För några år sen hade jag tillfälle att se Anthony Trollopes »Barchester Tower» i dramatisering av BBC. Mitt förströdda tittande avbröts plötsligt när en av skådespelarna citerade Trollopes beska kommentar till predikan. »Förmodligen finns det idag inget tyngre som påtvingas människor i civilicerade och fria länder, än tvånget att lyssna till predikningar.» En samtida till Trollope, Sydney Smith, var lika bitande när han skrev i Lady Hollands Memoir: »Predikan har blivit platsen för ett långt och tråkigt pratande om nåt ämne av nåt slag. Och vem skulle inte vilja sätta på en skylt vad man upplever i dagens predikan, nämligen den totala avsaknaden av allt det man kan hålla med om och som känns inbjudande.» Säger vi amen eller bara usch till detta? [0]
Så var det alltså för 150 år sen. Men har predikans anseende blivit bättre sen vi fått kurser och handböcker i predikan, som ger undervisning både om hur en predikan skall förberedas och framföras? För en generation sedan installerades Dr Hermann Stuempfle som professor i homilitik vid seminariet i Gettysburg. I sin installationspredikan sa han: »Man måste verkligen vara lika full av tilltro inför omvärldens prövning när man går upp i predikstolen, som vad Melville var i Moby Dick. Enligt mångas uppfattning borde predikan placeras längst bak i lasten – helst så nära stjärnorna som möjligt. Predikanten åtnjuter inte längre respekten som den mest hörde och mest respekterade rösten i samhället… När han får chansen att tala får man ibland känslan av att knappt någon lyssnar – åtminstone inte särskilt seriöst. Få förnekar att det skett en förändring när det gäller predikstolens ställning. I verkligheten fattas det nog inte särskilt mycket för att predikstolen skall avskaffas och flyttas ut från kyrkorna.» När Stuempfle gav denna bistra recension så beklagade han samtidigt djupt predikstolens öde. [1]
När jag en gång deltog i en pastoralkonferens i San Diego, åt jag och några andra pastorer lunch tillsammans med pastor Edgar Hoenecke. Han anses av många som en av vår samtids störste predikanter. Vid bordet talade vi om predikan. Hoenecke bad oss observera att det förmodligen inte finns någon mer yrkesgrupp än prästerna, som ägnar så litet tid och uppmärksamhet åt att förkovra sig, när de väl påbörjat sin tjänst. Han syftade då på deras gåvor att predika, inte på de pastorala gåvorna, utan på hur predikan borde vitaliseras. [2]
Det skall erkännas, att nu 30 år efter denna händelse, så har mycket arbete lagts ned på predikans förbättring. Men frågan är, om vår predikan har fått bättre rykte för det. I en bok Exit Interviews som kom ut 1993 på Moody Press, redovisar författaren William Hendricks resultatet av intervjuer han gjort med människor som lämnat kyrkan. I ett kapitel som heter »Vad har vi hört?» skriver han: »Predikan var inte särskilt populär bland dessa människor. I bästa fall kunde man väl tolerera predikan. I sämsta fall blev man rasande. Det var inte bara så att man upplevde dessa samlingar ointressanta. De stämde inte ens till andakt. De hjälpte inte människor att möta Gud. Jag insåg att kritiken inte handlade om en önskan att få mer underhållning, utan att man helt enkelt efterlyste mer engagemang.» [3]
Så är det. Under de senaste 150 åren har inte predikan utvecklats särskilt positivt i opinionsmätningarna. Men i och för sig rättfärdigar detta inte att vi här talar om att vitalisera predikan. Det är svårt att veta hur mycket vi och våra samfund drabbas av kritiken. Men ändå är studien viktig, eftersom vår predikan alltid behöver vitaliseras, hur bra den än är. [4]
De bästa predikanterna arbetar alltid på att förbättra sina predikningar. Paul Scherer säger i sin bok om predikan For we have this treasure, att »Bara en sak kan ta predikans plats i Guds hushållning, och det är bättre predikan.» Och det kan varje predikant åstadkomma. Inte god predikan. God predikan kanske är något som redan ligger bakom oss. Men att predika bättre, det är aldrig något som får ligga bakom någon av oss. Alla predikanter kan bli bättre på att predika evangelium, om de bara vill. Och det är detta vi skall tala om. [5]
Hur åhörarna ser på predikan
