We belive – therfore we speak

Av: Lars Engquist | Nr 3, 1995 sida 96

Professor David Valleskey, We belive – therefore we speak (Vi tror – därför talar vi), Northwestern Publishing House, Milwaukee, Wisconsin, USA. [0]

De sista åren har det getts ut många småskrifter, böcker och studiekurser i ämnet evangelisation. Våren 1995 kom denna bok på 310 sidor. Den förtjänar anmälan och borde bli handbok och inspirationskälla för evangelisation i vida kretsar och under lång tid. [1]

Titeln »Vi tror – därför talar vi» anger bokens innehåll och syfte. Bibeltroende kristna som fått ett så underbart budskap, en så väldig rikedom att leva av och förvalta, vill naturligtvis dela med sig till andra av vad de själva fått för intet. Vi önskar inget högre än att få dela med oss av den nåd vi själva fått, att vi kan förtrösta och lita på att Guds ord och löften är sanna. »Vi älskar därför att Han först har älskat oss». [2]

Boken, som återger vad den heliga Skrift lär om evangelisation, inleds med 150 sidor helt underbar och mycket enkel och klar undervisning om vad vi tror och vad det är som driver oss att vittna. Här får den, som söker hjälp och stöd för att kunna vittna om sin Frälsare, också själv en grundlig repetition till egen uppbyggelse och glädje. [3]

Det första kapitlet handlar om den naturliga gudskunskapen och om den uppenbarade kunskapen om Gud. Författaren undervisar hela tiden utifrån Guds ord om vad den naturliga gudskunskapen är, vilka begränsningar den har och hur den skall användas när vi evangeliserar. Sedan fortsätter han med undervisning om den heliga Skrifts inspiration, ofelbarhet, tillräcklighet, kraft och klarhet, om treenigheten, skapelsen, syndafallet och det allra första löftet till våra fäder om frälsningen genom kvinnans säd. Författaren, professsor David Valleskey, visar i slutet av detta kapitel vilka konsekvenser syndafallet fått för evangelisation, nämligen att vi inte skall vänta oss andliga svar eller ett andligt handlande från dem som inte äger Guds Ande. Och det är en viktig undervisning. [4]

Kapitel 2 handlar om Jesus Kristus, gudasonen, jungfrufödelsen och vad detta innebär för evangelisationen. Vi kan frimodigt gå ut i världen och säga att Gud gav oss det allra bästa han hade, sin ende Son, för att rädda oss. När författaren undervisat om Kristi ställföreträdande gottgörelse, visar han också på dess underbara konsekvenser för evangelisationen. När vi talar om Kristi verk, så är Anden verksam och uppväcker och bygger upp tron. Kapitlet formar sig till en stärkande presentation av centrum i Skriften och kristendomen – evangelium om Kristi frälsningsverk och nåden genom tron på honom. [5]

Kapitel 3 om den helige Ande, Herren och Livgivaren, upptar så som man väntar i en bok med detta ämne, nästan hundra sidor. Här får vi undervisning om trons rättfärdighet, om nådens medel, om kyrkan och hennes ämbete. Det görs helt klart, att vi kristna har Guds befallning och kallelse att med ord och i handling dela med oss av vår tro och vittna om vår frälsning i Kristus. [6]

Bokens andra del handlar om praktisk evangelisation. Här visas hur ett missions- och evangelisationsprogram växer fram. Författaren har själv många års erfarenhet av praktiskt evangelisationsarbete i en starkt expanderande luthersk församling i Kalifornien och från sitt arbete som lärare bland blivande präster. Han har många goda råd och tips att ge, om hur församlingen kan kalla och träna sina medlemmar att evangelisera. [7]

Bokens sista kapitel ger ömsinta och kloka råd om hur nya medlemmar skall tas emot och lotsas in i församlingens gemenskap. [8]

Av erfarenhet är författaren inte främmande för att människor kommer med en tid och sen försvinner från församlingen. Den verkligheten är heller inte bortglömd i Skriften. Kanske fick de inget stöd hemifrån, från familjen. Kanske blev äktenskapet med en icke-troende orsak till att de inte orkade hålla ut. Flyttning till en annan ort, församlingens oförmåga att se nya behov, oförmåga från församlingens sida att avhjälpa andliga behov, dålig gemenskap i församlingen, brist på förståelse och vänlighet i kyrkan, för mycket eget arbete, avvikelser från kyrkans lära, hat mot Gud i prövotider, är andra orsaker till att människor försvinner från kyrkan och församlingen. Därför gäller det för församlingen att hålla bakdörrarna stängda, där människor annars går ut för att inte mer komma tillbaka. [9]

