Matteus 28:20. Det var då fortfarande en mycket liten kyrka. Den versen ger svaret på frågan vad det är vi skall sprida ut: »Lär dem att hålla ALLT vad jag har befallt er.» Frälsarens rätta lärjungar gör som han lär (Joh 8:31). Därför har vi beslutat att sprida vartenda ord, som Jesus lärde, till våra bröder och till vår förlorade omgivning. [4]

Det allmänna prästadömet

Det är viktigt att komma ihåg exakt vem vår Frälsare gav marschordern. Naturligtvis inte till den otrogna världen, utan till de olika lemmarna i hans kropp. Till var del med dess speciella förmåga. Till hela den troende skaran, inte bara till ledarna. Privilegiet att dela ut blev i nåd givet till det allmänna prästadömet (1 Petr 2:5 och 9). För att kunna klara ansvaret Gud givit dem, behöver tjänarna ytterst noggranna instruktioner av sina herdar (2 Tim 4:2). [6]

Detta är en påminnelse om att vårt reformatoriska arv innehåller återupptäckten av sanningen om alla troendes prästadöme. Vi får inte tappa bort detta. Sanningen är, att om kyrkorna lämnar hela arbetet med utspridandet bara till pastorerna och lärarna, så kan de förmodligen bara skörda några få hektar av den vitnande skörden. Alla våra medlemmar har del i det underbara privilegiet att ära Gud. [7]

För att förstå omfattningen av vårt arv, skall vi ett ögonblick stanna inför ansvaret som åhörarna i och utanför församlingarna har. Vad är det vår Frälsare väntar av mottagarna att de skall göra med arvet vi överlämnar? [8]

Först och främst naturligtvis, att de själva skall hålla sig till det. Så som åhörarna gjorde med apostlarnas undervisning. »Och dessa höll fast vid apostlarnas undervisning» (Apg 2:42). Därför betonade Luther hur viktigt det är med den kristna undervisningen. Både bland lekmän och ledare behövs ett fortgående studium av Bibeln. Den kristna undervisningen är ett dyrbart arv, som vi skall dela med oss av. Och ett rätt gensvar från dem som får del av arvet, det är att de håller fast vid Skriftens sanningar. [9]

På samma sätt som kristen undervisning och troget fasthållande vid budskapet vi fått är så viktigt, så måste vi noga pröva budskapet och fast avvisa alla läror, idéer och all praxis som förnekar och motsäger något som vår Frälsare uppenbarat. Vi ser allt mer av gudlösa myter, som i t.ex. mormonernas, Jehovas Vittnens och Krishnas skrifter. Och vi måste fortsätta att förmana vårt folk att inte ha något med dem att göra (1 Tim 4:7). [10]

Lärans renhet

Utmärkande för arvet vi delar med de utvalda som Gud sänder oss till och som vi gläder oss åt gemenskap med, utmärkande för det arvet är, att det för med sig ansvar för lärans renhet. Det innebär kärleksfulla varningar för de många falska lärarna (Matt 24:11) och deras farliga heresier. I vår supertoleranta tid hörs sällan sådana varningar i den synliga kyrkan. Och vi bekännelsetrogna lutheraner blir ofta anklagade för att vara kärlekslösa. Men varningen är ju ett uttryck för kärlek (Upp 3:19). [12]

För sanningens skull måste vi, kanske mer än nånsin förr, uppmuntra till ödmjuk vaksamhet inför förvillelser som t.ex. den falska ekumenismen (En yttre gemenskap utan någon lärogemenskap). Närbesläktat med detta på vissa missionsfält är en form av »nätverksarbete», som så lätt leder till samarbete med heterodoxa kyrkor. Satan arbetar oförtröttligt på att lura oss in i läroskillnader. Och han använder gärna friden och vänskapen och framgången för evangeliet i fiendeland som lockbeten. [13]

Allt Guds ord skall förkunnas

Naturligtvis är vi inte fria att välja och vraka, att spara eller förkasta vad vi själva vill dela med oss av inbördes och utåt ur den gudomliga uppenbarelsen. Grupper, som vägleds av mänskliga hänsyn gör ofta så. De väljer t.ex. att inte fästa avseende vid sådant som rör avståndstagande från villolärare (Rom 16:17) eller från dem som t.ex. förnekar att dopet är ett nådemedel. Vi är inte på något sätt befriade från att förkunna allt vad Gud vill och har uppenbarat (Apg 20:27). Vår Frälsares marschorder är tydlig: »Lär dem att bevara allt vad jag har befallt». Detta innefattar alla gamla Testamentets kanoniska böcker, de fyra evangelierna och de övriga tjugotre böckerna i nya Testamentet, som den helige Ande ingav apostlarna i enlighet med Jesu löfte (Joh 14:16). [15]