Innan vi talar om hur predikan skall kunna vitaliseras, så behöver vi fråga oss varför predikan har fått så dåligt rykte. För cirka 20 år sedan gjorde Reuel Howe, rektor för institutet för Advanced Pastoral Studies, en systematisk undersökning av lekmäns kritik mot predikan. Jag redovisar några av de viktigaste punkterna i hans studie här, eftersom den fortfarande är värd all uppmärksamhet. Så här säger de tillfrågade: [7]
1. Predikan är ofta alltför abstrakt, alltför teoretisk, alltför teologisk. Lekmän säger att predikan ofta låter som teologiska avhandlingar, som inget har att göra med livet som de möter på vardagarna. Sådana predikningar är överfulla med översikter av idéer, generaliseringar, abstraktioner och substanslösa påståenden. På bekostnad av berättandet tillåts ofta påståendena att dominera i predikan. I detta avseende står våra predikningar i bjärt kontrast till evangelierna. Någon har påpekat att evangelierna till 90% är berättande. Detta kan kanske vara ett incitament för att förbättra vår predikan. [9]
2. Om predikan försöker säga allt för mycket, så blir människor frustrerade. Allt för många tankar som serveras i rask följd förvillar och frustrerar åhörarna. All homiletisk text, värd namnet, betonar hur viktigt det är att koncentrera predikan runt ett tema. Och denna enda, centrala sanning, temat, skall sen bearbetas och belysas med en historia, en illustration, en anekdot, en liknelse eller en aktuell fråga, allt för att huvudbudskapet skall gå hem. Ordspråket säger: »Bättre en fågel i handen än tio i skogen.» Jag brukar säga till mina studenter, »När vi predikar fördelar vi livets vatten. Men det betyder inte att vi skall ha eld i munnen som flammar så att vattnet sprutar ut i folks öron.» [11]
3. Predikan är alltför omedveten om och obekymrad om människors behov. Att bli medveten om människors verkliga behov och svara mot dem har blivit en jargong i kyrkornas expansionsprogram. Jag har svårt med den etiken eftersom det ofta handlar om manipulation. Men det har också en legitim sida, att i predikstolen visa omsorg om människors behov. Det är skillnad på att tala om kända behov och om åhörares verkliga behov. Undersökningar fastslår ett, Skriften ett annat. Människor instämmer helt intuitivt när predikan talar direkt till dem om deras situation. Detta betyder inte att vi skall klia folk i öronen. Men det betyder, att det inte är stor mening att klia folk där det inte kliar. [13]
4. Predikan innehåller alltför mycket svårbegriplig teologisk jargong. »Teologiskt mummel» brukar professor John Jeske kalla sånt språk. Det är ett språk som får predikan att låta mer som ett dogmatiskt föredrag än ett ord från Gud till vanligt folk. Det finns dom som menar, att ord som rättfärdigörelse, helgelse, frälsning, återlösning, inkarnation och liknande ord, inte längre går att använda. Det är nog en överdrift. Men naturligtvis skall vi inte slänga oss med såna ord utan att förklara dem för människor som inte vet vad de betyder. Det är ju en av predikans uppgifter, att förklara och undervisa i det kristna språket. [15]
5. Predikan ägnar ofta för mycket tid åt det som varit och för litet tid åt verkligheten vi själva lever i. Naturligtvis måste predikan ta sin tid med att förklara texten och sätta in den i sitt sammanhang. Men många predikanter ger förklaringen alltför stort utrymme på bekostnad av tillämpningen. När de väl förklarat texten är det sen inte mycket tid kvar att tala om vad detta betyder för människorna som lyssnar. [17] 6. Predikan innehåller för få illustrationer. När jag började som predikant, sa pastor E. Arnold Sitz till mig: »Du måste ha fler fönster i din predikan.» Jag vet att han hade rätt. Jag blev tvungen att lära mig det. Men ändå har jag fortfarande alltför få fönster i mina predikningar. Ibland är illustrationerna fördunklande i stället för belysande. Så blir det när predikanten använder en mängd illustrationer från litteraturen i stället för att använda illustrationer från verkliga livet i mötet med människor. Här borde Jesus själv få vara förebilden. Han talade om herdar och får, om fisk och båtar och nät, om korn och vete, om saker man förlorat och funnit igen, osv. Han hämtade sina illustrationer från det som människor upplevde varenda dag. [19]