Församlingens medlemmar behöver hjälp och träning för att kunna behålla medlemmarna och för att kunna ta emot nya och lotsa dem in i gemenskapen. [10]

Alla behöver undervisning om den lutherska gudstjänstens uppbyggnad och innebörd. Alla behöver undervisning om hur vi skall bedja, hur vi skall läsa vår Bibel och hur vi kan känna igen och använda våra särskilda andliga gåvor, så att de blir till nytta i församlingen. [11]

Bokens 12 sista sidor är en mycket användbar studieplan med arbetsfrågor kring innehållet. De avser att, hela tiden när vi studerar ämnet evengelisation, föra oss tillbaka till Skriften och dess undervisning, så att vi står på fast mark och verkligen ger Guds Ande tillfälle att utföra sitt verk att kalla syndare till tro och bevara dem. [12]

Denna handbok i evangelisation anbefalles mycket varmt för enskilt studium och som material när församlingarna skall utbilda och uppmuntra medlemmarna att frimodigt gå ut med evangelium. [13]

Boken kan beställas från ovanstående förlag i USA. [14]

 

Auktoritet och nådemedel

Av: I. F. | Nr 3, 1995 sida 98

Leif Erikson Auktoritet och nådemedel. Några huvuddrag i Martin Luthers bibelsyn. Studier utgivna av institutionen för systematisk teologi vid Åbo akademi. Åbo 1994. [0]

I sitt förord till boken skriver Eriksson att han ända sedan sitt möte med den historisk-kritiska bibelforskningen under studietiden i början av 1970-talet varit intresserad av bibelsynsfrågor. Om de teologiska debatter som nu pågår i Borgå stift säger han, att olika läger åberopat sig på reformatorn Luther och sökt stöd hos honom. Vissa forskare har därvid betonat att »Bibeln för Luther i första hand är ett nådemedel, ett muntligt predikat ord (viva vox evangelii), andra har framhållit auktoritetsfunktionen i hans bibelsyn. [1]

Erikssons uppgift blir därför att undersöka auktoritetsfunktionen i Luthers bibelsyn. Han ställer därvid den frågan: »Är det enbart evangeliet som är nådemedel för Luther, eller räknar han också med att lagen i någon mening har en nådemedelsfunktion» (s 11). Vid sin behandling av denna frågeställning inför han begreppet »Skriftens centrum». Han skriver: »Vad är detta centrum i Luthers teologi? Fungerar det som en hermeneutisk nyckel i reformatorns skriftsyn?», dvs ger det nyckeln till Luthers bibelutläggning. Eriksson fortsätter: »Ifall det är så, skall dessa båda funktioner inte uppfattas som motsatser, utan som komplement till varandra» (s. 12). [2]

Går vi sedan vidare i hans undersökning finner vi, att han redan på sidan 33 (materialet är då hämtat från Luthers skrift »Om kyrkans babyloniska fångenskap») fastslår: »För Luther är Guds ord alltså ett verkligt nådemedel som förmedlar Kristus och frälsningens gåvor. Frågan huruvida Luther uppfattar lagen som nådemedel (!), får vi inte svar på här. Så mycket är i alla fall klart, att lagen har en viktig funktion att fylla. Den säger vad vi bör göra, men ingenting om vad vi kan göra. Dessutom befriar den, som vi sett, människan från onödig skuld» (s. 34). [3]

Detta är en mycket märklig framställning. Utifrån sin egen självvalda utgångspunkt finner han att lag och evangelium inte längre skall uppfattas som motsatser utan som »komplement till varandra.» Han sammanfattar sin framställning på följande sätt: »Allt som strider mot tanken på ett centrum i Skriften är enligt reformatorn förkastligt. Men tanken på Skriftens centrum har också en positiv funktion. Utifrån centrum kan man förstå Skriften i dess helhet. Skriftens centrum fungerar för Luther därför inte som utstryknings- eller reduceringsprincip, utan snarare som en uttolkningsprincip. Utifrån centrum kan man förstå Skriften i dess helhet» (s. 129). [4]

