Aposteln Paulus citerar detta Jesusord i sitt tal i Miletus. Detta tal var då riktat till församlingens äldste (’presbyterer’) i staden Efesus. Dessa hade på apostelns kallelse kommit till Miletus, där aposteln håller sitt avskedstal till dem. Han framhåller nitet i sin gärning och betygar, att han har förkunnat hela Guds »vilja och plan» (v 27) för dem och att han är »ren från allas blod», dvs utan skuld, om någon går förlorad (v.26). Därefter går han i sitt tal över till att tala om de äldstes uppdrag och tjänst. Därvid använder han en herde-hjord-terminologi. De äldste förmanas att ge akt på sig själva och »på hela den hjord där den helige Ande satt er till församlingsledare (’episkoper’), för att vara herdar för Guds församling» (v 28). [1]
Hotet mot församlingen ser Paulus komma från »rovlystna vargar som inte skall skona hjorden» (29). Det är villolärare. Församlingens herdar får inte slappna i sitt kristenliv och i sin herdetjänst. De skall ägna sig åt sin herdetjänst och skydda hjorden. Det bör uppmärksammas, att aposteln här betecknar dessa församlingsäldste som »herdar för Guds församling». Ordet herde använder aposteln i sina brev endast en gång, och det är i Ef 4:11, där han talar om »herdar och lärare». [2]
Ordet »herde» förekommer däremot ofta i Hesekiels bok. I Hes 34 finner vi en starkt markerad motsättning mellan de trolösa herdarnas sätt att sko sig själva på hjorden (2ff) och deras uppgift att vårda sig om den och att stärka ’det svaga’ /LXX: to estheneekos»/. I denna avskedssituation ställer aposteln in både sitt eget missionsarbete och presbyterernas vård av ’hjorden’ i Skriftens ljus. Paulus ställer därvid mot varandra ett utnyttjande av församlingens medlemmmar till eget gagn ena sidan /jfr 1 Petr 5:2 och Jud v 12/ och en hängiven tjänst till ’de svagas’ väl å andra sidan. Han ger dessa anvisningar i anknytning till skriftordet om Israels herdar (Hes 33f). Prof Evald Lövestam säger om denna gammaltestamentliga text hos Hesekiel, att den ger oss en nyckel till att rätt förstå Paulus-talet i Miletus. [1]Evald Lövestam, Axplock. Nytestamentliga studier. Religio. Skrifter utgivna av Teologiska Institutionen i Lund 26, 1987[3]
Aposteln lyfter här fram sitt eget arbete i evangeliets tjänst som en förebild för de äldste. För ett sådant handlande åberopar han sig på ett Jesusord, som endast finns i Apostlagärningarna: »Det är saligare att giva än att taga». Om vi ser detta ord mot bakgrund av Hesekiels varning för falska herdar, då bli den naturliga förståelsen av detta ord det är saligare att giva än att taga, dvs roffa åt sig. Lövestam skriver: »I detta ljus (dvs från profeten Hesekiel) visar sig Paulus avslutande uppmaningar till de äldste ingalunda falla utanför ramen utan hör organiskt med till den bild av rätta herdar som tonar fram hos profeten.» [4]
2/ Somliga utläggare menar visserligen att Paulus här skulle kräva att församlingsäldste inte skulle få mottaga lön, men på andra ställen säger Paulus klart att de äldste är värda lön.
En del utläggare menar, att aposteln i detta tal inte nöjer sig med att framhålla, att han inte har legat någon till last. Man hävdar att Paulus här går längre och anlägger en helt ny aspekt på församlingsledarens tjänst. De äldste skulle nu göra som han hade gjort. Och det innebär att de inte längre skulle ta emot gåvor från församlingens medlemmar, inte längre leva av evangeliet, »sko sig» på församlingsmedlemmarnas bekostnad. Holger Mosbech skriver i sin kommentar till Apostlagärningarna (1938): »Aposteln har visat de äldste ett exempel som de skulle följa: De skall liksom han själv leva av sina händers arbete och därvid förtjäna så mycket, att de också kan hjälpa ’de svaga’, som inte själva är i stånd att tjäna sitt uppehälle. Som stöd för denna uppmaning att hjälpa de behövande anför Paulus ett ord av Jesus.» Mosbech ger inte en översättning av Jesusordet, men utifrån vad han har skrivit måste översättningen då bli att det är saligare att giva än att få, dvs ta emot gåvor av församlingens medlemmar. [6]
Mosbech hävdar alltså att Paulus här går längre än tidigare och anlägger en helt ny aspekt på församlingsledarnas tjänst. Det kan vara på sin plats att ifrågasätta en sådan översättning redan utifrån ett vidare sammanhang. Kan det verkligen vara möjligt att Paulus nu helt plötsligt ställer det kravet att alla församlingsäldste vid sidan av sitt arbete i församlingens tjänst skall arbeta för sin egen försörjning. Detta går ju rakt emot vad han tidigare har lärt i denna fråga. [7]
I 1 Kor 9:11f förklarar aposteln, varför han inte vill ha sitt uppehälle av evangeliet. Han skriver: »Om vi har sått vårt andliga goda bland er, är det då för mycket, om vi skördar något av ert jordiska goda? Men vi har inte begagnat oss av denna rättighet, utan vi finner oss i allt för att inte lägga hinder i vägen för Kristi evangelium… Så har också Herren förordnat att de som förkunnar evangeliet skall leva av evangeliet (Matt 10:10, Luk 10:7). Men jag för min del har inte gjort bruk av någon sådan förmån. Jag skriver inte detta för att det skall bli så i mitt fall. Hellre ville jag dö.» [8]
Och i 1 Tim 5:17 skriver Paulus: »Sådana äldste som sköter sin uppgift väl skall ni anse värda dubbel heder, särskilt dem som arbetar med predikan och undervisning.» Dessa föreståndare för församlingarna fick tydligen inte någon reglerad lön, så att det här skulle vara fråga om dubbel lön i egentlig mening, utan församlingens medlemmar gav honom det understöd som han ansågs förtjäna genom att väl sköta sin uppgift. I 1 Tess 5:12f uppmanar Paulus på samma sätt församlingens medlemmar att vara frikostiga och generösa mot föreståndarna. [9]
Mot bakgrund av apostelns tidigare framställning i detta ämne måste vi fråga oss om det verkligen kan vara möjligt att Paulus nu helt plötsligt kräver att de som arbetar i evangeliets tjänst inte får leva av evangeliet. Detta går ju rakt emot allt vad han tidigare har lärt i denna sak. [10]
3/ Den naturliga översättningen är att Paulus menar, att de äldste inte skall roffa åt sig.
I sin översättning av Nya testamentet till latin ger Hieronymus denna översättning: »Det är saligare att giva än att mottaga» (»accipere»). Samma översättning ger också NT 81: »Det är saligare att ge än att få.» Det skall kanske tilläggas att det grekiska ord som här användes har dessa båda betydelser »få» och »taga». Den översättning Hieronymus ger måste ha legat nära till hands för honom. Han var förkämpe för ett asketiskt livsideal och gjorde Betlehem till munkväsendets heliga stad. Om denna översättning skriver Björn Fjärstedt: »Alla är inte överens om att det grekiska ord ’lambanein’ betyder ’roffa, rycka åt sig’. Då får man översätta: Att ge är saligt men att mottaga är det inte, men det uttrycket är omöjligt i Jesu mun» (Kommentar till evangelieboken, s 255). [12]
Noter
| ↑1 | Evald Lövestam, Axplock. Nytestamentliga studier. Religio. Skrifter utgivna av Teologiska Institutionen i Lund 26, 1987 |