Påven Johannes Paulus skriver i denna katekes: »Katolska kyrkans katekes är resultatet av ett omfattande samarbete. År 1986 anförtrodde jag åt en kommitté bestående av tolv kardinaler och biskopar uppgiften att göra ett utkast till en katekes. Katolska kyrkans katekes, som jag godkände den 25 juni detta år, är en framställning av kyrkans tro och katolsk lära sådan den är omvittnad och förklarad i den heliga Skrift och den apostoliska traditionen. Jag förklarar den vara en säker norm för trons lära och ett välgrundat instrument för kyrklig gemenskap.» [0]
Miljoner exemplar av denna katekes på 800 sidor har på olika språk gått ut över världen. Det sägs ju från många håll, att Katolska kyrkan inte längre är densamma som förr. Men den som läser katekesen kan mycket snart se, att den håller fast vid alla de villoläror som den alltid lärt. [1]
1/ Katolska kyrkan förnekar att Skriften allena (sola Scriptura) är regel och rättesnöre
Katekesen lär: »Katolska kyrkan… härleder inte sin visshet om alla uppenbarade sanningar enbart från den heliga Skrift. Både Skrift och tradition måste erkännas och få samma höga ställning och vördnad» (s 31) [3]
När Katolska kyrkan ställer traditionen vid sidan av Skriften, då gör den något som Skriften själv förbjuder. Aposteln Paulus anger vad som är läronorm i församlingen. Han skriver: »Inte utöver det som står skrivet» (1 Kor 4:6). Skriften allena skall vara läronorm. Till profeternas undervisning i GT och evangelisternas och apostlarnas undervisning i NT får vi inte lägga något (Upp 22:18). [4]
2/ Katolska kyrkan nekar lekmännen och prästerna rätten att tolka Bibeln
Katekesen lär: »Uppgiften att tolka Bibeln har överlämnats åt det samlade episkopatet tillsammans med Petri efterträdare, biskopen i Rom» (s 34). Jesu ord till aposteln Petrus: »Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling», betyder att församlingen är byggd på Petrus bekännelse om Jesus som Messias, det vill säga på den kristna trosläran. Men påven uppfattar dessa Jesu ord på helt annat sätt. Han menar, att han som biskop i Rom och som Petri efterträdare på biskopsstolen i Rom har fått makten att ensam tolka Bibeln och att ensam utfärda dogmer, som de kristna måste bekänna sig till. Så har t.ex. påven i Rom fastslagit dogmen om den obefläckade avlelsen, dvs om jungfru Marias syndfrihet, och dogmen om hennes upptagande till himmelen. Kyrkan och församlingen är enligt katolska kyrkans lära byggd på Petrus, dvs byggd på biskopen i Rom, påven. NT 81 ger en rent katolsk tolkning av Jesu ord, när den översätter: »Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min församling.» Biskopen i Rom gör anspråk på namnet Klippan. Detta är en ren katolsk tolkning av stället i fråga. Men den kristna församlingen har i alla tider hållit fast vid, att det är Kristus som är kyrkans klippa och fäste. [6]
3/ Katolska kyrkan säger att även muslimer blir frälsta
Katekesen lär: »Frälsningsplanen innesluter också dem, som äger kunskap om Skaparen, i första hand muslimer. Dessa bekänner att de håller sig till Abrahams tro och tillsammans med oss tillber de den ende nådige Guden, människornas domare på den yttersta dagen» (s 223). Men aposteln Petrus lär något helt annat än vad »Petri efterträdare» lär: I sitt tal inför Stora rådet säger aposteln: »I ingen annan finns frälsning. Ej heller finns under himlen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kan bli frälsta» (Apg 4:12). [8]
4/ Katolska kyrkan talar om frälningen genom förtjänstfulla gärningar
Katekesen lär: »Eftersom initiativet tillhör Gud i nådens ordning, kan ingen förtjäna förlåtelsens och rättfärdiggörelsens första (»initial») nåd, i omvändelsens första skede. Driven av den helige Ande och av kärlek, kan vi sedan förtjäna för oss själva och för andra de kristliga dygder (»graces») som behövs… för att vinna det eviga livet. Även jordiskt gott som hälsa och vänskap kan förtjänas i enlighet med Guds visdom» (s 487). »Förtjänsten av goda gärningar tillskrivs i första hand Guds nåd, och sedan den troende» (s 486). [10]