7. Predikan innehåller för mycket dåliga nyheter och inte tillräckligt mycket goda nyheter, för mycket diagnos och för lite prognos. Om det är som de kritiserade menar, att vi här bara har att göra med olusten att känna av lagens styng när vi sitter som åhörare, ja då kan vi bortse från kritiken. Men om de som kritiserar oss menar att människorna är trötta på att höra tirader om den onda, gamla, eländiga, dekadanta världen därute, så skall vi lyssna på kritiken. Den goda nyheten blir inte en god nyhet bara därför att den erbjuds genom att samtidigt framhäva alla dåliga nyheter som kommer från Bosnien eller Washington eller från den närmaste omgivningen, eller från dagstidningarnas ledarsidor. [21]
Vi kan gå vidare. Om det som kritikerna menar med goda nyhetsprognoser är att få höra mer om »positivt tänkande» eller »hälsa och välmående» från predikstolen, så kan vi också avvisa den kritiken. Att predika goda nyheter är inte lätt för nån av oss. Att hitta friska, nya sätt för att få åhörarna med på evangeliet, det är alltid en utmaning. Kanske menar människor rentav att vi skall använda mer tid i predikstolen åt sådant som uppståndelse, försoning, pånyttfödelse, det nya livet i Kristus, kungariket, frihet, frid, hopp och glädje. [22]
8. Predikan är alltför förutsägbar och ofta framförd utan inlevelse. Inledning, tema, två delar och sammanfattning. Nästa söndag likadant. [24]
Femtiotvå gånger per år. Slentrian i mönstret föder tråkighet, ja till och med förakt. Det går så lätt att halka in i rutin och sen bli kvar där. Det är ju så bekvämt och det spar så mycket tid. Variation i predikan tar tid och kraft. Men det är väl använd tid och kraft om det hjälper till att åtminstone dämpa gäspningarna något. [25]
Låter det som om våra ord kommer från huvet och inte från hjärtat, finns det inte nån inlevelse när vi förkunnar Guds kärlek för de förlorade, finns det ingen entusiasm när vi förkunnar den goda nyheten, eller är vår inlevelse onaturlig när vi står i predikstolen? Ja då är det bara nån slags självförverkligande vi håller på med. Och då skall vi inte säga att människor bara är omöjliga när de visar att de är allt annat än entusiastiska över predikan de får höra. [26]
9. Predikan är moraliserande. Kanske skall vi snabbt gå förbi detta stycke eftersom det förmodligen inte gäller oss. Vi vill inte moralisera. Vi vet ju, att Gud utför sitt verk bland sitt folk genom predikan, Guds erbjudande, inte genom påbud och förbud. Moraliserande predikanter förfaller bara så lätt till en överdriven strävan efter att alltid vara aktuella. [28]
10. Predikanten avsätter inte den tid som behövs för studier och för att förbereda sin predikan. Hur åhörarna kan förstå detta, det vet jag inte. Men klarsynta människor förstår det. I en av mina kurser för blivande predikanter gav jag eleverna upgiften att läsa ett kapitel av Helmut Thielickes The Trouble With The Church. Thielicke inleder med en klagosång över det faktum att »I den hektiska kyrkliga vardagsrutinen tenderar predikan att mer och mer förvisas till utkanterna». Han säger att han är förskrämd över det som hänt i den lutherska kyrkan. Jag misstänker att en anledning till detta är att en del predikanter inte avsätter den tid de borde för predikoförberedelsen därför att de inte planerar sin tid ordentligt. [30]
11. Predikan blir ofta lidande av att förberedelsen skjuts upp. Reuel Howes samtal med hundratals predikanter vid institutet för Advanced Pastoral Studies visar att många predikningar är sista-minuten-produkter. En del människor tycks bara kunna åstadkomma något under press. Men mycket få gör goda resultat under press. Och Guds folk förtjänar att få det bästa vi kan ge och inte bara resultatet av att vi gör vårt jobb. [32]
En vitalisering av predikan kan mycket väl börja med att vi predikanter ödmjukar oss och tar på allvar vad folk i kyrkbänken säger om predikan de får höra. Många av deras synpunkter stämmer så väl in på oss. Det handlar inte bara om otacksamhet eller okunnig kritik. Den kritik vi möjligen får höra om våra predikningar borde vi istället tacksamt ta till oss och tänka igenom noga. [33]
Vad är då utmärkande för god predikan?