Men när vi förmedlar ordet som vi ärvt har vi inget mandat att vältra över vare sig vår etnisk/nationella kultur eller vår egen kyrkas traditioner och seder till de i anden fattiga i andra länder och inte heller till andra grupper i vårt eget land. Vi kopierar t.ex. inte organisation, musiken, liturgin eller gudstjänsten från en kultur till en annan. Vårt uppdrag är att sprida Skriftens läror. Adiafora, sådant som varken är befallt eller förbjudet, lämnar vi fritt. [16]

Budskapet kan och får vi inte ändra på. Men vi har full frihet att förändra budskapets förpackning. Med andra ord, när och varhelst det inte skadar Ordet, kan vi anpassa oss till mottagarnas kultur. I Bulgarien t.ex. firar vi påsk enligt den ortodoxa kalendern. I Nigeria använder kören mer än tio olika sorters slagverk. [17]

Sola Scriptura

Sola scriptura är ett oskattbart ämne som lyftes fram i ljuset genom reformatorerna. Ordet är en levande kraft. Det kan jämföras med kirurgens kniv och med medicin. Genom detta kraftiga medel, som satts i våra händer, upplyser den helige Ande både oss och dem som vi delar det med (Rom 10:17). [19]

Det är mot detta levande ord, frälsningens enda sanna källa, som lögnens fader fortsätter sina brinnande attacker. Naturligtvis använder Satan den syndfulla människans förvillelser och påhitt för att försvaga evangelium. Rom försöker fortfarande genom påven att jämställa den heliga Skrifts budskap med sina egna dekret och encyklikor. Den östliga ortodoxa kyrkan håller fram sin tradition och sina ekumeniska kyrkomöten och ger dem samma betydelse som Skriften. Många sekter och kulter försöker lägga till nya »uppenbarelser» t.ex. Mormons bok». Karismatiska pingstvänner tenderar att sätta sina egna drömmar, visioner och särskilda upplysning från Anden på samma nivå som den enda sant ingivna uppenbarelsen. [20]

Det arv vi fått att sprida ut genom evangelisation och mission är den dyrbara läran om Sola scriptura, Skriften allena. Det världen behöver få höra är, att detta är ett ofelbart ord. Hur skulle vi kunna vänta en annan slags uppenbarelse från vår helige, ofelbare Gud, än en ofelbar uppenbarelse? Bibelns ofelbarhet slås fast i Johannes 10:35 där Herren klart säger: »Skriften kan inte sättas ur kraft». Psaltaren 119:105 säger att ordet är en lampa för de troende. Bara ett ofelbart ord kan tjäna Guds folk på det sättet i en värld som blir allt mörkare. [21]

Bekännelseskrifterna

Våra Lutherska Bekännelseskrifter, samlade i Konkordieboken, hämtade från den heliga Skrift, visar noggrant vår lutherska tro. Bekännelseskrifterna är utomordentligt viktiga instrument när vi sprider vår arvedel. Därför måste vi fortsätta att undervisa om bekännelseskrifterna i våra olika utbildningar av medarbetare. Delar, t.ex. Augsburgska Bekännelsen, kan användas som material i bibelkurser för lekmän. [23]

Sammanfattningsvis är Guds ofelbara ord det arv från reformationen som vi skall sprida till andra folk. Det är viktigt att vi fortsätter Paulus uppmaning till Timoteus: »Predika ordet». Anden skall hjälpa oss att inte tröttna när vi förlöjligas i media och får motstånd från kyrkor och staten. [24]

Jag vill här stanna inför några av Skriftens läror som är särskilt aktuella idag. När vi, deo volente, går in i det tredje årtusendet efter ljusets uppgång i världen, vill vi fortfarande frimodigt kunna hålla fram dessa läror i Skriften. [25]

 

II.

