Athanasianska trosbekännelsen
Av: John F Brug | Nr 4, 1995 sida 145Fråga:
Varför har vi tagit med den Athanasianska trosbekännelsen bland våra trosbekännelser? Det förefaller som om den lär frälsning genom gärningar. Den säger: »Och de som har gjort gott skola ingå i det eviga livet och de som gjort ont i den eviga elden.» [0]
Svar:
Athanasianska trosbekännelsen skrevs för att vederlägga arianska läror om att Jesus Kristus inte var evig Gud, jämlik Fadern. Därför behandlar bekännelsen Treeningheten och Kristi gudom. Även om denna trosbekännelse inte så utförligt behandlar alla läror, så finns det inget i den som är felaktigt. De ord som kan verka som en lära om gärningsrättfärdighet måste förstås såsom Paulus gör i Romarbrevet 2:6-8: »Han skall ge var och en efter hans gärningar: ära, pris och oförgänglighet åt dem som uthålligt gör det goda, åt dem som söker evigt liv. Men vrede och förtörnelse skall drabba dem som behärskas av själviskhet och inte lyder sanningen utan orättfärdigheten.» [1]
I detta sammanhang innefattar orden »gör det goda» tro på Kristus som grund för gärningarna. Sådana goda gärningar är inte ett resultat av förlåtelse utan en följd av den frälsande tron. Jesus pekar också på våra gärningar som bevis för rättfärdiggörande tro på domens dag (Matt 25). Orden kan alltså förstås rätt. Men därför ger inte Athanasianska trosbekännelsen någon klar framställning om rättfärdiggörelsen. Vi behöver därför andra trosbekännelser. Denna trosbekännelse behandlar särskilt Treenigheten, och det gör den användbar på Heliga Trefaldighets dag. Därför finns den med i lutherska handböcker och psalmböcker. [2]
Vad är en bekännelseskrift? Vilka bekännelseskrifter är särskilt viktiga för oss?
Bekännelseskrifterna är en sammanfattning av vår kristna tro, hämtade ur Bibeln. Många av dem skrevs som svar på lärokriser i kyrkan. Sådana lärokriser uppstår i kyrkan, och då måste kyrkan vara beredd att bemöta och vederlägga falsk lära och klart bekänna sanningen. Då behövs inte alltid en uttömmande eller omfattande utläggning av alla läror. Ordet »Bekännelse» säger ju att denna läroframställning har gjorts som en viss grupps offentliga bekännelse. Den lutherska kyrkan har antagit tre trosbekännelser, de ekumeniska trosbekännelserna, som alltså är gemensamma för hela den kristna kyrkan. Dessa är den Apostoliska, den Nicenska och den Athanasianska trosbekännelsen. De lägger särskild vikt vid läran om Treenigheten och om Kristi person och verk. [4]
Våra övriga bekännelseskrifter tillkom under reformationen och är specifikt lutherska. Augsburgska Bekännelsen och Apologin (försvar) skrevs 1530 som den lutherska kyrkans försvar för sin tro gentemot Romersk katolska kyrkan. De koncentrerar sig på de läror som den lutherska kyrkan måste försvara gentemot Rom. Augsburgska Bekännelsen anses som den Lutherska kyrkans mest grundläggande bekännelse. Luthers Lilla och Stora katekes skrevs som enkla förklaringar av biblisk lära. Schmalkaldiska artiklarna var Luthers personliga bekännelse, avsedda som vittnesbörd om hans tro. Konkordieformeln av 1580 antogs som lösning på diskussioner om läran inom den Lutherska kyrkan. Det är den bekännelse som ger de mest precisa förklaringarna och finaste definitionerna. Tillsammans utgör dessa bekännelser Konkordieboken, som den lutherska kyrkan och hennes tjänare har skrivit under. [5]
Vad är det för skillnad mellan en bekännelseskrift och en läroframställning?