Vi måste ha någon slags mätsystem för att kunna avgöra vad som är god predikan om vi skall kunna vitalisera vår predikan. Därför måste vi ställa frågan vad som är god predikan. Vi kan både ge ett objektivt och ett subjektivt svar på den frågan. Objektivt att god predikan visar trohet mot Guds ord, subjektivt att god predikan är en fråga om hur den bibeltrogna predikan utformas. [35]
Predika Guds ord
Vad har då Gud att säga om god predikan? Gud är noga med innehållet. »Predika ordet» säger hans anvisning genom Paulus till Timoteus. Det gäller fortfarande. Paulus hjälper oss att förstå, att predika ordet innebär att förkunna Kristus som »Guds kraft och Guds visdom» (1 Kor 1:24), och att göra det »i den helige Andes kraft» för att Guds folks tro »inte skall grunda sig på mänsklig visdom utan på Guds kraft» (2:4, 5). [37]
Förkunna Kristi kors
Dr Norman Madson på Bethany Seminary brukade säga till blivande predikanter att de skulle predika så att människorna i kyrkbänken inte kunde se på predikanten utan att se ett kors. Predikanten fick inte skymma korset. Korset skulle dölja predikanten. En ung predikant fick samma rad av en pensionerad pastor i sin nya församling. När den gamle pastorn hört den nyes predikan, sa han vänligt till honom: »Du var mycket nära evangelium, för du talade om Gud, om Jesus, om lärjungarna. Du var mycket nära evangeliet när du talade om de verkningar Jesus åstadkom, och om hur ett modigt liv kan vittna om hans inflytande.» Så gav han ett råd, som alla predikanter behöver tänka på: [39]
– »Se aldrig ut direkt över församlingen. Ställ alltid korset mellan dig själv och församlingen, så att du måste se runt korset, eller över, eller under eller genom korset, när du talar till församlingen. Du har nämligen ingen annan orsak att stå där uppe, än att församlingen skall se Kristi kors i och genom dina predikningar. Kom ihåg att det är därför du står i predikstolen.» [40]
Förkunna lag och evangelium, synd och nåd
Alla goda predikningar är lag/evangeliepredikningar. Predikan skall bestraffa gamle Adam. Predikan skall ge den nya människan uppmuntran. God predikan nöjer sig inte med att beskriva problemet och visa på lösningen. Det är vanligt i viss reformert predikan. »Om du t.ex. känner att du inte är i toppform, sök då bara i Bibeln efter något uppiggande så att du kan gå vidare.» Men samtidigt får inte predikan vägra att se problemen eller vägra visa på lösningar. Med ett ord sagt, problemet är synden och lösningen är Kristus. Och svaret som följer är att tacksamt leva det nya livet i Kristus. Guds ord lär oss, att innehållet i alla predikningar skall vara Guds ord, Guds ord om synd och nåd och ett tacksamt svar på nåden. [42]
Variera predikans form
Korset är det återkommande i all god predikan. Men det ger ändå utrymme för stora variationer. Variationerna påminner oss lutheraner om, att »Vi tror, lär och bekänner, att Guds församling på varje ort och i varje tid har makt och myndighet, att efter omständigheterna förändra sådana ceremonier… till vad som i varje tid på nyttigaste och bästa sätt befordrar god ordning, kristen tukt och evangelisk uppbyggelse.» (Epitome Art X). Försvaret av den kristna friheten finner vi i Konkordieformelns artikel X. Det gäller lika mycket predikan som något annat. Men det betyder inte, att alla sätt att predika på är lika bra. Här behövs gott omdöme. [44]
Försök hålla ögonkontakt med lyssnarna