Läran om den ende sanne Guden

I en värld som är så full av antik och modern vidskepelse och avguderi, som t.ex. animism och spiritism, New Age och Scientology, skall vi alltid komma ihåg att vara tacksamma för tron på den ende sanne Guden. Samtidigt kan vi inte göra annat än dela med oss av den stora glädjen till dem som är kvar i andlig okunnighet. Att sprida det glada budskapet om honom är något särskilt utmanande för oss som lever där oppinionsundersökningar visar att man har den högsta ateismen världen. [27]

Vi skall glädjas tillsammans och sprida den underbara sanningen att Skriftens Gud lever. Vi skall visa och modigt deklarera att han är den ende sanne Guden för en värld som inte bara knäböjer vid materialismens avgudaaltare, utan också för falska gudar som helvetets demoner står bakom (1 Kor 10:20). Och vi skall med glädje dela med oss av den välsignade uppenbarelsen att den ende Guden som finns är den störste och den väldiga heliga Treenigheten, en Gud i tre lika personer (Joh 15:26, Matt 28:19). [28]

Du har rätt när du säger att det största av allt i vårt arv är Gud själv. Han är Skaparen, Frälsaren och Heliggöraren. Med dessa sanningar skall vi styrka varandra. Missuppfattningarna om Gud är lika många nu som någonsin förr. Nu har också han som kallar sig »Kristi ställföreträdare på jorden» gett heder och ära åt Islam och därmed indirekt till dess avgud Allah. Satan själv ligger bakom den falska läran att Gud i sin nåd skulle tillåta att vi tillber honom under flera olika namn som Krishna, Allah, Den store Anden osv. Den villfarelsen är vida spridd och mycket vanlig. Därför har vi ett stort arbete framför oss, att göra Honom, som är vår arvedel, känd bland alla folk. [29]

Läran om människan

De gudomliga sanningarna om den heliga Treenighetens natur och väldiga gärningar ger mycket ljus över människans verkliga natur. För en annan kärnpunkt vi vill stå fast vid och sprida ut, är läran om människan. Även denna lära är utsatt för angrepp både utifrån och inifrån den synliga kyrkan. Skriftens fiender hävdar att människan inte är helt igenom ond. De säger att vi inte har behov av en särskild Frälsare. Varför det? »Därför att människan är ett högutvecklat djur» säger de. De så kallade teistiska och ateistiska utvecklingslärorna härskar i skolor och bokförlag och i millioner människors uppfattning. De allra flesta undervisningssystem tolererar idag bara Darwins hypoteser om att människan härstammar och utvecklats från någon slags »homo sapiens». Visst förekommer det diskussioner om hur lång tid jorden var öde och tom. Men utvecklingsteorierna har fått fäste och är accepterade som fakta. Då är det ett välsignat privilegium och en väldig utmaning att få förkunna den stärkande och livgivande sanningen om människans verkliga ursprung, inte om det starkas överlevnad och inte om vad vi kan läsa ut från tänder och tår. Den gudomliga uppenbarelsen om ursprunget visar att människan inte är ensam i detta stora universum, utan att hon är en skapelse av en allsmäktig och kärleksfull Skapare. Arvet som vi skall dela med oss av, är läran att skapelsen är ett historiskt faktum, så som vi kan läsa bl.a. i Genesis 2:7: »Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden.» [31]

Men samtidigt skall vi stryka under och lära ut vad för slags diagnos Skaparen ställer på den fallna människan: »helt förstörd.» Efter våra förfäders historiska fall är människosläktet helt igenom syndigt. Allt vad massmedia förmedlar från omvärlden är tydliga bevis på detta. Afganistan, Bosnien, Ruanda och Oklahoma City är bara några exempel från den långa listan. Hela detta släkte är helt korrumperat och förstört av synd. Till och med den helige Paulus måste medge: »Jag vet att i mig, det är i mitt kött, bor inte något gott» (Rom 7:18). [32]

För en syndfull och döende värld måste vi proklamera denna bistra diagnos. Och vi måste också påminna varandra inbördes om denna verklighet, för den gamle Adam visar fortfarande upp sitt otäcka ansikte också hos de troende. Det är så viktigt att förkunna den förödmjukande sanningen att människan av naturen är död i synd. Det säger bl.a. Efesierbrevet 2:1. »Er som var döda genom de överträdelser och synder ni förut levde i.» Ingen förmår tänka eller göra något som behagar Gud. Vi är födda som fiender till Gud, främlingar för Skaparen. [33]

