För Gud är allting möjligt
»När Jesus fortsatte sin vandring, sprang en man fram, föll på knä för honom och frågade: Gode Mästare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv? Jesus sa till honom: Varför kallar du mig god? Endast en är god – och det är Gud. Buden känner du: Du skall inte mörda, du skall inte begå hor, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Hedra din far och din mor! Mannen sade: Mästare, allt detta har jag hållit sedan jag var ung. Jesus såg på honom och fick kärlek till honom och sade: Ett fattas dig. Gå och sälj allt vad du äger och ge åt de fattiga. Då skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig! Då blev mannen mörk i blicken och gick bedrövad sin väg, ty han ägde mycket. Jesus såg sig omkring och sa till sina lärjungar: Hur svårt är det inte för dem som är rika att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. Då blev de ännu mer förskräckta och sade till varandra: Vem kan då bli frälst? Jesus såg på dem och sade: För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allt möjligt.» Markus 10:17-27. [1]
När man läser vad Jesus säger och samtidigt ser nöden i världen och vet hur stort överflöd på ägodelar vi själva har, så måste man fråga sig hur det är möjligt för oss att komma in i Guds rike. »Jo, vi kan också komma in i Guds rike, därför att Gud är så god mot oss,» brukar vi kristna säga. Men tänker vi då på, att det var just så den rike mannen sa och tänkte. »Gode Mästare, hur kommer jag till himlen?» [2]
Då bad Jesus honom att tänka över vad han egentligen menade med att säga att Mästaren var god. Tydligen kan vi lägga in vitt skilda betydelser i ett sånt uttryck. Att Gud är snäll och hygglig, att han är kärleksfull och tyder och tolkar allt till det bästa och kanske gärna glömmer våra fel och brister och överser med våra synder. Det är som om Jesus ville säga: Lämna inte åt slumpen om du får ärva Guds rike eller inte. Tänk i stället noga igenom hur det är med den saken. Lämna inte din salighet åt känsla eller inbillning. Gör det helt klart för dig, hur det är möjligt för oss som har samlat så många ägodelar att bli så fria att vi kan komma in i himlen. [3]
Vad som skiljer den här ynglingen från så många rika i vår tid är, att han tydligen hade bekymmer för sin fattiga själ och sin eviga salighet. Många rika hinner inte att ägna den frågan någon omtanke. Rikedomen har en väldig förmåga att få makt över våra tankar och krafter. Rikedomen, de jordiska tillgångarna, ja också de jordiska behoven och bristen på tillgångar sköter sig ju inte själva. Att äga mycket kräver också mycket tid och kraft och engagemang, både att få det och att kunna behålla och kanske föröka det. Vilken befängd tanke att rikedomen skulle på något sätt befria från bekymren och problemen. Tvärt om. Rikedomen kräver allt, alla krafter och en människas hela tid och energi. Detta avser Han också med orden: »Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.» Och då kan det vara farligt att vara rik. Det skall vi som har mycket, och kanske drömmer om mer, tänka på. [4]
Men det behöver sägas, att det är lika oreflekterat att påstå att »vi har det för bra för att vi skall söka Gud och leva fromt.» Det sägs ganska ofta och slarvigt: »Vi har det för bra helt enkelt. Vi behöver pröva fattigdom och nöd för att vi skall börja tänka på själen och himlen.» Det är ju inte bara för den rike det är svårt att komma in i himlen. Jesus säger också: »Ja, mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike.» [5]