Det finns vissa tumregler för bedömningen om det är en god predikan. Predikan är kommunikation. Denna kommunikation fordrar också ögonkontakt. Den som bara läser upp sin predikan blir inte erkänd som en god predikant. Det är störande om predikanten alltför ofta ser i sina noteringar och i manuskriptet. God predikan går från hjärta till hjärta, inte från huvud till hjärta. Alltför många av oss är beroende av manuskriptet. Vill vi vitalisera predikan måste vi tänka på detta och anstränga oss att göra något åt det. [46]
Var dig själv i predikstolen
En annan tumregel är att vara sig själv i predikstolen. Att vi inte använder ett helt annat språk i predikstolen än vid andra tillfällen. Då säger vi något om livets ord som vi egentligen inte vill säga. När jag frågade mina ungdomar hur de upplevt en predikan vi hört tillsammans, svarade de rätt betecknande: »När man talar med honom är han verkligen mycket vänlig och fin. Men när han kommer upp i predikstolen är han en helt annan person. Både hans röst och person förändras. Den goda nyheten känns inte längre som någon god nyhet.» Och märk väl, att detta handlade om en god teolog och erfaren predikant. [48]
Fördärva inte din predikan
Får jag visa på tre sätt att predika så att predikan blir förstörd. Det första är att predika för att underhålla och roa. Det är stor skillnad på en predikan som lämnar kvar goda känslor hos åhörarna och en predikan som bara lämnar kvar en känsla av att ha fått en stunds underhållning. Så har vi det jag kallar »påverkanspredikan.» Där verkar predikanten vara mer bekymrad för vad åhörarna upplever än för hur de blir uppbyggda av Guds ord. Denna sorts predikan är ofta rätt snirklad. Påverkanspredikan talar flitigt i första personen singularis och refererar gärna till personliga upplevelser. Ibland spelar predikanten rentav teater på predikstolen. Det gör starkt intryck på urskillningslösa lyssnare. De märker inte vad som faktiskt pågår. De saknar inte predikans substans. Vad som också förtar god predikan är om predikanten försöker manipulera sina åhörare. God biblisk predikan försöker undvika frestelserna att manipulera. Efter några års erfarenhet i predikstolen vet de flesta predikanter vilken knapp de skall trycka på för att få folk med. Alla har vi sett TV-predikanter som manipulerar folk i stället för att predika för dem. De visar förakt för allt vad predikstolsetik heter. Vi har ansvaret att vara Guds språkrör och visa på honom, inte att tjusa människor med vår egen charm. Låt korset stå framför dig i predikstolen, inte bakom dig, annars skymmer du det. God predikan överbryggar gapet mellan en gammal text och modern kultur. Vi behöver inte göra Skriften aktuell. Den är redan aktuell. Men vi måste visa hur den är det. Det går alltså inte att idag predika som om vi levde i det första århundradet. Predikan skall var trogen mot bibeltexterna från första århundradet. Men den skall samtidigt ha med mitt eget århundrade att göra. För predikans vitalisering. [50]
1. Predikanterna måste känna till människors förväntningar
Vi kan hjälpa dem som predikar att bättre förstå hur människors förväntningar idag skiljer sig från tiden före TV- och elektronikåldern och hur de ändrade förväntningarna måste påverka oss i predikstolen. Förväntningarna har förändrats bl.a på följande sätt: – Människor är vana vid att kommunikationen är koncis – Människor väntar sig att budskapet skall var relevant – Människor väntar sig att finna litet finess hos predikanten – Människor väntar sig att få se god stil (Välstruken skjorta, välputsade skor, välpressade byxor, klädfärger som går ihop). Människor väntar sig lättfattliga predikningar. – Mäniskor verkar lägga stor vikt vid stilen på bekostnad av innehållet. Vi får inte tillåta stilen att ta över från substansen. Men vi skall lära oss att kombinera dessa två så att det passar budskapet. [52]