Likt en samvetsgrann psykiater, som informerar sin patient om undersökningen, måste vi undervisa våra församlingar och grannar om den diagnos Gud ställer på människosläktet: »syndfull och oren i tankar ord och gärningar.» Många bland dem som inte tror, blir inte särskilt lyckliga när de hör det omdöme Skaparen ger. Lägg bara märke till hur människor reagerar inför Skriftens dom över abort, homosexualitet, avgudadyrkan osv. [34]

Morallagen

Vi har en stor uppgift, att förkunna sanningen för de många, vars samvete har fördunklats genom evolutionism, radikal feminism, humanism och likgiltighet. [36]

För att nå dem måste vi med stor omsorg och klarhet förkunna den gudomliga, oföränderliga sanningen om morallagen. Lagens hammare behövs verkligen för att krossa skalet kring hårda hjärtan så att syndare kommer till insikt om, att de behöver en Frälsare och hans nåd. Ja, tio Guds bud gäller fortfarande. De är en del av vårt arv. Vi skall använda dem som en spegel för omgivningen som vi vill nå med evangelisation och som en spegel och vägvisare för oss själva. [37]

Den trälbundna viljan

Eftersom människan är andligt död och livlös av naturen, så saknar hon helt och hållet fri vilja i andliga ting. Denna allvarliga sanning skall vi stadigt hålla fram när man angriper vår bibeltro både öppet och förstucket. Läran om det totala syndafördärvet går rakt emot deras villfarelse som hävdar, att vi skulle ha en slags naturlig förmåga att följa Kristus. Vi har sådana grupper såväl inom Romersk katolska kyrkan som bland karismatiska pingstvänner. [39]

Men bibeln är mycket klar i fråga om mänsklig oförmåga. I Genesis 6:5 säger den Helige Ande genom Moses angående människan: »Deras hjärtans alla uppsåt och tankar var beständigt allenast onda.» [40]

Den glada nyheten om frälsning

Det är vårt privilegium att få förkunna lagen till syndakännedom och behov av en Frälsare och att överallt få förkunna den glada nyheten om frälsning. [42]

Det är en gudomlig sanning, att det skuldsatta människosläktet kan räddas från ett evigt straff i helvetet bara genom att någon ingriper utifrån, från Guds tron. Om och om igen slår Skriften fast så klart, att den enda vägen till räddning undan fördömelse för människosläktet är nåden från Gud som älskar oss. [43]

Sola Gratia

Det är verkligen en av våra största skatter, att Herren frälsar oss av nåd allena, genom tro allena. En av de dyrbaraste sanningarna som reformationen återupptäckte är att vi blir frälsta av nåd allena. Vi har en underbar vers i Efesierbrevet 2 som talar om detta: »Ty av nåden är ni frälsta genom tro – och detta inte av er själva, Guds gåva är det – inte av gärningar…» [45]

Detta budskap är själva hjärtpunkten i bekännelsetrogen lutherdom. Det är ett så stort privilegium, som vi inte förtjänat, att få förkunna det både här hemma och ute i världen. [46]

Det finns knappast någon lära i Bibeln som står så uppenbart i kontrast mot vad världen tror och tänker om frälsning, som vad Bibelns lära om frälsning av nåd allena genom tro på Kristus gör. När människor får höra att »Gud ensam har gjort det», upprepar de sitt: »Detta är allt för enkelt.» [47]

Tyvärr förkunnas sola gratia i hela sin klarhet numera mycket sällan från predikstolarna. Allt för många förkunnar helt krasst, spetsfundigt och likgiltigt, en slags medverkan från människans sida till hennes frälsning. Man säger t.ex. »Om du gör bättring kommer du att bli frälst» eller »Om du håller dessa bud kan du komma undan domen.» [48]

O människa, det finns inget sätt för dig att frälsa dig själv. Det är helt omöjligt. Men för Gud är allting möjligt. Det är ett budskap som måste ringas ut klart och högt överallt tillsammans med det bästa en syndare kan få höra, att hela världens Gud själv har kommit i världen och antagit mänskligt kött och blod. Han blev vår tjänare. Frivilligt gick han som en brottsling in under dödsstraffet. Av nåd gjorde han detta. Som vår ställföreträdare bar han våra synder och blev det enda offret som gäller för allas synder. [49]

Ett ögonblick kanske vi tvekar och vågar inte ta till oss ett så fantastiskt budskap som vi har i t.ex. Exodus 34:6: »Herren, Herren! En Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd.» Men vi vill inte ens tänka tanken till slut att vägra dela med oss av vårt arv. [50]