Det är en vanlig förvanskning, att Ordet hos Luther betecknar det s.k. centrum paulinae, budskapet om synd och nåd under bortseende från andra, mera perifera tankar. Alla läror och all praxis skall tolkas utifrån centrum. Tron allena blir en systematisk tvångsprincip. Mot en sådan tolkningsprincip vänder sig Luther. Han säger: »Varje trosartikel är sin egen princip och behöver inte bevisas utifrån en annan.» Han vill att materialet skall tala. »Ich bleibe bei dem Text» (Jag förblir vid bibeltexten). [5]

I det avslutande kapitel som har rubriken »Slutsatser och resultat»ger han detta svar på sin grundfråga om trons centrum: »I första hand är det naturligtvis evangeliet som är ett nådemedel för reformatorn. Lagen kräver enbart, medan evangeliet ger. I den bemärkelsen är lag och evangelium motsatser. Ändå har lagen en förberedande funktion och behöver förkunnas jämsides med evangeliet. (Kursiverat av undertecknad) Lagen – i dess andra bruk – kan visserligen inte frälsa, men den driver människan till Kristus och hans nåd» (s 128). Lagen leder till Kristus, och därför ställer alltså Eriksson lagen »jämsides med evangeliet». [6]

Luther skiljer mellan lag och evangeliuma. Det vet »visserligen» också Eriksson, men han skriver: »Vi har i denna undersökning medvetet undvikit att alltför mycket gå in på Luthers förhållande till Guds lag, eftersom den frågan har så många olika aspekter och följaktligen är mycket omfattande» (s 128). Att lagen driver till Kristus i den meningen att människan ser sin skuld och inser att hon behöver frälsas, det kan väl också Luther säga. Men han ger därvid inte som Eriksson lagen en funktion av nådemedel »i andra hand» (s 128). En sådan sammanställning av evangelium och lag är honom helt främmande. När lagen driver syndaren till Kristus, säger Luther att den i detta fall utövar »ett främmande verk», en främmande funktion. Men detta innebär inte att lagen sidoordnas med evangeliet. En sådan sidoordning av lag och evangelium ges däremot i reformert teologi, där man inte längre som Luther arbetar med åtskillnaden mellan lag och evangelium utan i stället ser sambandet mellan dessa och därför talar om »evangelium och lag», evangelium kompletterat med lagen. Så gör t.ex. Carl Barth, och så gör också Eriksson, när han så bestämt förfäktar att »lagen behöver förkunnas jämsides med evangeliet» (s 128). Då har lagen som komplement till evangeliet trängt in i själva evangeliet. [7]

Franz Pieper säger i sin Christliche Dogmatik I, 1924, s 89f: »Självklart kan skillnaden mellan fundamentala och icke-fundamentala läror inte ha till syfte att befria människan från skyldigheten att bekänna sig till alla läror som står i Skriften. Detta anstår ingen människa och är uttryckligen förbjudet. Kristus befaller sina lärjungar att hålla fast vid allt vad han befallt dem.» Men Pieper framställs av Eriksson som en bland »dem som framhållit auktoritetsfunktionen och ibland betonat denna på bekostnad av nådemedelsfunktionen» (s l0). Men vem har förkunnat den objektiva rättfärdiggörelsen starkare än han! [8]

Erikssons framställning av »några huvuddrag i Luthers bibelsyn» kan ses som en sammanfattning av den lutherforskning som bedrivits vid våra universitet. Eriksson hänvisar också i sitt förord att han »ända sedan sitt möte med den historisk-kritiska bibelforskningen under studietiden varit intresserad av bibelsynsfrågor.» Den nya Lutherbild, som han ger är präglad av den historisk-kritiska bibelforskningen. Denna forskning finner många fel i Bibeln. Luther tecknas som den som ser kritiskt på Bibeln och som i stället betonar »det levande ordet» i predikan. Eriksson finner också att Luther hävdar att det finns många fel i Skriften. [9]

Den som vill få en mera saklig framställning av Luthers skriftuppfattning, bör gå till Piepers Stora dogmatik, del I, eller till Pieper-Müller, Kristen Dogmatik, Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala, eller till docent Gottfried Wachlers bok, Die Inspiration und Irrtumslosigkeit der Schrift, Biblicums Skriftserie nr 4. [10]