För själens skull är varken rikedomen eller fattigdomen något att stå efter. Båda är svåra att hantera. Båda för med sig så mycket bekymmer och blir lätt hinder. Vi borde därför be så som den vise kungen Salomo själv ber i Ordspråksboken 30:8, 9: »Ge mig inte fattigdom, ej heller rikedom, men låt mig få det bröd jag skall ha. Jag kunde eljest, om jag bleve allt för mätt, förneka dig, så att jag frågade: Vem är Herren? Eller om jag bleve allt för fattig, kunde jag bli en tjuv, ja förgripa mig på Guds namn.» Att slarvigt säga att vi har det för bra, är att visa stor otacksamhet och att anklaga Gud, som är alla goda gåvors givare. »Herren är den som gör fattig. Han gör ock rik» (1 Sam 2:7). [6]
Ogudaktigheten och likgilitgheten inför de eviga tingen har en allvarligare orsak än de jordiska ägodelarna och fattigdomen. Herren säger det med orden: »Ingen är god utom Gud allena.» Det är den allvarliga sanningen. Ingen annan än Gud är god. Alla vi andra är onda. Det är därifrån ogudaktigheten och bekymmerslösheten om själen kommer. Det är syndafördärvets frukter att vi är obekymrade om saligheten och vårt gudsförhållande. Vårt djupa syndafördärv är orsaken till att vi varken kan hantera fattigdom eller rikedom och är så bekymmerslösa när det gäller himlen och saligheten. [7]
Lika vanlig som det är att tänka att jag kommer nog till himlen därför att Gud är så god och överseende, lika vanligt är det säkert att vi tänker att vi kommer in i Guds rike därför att vi är goda och har gjort mycket gott. »Vad skall jag göra för att ärva Guds rike?» De flesta svarar: »Håll buden! Lyd Gud! Gör så gott du kan! Bed! Var snäll och vänlig! Förlåt och var tolerant! Hjälp de fattiga! Gör rätt för dig! Var ren, anständig och moralisk! Hedra dina gamla föräldrar! Ljug inte och skvallra inte! Gud skall löna dig för allt det goda och osjälviska du gör.» Så litade uppenbarligen den rike ynglingen på att det är för de goda gärningarnas skull vi blir belönade med en plats i himmelriket. [8]
Detta är egentligen de verkliga fariseernas lära och tro. Att människan är god. Att det inte finns något som heter ett totalt syndafördärv som skulle kunna hindra oss att bli rättfärdiga genom goda gärningar. Att det hos alla människor finns kvar, åtminstone en gnista av det gudomliga och goda, ett litet himmelskt ljus, om än svagt och flämtande. Därför förmår vi att välja och göra det goda, att göra rätt för oss och leva så att vi får komma till himlen. Så blev den rike ynglingen djupt bedrövad och besviken när Jesus sa: »Ingen är god utom Gud allena.» En gång för alla gör vår Frälsare här upp med den okristliga och obibliska fariseiska tanken att människan är god. Vi är onda och fördärvade från födelsen. Detta är vårt bittra arv från Adam och Eva. Ett dåligt arv, arvsynden, som gör oss oförmögna till det som är gott och snara att i stället göra det som är ont. Vi kan inte göra rätt för oss inför Guds stränga krav på fullkomlighet. [9]
Visst måste vi hålla med om att det finns onda och goda människor. Ja, att t.o.m. hedningar och ogudaktiga kan göra mycket gott, ofta bättre än vad vi kristna gör. Men det är nu inte bara av människor vi skärskådas och bedöms. Inför människor kan vi i bästa fall leva så rättfärdigt att de säger att vi är goda och rättfärdiga. Det borde vi sträva efter. Men nu skall våra liv först och främst skärskådas och bedömas av den helige treenige Guden. Och inför Honom är vårt hjärtas fördärv uppenbart. »Människan ser till det som är för ögonen. Men Gud ser till hjärtat.» Han som sett och vet allt säger: »Ingen är god utom Gud allena.» [10]