Vilken nådig och barmhärtig Gud och Frälsare som »har gjort allt» för att rädda oss från död och dom. Denna underbara nåd lyser fram i Kristi dyra frälsningsverk. Det brukar kallas »Det stora bytet.» Av idel nåd uppfyllde han vart och ett av buden och gav oss frukten av detta. [51]

I lika stor nåd mot oss, led och dog vår Frälsare för att ge full betalning till en rättfärdig Gud för alla våra brott mot lagen. »Kristus själv led ju en gång döden för synder. Rättfärdig led han för orättfärdiga, för att han skulle föra oss till Gud» (1 Petr 3:18). [52]

Läran om den allmänna rättfärdiggörelsen

Betydelsen av vår välsignade Frälsares gottgörelse måste strykas under för alla i vår tid. Ty somliga i den yttre kyrkan, t.ex. Rom, försöker att göra mänskliga tillägg till frälsningen, och andra, t.ex. kalvinisterna, vill begränsa räckvidden av Kristi ställföreträdande offer. [54]

Många reformerta menar att Kristus bara betalade för de troendes synder. Det är svårt att fatta att de kan hävda något så falskt när skrifterna talar så klart om vilka som är förmånstagarna. Jesus dog för alla människor, ja också för de ogudaktiga. Aposteln skriver i Rom 4:5 om »honom som gör den ogudaktige rättfärdig» och i 5:10 att »vi, medan vi var Guds ovänner, blev försonade med honom genom hans Sons död.» Denne Son är Guds Lamm, »som tar bort världens synd» (Joh 1:29). [55]

Till dess att han kommer skall vi förkunna den universella eller objektiva rättfärdiggörelsen och stärka så många vi kan med den. Vilket underbart budskap! Vilket privilegium! Vilken uppgift bland världens 5 milliarder människor! [56]

Sola Fide

Frihet från evigt straff och uppståndelse ur graven är inget vi förtjänat, säger Ordet. Alltsammans är gåvor, som vi tar emot endast genom tro. Detta är Sola Fide. Eller den trons hand som tar emot vad vi ibland kallar »en fribiljett» till himlen är också ett verk och en gåva av Anden. Vi skall styrka varandra också med detta. Detta arv, denna återupptäckt som reformationen gjorde, behöver predikas runt jordklotet. I vår gärningsrättfärdiga värld behöver läran om frälsning av nåd allena genom tron allena höras mer än någonsin, när bara högst en tredjedel av världens befolkning ens är kristen till namnet. [58]

Till och med bland konservativa protestanter är läran om nåd allena genom tron allena ofta förrädiskt underminerad. Här har vi den så kallade »avgörelseteologin», som försvagar den viktiga delen »av nåd allena.» Man försöker, så försiktigt man kan, lägga människans förmåga till trons verk. [59]

Helt kort skall vi konstatera vad som är människans del av frälsningsverket. Företrädare för avgörelseteologin menar att den oomvände syndaren kan besluta sig för att börja tro på Frälsaren. I verkligheten är chanserna till detta lika små som för berget Vitosha i Bulgarien att bli levande. Stenhjärtade, andligt döda syndare kan inte föda sig själva på nytt. Paulus skriver i 1 Kor 12:3: »Ingen kan säga att Jesus är Herren annat än i den helige Ande.» [60]

Den helige Ande kommer till vår räddning med underbar nåd. I förunderlig kärlek väcker han våra andligt livlösa hjärtan till liv. Han ger oss nya hjärtan istället för de gamla, som är förstörda av synden. Allt detta fick vi löfte om genom profeten Hesekiel »Jag skall ge er ett nytt hjärta… jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött» (Hes 36:26). [61]

I själva verket är Andens instrument inte så mycket en boj att rädda liv med, som ett instrument att starta liv med. Livets ord är Andens rakknivsvassa svärd. Det är det kraftfullaste verktyg som finns på jorden. Det skipar rätt bland millioner från alla folk, som kommit till tro på vår gudomlige Frälsare. [62]

Guds ords lag slår hål på det stenhårda hjärtat både i Pilzen, i Planitz, i Taipe och i Toronto. Och ändå underbarare är det att det läkande evangeliet likt en transfusion med friskt blod för en döende patient, tvättar bort synden och helar krossade hjärtan. Det handlar om väldiga krafter. [63]