Båda är sammanfattningar av Skriftens läror. I verkligheten är det ingen skillnad på dem. Men vi använder vanligtvis termen bekännelseskrift när läroframställningen antagits av hela den kristna kyrkan eller hela kyrkosamfundet. Och vanligtvis använder vi termen läroframställning för sammanfattningar som görs för att lösa nutida spörsmål. Bekännelseskrifter är oftast mera omfattande. Läroframställningar behandlar ofta mer specifika ämnen. [7]
Jordens ålder
Av: Paul E. Kelm, pastor i Wisconsinsynoden | Nr 4, 1995 sida 146Fråga:
Varför skulle inte jorden kunna vara millioner eller billioner år gammal som vissa vetenskapsmän hävdar? Genesis 1:27 säger så klart att Gud skapade man och kvinna först. Senare i Genesis 2:7 fommade Gud en man av stoft och gav honom en levande ande. Det finns inte nån tidsangivelse mellan den först skapade människan och den man som formades – den förste med en levande ande. [0]
Svar:
Genesis 1:27 och 2:7 är inte två skilda skapelseberättelser. Kapitel två talar detaljerat om hur skapelsen av man och kvinna, som presenteras i kapitel ett, gick till. Guds ord handlar om hur han kommer för att frälsa människosläktet. [1]
Läs Genesis 2:4 och följande. Det utesluter varje form av årmillioners gap mellan Guds skapelse av jorden och när han formade Adam. »När Herren Gud gjorde jord och himmel… och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden… Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa…» [2]
Genesis 1:26-29 beskriver inte en själlös halvmänniska, utan en människa skapad till Guds avbild och utrustad för att vara herre över allt vad Gud skapat på jorden. Genesis 5:1-3 slår fast att den människa som skapades till Guds avbild (Genesis 1:27) var Adam. [3]
Det uppstår en mängd problem och svårigheter om man försöker pressa in millioner eller billioner år mellan Genesis första och andra kapitel. Så till exempel uppträder inte döden – syndens följd – förrän Adam och Eva gav sig under Frestaren. Ett litet antal tusen år för en odödlig grottmänniska skulle göra att jorden översvämmats genom den fortplantnng som Genesis 1:28 talar om. De som vill ge jorden en ålder av minst fyra billioner år vill ändå inte ge din hypotes om att människans ålder är lika hög någon chans. Det finns ingen försoning mellan ateistiska, utvecklingsteorier och Guds ord som är verbalinspirerat och ofelbart. [4]
I Matteus 19:4-5 besvarar Jesus frågan genom att binda ihop orden i Genesis 1:27 och 2:24 med »i begynnelsen». Mannen och kvinnan i 1 Mos 1 är Adam och Eva i 1 Mos 2. [5]
Bibeln säger inte hur gammal jorden är. Men alla försök att tänja ut åldern till millioner eller billioner år slutar med förnekelse av Bibelns trovärdighet. Det är inte vetenskap, utan det är teorier om vårt ursprung, som inte har någon plats för Gud, utan vill tvinga tron att acceptera något så obegripligt som evig utveckling. Fortfarande är det »genom tron vi förstår att världen har blivit skapad genom ett ord av Gud». Hebr. 11:3. [6]
Barnkommunion
Av: I. F. | Nr 4, 1995 sida 148Fråga:
Vad skall man egentligen tänka om barnkommunion? Det har ju blivit allt vanligare att smabarn får nattvarden. Men kan det vara riktigt? [0]
Svar:
Att barnkommunion numera förekommer i Svenska kyrkan hör helt visst samman med den teologiska utvecklingen. I vår tid har man funnit det vara mycket viktigt att nattvarden utformas så att gemenskapsmotivet uttrycks på ett tydligare sätt. När nu barnen sitter till bords tillsammans med de vuxna vid måltiden i hemmet, varför skall de då inte få följa de vuxna fram till altaret och delta i nattvardsgången? Ja, så resonerar man. [1]
Den sedvänja som har följts ända fram till vår tid är helt visst formad av Skriftens undervisning. Barnen skall få den lätta födan, den andliga mjölken. Den fasta födan fördrar de ännu inte. De skall få höra de heliga berättelserna om Jesus och växa till i tro och kunskap. Vad beträffar deltagandet i nattvardsgången säger aposteln Paulus att denna skall föregås av självprövning: »Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av kalken» (1 Kor 11:28). »Och så», dvs detta skall ske under sådana förhållanden att nattvardsgästen har prövat sig själv. Men en sådan självprövning är barn inte mogna för. En kommunikant skall veta att han tar emot Kristi kropp och blod. »Den som äter och dricker utan att göra åtskillnad mellan Herrens kropp och annan mat, han äter och dricker en dom över sig», förklarar aposteln (1 Kor 11:27). [2]
Svenska kyrkan var en gång angelägen att värna det konfessionella altaret. Alla visste att den skulle vara konfirmerad som deltog i nattvardsgången. Nu berömmer sig de flesta kyrkor av att de har ett öppet nattvardsbord. Kring detta bord har gästerna tidigare böjt knä i djup vördnad. Nu står de i stället och uttrycker därmed sin jämlikhet med Givaren. Det välsignade brödet, som är Kristi kropp, läggs inte längre i kommunikantens mun. Den vuxnes självkänsla skadas tydligen när han behandlas som barn och Kristi kropp läggs i hans mun. Jesu ord: Detta är min kropp, detta är mitt blod har alltmer trätt i bakgrunden. Det viktigaste är att människor får uttrycka att de är ett med varandra, att de hör ihop. Men nattvarden är inte i första hand vårt sätt att vara tillsammans. Den heliga nattvarden är Herrens nattvard, ett nådens bord som dukas till syndernas förlåtelse för var och en som tror. [3]