2. Innehållet i predikan måste begränsas
Själv har jag mycket starkt begränsat innehållet i predikan jämfört med för tjugofem år sedan. Men fortfarande överlastar jag lätt mina predikningar. Människor i min egen ålder kanske orkar rätt mycket. Men den nya generationen gör det absolut inte. Tar predikan upp alltför mycket stoff och flera olika ämnen så får åhörarna så svårt att följa med, att de lägger av. Predikan måste anpassas till åhörarnas förmåga att ta emot. Det borde inte ens behöva sägas. I dag betyder det att avhandla i huvudsak ett ämne per predikan. [54]
3. Predikanten måste känna till den rådande samhällskulturen
I vår kultur har religionen alltmer privatiserats. Om tro och moral får man ha sina privata uppfattningar. Därmed får de allt mindre utrymme i det offentliga samhällslivet, vilket medför problem för kristen påverkan. Som kristna kan vi aldrig acceptera att religionen trängs undan till nån undanskymd vrå. Kristendom är en fråga om gemenskap både med Gud och människor. Det offentliga predikandet och vittnesbördet är av Gud befallt. Privata åsikter kan långt ifrån alltid förenas med sund biblisk tro. Men vi skall samtidigt ha klart för oss, att biblisk predikan inte erbjuder något slags samhällsbyggarprogram eller nytt politiskt program. – I dagens kultur betonas individens suveränitet. Människor hävdar också sin frihet att söka och finna Gud på egen hand och utforma sin egen religionsutövning. Det har medfört främlingskap för de etablerade kyrkorna. Den nya generationen hittar inte längre till våra kyrkor. Och kommer de ändå dit så känner de stort främlingskap, inte minst inför predikan. – Relativism och pluralism är två av den rådande kulturens slagord. Mångfalden religiösa och moraliska uppfattningar har medfört en relativisering av de privata uppfattningarna. – Pragmatism är ett annat av vår kulturs huvudord. Man avgör vad som är sant och värdefullt genom att helt enkelt fråga: »Fungerar det? Vad blir resultatet?» – Någon har träffande sagt att vår kultur blivit en »terapeutisk kultur». Då blir målet för predikan lätt självförverkligande och egenvärde. Vi må tycka om dem eller inte, men följderna av dessa moderna kulturuppfattningar blir många för kyrkan och inte minst för oss i predikstolarna. De ställer predikanten inför tuffa frågor. Vad i Skriften måste särskilt framhållas? Vad kan vi lära oss av kyrkohistorien om hur vi skall ta vara på den kultur kyrkan lever i, så att vi inte blir något slags kyrkligt getto? När riskerar försöken att involvera kulturyttringar att bli en underkastelse under modern kultur? Vad innebär det att följa Jesus ut i världen för att uppsöka och vinna de förlorade, att leva i världen, utan att därför »vara av världen»? Hur möter vi sådana frågeställningar i predikstolen utan att därför förlora luthersk predikans kännetecken av lag-/evangeliepredikan? [56]
4. Det måste bli angeläget för våra församlingar att de som predikar får en kontinuerlig och god fortbildning
Vill vi verkligen att predikan skall vitaliseras, så måste vi skapa platser där sådana frågor kan behandlas. De som skall predika behöver engageras i någon form av utbildning, enskilt studium, deltagande i seminarier och studiedagar. Men också församlingarna måste engageras i dessa viktiga frågor. Pastors uppgifter är lika många och komplexa som i något annat yrke. Därför måste församlingarna ställa samma krav på att pastorerna fortbildar sig som de gör på sin tandläkares och doktors och bilmekanikers fortbildning, för att få den bästa hjälpen. Och församlingarna måste skapa reella möjligheter för pastorernas kontinuerliga fortbildning. [58]