Arvet vi vill dela med oss av består också av läran om den mycket klara skillnaden mellan evangeliets och lagens natur och funktion. Vårt folk, som är Guds präster i fungerande församlingar och ute på missionsfälten, måste förvalta sanningens ord rätt. Hur skulle de annars kunna leda förlorade människor till sin Frälsare? Både vi och våra åhörare behöver ofta höra, att vi inte får låta Ordet, Andens rakknivsvassa svärd, rosta sönder. Det kan förlora skärpan om kyrkans ledare tillåter sig att bli så upptagna att de inte längre har tid för sitt eget dagliga studium i ödmjuk bävan inför ordet. [64]

Nådens medel

Vilka är de andliga skatter som vi skall sätta högst värde på? Naturligtvis är de heliga Skrifterna en av de yppersta och värdefullaste gåvorna Anden gett oss. Två andra bevis på Guds kärlek till oss är dopet och nattvarden. De står tillsammans med Ordet högst på listan över vårt viktiga arv. [66]

Vi skall stanna ett ögonblick inför dopet. Liksom altarets heliga sakrament är nya födelsen genom vatten och anden uteslutande Guds nåd. Här är det Gud ensam som verkar vår frälsning. En människa kan ingenting göra för att födas på nytt. Även om millioner namnkristna tanklöst missbrukar det, även om det försummas av dem som felaktigt betonar det så kallade »andedopet», så verkar Gud i sin kärlek frälsning genom dopet i vattnet och ordet (Titus 3:5). [67]

Anden föder oss på nytt (Joh 3:5). Han tvättar bort synden och den medföljande skulden. Och ännu mer, den Helige Ande uppfyller oss och bor i oss genom dopet (Apg 2:38). En annan tröstande sanning är, att genom dopet får vi Andens eld som upptänder tron i det lilla barnets hjärta. Detta lovar Petrus i sin pingstpredikan: »Löftet gäller er och era barn» (Apg 2:39). [68]

Det är så klart att det inte är vår förtjänst utan Guds nåd allena, som hjälpt oss att bevara den dyrbara läran om det heliga dopet och om nattvarden i full trohet mot Skriften. Vi skall sprida kunskap till vår omgivning om hoppet de heliga nådemedlen ger också åt barnen. Några, t.ex. de karismatiska pingstvännerna, försöker ju bagatellisera det »enda dopet» (Ef 4:4). [69]

Käre vän, frälsningen av nåd allena är förvisso den dyrbaraste ädelstenen som reformationen återupptäckte. Vi skall fortsätta studera och samtala så att vi inte bara känner och är övertygade om sanningen, utan så att vi också genomskådar Satans listiga angrepp på Sola Scriptura och på andra sanningar i Skriften. [70]

Kyrkogemenskap på Ordets grund

Numera är den falska ekumenismen en av de farligaste lockelserna. Den står i bjärt kontrast till sann enhet som bygger på att vi samtycker till vad Skriften lär. Unionismen, som de flesta evangelikala protestanter omhuldar, resulterar ofta i läropluralism. Hur skulle annars ekumeniska lutheraner kunna arbeta ihop med baptister, som ringaktar barndopet? Hur skulle ekumeniska lutheraner kunna fira gudstjänst tillsammans med kvinnor som vigts till pastorer, såvida de inte själva förnekar vad som står i 1 Kor 14:34, 35? [72]

När vi ser denna utbredda falska ekumenism, blir det så klart att vi måste fortsätta att slå vakt om läran. För sanningens skull och för dyrbara själars skull, måste vi tillsammans hålla fast vår tro och fortsätta undervisningen om Guds befallning att »behålla fältet» också vad gäller läran om Sola Scriptura. »Stå alltså fasta, käre bröder, och håll er till de lärdomar som ni tagit emot av oss, vare sig muntligen eller genom brev» (2 Tess 2:15). [73]

Det rika arv vi fått av Gud som älskar oss i Kristus, det för med sig en välsignad andlig frihet. Jesus säger: »Om nu Sonen gör er fria, så blir ni verkligen fria» (Joh 8:36).Vi är inte bara fria från skuld utan också från den tunga lagen och från den omöjliga uppgiften att fullkomligt uppfylla lagen för att behaga Gud. [74]