Men det underbara och förunderliga är, att Han ändå älskar oss så mycket att Han förbarmade sig över oss och kom för att frälsa oss. »Då såg Jesus på den rike ynglingen och fick honom kär.» Här används det grekiska ordet agape, som anger den gudomliga kärleken, som är förmer och högre än vänskapen och den erotiska kärleken. Han såg på den rike, förvillade ynglingen med förbarmande, utgivande, förlåtande, gudomlig kärlek, som går i döden för syndare och ovärdiga. Så säger han det som måste sägas till alla som räknar med att det goda de gjort skall ge dem en plats i himlen: »Ett fattas dig.» Därför att lagen kräver allt och aldrig får nog av oss. Lagen kräver fullkomlighet av oss. »Var fullkomliga, så som er himmelske Fader är fullkomlig. Om någon felar i ett så är han skyldig till allt.» Det skall vi komma ihåg när vi blir riktigt nöjda med oss själva och vår godhet, d.v.s. självgoda: »Ett fattas dig.» Träder du fram för Gud med dina goda gärningar, dina offer och böner, dina tårar och dina lidanden och med din kärlek och begär att därför få vara med bland de saliga, så blir svaret: »Ett fattas dig. Du har fortfarande mycket kvar att göra för att du skall räknas till de fullkomliga.» [11]
För oss som är rika är det stötande att höra Jesu ord: »Gå och sälj allt du äger och ge pengarna åt de fattiga!» Men kan vi rika kristna nonchalera detta ord när det finns så många fattiga? Kan vi avfärda det med att det är ett socialt evangelium och gärningslära att säga: »Sälj vad du äger och ge åt de fattiga!» När du förlitar dig på din godhet, så skall du inte glömma vad Herren här sagt. Ja, vad har du gjort för flyktingar och hemlösa, för dem som drabbats, för arbetslösa, obemedlade och missbrukare? Guds stränga lag, »Du skall älska din nästa så som dig själv», kräver allt. För den rike, självtillräcklige, som förlitar sig på sin rikedom, stängs himlens port med orden: »Ett fattas dig. Gå och sälj allt du äger och ge pengarna åt de fattiga.» [12]
Men för alla Guds barn, som lever av nåden och älskar Gud och sin nästa med ett hjärta där Gud själv bor genom tron, och som vet att himlens port står öppen, blir detta ett ord som gör hjärtat brinnande och varmt av kärlek till fattiga, nödlidande och flyktingar. »Det är min Herres och Frälsares vilja att jag delar med mig av allt det goda jag fått. »Vi älskar därför att Han först har älskat oss.» »Vi ger för intet därför att vi själva har fått för intet.» »Var så till sinnes som Kristus Jesus var!» För den omvände är detta inte lagens tunga krav längre. Guds barn står inte under lagen. Den har Jesus uppfyllt åt oss. Guds barn säger: »Din lag är min lust o, Gud!» Vad jag har är Guds egendom, som jag satts att förvalta, så att det blir till nytta i Guds skapade värld. [13]
Är det då överhuvud taget möjligt för oss, med alla våra ägodelar, att komma in i Guds rike, när Jesus säger att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike? »För människor är det omöjligt.» »Men för Gud är allting möjligt.» När Han får föra den rike syndaren till besinning, måste den överbevisade utropa: »Nu finns det bara ett. Nu kan jag bara hoppas att Gud gör det jag inte kan, ett under och låter mig få komma igenom nålsögat och in i himlen. Att jag får tillräkna mig Jesu förtjänst och komma in genom Guds nåd. Jesu goda gärning är det som ger mig en plats i Guds rike. Mina gärningar räcker inte till. Gud, lär mig att leva med allt det jag äger som om jag inte ägde det. Gör mig fri och oförhindrad. Hjälp mig att först söka ditt rike och din rättfärdighet och att tro att du också skall ge mig allt det övriga. För Gud är inget omöjligt. Inte ens att ge mig ett nytt, gott hjärta där gudsfruktan och förnöjsamhet regerar. [14]
Lägg därför allt i Herrens hand! Dig själv och alla dina bekymmer. Dina pengar och allt vad du äger. Din familj och din salighet. Han är mycket stark och stor och god och nådig. För Gud är allt möjligt. Lovat vare Hans namn! [15]