Frälsningen vinnes alltså genom en samverkan av Guds nåd och människans förtjänst. Människan kan bidra till sin egen frälsning. I katolsk teologi använder man sig av begreppet »göra vad som beror på en själv» (»facere quod in se»). Människan kan förvärva större och mindre förtjänster inför Gud. I svensk folkreligiositet finner man ofta en sådan åskådning uttryckt. Nog har då jag gjort så gott jag kunnat. Förtjänsttanken är då klart uttryckt. Ty denna bekännelse avläggs ofta när religiösa frågor kommer upp. Människan hänvisar till sina meriter inför Gud. [11]
Katolska kyrkan talar om olika »meriter» som människan kan förvärva för sig själva och för andra. Den som t.ex. följer »de evangeliska råden» som munkar och nunnor gör, de förvärvar för egen del en »fullvärdig färtjänst» /»meritum de condigno»/, vilken kommer hela kyrkan till del. Människan blir alltså enligt katolsk lära frälst genom tro och goda gärningar. [12]
Men vad säger Skriften: »Av nåden är ni frälsta genom tron, och det inte av er själva, Guds gåva är det, inte av gärningar, för att ingen skall berömma sig själv (Ef 2:8f). Och vad säger Skriften om denna sammanställning av nåd och förtjänst? Skriften förbjuder oss att förbinda dessa storheter. När nu nåden är frälsningens orsak, så är frälsningen inte ett resultat av »gärningar, annars vore nåden inte mer nåd» (Rom 11:6). All vår förtjänst, vår berömmelse är utesluten (Rom 3:27). Ty »alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de förklaras rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus har friköpt dem» (Rom 3:23f). I profeten Hesekiels bok läser vi också: »Säg därför till Israels barn: ’Så säger Herren, Herren: inte för er skull (dvs inte för er förtjänsts skull) gör jag detta, ni Israels barn, utan för mitt heliga namns skull (dvs av nåd), som ni har vanärat bland de folk till vilka ni har kommit» (Hes 36:22). [13]
5/ Katolska kyrkan bagatelliserar läran om arvsynden
Katekesen lär: »Katolska kyrkan säger att arvsynden… innebär en förlust av ursprunglig helighet och rättfärdighet, men den mänskliga naturen har inte blivit helt förstörd» (s 482). »Den katolska kyrkans undervisning fastställdes mer precist på 1500-talet, och då i motsats mot den protestantiska reformationen. Den slutliga reformationen lärde i motsats härtill att arvsynden har radikalt fördärvat människan och förstört hennes frihet. De identifierade arvsynden hos varje människa med den onda begärelsen, som skulle vara oövervinnelig» (s 103). [15]
I klar motsats till Skriften säger katekesen: »Berättelsen om syndafallet i 1 Mos 3 brukar bildspråk men bekräftar en ursprunglig händelse i början av människans historia» (s 98). Katekesen förnekar alltså Skriftens lära att alla människor är födda i synd. [16]
Skriften däremot säger: »Genom en människa har synden kommit in i världen och genom synden döden, och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla har syndat» (Rom 5:12). Odeberg skriver: »Det gudomliga livet har efter kristet sätt att se inte endast fördunklats hos människan utan helt och hållet gått förlorat för henne. Människorna vandrar omkring i mörkret och har i sig själva inte möjlighet att finna det gudomliga ljuset» (Fariseism och kristendom). [17]