Tyvärr är det inte bara Rom utan också många protestanter som lägger till olika slags förbud och helighetskrav till läran för att göra de troende verkligt kristna. De insisterar på att man inte får dricka någon form av alkohol och inte utföra något arbete på söndagen. Ett särskilt dop i Anden och som följd därav tungomålstalande är ett bevis många karismatiker bland pingstvännerna kräver för att erkänna att det skett en verklig omvändelse. [75]

Ett av hoten mot bekännelsetrogen lutherdom idag, vid sidan av ekumenismen och krafterna som verkar för att kvinnor skall prästvigas, kommer från den aggressiva karismatiska rörelsen som härstammar från pingstvännerna. Den har nu trängt in också i lutherdomen. Vårt arv består då i att hålla fast vid den oskattbara frihet vi fått genom Jesus. Paulus förmanar: »För att vi skall vara fria har Kristus friköpt oss. Stå därför fasta och låt inte något nytt träldomsok läggas på er» (Gal 5:1). [76]

Om igen måste vi säga, att vår dyrbara andliga frihet inte kommer genom några människogjorda vägar som vi skulle kunna förtjäna Guds ynnest på. Den kommer från Treenighetens recept för frälsning som är Kristus. Och vi vet att bara Skrifterna ger oss det receptet. [77]

Men vilken stark sköld har då vår Herre givit sin kyrka som hjälp att bevara denna rätta bekännelse och Bibelns andra sanningar? Skölden heter Skriftens lära om kyrkogemenskap (2 Kor 6:14, 17, Rom 16:17 och Titus 3:10). [78]

Om den enda Sanningen skall kunna bevaras, om den bekännelsetrogna lutherdomen skall få fortsätta att finnas och växa, måste Skriftens lära om den enhet och gemenskap som behagar Gud upprätthållas. Vad händer t.ex. med läran om Sola Gratia om vi ger upp och inte följer Ef 2:8, 9 och Titus 3:10, likt villfarande avgörelseteologer och kanske börjar samarbeta med Billy Graham och hans anhängare? Jo, då kommer trumpeten att avge en oklar signal. [79]

Vi har sett att vårt lutherska arv består i att uppmuntra varandra och andra att tro på Skriftens ofelbara läror om frälsning. Gud hjälpe oss och bevare oss från alla försök att förändra och försvaga dem. Naturligtvis skall vi göra det på ett både fast och kärleksfullt sätt (2 Tim 2:25). Det innebär att vi skall ha tålamod med dem som farit vilse på grund av okunnighet och lång avsaknad av rätt undervisning, exempelvis de små motståndsgrupperna av kristna i centraleuropa. När vi får deras frågor, skall vi ta gott om tid på oss att omsorgsfullt förklara sanningen för dessa som sitter fast i villfarelse. [80]

I vår tid måste vi, så långt vi har resurser och möjligheter, predika Kristus också genom att visa medlidande, så fort vi får ett tillfälle. Vår Herre ger oss möjligheter till detta. Samtidigt skall vi vara vakna så att inte vi också hamnar i någon sorts socialt evangelium. Men när vi i sanningens namn flyr bort från ett ont så får vi inte heller hamna i den motsatta ytterligheten. [81]

Kyrkans främsta och alltid lika viktiga uppgift är och måste vara att predika och undervisa om den goda nyheten om själarnas frälsning. Men om vi får tillfälle att göra det goda, så skall vi också dela ut mat och kläder och medicin till våra nödlidande bröder först och främst, men också till dem som står utanför (Gal 6:10). Och när vi delar med oss skall vi alltid ge livets bröd främsta rummet. [82]

När vi visar medlidande så sprider vi kunskap också om en annan av Skriftens centrala läror: Kärleken till våra bröder (Matt 22:39). I en kärlekslös, egoistisk och självupptagen värld skall vi uppmuntra varandra att visa kärlek (Hebr 13:1). Samtidigt skall vår kärlek visa de förlorade på vår Frälsare. Vi har exempel från t.ex. Sofia hur en liten affär med näringsrik mat till ett lågt pris och hur ett soppkök i Pilzen har fört utarmade pensionärer till livets ord. [83]

Vi måste uppmuntra varandra med dessa läror i Skriften och föra dem vidare till andra. Det gäller framför allt läran om frälsning av nåd genom tron på Kristus. Vi bekännelsetrogna lutheraner har inte förtjänat detta stora privilegium och vi har inte heller någon egen kraft att göra det. Men Gud vare tack för hans löften att han skall ge oss sin hjälp i nåd att föra arbetet vidare. [84]