Karakteristiskt för katolsk teologi är, att den ser syndafallet endast som en händelse som en gång ägt rum. Men denna händelse har inte fått några förödande verkningar på människan. Hon äger alltjämt en fri vilja inför Gud och har ännu i sitt oomvända tillstånd förmåga att älska Gud. På samma sätt är det också i judisk åskådning. För judendomen blir syndafallet berättelsen om hur det kan gå när människan följer »den onda böjelsen». Men om en arvsynd är det hos juden inte det avlägsnaste tal. Det är mot denna synduppfattning vi har att förstå katolska kyrkans och den judiska fariseismens gemensamma grunduppfattning: »Frälsningen från synden finner männskan genom Guds nåd och sin egen omvändelse. Frälsningen uppstår när Gud och människa samarbetar. En sådan frälsningsuppfattning, byggd på en optimistisk människosyn, brukar kallas »synergistisk». Frälsningen kommer till stånd under bådas »medverkan». [18]
6/ Katolska kyrkan hävdar att kyrkan är byggd på Petrus, och att påven som Petri efterträdare är Kristi ställföreträdare på jorden
Katekesen lär: »Kristus, den ’levande stenen’, försäkrar alltså sin kyrka, byggd på Petrus, om segern över dödens krafter» (s 141). [20]
»Alldeles som St Petrus och de andra apostlarna genom Herrens stiftelse utgör ett enda apostoliskt kollegium, så är på samma gång den romerske biskopen, Petrus efterträdare, och biskoparna, apostlarnas efterföljare, förenade med varandra» (233). [21]
»Den romerske biskopen, biskopskollegiets huvud, äger denna ofelbarhet i kraft av sitt ämbete, när han, som högste pastor och lärare för alla de troende fastslår en bestämd lärosats beträffande tro och moral… Den ofelbarhet som är utlovad kyrkan är alltså närvarande i biskoparnas kropp, när de tillsammans med Petri efterträdare utövar det högsta läroämbetet, framför allt i ett ekumeniskt kyrkomöte» (s 235). [22]
Påvens anspråk vilar alltså på två falska grunder: [23]
- 1/ att Kyrkan är byggd på Petri efterträdare. – Jesu ord till Petrus (Matt 16:18) ger dock inget stöd för en sådan uppfattning. [24]
- 2/ att påven är Kristi vikarie (ställföreträdare). I katolsk teologi hävdas att Kristus efter himmelsfärden inte längre är närvarande här på jorden efter sin mänskliga natur. Därför måste ämbetet överföras. Någon måste spela Jesu roll. Katolska kyrkan lär då att Kristus har bestämt, att aposteln Petrus skall vara hans vikarie (Matt 16:16-19) och att detta ställföreträdarskap sedan i alla tider skall övergå till biskopen i Rom. I den Tridentinska trosbekännelsen (konciliet i Trident 1545-1563) kallas också biskopen i Rom »Petri efterträdare och Jesu Kristi vikarie», en titel som redan påven Innocentius försäkrade sig om (1198-1216). Som sådan är biskopen i Rom innehavare av det världsliga svärdet lika väl som det andliga, vilket innebär att han regerar såväl kyrka som värld i stället för Kristus. [25]
Men Kristus behöver inte någon vikarie. Han sade inte till sina apostlar: När jag går bort skall ni träda i mitt ställe. Han sade i stället till sina lärjungar: »Då jag nu går bort, skall jag sända honom (Hjälparen, Anden) till eder» (Joh 16:7) och »av mitt skall han taga och skall förkunna det för er» (Joh 16:14). Kristus har inte lagt ner sin verksamhet. Han är verksam i det andefyllda och verksamma evangeliet. [26]
Begreppet i stället för Kristus aktualiserar den lutherska bekännelsen som hävdar att »påven själv är Antikrist». Den grekiska prepositionen »anti» betyder först och främst »i stället för» och sedan »mot». När Nya testamentet därför brukar namnet »Antikrist» skulle den naturliga förståelsen vara den att han är ett ’substitut’, en ersättning för Kristus. Detta är också Katolska kyrkans bekännelse. Den lutherska bekännelsen hävdar däremot: Just genom att påstå att biskopen i Rom är Kristi vikarie kommer denne att framträda som »mot-kristus». Påven är Kristi vikarie, Kristi ställföreträdare. Han är lik Kristus, säger hans hängivna beundrare. Han är »Jesus Kristus på jorden, sade Katarina av Siena. [27]
Ja, han »liknar Lammet (dvs Jesus) och har två horn», det säger också Skriften (Upp 13:11). Men när »Kristi vikarie» säger, att »denna katekes är en säker norm för trons lära och ett välgrundat instrument för kyrklig gemenskap» då talar han »som en drake» (Upp 13:11). [28]